What happens to the heart

 
Att han kan göra så mycket av så lite, och så lite av så mycket. Av allt det där som händer - med ens hjärta.

Jag blir på något sätt lugn - av Leonard Cohen.

Och så - hans ansikte: Ung, vacker och sorgsen, gammal, stilig och gladare. Vilket är bäst? Jag tror det senare. För alla inblandade, i vad som händer med Hjärtat.
                                                                   
                                                                    ***

Men sen - om man läser hans sångtexter, och ser ett par intervjuer från tidigare år, märker man det där draget som är så typiskt för intellektuella män; att han alltid måste distansera sig. Att han gör små paradoxala volter i förhållande till kärleken, som "who´s kidding who". Eller, i en annan sång där hans käresta måste vänta, för att han är där uppe i huset "waiting for the miracle to come". Och hans mirakel är inte kärleken, utan snarare dikten och sången.

Lite glad då att jag träffat x antal män, begåvade och intellektuella, som kunde lägga ner det där försvaret. Samtidigt så finns det ju från min sida max förståelse för folk, både män och kvinnor, som måste stänga in sig, undvika telefoner, internet och premiärer, för att själva skapandet är viktigare. Och ibland viktigare än de närmaste. Så bara är det.

Nu får ni sångtexten till What happens to the heart. Den, och andra sånger från den av Cohens son posthumt utgivna, "Thank´s for the dance" finns här och på fler videos på You Tube.  (Vi ursäktar att videon är lite kitschig).
Och här finns en intervju med Adam Cohen, som tillsammans med sina vänner, bl.a den eminente producenten och musikern Daniel Lanois, sammanställde sin pappas sista album.



I was always working steady
But I never called it art
I got my shit together
Meeting Christ reading Marx
Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

There's a mist of summer kisses
Where I tried to double-park
The rivalry was vicious
And the women were in charge
It was nothing, it was business
But it left an ugly mark
So I've come here to revisit
What happens to the heart

I was selling holy trinkets

I was dressing kind of sharp
Had a pussy in the kitchen
And a panther in the yard
In the prison of the gifted
I was friendly with the guard
So I never had to witness
What happens to the heart

I should have seen it coming
You could say I wrote the chart
Just to look at her was trouble
It was trouble from the start
Sure we played a stunning couple

Adam Cohen med sin pappa

But I never liked the part
It ain't pretty, it ain't subtle
What happens to the heart

Now the angel's got a fiddle
And the devil's got a harp
Every soul is like a minnow
Every mind is like a shark
I've opened every window
But the house, the house is dark
Just say Uncle, then it's simple
What happens to the heart

I was always working steady

Cohen och Joni Mitchell 1967

But I never called it art
The slaves were there already
The singers chained and charred
Now the arc of justice bending
And the injured soon to march
I lost my job defending
What happens to the heart

I studied with this beggar
He was filthy he was scarred
By the claws of many women
He had failed to disregard
No fable here no lesson
No singing meadowlark
Just a filthy beggar blessing
What happens to the heart

Cohen med vänner, Hydra, 1960-tal.

I was always working steady
But I never called it art
I could lift, but nothing heavy
Almost lost my union card
I was handy with a rifle
My father's .303
We fought for something final
Not the right to disagree

Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

June 24, 2016 

Döden i Venedig - del två

I somras, i det juniljusa Lappland, läste jag om Thomas Manns Döden i Venedig. Det var Linda Östergaards fenomenala nyöversättning av novellerna som fick mig att ta med Mann upp till fjällen. Ett bra val. Tonio Kröger, en av få berättelser som kunnat röra mig till tårar, om jag var sån, blev ett djupt konstnärligt återseende. Och så Tristan, med den roliga, tokiga Herr Klöterjahn och hans väninna i flummig, sjuklig romans på sanatoriet. Hon förestår hushållet men kan också spela piano. Chopins nocturner är det som lyfter dem båda i en salighet bortom tid och rum. Få kan som Thomas Mann förena humor, medkänsla och stor distans i sin syn på människorna.

Och så kom jag till Venedig. Tillsammans med den gamle Aschenbach, som vilar blicken på havet och därefter på Tadzio, och så på Tadzio igen: "Var han sjuklig?". Novellen är förstås mästerlig, men jag kommer alltid ihåg Viscontis filmatisering, med den undersköna gossemannen, skådespelaren, som jag många år senare återsåg i mina kvarter så förändrad att han hade blivit den gamle. En sliten Tadzio med rysk vinthund.

