En nykter röst om Stadsteatern

Det ska sägas genast: Jag har sett ett par riktigt bra uppsättningar på Stadsteatern, men jag vet ingenting om teaterns inre; inte om dess ledning, inte om skådespelarna, maskinisterna, ljusteknikerna, regissörerna, och heller ingenting om Benny Fredriksson. Dock har jag hela tiden tyckt att det finns något aningen äckligt i de kampanjer som i samband med ordet "sextrakasserier" florerat i pressen. En skådespelerska som blev sur över vad? Över att Fredriksson sagt att hon "var så förutsägbar" som aktris. Väldigt elakt sagt, jag skulle vänt på klacken och sökt annat jobb. Men det är inte direkt kriminellt.

Problemet med teatrarna och filmindustrin verkar vara att väldigt få vänder på klacken och går. Man säger att det är så stor konkurrens, det är så svårt att riktigt säga ifrån. Well. Man är vuxen, eller?
Jag kan tala om att konkurrensen för frilansare är precis lika stor inom kulturjournalistiken, och att jag sagt ifrån till minst två "chefer", och även vänt på klacken. (Sorry för vuxenpoäng där).

Men, som sagt, jag vet för lite om just Stadsteatern. Och jag vet för lite om Benny Fredriksson. Men jag föreslår att ni läser Åsa Linderborg idag, för hennes ton tycker jag om: Man måste städa upp efter sig, när man under skydd av anonymitet skällt en hel hop människor, nota bene, män - för att vara sexuella idioter, förkrympta, manipulativa, etc.
Det må vara sant, en hel del, men det behövs ett stabilare sätt att ta tag i problemen. Det första är: Facklig support, sammanhållning och moraliskt stöd från Teaterförbundet. Det andra är civilkurage. Det tredje är att styrelsen för Stadsteatern/Kulturhuset ska bära sitt ansvar på rätt sätt. Om det senare skriver den alltid klarögda Inga-Britt Ahlenius i Dagens Nyheter idag:

"När ledningsproblemen i Kulturhuset Stadsteatern, för vilka styrelsen bär ett ansvar, kom upp till offentlig diskussion borde styrelsen självklart ha agerat, uttalat sig, intagit scenen. Dessa frågor var ju också deras ansvar, de hade underlåtit att agera tidigare, de hade låtit ledningsproblemen uppstå och kvarstå under lång tid. Men när Kulturhuset Stadsteaterns problem exploderar i det offentliga, då är det vd som står där ensam på scenen.
Styrelsen borde antingen ställt sig bakom sin vd, som ju utsetts av styrelsen, försvarat honom och formulerat just de omdömen som presenterats efter hans död. Om hans begåvning, om hans nyskapande förmåga, om hans stora betydelse för Stadsteaterns framgång. Tagit strid för honom, han var ju styrelsens man, styrelsen hade ju själv utsett honom.
Eller så borde de ha avgått tillsammans med honom för att markera sitt ansvar för de problem som identifierats i ledningen av Kulturhuset Stadsteatern och i teaterns kultur. Styrelsen kan fortfarande ta sitt ansvar, den kan fortfarande avgå".

Läs hela artikeln här.

Trump som symbol för den sålda människan som låtsas vara rik

Trump, Donald. Född etc. Utbildning? Casinon, golfbanor, realityshower, skönhetstävlingar, etc.
En showman som med hjälp av pappas pengar fixat sig fram i affärsvärlden, men som - trots sitt eget skryt - lämnat mängder av havererade företag bakom sig. Illa behandlade anställda. Noll arbetsetik. Skulder. Men inte så stora skulder som svärsonen, nepoten, Jared Kushner. En till ihålig idol ur den amerikanska drömmen.

Den amerikanska ytan som alltmer börjar efterhärmas bland overkliga svenska drömmare:
Massor med skulder på banken och ideliga renoveringar "för att göra intryck på folk som man egentligen inte bryr sig om", som Imre Kertész skrev. Det kan verka som en liten sak. Men man ska alltid lita på reklamen. I reklamen är det en jättegrej, liksom i de eviga teve-programmen om renoveringar, husköp, en Ernst som tipsar om hur vi kan lulla in oss totalt i en mammas-gosse-värld av grilla, fixa, greja, snygga till, "nu är jag riktigt nöjd", som Ernst brukar säga, som om vi inte redan fattat det. Hur nöjda alla är.

Särskilt nöjda är kanske de som - i enlighet med den stora Trump-dockan - lyckats lista till sig en hel massa på andras bekostnad. Det syns förstås inte i reklamen men gör sitt intryck i ständiga försämringar av andra människors liv, de som ännu inte är bank-ägda bröstopererade näsopererade Las-Vegas-varelser, utan vanliga hyggliga människor, som arbetat ihop sin lön, som bodde i ett hyggligt hus, ägt av allmännyttan, som litade på sina grannar, folkvalda m.fl. att de aldrig skulle bli som Las-Vegas-Casino-människor.

Men vad vet man?

Casinovarelsen är i Sverige benämnd bostadskarriärist. Alla som vet något vet numera att dessa förstörde trivseln i absolut alla hus de någonsin kom in i. Och att de numera reser runt i Sverige och ser sig om efter lägenheter som kan renoveras upp och säljas snabbt, och att de ofta inte ens betalar skatt för sina miljoninkomster. För vem kollar? Vad jag hört från min egen bostadsrättsförening är det ingen som kollar om dessa renoveringsrobotar överhuvudtaget betalar skatt. Man svarar undvikande. Det är detsamma som att flera tusen lägenhets-fifflare åker runt i Sverige och har gjort detta till sin affärsidé. Briljant. Om man är Trump. Cyniskt och destruktivt för samhället, för alla oss och våra förfäder som var med och byggde allmännyttans husbestånd. En del av den svenska socialdemokratin som glömdes bort samtidigt som ekonomisten Kjell Olof Feldt började sätta sitt bankarschle på partiets stolar.

Resultat, kära högersossar: Vi har ett land där vem som helst kan sko sig på det som var folkets egendom. Skolor, sjukhus, hyreshus. Varsågoda fixare!
Folk - som likt Donald Trump - förgiftar miljön för alla omkring sig. Därför att de endast tänker på en enda sak; att förmera sitt ägande. Bryt ner väggar, bygg om rör, bullra i månader i streck, även lördag/söndag, och gör det med bostadsrättsföreningarnas goda minne, eftersom de också är helt Trumpifierade; huvudsaken är ju att nån sno-åt-sig-typ höjer värdet på bostäderna i huset.

Huset har nämligen, precis som Donald Trump, Jared Kushner, och hela USA, stora skulder. Skulder som uppstått på grund av alla dem som gick in och ut  i huset i 10 år och gjorde sig en hacka.
Arbetslag efter arbetslag. Svart arbetskraft. Billigt för Trump, billigt här. Resultat: Läckande rör, mögel i tak, felbyggda altaner, dysfunktionell hiss, men vafan - vi ska ju ändå sticka härifrån, vi som sticker från allt skit och lämnar över det till andra. Vi låtsasrika, med alla våra lån på banken. Och så de halvkriminella, som utnyttjar Sveriges byggbestånd, men inte betalar skatt för det som århundraden av svenskar byggt upp.

