En blomma till 4:e advent

Cyklamen, målad av Helene Schjerfbeck 1940-41-nånting. Och här är min artikel om henne, för er som inte redan läst den.

Damaskus - där en människa faller samman av sorg

Jag var ute och gick på gatorna, bland husen som fallit. Jag såg människor som föll omkring mig, mitt på gatan, de föll ihop av sorg. De föll och grät.
Så berättar konstnären Mohamad Ali om sin smärtsamt skadade hemstad Damaskus. Och han berättar om hur hans konst förändrades. Hur han senare inte kunde göra någonting annat än att försöka komma ifrån det outhärdliga livet i Syrien. Han klarade sin färd genom Turkiet, till Grekland och upp genom Europa. Nu bor han i Sverige med sin hustru, galleristen Abir Boukhari, och deras lilla barn.

Hans historia är av det slaget man måste få höra för att inte allt om Syrien bara ska klibba ihop sig till en evighetsrulle av sorg, smärta, terrorism, bomber och förstörelse. Han blir en person, en särskild, en som inte är främmande, inte dold i en massa av odefinierbara vidrigheter.
Karine Mannerfelt har gjort en av de bästa intervjuer jag hört på länge. Allvarsam, och utan rädsla för det mest grundläggande i våra liv; tillit, förståelse, respekt, tolerans, medkänsla.


Programmet sändes i P1 idag, och här finns länken. 
Och så skrev Martina Montelius något bra idag om "the forgotten man and woman".

Sommarkväll vid Gröndal - Hilding Linnqvist

Karl Axel Persson 1921 - 2005

Om jag hade tid skulle jag skriva något om den här målaren. Men det har jag redan gjort, i Paletten, som tyvärr inte ligger på nätet. I gengäld kanske några av er orkar hitta vad Ulf Linde skrev om honom. Perssons utställning i Djursholm var den allra sista jag såg tillsammans med min late husband.

Ernst Josephson - igen

Jag lade in en av mina gamla texter, från DN, på min konstblogg.
Om denna målning: Ernst Josephsons porträtt av vännen Carl Skånberg, från 1880.

En av de få konstverk - och det har inget med motivet att göra - som gett mig tårar i ögonen.
Den här hänger på Göteborgs konstmuseum.

Den andra av de mest rörande hänger på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn; det är Per Kirkebys
"Vinterbillede". Här finns en länk till artikel där den målningen nämns.
Och här är min intervju med Per Kirkeby.

Här är länken till björnstrand backwater och Skånberg/Josephson.

Max Ernst - snäckblommor

Mitt i terrorns dag, med rapporter från Bryssel, sitter jag och ser på den här målningen av Max Ernst. Den gör mig lugn. Det är en väl avvägd, men ändå märkligt vibrerande bild. Livet, grundformerna.
Max Ernst - som för inte så länge sen ställdes ut i Stockholm  - är en konstig målare: Han kan stelna till och bli tråkig, upprepa vissa bild-idéer tills de brinner ut: En måne över stiliserade berg, en samling höga raukar från öknen i Arizona, gestalter mitt emellan människa och förstelning. Surrealism med vackra förhinder, kan man säga.

Den här målningen är gjord 1929. Efter en kulmen som surrealistisk målare, runt 1945, blev han återigen enklare, mindre surrealistisk. Men den här bilden hör till hans tidiga franska period. Den är gjord i en förföriskt snygg kolorit som jag omedelbart drunknar i. Allting stämmer: varmt orange, olivgrönt, svart och engelskt rött. Samt de vita och blåskimrande blommorna. Han kallar dem snäckblommor. Formerna är som skal han hittat på stranden, men de är samtidigt samma former som jag ser på mina halvt utslagna anemoner, eller på den sibiriska vallmon i trädgården i Lappland, eller vallmon på Öland. Samt har jag hållit alla dessa snäckor i min hand, i Grekland, Spanien, Kroatien, och på Irland. Några ligger i mitt köksfönster for ever.

Det är detta "for ever" som är Max Ernst´s domän. Skärningen mellan levande och död, organisk och oorganisk materia. Övergångsformerna som omfattar allt liv; blommande, förstenat, mänskligt eller havslikt. Jag tror att det är den skärningslinjen som gör mig lugn. Där ligger det oändliga i sina igenkännliga former, där upprepas bladverk, blomblad, snäckformationer och trädstammar for ever. Där finns det ro i det utompersonliga.