Döden i Venedig är fylld med sinnesintryck; doften av hav, av unket vatten, den klibbiga luften, den skämda lukten från lagunen. Den vackre pojken i strandkanten, den äldre mannen som alltmer orolig vandrar runt i ett Venedig där kolerasmittan hotar.

"Några dagar därefter lämnade Aschenbach badhotellet senare på morgonen än han brukade, eftersom han inte mådde bra. Han kämpade mot en sorts bara till hälften fysiska yrselanfall som åtföljdes av en häftigt tilltagande fruktan, en fruktan för att det inte längre skulle finnas någon utväg och inget hopp, och det förblev oklart om det rörde sig om yttervärlden eller om hans egen existens".

Igår läste vi om Venedig, om siroccon och väderkatastrofen, havet som stigit 187 meter över det vanliga vattenståndet. Översvämmade gator och hus, Markusplatsen och kyrkan fyllda med vatten. Oron för att kyrkans kolonner som rotar sig i den slamrika underjorden inte ska stå pall för översvämningarna. Det är nu inte Aschenbach som vittrar död och förintelse, det är Venedig. Och turisterna vänder sig om för att få en sista blick på skönheten: Ack, Tadzio, Ah, Tadzio. Vi vill så gärna återse dig. Alltmedan invånarna själva förbannar den alltför hungriga turism som urholkat deras bostäder med Airbnb, uthyreslägenheter åt de rika, medan de fattiga får bo i Mestre. 

Artikeln i DN här.

En enkel Enckell

Genom livets höga port du glider,
där himmelen spänner sin oändlighets bågvalv
och alla stjärnor lysa i ornament av evig skönhet,
du glider på din farkosts lätta blomblad,
så vist och så säkert som om du själv styrde
in på den väg
du aldrig valde.


Rabbe Enckell (1903-1974)
Poesimånad November

Ikväll: Robert Frost

 
Nature’s first green is gold,
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay.





- - - - - - - - - - 

Poesimånad
November 

Målning: Per Kirkeby

Greta och Botticelli

 

Han hade kunnat måla henne. Hennes ansikte ar av just det slaget som han ofta tecknade och kanske idealiserade.
Men det fina med Gretas rena ansikte är att det framträder i en tid när det gått troll i kvinnors skönhet, när plastikoperationer och ankläppar  och bröstförstoringar och bisarra frisyrer gör sitt bästa för att synas vackrare än de är, så finns med ens Gretas ansikte där, i alla media. Och en annan sorts skönhet träder fram. Kalla den gärna klassisk. Den kommer att överleva allt tjafs och bök med kvinnors utseenden, som nu säljs in på osäkra själar. Här - en säker själ, och en Botticelli-madonna.

Men, för att det inte ska bli för fint, och förljuget, länkar jag till en av de senaste artiklarna om miljöproblematiken: Våldförd skog. Avdelning tropiska regnskogar.

Bonnard och gränslösheten

Det hjälper inte särkilt mycket att definiera honom som post-impressionist, eller som en del av syntetismen, eller ens som en av Les Nabis. Han är för vild. Samtidigt som det är märkligt att kalla honom vild, då nästan varenda en av hans målningar inbjuder till något ljuvt, ett skådande ut över landskap, eller in i interiörer som vibrerar av färg. Han är mannen som gör vad som faller honom in, och ritar om kartan när han ska vidare. Och vidare kommer en konstnär genom att våga det knäppa. En sen Bonnard kan vara helt psykedelisk, flippad, konträr till "normalt" landskapsmåleri. Som denna, nedan, från sommaren 1917.

Kompositionellt håller den ihop; där finns två cirklar (träden) två rektanglar, en svagt antydd triangel (i mitten). Det är formen. Men vafan är det som händer här, när han redan målat i trettio år?
Landskapet är som en liten scen. Inbyggd i scenens skönhet ligger några små ynkliga hoprullade figurer, de ser ut som barn. De finns nästan inte. En liten hund får också vara med. Vad vill han säga? Att det vi har omkring oss är allt vi är? (Han är ju så kär i sina landskap). Men underligt ändå, att den som målat några av de mest sensuella kvinnokropparna väljer det här; ett löst skimmer av gestalter på botten av landskapets rymd.