I varje hus en Trump, snart en i varje familj. Det är den amerikaniserade motsvarigheten till kommunismens statliga kontrollanter. Här är kontrollen helt enkelt pengarna. Vad man kan ta från andra, och komma undan med. Vilka samveten som köper sig fria. Vilka samhällsregler som upphör att gälla, vilka dagliga doser av fixarnas buller människor ska stå ut med, för pengarna.

Pengarna är det nya samvetslösa samvetet. Säg goddag till Herr Trump i Spegeln. Och invänta bostadsbubblan med saktmod. Du kan bli president. Eller något annat, som också är på låtsas. Ett lån. En bubbla. Ett jagande efter vind.

"Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me." (Imre Kertész)

PS: En helt annan sak är ju att människan kan ha en naturlig stolthet, utan tillsatser, så att säga.
       Men det vet man nog inte riktigt vad det är längre.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Se även: 
Marknaden vill ha bostadsbrist.
Spekulationsköp i Stockholms bostadsboom dippar och flippar ut. 
Bostäderna har blivit svensk ekonomis akilleshäl – peta på huspriserna och moder Svea darrar. 
Och för er som är mer intresserade av grafer och kalkyler och ev bostadskraschlandning går det att Lösa Per Björklund här och på andra ställen. Följ honom gärna på Twitter för en viss överblick.
Han har skrivit en bok också, den heter Kasinolandet.

Bild: Meghan Dauphinee

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

De hagalnas epok

Det fryser till, kommer mängder av kyla norrifrån. Det snöar hela dagen, flingorna yr i luften. På isen ett tjockt lager snö, de som vandrar där försvinner i vitt. En skugga på långt håll förvandlas till en mycket liten hund, när den når fram till mig. Människorna ler mot varandra, ty detta är gamlivet i Norden. Vi som härdade gör våra strapatser genom naturen. Några med rätt valla åker skidor över lösa snön, andra går med stavar, som jag. Och livet kan vara vackert. När man delar det.

Övriga rapporter från samma stad: Ett gäng mafioso-politiker som sitter av sina middagar med näringslivet, bankerna, företagarna, fifflarna och vårdkapitalet. Under åratal har de sett till att utöka både sin politiska och privata makt över Stockholms stad. De snyltar sig in i sjukhus, som de betalar en vänskapskorrumperad summa för. De snyltar sig in i skolor, vårdhem, barndaghem, asylboenden, och de gör sig på ett tiotal år, eller det kan räcka med fem, miljardvinster på dessa företag. De har hackat folkets egendom in real life, de är det privata näringslivets hackers. Och som vi alla vet: Hackers förstör alla system där de lyckas ta sig in.

Bostadssituationen i Stockholm är komplicerad. För få bostäder, och de som byggs är för dyra. Däremot har moderater och högersossar tillsammans lyckats förstöra det som var ett tryggt bostadsbestånd för vanliga människor. Utförsäljningen av allmännyttan har säkert bidragit till x antal schyssta bostadsrättsföreningar, men rapporterna om de dåliga är väl så irriterande; därför att det alltid, i alla hus, i alla sammanhang, finns några sorter som enbart sneglar på vad DE KAN TJÄNA PÅ SKITEN. 

Det som då händer, och det har hänt i det hus där jag bor, är: De första som fick sina lägenheter för en skitsumma av staten, sålde snabbt och flyttade. Andra hårdrenoverade och pumpade ut en miljon till ur sina lägenheter. Ytterligare andra såg till att sälja vindsvåningen och skapa lägenheter där. Inget fel i det utom att: Under tolv år levde vi med FELBYGGNATIONER av okunniga svartjobbar-team som i sin tur blev utsugna av någon byggingenjör som i sin tur att hade nån herre över sig som drog in ytterligare stålar på den utförsålda egendomen. Folkets egendom gick snabbt upp och iväg till de nya kleptokraterna, som över allt och allestädes tar för sig vad de kan komma undan med.

Så vad gör man när man bara tänker på ägandet, avkastningen: Man tar in en massa fattiga polacker och andra som jobbar svart eller för urusla löner, flera av dem kan inte det jobb de ska göra. Resultatet: Åratal av ombyggnationer av ombyggnationer, reparationer av nyligen gjorda jobb som ska betalas en gång till. I mitt hus har vi levat i 12 år med dessa hafsjobb på hafsjobb; vattenskador, tak som fallit ner, dysfunktionell hiss, hårdrenoveringar som tillåts pågå i månader innan någon jävel har tjänat en miljon till eller två. Det är miserabelt. Det är inga hem längre. Det är ställen där man med varje bullerstörd månad hackar i sig en tusenlapp per dag. 

Det är de hagalnas epok.

Samma sak händer med Oscar Properties i nya Hagastaden, där polisen gjorde razzia bland hundratals arbetare som bara sticker så fort polisen kommer. Många fattiga hantverkare från när och fjärran som någon utlandsboende direktör ska cascha in på. Vår tids tsarvälde är alla dessa vulgära kapitalister, som bor utomlands, inte ens skattar ordentligt i Sverige, och behandlar arbetare som utbytbar global underklass utan några som helst rättigheter. 
Och vilka har öppnat portarna för den här mentaliteten i Sverige, i Stockholm: Jo, Nya Moderaterna och andra kissliberala, sossar till och med.

Det är inte längre någon hemlighet, och ni kan själva hitta länkarna till alla de katastrofer som Moderaternas egoistiska vinningslystnad har skapat. Vänskapskorruptionen som förstört planeringen av Nya Karolinska. 17 miljader back för ett dysfunktionellt sjukhus där en moderat partifunktionärs moderata make fått stort inflytande under en upphandlingsprocess som maffian i New York hade gillat, 1933. Att det lilla småstads-höghus-med-pretentioner som nu byggs i Hagastaden kommer att dras med liknande dysfunktionella problem är bara att vänta. Vi kan den här skiten nu: Hur ni suger ut pengar och lämnar åt andra att betala följderna, antingen monetärt eller med sitt välmående. 

J´accuse!

Sen kan vi ju för skoj skull nämna NUON, en skitaffär som okunniga moderater tillsammans med grandiosa Maud Olofsson, kastade ner till skattebetalarna: 53 miljarder.
Ja, det var ju synd att det inte gick till landsbygdsprojekt, fru landsbygdsmoderat.
Nya Karolinska är så stor skandal att ni alla känner till den nu, men här är Robert Aschbergs text för info. 
Vidare Post-Nord, dysfunktionell utförsäljning. Skolorna och vårdhemmen och sjukhusen är delvis skandaliserade och om ni bryr hur det går till när de sämsta och girigaste tar över ett samhälle kan ni själva söka på nätet om ämnet.

