Den här är för Bengt O, en av mina bloggvänner som dog igår. Jag hade egentligen aldrig tänkt mig att hitta vänner på nätet, och Bengt var ett strålande undantag. Jag beundrade hans bildning, hans humor och hans artiga esprit som tycktes ha viss påverkan från det Wienska klimat där han så länge vistades. Bengt var ju också efter åren i Bryssel och på departement, en av de kunnigaste på det ekonomisk-politiska området. Men aldrig att han gjorde stor sak av det; alltid dialogisk, självironisk och ödmjuk.
Vi hann ses och äta middag ett par gånger, vi gick på en konsert i närmsta kyrkan, vi gjorde en långpromenad i Bergianska trädgården. Det var lättsamt och vänskapligt. Och hans fru Moni var en lika vänlig bekantskap.
Jag tror Schubert passar stundens enkla allvar, och den kultiverade charm som utgick från Bengt.
Sista gången jag talade med honom i telefon, i September, sa han något om att han var trasig. Han lät som ett gammalt barn. Rösten var så snäll. Vi växlade ett par mail. Och nu inte mer.
Det är så sorgligt. Jag träffade aldrig Bengt O i verkliga livet, men efter flera års läsande och kommenterande och några mail så var han ändå något mer än en ytlig virtuell bekantskap. Hans mail från i somras då han berättade om att han inte längre kunde skriva gjorde mig nedstämd. Om du träffar hans hustru, så framför min hälsning.
SvaraRaderaJa. En öm sorg. Hans personlighet lyste starkt igenom allt han tog i. Och hans omsorg. Jag ska absolut hälsa Moni, när det blir dags att ses.
RaderaFin text detta, Gabrielle. En vän är borta.
SvaraRaderaEn vän. Med stor talang för vänskap.
RaderaFör de intresserade finns Bengt kvar på nätet: Här http://www.karlsson.at/
SvaraRadera