Det som hände mig när jag såg den stora Bonnard-utställningen på Glyptoteket i Köpenhamn var, som sig bör, överraskningar. Jag hade fattat det där med koloristen, mannen som älskade vackra badrum och öppna fönster mot en trädgård. Jag hade fattat det också därför att målaren Olle Skagerfors, som en gång besökte min man och mig, kom ut från vårt badrum och sa: "Men, vafan, ni har ju ett BONNARD-BADRUM".  (Detta på nasal göteborgska).
Och jag hade sett det där, smeksamt vackra, franska, kvinnan som står i motljus med en kropp som brinner av färger och skugga.

I de stora salarna blev något annat synligt; man kan kalla det mystik eller gränslöshet. Det är som om målaren hela tiden söker sig lite bortom det som finns framför honom, eller så är han naiv, men resultatet är inte naivt. Träd och grenar, blekt fjolårsgräs, en husgavel, bergen långt borta, fälten som rullar ner i dalen, allt blir sammanvävt och får ett skimmer av kärlek (ja, faktiskt). Man ser hur han strävar mot förbindelser; trädgrenen sticker iväg och sammanbinder mark och himmel, blom och växter griper in i varandra, men får aldrig den där fasta konsistensen som hos Monet (vän till Bonnard) eller Gaugain.

Bonnard improviserar. Han utmanar formlösheten. Strukturen faller nästan samman eller ingår i mönster som bara han ser. Den samtida vurmen för japanska träsnitt och landskap kan man också avläsa här och var. Men samtidigt: Bonnard är så konstig, han är en sån som vågar göra något ofärdigt. Jag tror alla riktigt stora målare, de som inte fastnar alltför tidigt i sin form och sina "idéer" lever på gränsen till den där formlösheten. Per Kirkeby gjorde det, och Munch, definitivt. Men Bonnard kan verka så mycket snällare. Vi tror att han gör dekor. Det gör han inte. Han studerar. Nedan två målningar från samma vinkel, olika årstider.

Jag tror att jag kunde ha stått bredvid den här målaren och sagt: Men det är för mycket, du behöver inte ta med allt, inte alla detaljer. Och han hade sagt: Jo, allt ska med. Det är ju det som är det verkligt svåra. Och att få det levande.
Pierre Bonnard föddes 1867 i Fontenay-aux-Roses (obs, poetisk födelseort) och dog 1947 i Le Cannet.

The unforgettable Ry Cooder...

...and the unforgettable movie: Paris Texas. Wim Wenders.

Daniel Hope extra

Finns ingen violinist i världen som sjunger med sin fiol så som Daniel Hope. Gratulera mig till att ha hittat honom. Beklaga mig att jag missade en betald konsert i Berlin förra året i Oktober på grund av saker. Men missa inte alla hans spelningar på you-tube, och för den än mer alerta, på Deutsche Grammophon Gesellschaft.

Och lyssna här på soft kvällsmusik. 

Butcher´s Crossing och manlighetens gränser

Det händer då och då under läsningen av Butcher´s crossing att jag störs en smula av rikedomen på detaljer. Jag får lust att viska till John Williams: stryk, bara lite. Han är nämligen fena på realism och konkreta iakttagelser; om sadlar och vagnshjul, om gräsets och vädrets och jordens variationer, om ett rum fyllt av värme, dunkel och vemod. Och inte minst - om hanteringen av bisonskinn efter en våldsam jakt och slakt.

Men - vilken roman! För även om författaren leds vid handen av den realism som hans mentor förespråkade (och Butchers Crossing är mer präglad av en litterär auktoritet än vad Stoner är) - så fyller han varje sida med en alldeles egen själ. Och jag tror aldrig jag blivit så rörd av en manlig roman bestående av rätt trista män, ett svindlande landskap och en kort, sexuell lycka.

Så här börjar det: Året är 1837. En ung man lämnar sin hemstad och sitt lärdomssäte i Boston för att söka äventyret västerut. Han har fett med pengar på fickan, och med dem vill han göra något nytt. I Butcher´s Crossing, en liten håla i Kansas, finner han en bekant till sin far, och via honom, ett gäng jägare och en bison-kännare. De drar iväg fyra man starka, med vagn och oxar och ett par hästar. Man läser tills man hör vagnshjulen knirka och hästarna fnysa och man känner träningsvärken i unge Andrews lår.  Andrews är nykomlingen som när en dröm, de andra tre är karlar som varit med förr. Miller är ledaren som styr färden, och som vet att det någonstans, längre västerut, mellan bergen, finns en bisonhjord så väldig att ingen tidigare kan mäta sig med den.