Till saken hör också, att det här, precis som i London, gentrifieras stadsdel efter stadsdel, och att det ofta är skumma pengar inblandade och/eller slaveri-arbete för "utländsk arbetskraft". Det som hände i mitt hus, händer överallt och på mycket högre och mer ogenomskinliga nivåer.

Det är t.ex. ingen hemlighet att delar av Strandvägen ägs av ryska oligarker och andra med ungefär samma moraliska standard. Det är därför man så ofta ser att husen är helt nersläckta på Strandvägen. De är bara sommarbostäder för en och annan veckas besök när nån inadopterad kapitalist från utlandet ska landa i Sverige för lite affärer, middagar och trivsam korruption. 
Andra hus byggs för fullt nu, till exempel i Hagastaden. Tättbebyggda höghus där den nya Solsidan kan sitta och glo in hos varandra på två meters håll. Weel, good luck with that one.  

De hagalnas epok är ju inte heller en privatsak. Det är en mentalitet som modellerar om ett helt samhälle. Folk som tror att de är storartade exemplar på gud vet vad står på Stureplan och duschar varandra i Champagne, samtidigt som deras arbetare bor i ett källarutrymme utan dusch och utan kokmöjligheter.  

Det är sinnebilden för ett samhälle med ökande klyftor, men också ett samhälle i etiskt förfall. Pengarna styr allt: Infiltrerar grannskap, vänskap, arbetsplatser och familjeband. 
I varje grupp finns någon som inte tvekar att på ett vedervärdigt sätt utnyttja andra, eller lägga under sig andras resurser. Helst ska det tas från samhällets allmänna fond, eller som Jonas Sjöstedt sa i ett radioprogram: Vi har entreprenörer som suger upp skattepengar med sugrör.
Ja, och, placerar sin vinst utomlands, fuskar med skatt, skapar brevlådeföretag. 

De hagalnas epok förstör också på det sättet att det är en falsk idealbildning (eller snarare ingen idealbildning alls) som äter sig in i skallarna på de mest obetydliga varelser: Att de ändå kan sko sig på någonting: Ett förfuskat arv. Pappas firma. Ett familjehus om inte annat.
Och det förekommer såklart även i statsstödda verksamheter, ibland inom kulturen där nån filur av tveksam kaliber kan gå omkring i åratal och suga ut kulturbidrag för en verksamhet som är nätt och jämnt funktionell. (Det senare är ändå en så liten del av de allmänna samhällskostnaderna för girigheten, att det är försumbart.)  

De hagalnas epok.

Vi kommer att få veta mer än vi ville och trodde.

Men nu går jag ut i snön, i solen igen, och intet av detta ska vara mitt liv. 

Bild: Francisco Goya.

Oktober och Döden

Nä, men om man skulle få in en liten text till före oktobers slut, tänkte jag. Efter en livad promenad över mattor av löv och högar av guldiga löv som parkarbetarna blåst ihop under träden, gick jag in i vår lilla trädgård och pratade med bästa grannen.

Vi pratar om små lönnar som lyser rosaröda, och som jag redan glömt namnet på. Hon har planterat de nya pionerna, och rensat undan den egendomliga mattan av bläcksvamp som invaderat rabatterna. Hon har också varit i Skottland, mitt gamla älsklingslandskap. Vi står under den höga kopparröda kastanjen och pratar om en konsert vi kanske ska gå på.

Livet alltså. Från stund till stund. Och jag går in och börjar skriva och känner igen att jag älskar den här boken (som ni vet att jag kämpat med länge, och fick göra uppehåll efter min stroke). Läser även en recensionsbok som är bra, och rolig. Och var i söndags på Mozarts Requiem med några vänner, en född i Holland, en i Texas, och båda möttes i Wien. Det var kul. Jag gillar internationellt.

Och det där med Döden då, undrar ni nyfiket. Nja. Vi tar det en annan gång. I Mexiko firas de döda i dagarna tre. Men annars; vissa saker dör helt enkelt bort, vissnar, förmultnar. Det dödas kompost.
Jag tänker så här nu: Det långa vinteråret kommer, ljuset sjunker och man blir tröttare. Men musiken finns, konserternas antal växer ikapp med det sjunkande ljuset. Minns det!

Foto: Monica Karlsson

En liten barocktrio

En stor konstruktion. En kyrka, en korsformad Linnélada. Stora ljusa fönster mot blekgrått väder utanför. En väldig relief av Tessin, där Jesus flyger upp vit som kalk och sträcker upp sina armar mot Fadern i himmelen. Kyrkan är full. Jag är en smula svettig under blusen.

När jag blundar ser jag bilder flimra förbi som i en lång bred tunnel som smalnar av mot en ljus öppning. I tunnelns mörker vimlar bilderna förbi som på en målning av yttersta domen; Tarantinos blodiga scener ur filmen från igår, folk som skjuter varann någon annanstans, en psykotisk president som uppviglar till polisvåld, flyktingar, döda och uppsvällda i en gummibåt. Barn utan föräldrar, föräldrar utan sina barn. Torra marker som brinner. Vanvettiga strider som tar fäste i kroppar och hjärnor och utspelar sig om och om igen framför våra tafatta försök att rädda och ställa tillrätta. TV-serierna som blir mer och mer våldsamma. Blod som flyter, skallar som slås sönder, barn som skriker från ett sjunkande skepp.

Men längst bort i den våldsamma tunneln, där den lilla ljusa öppningen finns, sitter två kvinnor och en man och spelar på sina instrument, en viola, en viola da gamba och en cembalo.
De spelar Buxtehude, som de gjort i 350 år.  När jag öppnar ögonen ser jag dem. Och när jag kommer ut ur kyrkan börjar det regna över den stora flocken människor, som har hört konserten. Vi är ute ur tunnelns mörker.

Mellan hagtorn och hägg

Under mitt fönster breder trädens grenar ut sina grönvilda plymer. De liksom står och darrar i luften. Gården är tyst. Jag är tyst. Jag har landat. Skogsduvan, min granne, har valt den stadigaste grenen högst upp i almen som landningsbana.

Visste väl att det skulle ta fjorton dar den här gången. Så främmande var det att komma hem till stadens skitiga gator, övergångsställen, köer av bilar, vända sig om och se att ingen racercyklist ska passera, kvartersbutikernas hyllor så fulla att man blir vimmelkantig.

Men så går man den välsignat korta promenaden till Brunnsviken där allt lever och andas och är så vackert som det ska vara i maj. Doppingar, svanar, koltrastar, bofinkar, små fritt springande hundar, bekanta, alla är på g.

Inom mig bär jag ändå det stora vita. Minns det bäst när jag blundar. Långpromenaden på isen, runt den avlånga holmen, i kvällssol som gnistrande i skarsnön. En annan värld. Och nu denna, som just nu är bra den med. Frågade Cathy från Oxfordshire om huruvida det var "hawtorn" vi stod och såg på. Hon började rulla bilder i sin phone och fick upp hawthorn: "My granddad sent it to me the other day".

