Allan Pettersson, tiden och 7:e symfonin

"Pettersson levde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm där han växte upp under fattiga förhållanden. Han föddes dock när familjen en kortare period bodde utanför staden. Fadern var smed och modern sömmerska". (Wiki)

Det ger inte alltid så mycket att blanda in det där om Allan Petterssons barndom, eller hans reumatiska sjukdom, som så ofta görs till och med i professionella recensioner av hans musik. Vi kan ta till oss att han kom från en mycket enkel och fattig miljö på Söder, att han självmant greppade en fiol och lärde sig spela, att hans liv var präglat av stor ensamhet, och vissa konflikter med de då ledande modernisterna i svensk musik, Blomdahl och andra. Att han - som jag anser - var en större och vidare tonsättare än Karl-Birger Blomdahl, pampen i dåtidens musikliv, som Pettersson för allt i världen inte ville underordna sig. Sen måste vi lägga allt det där biografiska åt sidan. För det är inte det som gör honom till en enastående tonsättare: Det är att han kan omgestalta allt han varit med om till något universellt och inte till ett ält i familjen, eller ett ält i kultursidornas debatter.

Han tar det han har, hela sitt - i både mänsklig och musikalisk mening - känsliga register, och han gör av det konst. Punkt. Där konsten tar vid, i hans fall tonsättarkonsten, är hela poängen att gå från det privata till det vidare, mer arketypiskt närvarande. Han blir stor för att han omgestaltar sitt öde, in i det större ödet; hans smärta är samma smärta som den generationen kände inför andra världskriget, judeförintelsen, stalinismen, atomkrigshotet. Det finns teman i hans musik - inte minst i den mest älskade 7:e symfonin - som står i direkt förbindelse med en kaotisk smärtpunkt i tiden, det drar och tjuter, det är outhärdligt kakafoniskt, det stiger till fortissimon av ren förtvivlan, men just att denna förtvivlan är så ren gör den rörande. Det är katharsis, och det uttrycker allas vår förtvivlan över det vi inte kan hela på jorden, eller ändra till något vackert. Hur skulle han, liksom de många författare som kämpade med smärtan efter andra världskriget - Paul Celán, Primo Levi - hur skulle de kunna göra så självklar och dansande folkvisemusik som Hugo Alfvén, eller skriva sådana dikter som Erik Axel Karlfeldt, eller alls skriva?

Dag Wirén är en annan av mina favoriter, ungefär samtida med Pettersson. Han är å andra sidan en virtous, en klangmästare och rytmälskare, och jag vet inte om det går att hitta ett universellt engagemang i hans musik, eller en öppning mot människolivets svarta hål. Han orkestrerar som en mästare, men själv lämnar han inte ut sig. Det handlar om stilsäkerhet, samma stil gör det möjligt att i stort sett mest ha kul med musiken. Senare i livet, där symfoni nummer 4 skapas, har han nått en annan lyrisk innerlighet. Där finns också ett farligare drag.

Men storheten i Allan Petterssons produktion är en så lysande bild av vad människor, alltid, på alla håll - tänk på Latinamerika, tänk på den judiska diasporan, tänk på flyktingarna - kunnat åstadkomma utifrån de svåraste omständigheter.

Nyss spelades Petterssons 7:e symfoni i Berwaldhallen, under Daniel Hardings ledning. En vacker tolkning. Jag lyssnade särskilt in mig på hur han drar ut på rytmiken i finalen, där basen bildar ett väldigt rytmiskt gung som av stora dyningar, som kontrasterar mot de högre registren i violin, flöjter och den skärande vackra piccolan. Detta rytmiska gung gör Harding till en repetitiv och meditativ underton, som får ligga intakt under det andra: tada tada dam, tada tada dam. Det är suveränt. Och när jag hör andra inspelningar, av Antal Dorati eller Kofman, särskilt den senare, så hör jag hur han (Kofman) så mycket lättare och (tyvärr) elegantare smälter samman den där basgången, rytmiken, med den övriga, högre orkestertonen. Det blir för snällt. Återigen en fråga om tidsanda? Daniel Harding har lärt sig av minimalisterna vad en stor, repetitiv rytmisk rörelse gör för musiken. Han betonar den i ett utdraget tempo, låter den ta oss med in i slutet som i en ofrånkomlig, efterhand hoppfull, dynamisk våg.

Här finns konserten med Harding/Sveriges Radios symfoniorkester från förra lördagen i Svt Play.

Och här är de andra inspelningarna jag nämner: Antál Dorati med Stockholms Filharmoniska Orkester.



Roman Kofman, och Nederländska Radions Symfoniorkester.