Enorma strapatser följer. Brist på vatten är nära att torka ut dem. Men de finner en å. Fortsätter vidare och vidare genom väder och topografi som är skildrade som det enda konstanta motståndet. Tills de når bisonhjorden vid Klippiga Bergen och Miller börjar skjuta som en galning. Hur Andrews lär sig skjuta, lär sig flå ett skinn, lär sig uthärda lukten av ruttnade kadaver, hur han fryser, hungrar och törstar är skildrat med exakthet.
De lyckas med sitt företag momentet innan en snöstorm drar ner över landskapet med en hårdhet av bibliska mått. På ort och ställe grejar de en bivack och överlever under månader, nätt och jämnt, på tinad snö och bisonkött. Och de har tusen skinn på hög, som ska forslas hem, framåt våren.

Men nu spoilar jag. Det räcker att säga att jag lever mig igenom en berättelse om fåfängligheters fåfänglighet. En särskilt manlig variant av fåfänglighet, som Williams gestaltar utan moralism, och med en stor känsla av vemod. Ensamma män och deras lust att lägga under sig saker, mer och mer. Dödsdriften, som Freud kallade det *). Det kärva prärielivet, det fantastiska ljuset, nödvändigheternas skitliv, är bara ett ackompanjemang till driften mot nästa gräns. Men herre, vilken naturskildrare Williams är. Där finns hans religion.

Och sen, en stund mot slutet: Den sensuella kärleken. Inte den romantiska, men den där fumlande, ivriga, köttsliga lusten i mörkret hos en kvinna där Andrews äntligen får vila. Den tysta närheten, i det dunkla rummet.

Storheten i Butcher´s Crossing ligger i fasthållandet vid ett enda tema. Kampen mot ödemarken, människans jordbundna villkor. Fåfängligheten i all strävan. Men också i de manliga arketyperna: Vildheten, kommandot över naturen, begäret att jaga och döda, stoltheten att uthärda, oförmågan att ge upp när gränsen är nådd. Det är manlighetens attribut, sen långt tillbaka, inte minst i Amerika.
Man önskar att Jordan Peterson läste John Williams illusionslösa roman, innan han fortsätter att bedriva kampanj för sina pop-jungianska manliga arketyper. Grejen är nämligen att personen är större än arketypen. Annars skulle ingen John Williams kunnat skriva Butcher´s Crossing.

 
Om John Williams Stoner skrev jag tidigare här.

*) "the death drive –  a blind insistence that follows its course with utter disregard for the requirements of our concrete life-world"

Fredag i fina kvarteret

Har ni sett Hagastaden i verkligheten ännu, eller ens på bild? Det är lite som en Vimmerbyvariant av New York. Det vill säga pyttigt och litet, kvarter med smala hus och knappa mellanrum. Ett och annat penthouse på översta våningen, där man möjligen kan bo, om man är bortrest i juli-augusti, för då lär det bli svinhett. För att få lite arkitektonisk glädje betraktar jag i stället Vin&Spritcentralens formidabelt romerska renässanshus, ritat av min late husbands late wifes far. Vad han nu hette. Strax intill ett annat skitsnyggt hus med gultegel, eller om det är ljust gul rappning. De kalkvita nya små lilleputtskraporna ser frigida ut vid en jämförelse. Där finns nu massor av osålda lägenheter, för de som har råd med miljonbostäder, och om konjunkturen sjunker ytterligare kan det bli hyreslägenheter i stället. Det vore nog bra. Sådana fattas i den här galna stan.

Cyrillus Johanssons lager och kontorsbyggnad 1925

Takfogar, samma hus

En bit utanför systemet, i den sjunkande kvällssolen, sitter en väderbiten ukrainare, med tre burkar starköl bredvid sig, och lyssnar på maxvolym till sitt hemlands sånger i en skruttig radio. Alla vi andra får avnjuta hans musik. Och se i vitögat hur somliga människor har det. Varför är han här? Jobbar han underbetalt med nån liten syssla någonstans i den enorma och globala härskarklassens byggbransch? Full är han redan och fullare lär han bli. Så kan man se sig om i klassamhället och veta exakt vad som behöver göras. Som inte kommer att göras.