Hagtorn är det, både här och i England, små vita blommor på bar gren. Av familjen Rosaceae. Med mycket nytta för insekter så här års. Häggen som jag spanat på i fjorton dar står stilla, men nu kommer den. Var beredda! Lediga! Eller - som de brukar säga i de militära hierarkiernas England - "As you were". Väldigt avslappnat ju.

As you were

Barnsligt (amerikanskt) meddelande till allmänheten

Mina två bloggar Gabis Annex och björnstrand backwater har nu haft 200.000 besökare.
Roligt ändå, eftersom det visar att folk gillar litteratur, konst, musik, poesi och film.
Samt betraktelser över vandringar i naturen.

Det finns hopp även efter Trumps jävla kapitalgalna och korkade inflytande på världen. Han, vars skugga faller över denna nattmålning från Lund, av GAN, Gösta Adrian-Nilsson.

Samvetet är en bucklig sak - om tiggeri

I helt vardagliga sammanhang, utanför de etiska kretsar där professorer håller till med sina långrandiga resonemang, brukar man säga att människan ska följa sitt samvete. En schysst människa följer sitt samvete: Lurar inte andra, bedrar och ljuger inte till skada för andra, stjäl inte, och är inte likgiltig för sina medmänniskors lidanden.

Man talar om "samvetsfrågor" i förhållande till avtal och regler, men också i förhållande till skatter och avgifter, och till så direkta problem som vad gamla människor får för mat, och vad de tiggande romerna ska få.
Jag är rätt säker på att t.ex. Ann Heberlein - numera benämnd högerkristen, som om det ens finns - anser att hon följer sitt samvete till punkt och pricka. Hennes övertygelser verkar alltid så bastanta, och i diskussionen om tiggeriet körde hon bastant på med sin åsikt om att inte ge till tiggare, varvid hennes motståndare knappt fick en syl i vädret. (Opinion live).

I min allmänna erfarenhet av människor är det nästan alltid de som har något lurt för sig, visavi samvetet, som backar upp sig själva bastant med små och stora ursäkter inför vad som objektivt sett ser ut som snålhet och egoism. Det går nämligen att övertala samvetet. Egennyttan övertrumfar ofta samvetet när det gäller att göra förtjänst på andra; via utlokaliserade låglönejobb, barnarbete, fiffel med arv, fiffel med företag, fiffel med skatt, fiffel med bidrag också, för den delen.

Värst borde kanske samvetet må om man gjort saker som direkt skadar andra människor, individer eller grupper. Men se nix - även där kan den fiffiga människan hitta på vackra förklaringar till sitt handlande. "Vi tyckte det blev bäst så". "De är inte som vi". Det blev bäst att vi skodde oss på andra, och nollade dem som inte är som vi: judar, romer, konstnärer, invandrare, tiggare.

Samhället kan också sägas ha en kollektiv etik, som vi väljer att följa eller ej. Vi kan lämna våldsbrott därhän tills vidare. Men ett samhälle som Sverige skulle aldrig tagit fart och blivit vad det är utan den gemensamma bördan av arbete och skatter. För att det ska fungera i fortsättningen behövs den sortens kollektiva samvete som byggde folkhemmet. Att man inte undandrar sig det allmänna, inte samlar kapital på gömda konton långt utanför landet (Panamapapers), inte skor sig orättmätigt på bostadssituationen, inte skapar orättvisa genom att mygla in sina bekanta överallt (Riksrevisionen), inte skor sig på vården och skattebetalarna, men själv drar sig undan med konstruerade lågskatte-upplägg. (Privatiserad sjukvård).

Ett samhälle fungerar om det finns ett kollektivt samvete som är inbyggt i medborgarna. I psykologin talar man om överjaget som en reglerande funktion. Mer allmänt kan man tala om samhällsandan, och den har naturligtvis sina företrädare bland alla auktoriteter, från lärare, till arbetsgivare, till politiker. Det är när de senare börjar svaja som allt börjar svaja. En lärare i en skola som gör miljonvinster och delar ut överbetyg kan knappast ha "rent samvete". En arbetsgivare som låter folk komma och gå i sina jobb, utifrån sitt eget behov för dagen, kan knappast kallas ansvarsfull. Ett sjukhus som lever högt på skattepengar men inte skattar mer än en taxichaffis i Sverige, är uppenbart inte intresserat av att spela "med gott samvete".

Gangsterismen brer ut sig. Pengarna blir viktigare än samvetet. En etikprofessor står och tjafsar om hur hon "känner sig" när hon ska ge pengar till en tiggare. Hon passar också på att förlöjliga de som ger. Den som ger måste ju vara en underlägsen och löjlig person, eftersom Ann Heberleins bastanta självöverskattning vill ha det så. Precis som när hon gjorde narr av tjocka människor på en Finlandsbåt. Som om hon aldrig skulle kunna bli tjock själv. 
En statsminister börjar prata om att det är svårt för oss att se tiggare på gatorna. Högern vill självklart ha tiggeriförbud. Deras samveten sträcker sig aldrig längre än till den egna täppan och barnen som de klämmer in överallt oavsett om de är begåvade eller ej. Men när en socialdemokratisk statsminister börjar svaja på målet: "Det är bättre att hjälpa dem på plats" (en mening kopierad från SD) - och "jag ger aldrig" - "men jag säger inte att det är fel att göra det" då godkänner han bristen på medkänsla.

Fan vet om inte romerna fick en sämre vecka efter detta. Därför att samvetet är en mjukvara: Samhällsandan, tidsandan, våra "förebilder" och - nota bene - pengarna, har alltid kunnat pressa samvetet lite hit och dit. Därför behövs det människor som står fast. Många gör det. Påven Franciskus till exempel. Men en av de som i Sverige skrev bäst om saken är Hynek Pallas, klart, kunnigt och samvetsömt.  Tänk  - jag visste inte att facebook kunde användas till något så bra.

Livsfarligt liv

Samtalar med en vän som mist ett barn. Det ska jag inte ens skriva om här. Mitt förråd av rätt ord räcker inte till.
Men vännen är en vän och jag är hans vän och med vänner, samt andra pålitliga personer, kan man tala om det allra svåraste. Med samma personer kan man också bry sig om det allra svåraste. Rummet står öppet för att livet är livsfarligt.
Det är motsatsen till yta, ytlighet. Att ett rum står öppet mellan människor.
Med samma vän kan jag skratta som med få andra. Det är ofta branta rörelser mellan vemodet och skrattet, mellan livets allvar och många tings löjlighet. Detta tycker jag mycket om.

                                                                  ***

På Odenplan, som nu blivit ett renrakat futuristiskt torg väntar jag en halv timme på den buss som de miljonslafsande bolagsgubbarna "gett" oss som ersättning för två mycket bättre, rappare bussar. Medan barnfamiljer, pensionärer och jag får ta en halv timmes längre resa runt Odenplan, sitter de äckliga gubbarna i sina styrelserum, med några lika äckliga kvinns, och sorterar in sina miljonvinster på bekostnad av Stockholms stad kollektiva resenärer. Det är otroligt att så många decennier av socialdemokrati ändat med dessa miserabla privatiseringar och eländiga leasing-firmor. Keolis som driver Stockholms busstrafik är förmodligen värda en lika grundlig undersökning som Karolinska och Macchiarini-affären. Men de är så tråkiga dessa grå eminenser i sina skenbart lagenliga styrelserum. Ingen djävel vill forska i så tråkiga människor. Inte förrän de begått sitt första övertydliga misstag.