Jag ger en tjuga till den romska kvinnan utanför Hemköp. Bär en tung kasse hemåt och njuter av trädens alla färger. Den rosa kastanjeblommen, den lila syrenen, det gnistrande gula gullregnet. De vackra husen i 20-talskvarteren, med sin rikedom av pastellfärger. Jag tycker om den här trakten.

Zain och den lille pojken han vaktar när mamman inte kan.

Häromkvällen såg S. och jag en film jag länge velat se, Kapernaum, av den libanesiska filmaren Nadine Labaki. Den beskriver livet som det utspelar sig för de allra fattigaste på jorden. Och den är lysande, autentiskt spelad, med ett fabulöst foto. S. grät. Och efteråt gjorde vi Söder. Men det är en annan, och gladare historia.

"Zain Al Rafeea skriver i och med ”Kapernaum” in sig i historieböckerna över världens bästa insatser av en barnskådespelare." (Moviezine)

En syrisk pojke från ett läger. Genial. Samt andra naturliga skådespelare.

Och här finns en intervju med Nadine Labaki. Filmen fick jurypriset i Cannes i år. S. hittade ytterligare en video på nätet där Zain, nu två år äldre, berättar att han lever i Norge, går i skolan och lär sig ett nytt språk. Ni fattar värdet.

Viva Dag Wirén

När man har lyssnat för länge på Max Richters Vivaldivariationer och längtar efter att höra dem live och när man kört igenom sina gamla Philip-Glass-favoriter, när man inte alltid kan återvända till Bach och när Bruckner känns för omständlig. Ja, överhuvudtaget när man tröttnat lite på konstmusikens pretentioner - kan man alltid återvända till Dag Wirén. Lättheten, leken. Och - om ni ursäktar - vilken manlig energi!
Listen folks, be happy!

Kung Lear - Anthony Hopkins

Kanske är Kung Lear det drama jag sätter högst av Shakespeare. Och kanske beror det mest på att det har en annan sorts aktualitet, rent samhälleligt, än vad Hamlet och Stormen har.

Jag har sett två Kung Lear live: En på Dramaten och en på Orionteatern. Den på Orionteatern med Keve Hjelm var rätt fantastisk, vital, flödande, nästan sportigt energisk, men utan riktigt djup tragik. Den på Dramaten, med Börje Ahlstedt, var mer eller mindre död. Jag ska inte gå in på den alls.

Inte heller kan man jämföra en filmatiserad Kung Lear, med en uppsättning på scen, där allt är rätt långt ifrån, och gestiken och scenanvisningarna betyder mer än mimiken. Men ändå: Jag är helt övertygad om att BBC-filmen med Anthony Hopkins and fellow actors, skulle ha tjänat Den Kungliga Teatern bättre än en del annat.

Inte på länge har jag suttit så fullständigt fängslad av ett drama. När konst är så bra blir det en passion, rätt in i hjärtat. Och den, vid tiden för inspelningen, 79-årige Anthony Hopkins spelar den också ur djupen av sin egen existens: Vild, sorgesam, fullständigt utlämnad till sina känslor. Aldrig har Hopkins släppt sin berömda kontroll så som här. Han är en naturkatastrof.

Som i så många av Shakespeares dramer står konflikten mellan makten/egendomen och kärleken/lojaliteten. Den gamle bortskämde kungen ställer sina döttrar inför ett lojalitetsprov. Vem älskar honom mest? Som alla narcissister bryr han sig mer om deras lojalitet mot honom, än vad han själv borde vara för dem.

Nu hycklas det inför fadern på tronen, nu samlas de missbelåtna - Regan, Goneril & allierade - för att lägga under sig arvet och makten. Cordelia tiger, hon fattar inte ägande-spelet. Just i det avseendet är hon och Fadern lika; han fattar heller inte riktigt vad som försiggår, han är en naiv makthavare. Det är hans brutala naivitet inför döttrarnas känslokyla som efterhand gör Lear till en fruktansvärt rörande figur.

Jag ska inte återberätta William Shakespeares drama för er, lite får ni jobba själva ; ) Men om ni inte ser just denna Kung Lear går ni miste om mycket. Den ligger också oerhört nära vår tids maktkonflikter, där personer i höga ställningar kan bete sig lite hur som helst och komma undan med det. I Kung Lear är det en karavan av maktmänniskor som drar undan marken för den gamle, alltmer upplöste kungen, som till sist drar omkring som en hemlös bland utsatta flyktingar. En av döttrarna föreslår att man ska klösa ögonen ur Gloucester, som hjälpt Kung Lear att fly. Så sker också. Psykopaterna tar makten. Bara Cordelia - av Cordis, hjärta - finns där trofast vid den gamle kungens död.

King Lear ligger på Svt Play ända till den 19:e juni. Länken finns här.

Stoner

Jag är egentligen både för trött och för lat för att skriva något om Stoner idag. Men jag måste bara tänka ett par tankar högt.
Som det hampade sig läste jag Stoner långt efter alla andra. Folk runt omkring hade nog för länge sen slutat prata om den, och det gav mig en öppning utan förhandsinfo. Den tog sig in direkt.

Jag visste heller ingenting om John Williams, vilket just då var bra. Han blev bara en skrivare som skrev, förfinat men direkt och realistiskt om en universitetslärares begränsade öde: Stoner, gammelamerikansk, född på bonnlandet, införlivad med höga ideal och karg moral, hårt arbetande och engagerad i en Universitetsvärld av konkurrens och lite likgiltighet.

Jag skulle kunna nämna en verklighetsfrånvänd rektor, en tävlingsinriktad kollega, en flummig student som låtsas vara mer fullfjädrad än han är, ett dystert äktenskap och en mycket ensam man - Stoner själv - intill dess att en intensiv kärlek öppnar upp hans torra liv.

Här ska inte berättas en historia om en roman. Men jag vill minnas hur enormt mycket jag tyckte om den. Hur ärligt Williams berättar, hur hans moral riktar in sig på realism och inget känslomässigt nonsens. Ändå lider man med honom, känner för hans omgivning, och blir fullständigt tagen av den grekiska tragedi som ett begränsat liv kan vara.

Sen läser jag en amerikansk kortessä om Williams och hans idol, en viss annan universitetslärare som hade mycket stränga idéer om hur en bra roman, en bra dikt, en bra essä, eller bra lista skulle se ut. Idel realister: Henry James, Melville fick vara med, Edith Wharton osv. Whitman var avskyvärd, liksom en del andra romantiker eller panteister, Emerson till exempel. Min käre Emerson, som har sagt så mycket bra grejer. Men, nej.
Den stränge läraren, Yvor Winters, som också var poet, blev John Williams´ auktoritet för en livstid. Det är intressant, eftersom jag inte en sekund upplever att Williams som författare är auktoritetsstyrd. Dessutom kunde jag ju själv tröttna på Whitmans ordrika universalgeni. Medan jag rent principiellt är för det fria flödet; Faulkner, Joyce, Woolf. Etc.

Men det var alltså inte Williams och hans gudfader. De befann sig i uppror mot romantiken och den moderna självutgjutelsen. Jag är rätt ointresserad av den sortens litterära fejder, både nu och då.
Det som intresserar mig är formen, hur den väljs, och därmed blir till karaktär. Egentligen är det inte intressant vad Williams tänkte, utan hur det blev. Och - det är min tillfälliga insikt - att det blev så ini helvete bra därför att han hade en sträng idé om saker och ting. Men det är inte idéerna som föder hans roman, de är bara en ledstång. Resten är hans passionerade och känsliga begåvning, hans konkret formade erfarenhet. Det är den vi har att tacka för Stoner, inte den numera bortglömda universitetslektorn. Hur det kan va.

John Williams i sitt arbetsrum.

              Och här finns den lite försmädliga och malliga artikeln i The New Yorker.

Till er som sover....

....eller inte sover. Till Bodil med sin brutna fot, till Gunnar med sin brutna Brexit, till Lennart med sin lungpajskur, till mig själv i snöig natt, till alla som läser här, till Gerd i Lappland, till Sussi i Nacka, till Mira och Adam i Kärrtorp, till den andra Gabrielle, till Sverker i Skarpnäck, till Inga och Eva alla mina vänner och syskon. Denna violinist står högst på min himmel nu.

Thorild, en ny vän....

Biskop Thomas frihetssång, som jag gillade redan i skolan, toppas bara av denna vers från Thomas Thorild. Glad Fredag, all fria!