På Odenplan, som jag egentligen aldrig gillat, finns nu en enorm platta av sten, som i lyckliga stunder kan spegla ett varmt sommarljus. Där finns också några andra skapelser som inte är så mycket att orda om. Men den stora plana ytan, med en lätt sluttning ner mot Odengatan, har dragit till sig unga skejtare. Det ingår i deras livsinställning att ta sig upp på taket till cykelstallet (också det med en sluttning ner mot Odengatan) - rulla neråt i jämn takt till takets slut, och där göra en piruett (?), släppa skejtbrädan, låta den falla, låta sig själv falla ner på den. I bästa fall. Men jag såg den långa grabben som gjorde detta tre gånger och föll ner i Odenplans sten varje gång. Livsfarligt leverne. Till sist satt han med sina kompisar och masserade den tydligen mycket onda axeln. Medan jag tog min onda buss.

Bilden är hämtad från Gabrielle Roland Waldens blogg och där kan ni läsa mer om Odenplan. I bakgrunden syns cykelstallet.

Citat från Keolis websida: "Att tänka som en resenär är inte bara en slogan. Att ge våra resenärer en säker, tillförlitlig och bekväm resa är kärnan i allt vi gör." Lögn.

På perrongen i Umeå

Mannen som slår sig ner bredvid mig på perrongen är berusad. Han håller hårt i sin berusning, liksom stramar upp sig, när han börjar prata med mig. Min första instinkt är att hitta på en ursäkt och gå därifrån. Men det känns onödigt fegt. Vad är det nu han vill säga den här gamla pojken runt femtio, en söndagskväll efter midsommar på en tom perrong i Umeå?

Jo, han vill ha sällskap ut och dricka öl, innan det försenade tåget kommer in. Det vill jag inte. Det måste jag säga tre, fyra gånger om. Sen pratar vi om hans hemby i Tärna; om hur alla åkte skidor, och ja, det vanliga. Han har en oerhört stark stirrande blick, blå ögon som känns lite som små stenar.

-         Om du int´ säger till när tåget går då kan det bli bråk, säger han.

-          Det blir inget bråk, säger jag och ser honom rätt in i ögonen.

-          Jomän, om du int´ - då blir det bråk.

-          Vadå bråk? Det blir inget bråk.

Jag ser honom ännu bestämdare i ögonen. Då vänder han bort blicken och ser generad ut. Sen pratar vi lite till om livet i fjällen, om hans föräldrar som är 90 och 85, och att han har det stora missödet att han måste resa ner till Stockholm och jobba. ”Det är ju fan”. 

Efter en stunds tjat om den där ölen som jag inte vill ta lommar han iväg själv till närmsta pizzerian. Friden sänker sig. Men jag tänker att det är så här man ska göra. Så har manliga (och kvinnliga) författare alltid gjort: Var skulle annars Faulkner och Hemingway, Doris Lessing och Sara Lidman fått sina karaktärer och bifigurer ifrån? Den lille mannen med den istadigt berusade blicken var också en del av det myllrande människosläktet. Inte att jag är sentimental, bara lite snäll.

En sak har varit en fördel för skrivande män; att de aldrig behövt skydda sig så mycket som kvinnor: De har kunnat gå in på de tuffa barerna och lukta av stämning och jargong. De har kunnat färdas hur som helst med nästan vem som helst utan att vara rädda om sig. De hade möjligen tackat ja till den där ölen med en främling. 

För mig räckte det att testa det jag tror på: Att om man vet att man har rätt och säger det; då har man makterna på sin sida. ”Det blir inget bråk”. 

Som skrivande människa måste man våga ett och annat. Och efter att ha varit i den stora vilda naturen nära fjäll, åsar och sjöar, kan man ju inte bli så plutteborgerlig genast att man väjer för en ensam berusad man. Människointresset är en bundsförvant, så länge inget hot uppstår. När Tärna-mannen avvikit talade jag med en statistiker som satt och tänkte på sin master-uppsats. En ung kvinna, målmedveten och kul. Hon skulle ner till Göteborg för att höra Springsteen med en vän.

Den sotens korta möten är som alla vet en charm med resandet. Men det att återvända trofast är ännu större. Så har Marsfjällen, Kultsjön, vattenfallen och forsarna, förkastningsblock, sandstränder, myr och skog, fått fäste i mig. Och när jag reser dit, är det målandet/skrivandet jag har med mig. Myren skriver in i mig tusentals vita hjortronblom. På papperet landar färgerna från barmark och stränder, från glödande himlar och gråa moln. 

I ICA-affären i Umeå gick en stor fet man och hans kvinna långsamt och surt mumlande mellan mathyllorna, stannade vid köttdisken. Tvekade och tvekade: ”Jamen för fan vi tar väl det där då”, kom det efter en stund. Utanför ICA satt en rumänsk gammal kvinna, smal som en spik och med röda blemmor i ansiktet. ”Jag har lupus” sa hon. Inte vet jag vad det är, men hon såg lidande ut. Jag gav henne pengar och lättade mitt samvete för jordens fördömda. Som man måste göra.

Rusningstid

Jag reser genom stan så sällan, och det är tur, för jag står verkligen inte ut med till exempel rusningstid. Det blev en sån dag. Jag skulle hämta en vacker klänning jag hängt undan på Söder och fick offra mig för det. Tunnelbana eller buss? Jag tar alltid buss. Nu var 4:an smockfull ända ut i svansen. Jag satt tryckt mellan en kvinna och hennes I-pad, ett indiskt par, och en man med cockerspaniel. Ingen av dem var till minsta besvär. Men det är tjockt att resa till Söder klockan fem. Jag blundade och tänkte på England, som man brukar säga.

När jag tittade upp igen var det en ny man som satt mitt emot mig. Lite äldre, mycket välvårdad, med ganska stora, lite bondska händer. Han såg ut som om han vuxit upp på Västgötaslätten, fått en utbildning, och kanske hade haft en färghandel i Stockholm. Nu var han en stilfull borgerlig man, med ett lugn som oftast uppstår på landet. Jag blundade igen.

När vi äntligen krängde in på Hornsgatan och solen sken rätt in genom rutorna öppnade jag ögonen. Mannen från Västgötaslätten tittade på mig. Jag tittade bort. Men innan han steg av såg jag honom en lång stund in i ögonen. Han likaså. Jag tror det var dagens höjdpunkt på en buss.