Ingens Herre, ingens Träl!
Sade våra Fäder :
Högsta Rätt till högsta Väl
Alla, Alla gläder.
Mången mycket kallar sitt,
Men mitt Väsend, det är m i t t :
Denna Sanning, Vänner,
Man i Själen känner.

Thomas Thorild

Mera av hans skrifter finns här: Att följa ögonblicken.

Dostojevskij, je t´aime

Läser om Dostojevskijs Idioten för första gången på jag vet inte hur många år. Och så märker jag - tyvärr - vilken otroligt mycket större romanförfattare han är än Stendahl. Om kärleken slår han inte, för han har aldrig skrivit en sån essäbok. Men romanerna! Och jag blir förvånad att se hur pass mycket senare han är född, än Stendahl, eftersom S är den som verkar mer "modern", libertinistisk och så.

Men den som är mest vild, på djupet, är ändå Dostojevskij. Och på djupet av hans kristna livssyn finns också änglar och demoner, djupt fallna och djupt förlåtna. Ingenting hos Stendahl kan gripa en så som Dostojevskijs människoporträtt (och med det sagt så vet jag att jämförelser är förhatliga).
Men se: Furst Mysjkin - denna människa om vilken det skrivits så mycket att jag knappt vill ge mig på det. Men vilket stort öde, så ryskt, så tragiskt. Samtidigt så - vad ska jag säga - gulligt. Och alla älskar honom, ingen kommer undan, och så vidare, ja, ni vet.

Men den som överraskar mig mest nu, för att jag glömt henne, är Nastasia Fillippovna: Hur Dostojevskij tecknar henne; storartad, nyckfull, stolt, med en tung och bitter människokännedom och noll förtröstan på det manliga släktet. Hon är en rebell. Men Fursten litar hon på. Han är ofarlig i sin oerhörda godhet.

Scenen där alla är samlade i Fillippovnas salong, och inväntar Rogosjin, som ska kasta 100.000 rubel för hennes fötter för att få äga henne, är ett vimmel av ryska personager, men i centrum finns de tre: Nastasia, Fursten och Rogosjin, den drulige och passionerade friaren. Han kommer med ett stort gäng mindre tjusiga vänner, salongen fylls, det blir många o och ack och viskningar. Rogosjin slänger fram sin sedelbunt, ytterligare dramatik uppstår. Kanske kommer ni ihåg?

Nastasia Fillippovna kastar det inslagna paketet med 100.000 på elden i kakelugnen. Runt henne en ring av mänsklig förvirring. Alla de småaktiga, och de är många, hänger över varandra för att se elden, kommentarerna är fyllda av både girighet och förfäran. Och så - vips - rakar Nastasia den stora, väl inslagna, rubelpacken ur elden och sticker, ännu doftande av rök, med Rogosjin.

Jag kan omöjligt återge hela scenen, men den är en av de starkaste i världslitteraturen. Och så filmisk. Dostojevskij (liksom Dickens) målar upp detaljer; miner, rörelser, allt, som med en kamera. Det jag då inte fattar är att det aldrig gjorts en riktigt stor filmatisering av Idioten. Men så hittar jag en av Kurosawa, som gått mig förbi. Men - ännu bättre - en rysk filmatisering för TV i 10 delar, i regi av Vladimir Bortko. Den borde Svt köpa in, nu när det kommer mer skattepengar i påsen. Ryck dem ur elden, visa Idioten, innan moderaterna stjäl tillbaka hela summan och ger till sina ytterst opålitliga politrucker i den samhälleliga utförsäljningsbranschen. (Alla dessa låga skitar, som Nastasia skulle säga, idag).

Vive l´art, vive Dostojevskij!

Roligt med Stendahl

Om kärleken är såklart och utan all filimetrig tvekan Stendahls finaste bok: Här är mannen som vet allt det där om kärleken som man behöver veta (hallå alla kulturmän, läs och begrunda: "Överdriven tillvänjning till njutning förhindrar kärlek från att uppstå") - och jag minns det som att jag kunde stryka under varje ord han skrev. Det om hur kärleken växer i de återkommande avstånden är förstås berömt; kristalliseringen, som han kallar det - när två människor går ifrån att vara obeslutsamt förälskade till att veta: Det är du.