Klänningen jag köpte i boutiquen hos den glada polska kvinnan var hellång, ovanlig och dyr. Den följer figuren och klockar sig nedtill. Den ser ut som en arketypisk klänning, modern från 1300 till nu.
Jag gick hem åt andra hållet, via Slussen, där vattnet blånade och hela staden sken som en dröm.
Tog 2:ans buss. Vid Stureplan steg ett par på med ett barn. Den unga kvinnan såg blek ut, och hade stora liksom uppuffade läppar. Jag undrade om hon inte hade varit sötare utan puffandet. Men hon verkade snäll mot sitt barn. Det är ändå huvudsaken. Samt gäspade hon stort rätt ut i bussen - helt adekvat.

Här i trakten var allt försjunket i ett blått dis. Trasten sjöng. Jag förundrades över de eviga gamla alkisarna som alltid lyckas ta promenaden till kvarterskrogen och tillbaka. I tjugo år nu. Det är ett segt släkte. Men så jobbar de ju heller inte ihjäl sig. Det är väl jobbigt nog att vara alkis, tänker jag, och tittar bort.

 

Staden, natten, ljuset, byggnationerna

Bo Larsson, Slussen.

Nu var det redan oändligt länge sen som vintern tog det här greppet om Stockholm. Som jag älskar. Februari. När dagarna blir längre, solen skapar dagsmeja och jag kan se min skugga blåna i det vita.

Bo Larsson målade detta. En av de många konstnärer som Ulf Linde satte stort pris på, och vad jag fattar gjorde han rätt i det. Bo Larsson målar platser jag känner till: Västerbron, en park på Söder, bilar med snöklädda tak, eller som här, det Slussen vi snart bara har som minne, på foton och målningar. Just nu vill jag inte tala om hur synd detta är.

Nu vill jag tala om ljuset. Om att en hel vecka med soliga dagar ligger framför oss. Och att jag då måste försöka att inte använda nätterna till att bli färdig med min bok. Varför använder jag inte lika gärna dagarna undrar ni. Tja, därför att jag är född nattmänniska, och därför att tystnaden när alla andra sover ger en speciell koncentration. Man bebor hela världen, som när man var barn, och placerade sig i mitten av Universum. Oftast efter mörkrets inbrott.

Det händer att jag går nattliga promenader när staden är tom. Inga bilar, bara några få, som jag tackar, för att det inte känns alltför tomt och läskigt. Husen om natten framstår med mysko arkitektonisk grottlikhet. Snygga formationer av människor som gått in och lagt sig, människor som ritat, byggmästare som byggt. Träden lutar dock lite betänksamt här och var, som om de undrar över alla de nya konstiga byggnationer de ska stå ut med.

På Odenplan finns snart inga träd. Vid det nya Hagastadsområdet byggs en formidabel öststatsproduktion av bostäder. Ceaușescu kunde nästan inte gjort det bättre. Men än så länge är där ett vackert tomrum, ett av dessa tomrum som är stadens snyggt belysta scen för en filmisk nattvandrare. Jag är glad så länge det hela inte är i ordning. Om natten, som om dagen.

Så vi får passa på, medan vattnen är vida, solen vill oss väl, och ingen skugga är längre än vår egen. Nu ska jag vara dagmänniska. Taltrasten sjunger redan.
Och - som Clarice Lispector skrev: "The fool who pursues no ambitions has time to see, hear and touch the world".

Edward Hoppers station

Jag har bestämt mig för en viss resa igen. Det lättar på trycket när man befinner sig i novemberdimma, en vecka efter högtrycksvinter. När man befinner sig i en del av Stockholm där gentrifieringen gått så långt att bilismen ökat med trehundra glassiga sportbilar och lika många stadsjeepar. Där det regnar. Och där de som vanligt bygger om något i mitt hus som blev helt fel förra gången de byggde om. Som vanligt är det otrevligt, med olika ljud och äckliga lukter av giftigt klister som de använder för att täta altaner.

Ute på byggställningarna på fyra och fem våningar går arbetare fram och tillbaka. De går där när det snöar, när det töat, när det är is på brädorna. De går tills isen knastrat sönder och det regnar dag efter dag. Jag gissar att de sköter sitt arbete bra, och det är aldrig dom jag är irriterad på, det är alltid  den stora omställningen till bostadsrättsförening som pågått i femton år, och som gett mig sämre kvalitet i mitt boende i tio år, på grund av buller, onödiga renoveringar, felaktiga byggjobb, felaktiga rörjobb, översvämningar. Underbetalda arbetare från öst och överbetalda entreprenörer som hela tiden gör sig en hacka på att hacka i det här huset, och så de förtjusande låntagarna som flyttar ut och in. Många med det alldeles tydliga uppsåtet att överrenovera en gång till i två månader och sälja med en ny liten/stor hacka som vinst. Samt lämna efter sig ännu en avfallshög på gatan.

Man hackar sönder mitt hem. Och inte bara mitt. Det är en bostadspolitik som gjord  för halvkriminella, typer som bara köper sig in i ett hus och försvinner, skattefritt. Iväg till nästa blåögda bostadsrättsförening. Shoot. En halv miljon till på nästa renovering som innebär en jävla skitmiljö för den som bor ovanför, bredvid eller under.

Ja. Så fint det blev med den avreglerade "fria" bostadsmarknaden. Alla husen runt omkring, ägda av banker, och folk med stora lån, som tänker på varje detalj som en investering.
Var tog livet vägen?

Jag tänker på Edward Hoppers ödsliga bilder, av varelser som hänger sent i en bar. Eller ett uttråkat par i en lounge. Eller en gata, Sunday morning. Das Unheimliche i det vanliga. Jag hör inte hemma här. Jag är den svarta svanen. Så måste Hopper ha känt sig. Liksom jag. 

Idag fick jag se en målning av Edward Hopper som jag aldrig sett tidigare. En annan sorts rum.
För mig är tåg och stationer förknippade med frihetskänsla. I Hoppers målning något helt annat. Mannen och pojken ser tafatta ut. Lokomotivet är högt och hårt, något de utsätts för, en fas av civilisationen som de bara måste hänga med på. Som jag i mitt kära gamla hus, när det blir överkört av adrenalin och penningtänk.

Jag kan för lite om Hoppers bakgrund för att tolka den här målningen privat. Den har också en så reklamartad, plastig fulländning. Rumsligheten är trång, som på en affisch, och det lilla landskapet i bakgrunden är töntigt. Vad menade målaren? Hur blev hans bild av stationen så klaustrofobisk, så trång? Som en tidsanda som tränger sig på. Och passagerarna står där, valhänta, finklädda, och tänker - det blir nog bra, vi är moderna nu, vi hänger med vi också. Vilket häftigt lokomotiv!

                                 Edward Hopper, American Locomotive, 1944.

Fulhetens terrorism på Blasieholmen

Ledsen att behöva börja det nya året med en liten film om det tilltänkta bygget på Blasieholmen. Nobelhuset. Så Fucking Fult.
Inte för att jag håller med om allt som sägs i den här lilla filmen, t.ex. är jag väl försonad med Hötorgsskraporna. Men detta bygge är absolut en koloss på lerfötter.

Stora kubiska byggnader behöver för det första en tomt som stämmer med husets volymer. Det är oerhört oestetiskt att klunsa in en stabbig fyrkant bland de vackra byggnaderna. "Särskilt värdefulla" hus. Byggnader är inte bara en form, det är ett samspel med luftrummet omkring.

Det är alltså inte själva byggandet jag är emot, utan den oerhörda fulheten, bristen på estetisk finess. Samt politikers och byggares inställsamma förhållande till något de tror är modernt och framtida. De har ingen som helst estetisk feeling, eller för den del utbildning. Jag är ledsen att min ex-make Bo Lagercrantz inte längre kan sitta och fatta beslut i Stockholms Skönhetsråd. Han räddade Hornsgatpuckeln och färgen på husen i Gamla Stan, och ville även, tillsammans med Pär Stolpe och många andra, rädda Gasklockan.

Han var en modern människa, inte en fjant som låter sig imponeras av komplexfylld löjeväckande "modernitet". Detta framtida hus utstrålar ingenting annat än småstadskomplex. Bygg nåt vackert. Släpp denna tjocka Berta. Är inte det  - förresten - ett bra folkligt namn på eländet. Bort med Tjocka Berta!!!

Skicka denna video vidare. Bry er inte om de olika politiska talesmännen. För en gång skull kan även folk av annan politisk färg än din egen ha rätt.



Se, å andra sidan, det mycket mer radikala bygget: Den svarta diamanten i Köpenhamn. En fräckt modernistisk byggnad, men med ett stort utrymme, i profil mot en lång kaj vid Christians brygges kanal. Så kan man göra. Utan att modern arkitektur blir en skam.

Philip Glass och en Rothko

Hörde en underbart opretentiös intervju med Philip Glass på BBC radio. Det fanns en ramberättelse, och en intervju med kompositören, som mest berättade om hur farligt det var att köra taxi i New York på 70-talet, vilket han var nödd att göra fram till 43 års ålder. Inte heller då hade han egentligen några pengar, men 1976 fick han en stor framgång på Teaterfestivalen i Avignon, med sin "opera" Einstein on the beach. Han lät ganska road när han berättade om hur hela gänget musiker och en sångerska var tvungna att betala sina flygbiljetter på kredit, och gick back på hela showen. Mindre road när han berättade om våldet han bevittnade som taxichaffis. "Bur it was a good job, cause you could crush during the day". Han sov alltså på dagen, efter att ha lämnat sina barn i skolan. Och komponerade på natten.

Jag blev så rörd som jag bara blir av ett visst antal konstnärer och författare och musiker. (Förutom av gamla sjuka tanter och lessna barn). Det lyser upp rummet för mig, jag ser som en annan värld, och det spelar ingen roll att det är New York och att det var fattigt och ruffigt, det enda som spelar roll är en viss kvalitet. Man hör också i undertexten av Philip Glass´ berättelse hur generös han var mot sina medarbetare, och de mot honom. What goes around comes around. Inga pengar hade de, och inga statliga subventioner, men sällan har konstnärer hållit ihop så som de gjorde i New York på 60- och 70-talet.

Här är länken till programmet om och med Philip Glass. Samt en länk till Glassworks del 1
Och ännu en målning av Mark Rothko, som dog 1970, men ändå var en del av alltihop.

Odenplan - det blev en snygg piazza

Man hade ju gått i onda tankar. Ingen visste riktigt vad som skedde bakom byggplanken. Träd höggs ner. Åren gick.
Men ikväll var Odenplan med ens en stilig plats. Vi stod länge i den milda sydliga vinden och betraktade torget från alla håll. I fonden ligger Gustav Vasa kyrka, nybarock, tung och flott i ljuset från strålkastare som dramatiserar fasaden. Hela det triangulära torget summeras nu i kyrkans riktning. Åt andra hållet kan man säga att sikten avslutas med Stadsbibliotekets rotunda (som väl dessvärre kommer att skymmas senare på grund av Läkarhusets tillbyggnader).

Just ikväll var det perfekt: ett stort rent torg, med stenplattor i grått och mycket ljusare grått. Jag ser det som ett fält som reflekterar ljuset året om, ett fält som är öppnare än förr, just på grund av borttagna träd, borttagna små puttenutt-planteringar, borttagen korvkiosk, med mera. Den här stora rena rumsligheten är snyggare än någonsin. Det finns ett drag, en rörelse över ytan, som inte blockeras av skuggor och grejer.

Träd kan man önska sig, och det ser ut att komma några på södra sidan. Men kyrkan är sen gammalt flankerad av två höga, kraftiga almar (tror jag), och det hela är så väl komponerat som det kan vara. Dessutom syns de vackra hörnhusen vid Odengatan och Karlbergsvägen, som också flankerar kyrkan, med sina små tornbyggnationer och balkonger i smidesjärn. Här verkar arkitekterna äntligen ha tänkt färdigt.

Även den nya tunnelbaneingången får godkänt, den är ljus, diskret, funktionell, och låtsas inte vara något annat än den är. Bra så. Nu får man bara hoppas att inte galleria-maffian och deras anhang i stadshuset börjar böka med den här platsen igen. DET har inte Stockholms stad råd med nämligen, efter två ombyggnationer av Odenplan på femton år.

 
Bilden ovan säger nästan ingenting om det jag såg ikväll. Men det är tyvärr ingen mobilfotograf som skriver här. Bilden är ett montage.

                          Gustav Vasa kyrka. Nybarockens Grand Old Lady.

Grekland - min vänort

Grekernas Nej ledde ingenstans, jublar många. De missar poängen. Ett Nej säger man inte för att vinna, utan för att inte förlora sig själv.
Theodor Kallifatides.

Från gamla staden Plaka i Aten

                     

Länkar till mina texter från Aten:

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
På utflykt med vänner

Till h. Erechteion-templet på Akropolis.

---

Skimrande vatten, blåst och palats

Var det äntligen något liknande sol som strilade blitt mellan flygande moln? Ja, något litet soligt var det en stund.
Gick på norra stranden i västlig blåst med vågors vilda tryck över Mälaren. Ljus på Södra Bergen, där det allra högst upp finns en gavel som säkert någon målat in i konsten, ty den fångar alltid det sista ljuset. Det var milt i luften och jag gick en lång stund intill båtarna varav en skulle avgå till Kalhälls julbord. Den hette Tranan, och jag skulle så gärna tagit en tur med den, men inte till ett julbord.

Men de stora vattnen här är mycket givande, ja, de blåser av minnen och liv och kärlek man känt och ung och gammal, och svensk och turist och hundar och ännu gröna Pilar.
För ovanlighetens skull går jag in på Stadshusets gård, lutar mig en stund mot strandräcket och lyssnar på glubb, glubb, slask från vågorna. Går över innergården och ser upp mot de små prinsessbalkongerna, pilastrarna i tegel, tornen med branta tak. Jag får aldrig riktigt liv i Stadshuset: det är oerhört snyggt gjort, en vacker pelargång mot vattnet, tegel så fint som detta hantverk någonsin kan göras, och ändå: Det är stelt, det är retro, det är en nationalromantik som redan när det byggdes hade överlevt sig själv. Det är i viss mening en död arkitektur. Nästan på samma sätt som Sverigenationalismen är en stendöd ideologi. Man kan inte bygga sig bakåt i historien.