Jag får tacka Litteraturvetenskapen att jag också läste Rött och Svart, som jag tyckte mycket om, även om den är en rätt så enkel historia om en uppkomling i 1800-talets salonger. Det jag minns mest är hur han måste klättra på en stege i natten för att nå sin älskling under taket. Sådana saker blir kvar i ens filmiska minne.

Nu läser jag, med nöje, den av andra littvetare så prisade Kartusianerklostret i Parma. Jag kom aldrig igenom den då, och tyckte absolut de överdrev romanens värde. Men nu så: Det är så roligt att vara med Stendahl: Efter en lite sömnig inledning sätter han med full fart igång sin roman. Från det lilla slottet vid Comosjön, rusar den ivrige ynglingen Fabricio ut i världen och deltar i ett krig han knappt vet var det utspelar sig. Det är slaget vid Waterloo.

Han blir helt hemmastadd med hästar, vapen, krutrök, hunger och elände och slår sig igenom allt med ferm, och man vet att Stendahl har varit med om det där. Det sitter.
Väl tillbaka i de världsliga salongerna får läsaren veta allt om palatsintriger, karriärmöjligheter för vackra unga män, mänsklig psykologi, politiskt angenäma giftermål, samt hur många kaleschhästar man bör ha för att vara riktigt i smöret. Stendahl berättar helt osentimentalt och extremt tolerant om allt vad fuskigt och fint folk har för sig, och det går med en himla rotation. Jag har roligt. Jag tror han väcker mina Gascogner-gener till liv. Samtidigt måste det sägas att denne man, född i slutet av 1700-talet, i all sin frihetlighet ändå har en stor finess när det gäller beskrivningen av det motsatta könet, och i sin känsla och respekt för kvinnan som egen person.

Något att begrunda i fängelset för somliga herrar. Och då menar jag inte bara sådana som Marquis de Sade. Han var nämligen död när Kartusianklostret kom ut. Liksom när Om kärleken kom 1822. Det var ju synd. Men även om han hade levat - så vill de inte veta - de där bestarna. De vill bara fylla sin tomhet, med kvinnor. Å andra sidan: Denna kulturman, Stendahl, tar vi till vårt hjärta, vad än flickorna säger om det.

Advent med Duccio

Den här målningen tänkte jag lägga in redan till allhelgona, men nu är det advent och det passar lika bra. Den är från altartavlan i Domen i Sienna. Målaren är Duccio di Buoninsegna, och den är målad mellan 1308-1311. Somligt får ta tid. Naturligtvis hade han också en massa hjälpande händer från lärlingar i verkstaden som fick jobba med mantelfall, guldglorior och skägg, men inte så mycket mer.
Duccio utvecklades ur den bysantinska konsten till ett mer personligt uttryckssätt i ansikten och uttryck, och är en föregångare till ungrenässansen. Det är någonstans här som den religiösa konsten är som bäst. Om man tänker på "Det Eviga" som Tegnér sa. Men den gamle - numera möjligen föråldrade, men såna småsaker bryr vi oss inte om - konsthistorikern Gombrich, som vi läste på Konstvetenskapen, ägnar bara en rad åt Duccio, innan han forsar vidare med Giotto. Det bryr vi oss heller inte om. Idag är det Duccios dag. Och se vilka fina ansikten! Han som ser mest hippie ut är förstås Johannes Döparen.

Se även E.H. Gombrich: Konstens Historia. Och: Att klicka för förstoring är absolut nödvändigt!

Yeats översättning

 

Hösten faller över de långa löv som älskar oss,

Och faller över mössen i kornkärvarna;

Gula är bladen på rönnen högt ovan oss,

Och gula de våta vildsmultron-härvorna.

Timmen för kärlekens nedgång förmörkar oss,
Så trötta och slitna är våra sorgsna själar nu;
Låt oss skiljas innan eldens årstid förglömt oss,
Med en kyss, och en tår på din pannas hud.

 

_ _ _ _ _ _ _ _ _  

(Med tagande av viss frihet. Kornkärvarna och vildsmultron-härvorna är jag särskilt nöjd med. Originalet: se föregående bloggpost) 

Fallande löv

Autumn is over the long leaves that love us,

And over the mice in the barley sheaves;

Yellow the leaves of the rowan above us,

And yellow the wet wild-strawberry leaves.

 

The hour of the waning of love has beset us,

And weary and worn are our sad souls now;

Let us part, ere the season of passion forget us,

With a kiss and a tear on thy drooping brow. 

 

 

W. B. Yeats