Ut igen över broarna. Det är här man undantagslöst möter ett par turister som frågar om vägen, till Gamla Stan eller Centralen eller Riksdagshuset. Själv hänger jag på broräcket en stund och ser ut över det äntligen ljusa vattnet. Långt där ute tuffar en vit båt iväg. Det måste vara Tranan. Tung av julbordsbesökare.

Stenbockska palatset, säte för Regeringsrätten

Rundar Riddarholmen, med de finaste vyerna i stan, branta backar, smala gränder och det där alltid tomma torget som lägger ett helt 1600-tal mellan Svea Hovrätt och Riddarholmskyrkans nötta tegel. Här finns också Norstedts förlag, som gav ut en av mina böcker. Nu sorgligt nedskuret på personal och resurser. Här åt jag middag en gång med en av mina kära män, nästan en äkta riddare.

Tar en avstickare till Gamla Stan där jag levat tre omgångar av mitt liv, med olika vänner, möten, musik, och romantiska promenader. En av de pojkar som bodde här dog i vintras. Det svider till i hjärtat, över honom, och livets korthet, och sen blåser också det bort. Solen kastar en spotlight över Riddarhuset, en av de snyggaste skrytkåkarna i stan: Jag gissar på holländsk stil.

Och så reser jag tillbaka igen i en alldeles blå skymning. Med hängande julglitter och två monterade ljusklädda renar vid Norra Bantorget. I kvarteret på väg hem hör jag folk tala ryska och möter en mycket kort kvinna med hög Fara Diba-frisyr. Det är så man märker att man bor i en storstad.

Riddarholmen sedd från Stadshuset

Stjärnfall i stadens utkant

Jag försummar tyvärr min blogg: Endast ett inlägg på 14 dagar är oavsiktligt minimalt. Men jag vill gärna berätta om det senaste och märkliga: att man kan se stjärnfall även i stan.
I natt var vi ute vid sjöns mörka vatten under Geminidernas förbifart. Och det är en mycket mer upplivande förbifart än den där andra som andra talar om.

Geminiderna är alltså en grupp asteroider - som uppträder på himlen med årligt mellanrum och kan ge upphov till mellan 120 och 160 stjärnfall i timmen. Nu är det ju inte mängden det kommer an på. Vi såg tre stjärnfall vid 2-snåret. Ett av dem var det största jag sett i mitt relativt långa liv. Det var som ett eldklot, en liten komet med svans. Universum kan en del. Känner man då.

Inga andra människor var ute för att se det, i alla fall inte så sent som vi. Men det fanns många taxibilar på gatorna, med alla de som åkte hem, och alla taxibilar som kom tillbaka till stan efter att ha forslat hem de som skulle hem. Det är ju ett väldigt forslande som pågår så här en lördag. Förbifart eller ej.

Men i våra kvarter var det tomt och tyst. Och befriande att, efter åtta timmars bullrigt grannpartaj, komma ut under Himlen, och se den märkliga tysta Vintergatan kasta ner sitt lysande överskott: Ni kan se kortversionen i morgon kväll, om ni har klart väder. Good Luck!

Länk till astronomerna.

"The Meteor of 1860", by Frederic Edwin Church. Och så såg den största ut. Men inte två tennisbollar utan en.

"Va såssigt". Om en arbetsplatsolycka.

Den gamla inarbetade skolgårdsdevisen: "Va såssigt" hörs i sociala medier. Ibland kanske stavat som "Vad sossigt", mera sällan "Vad såsigt", och i det senare fallet vet man ju aldrig vilka partier som avses.
I alla fall: En som jag, som inte på länge röstat på socialdemokraterna, kan ändå inte se annat än att det mesta av vad de gjort för Sverige och svenskarna i form av jämlik, stabil utveckling är omistligt. Ännu bättre var det på den tiden Socialdemokraterna hade en ideologi och en idealitet som gjorde avtryck. Bäst märks den fortfarande på en gentleman som Bengt Göransson när han oförtröttligt håller sina föredrag om Kultur. Jag vill gärna tro att en redig norrländska som Margot Wallström också kan förbättra bilden av "sosseriet". Ja, det hoppas jag.

Att jag alls skriver ett par rader om detta ämne idag, beror på utvecklingen, eller snarare avvecklingen av arbetarskydd och kollektivavtal i Sverige. Saker som varit självskrivna för Socialdemokraterna har nu vaskats undan i fagert tal om öppna gränser och fri lönesättning. Vi vill så gärna släppa in utländsk arbetskraft, och det är okej. Men de fina företagen och de nästan lika fina entreprenörerna och underleverantörerna är däremot inte så nogräknade när det gäller arbetares löner, scheman, skydd och rättigheter.

Idag dog två arbetare vid den ytterst uppstressade arbetsplats där Fortum bygger nytt kraftvärmeverk. En arbetarpappas berättelse kan ni läsa här.
Jag har bevittnat den här typen av arbetaranvändning. Jag har sett det hos underentreprenörer till en byggfirma, där polska, sydafrikanska och ukrainska jobbare fick gå i 14-timmars-pass, och bo i källarrum utan fönster, utan vatten, sju stycken. Och så vidare. Vid det tillfället ringde jag till Byggfacket - som förklarade att de inget kan göra om inte firman som anställt är registrerad i Svenska Arbetsgivarföreningen. Det var den alltså inte.

Så kringgår man högst smutsigt svenska arbetsmarknadsregler. De är ju så "sossiga". Men ni som läser om olyckan i Hjorthagen kan inte undgå vittnesbörden om slarv och skitdåligt arbetarskydd. Detta parallellt med att FORTUM är en asrik monopolfigur i svensk elförsörjning, med utdelning av miljardbonusar till höga chefer.

Orättfärdigt är bara förnamnet. Och här behöver vi ta tillbaka en hel del av socialdemokraternas segrar för arbetare. Tyvärr har "utvecklingen" under många år gått i en annan riktning. En delvis symbolisk nedmontering var att Allians-regeringen 2007 lade ner Arbetslivsinstitutet. Forskning om arbetsvillkor, arbetsrätt, skyddsavtal etc. Den forskningen skulle i stället ske vid universiteten och få en rimlig budget. Så har inte skett.

Det nyliberala liberaler ofta glömmer när de talar om frihet - är att min, din, eller Fortums frihet alltid kan ta sig frihet på andras bekostnad. Därför har vi avtal och regler. Därför ska inte trötta arbetare vistas för länge i tunga jobb (inom parentes är de få jobb som sliter ner en arbetare så mycket som byggjobb). Därför ska arbetarskydd och organisering vara på plats. Därför ska avtal finnas - också för utländska arbetare. Det är utomordentligt "sossigt".