Här är en annan text om Max Ernst, som jag skrev för Konstperspektiv i samband med utställningen 2008 på Moderna Muséet i Stockholm (Numera gratis inträde, tack vare sossarna).

Staden, natten, ljuset, byggnationerna

Bo Larsson, Slussen.

Nu var det redan oändligt länge sen som vintern tog det här greppet om Stockholm. Som jag älskar. Februari. När dagarna blir längre, solen skapar dagsmeja och jag kan se min skugga blåna i det vita.

Bo Larsson målade detta. En av de många konstnärer som Ulf Linde satte stort pris på, och vad jag fattar gjorde han rätt i det. Bo Larsson målar platser jag känner till: Västerbron, en park på Söder, bilar med snöklädda tak, eller som här, det Slussen vi snart bara har som minne, på foton och målningar. Just nu vill jag inte tala om hur synd detta är.

Nu vill jag tala om ljuset. Om att en hel vecka med soliga dagar ligger framför oss. Och att jag då måste försöka att inte använda nätterna till att bli färdig med min bok. Varför använder jag inte lika gärna dagarna undrar ni. Tja, därför att jag är född nattmänniska, och därför att tystnaden när alla andra sover ger en speciell koncentration. Man bebor hela världen, som när man var barn, och placerade sig i mitten av Universum. Oftast efter mörkrets inbrott.

Det händer att jag går nattliga promenader när staden är tom. Inga bilar, bara några få, som jag tackar, för att det inte känns alltför tomt och läskigt. Husen om natten framstår med mysko arkitektonisk grottlikhet. Snygga formationer av människor som gått in och lagt sig, människor som ritat, byggmästare som byggt. Träden lutar dock lite betänksamt här och var, som om de undrar över alla de nya konstiga byggnationer de ska stå ut med.

På Odenplan finns snart inga träd. Vid det nya Hagastadsområdet byggs en formidabel öststatsproduktion av bostäder. Ceaușescu kunde nästan inte gjort det bättre. Men än så länge är där ett vackert tomrum, ett av dessa tomrum som är stadens snyggt belysta scen för en filmisk nattvandrare. Jag är glad så länge det hela inte är i ordning. Om natten, som om dagen.

Så vi får passa på, medan vattnen är vida, solen vill oss väl, och ingen skugga är längre än vår egen. Nu ska jag vara dagmänniska. Taltrasten sjunger redan.
Och - som Clarice Lispector skrev: "The fool who pursues no ambitions has time to see, hear and touch the world".

Barn eller ting?

Nej, det är alltså inte bilderna på de arma barnen som är det förfärliga. Det är hur dessa barn har det. Något som svenska människor länge vetat och gärna skänker pengar till, för att hjälpa. Men som de allra rikaste, de som själva snor åt sig allt det kan komma åt ur ett samhälle; sjukhus, skolor, bostäder - nu står i TV och talar om som volymer, för dyra volymer. Som om det är synd om de allra rikaste - de som pytsade bort svenska folkets egendomar för en spottstyver till sina kompisar. De som försämrat vård, skolor, tåg, förskolor, för vinningens och New Public Managements skull. En Ulf Kristersson, en Philippa Reinfeldt, en Maud Olofsson. Alliansen, kort sagt. De som lärde svenska folket att alla kan rycka loss något ur det allmänna bästa, alla kan få förgyllda handtag och en falsk men äkta överklassig livsstil. Alla kan få utanverket. Men vad finns inne i det?

Var fanns den stora omtanken om svenska folkets samlade egendomar då, när utförsäljningsyran började, och de närmast stående kunde sko sig på systemet? Var fanns de små samhällsbeskyddarna då - när barngrupperna blev större, äldreboenden sköttes under all kritik, förslag om "kundkostnad" på ambulanser dök upp, och NUON-polarnas hipp-som-happ-party ansågs genomtänkt? Nu står dessa alltid lika självgoda egennyttiga bakåtsträvare i TV och säger ungefär samma saker som Sverigedemokraterna om flyktingarna, och Magdalena Andersson med flera faller in i tonen. Det är bara vänstern och feministerna som håller emot. Och Bernie Sanders - på andra sidan Atlanten.

Själva kan vi inte göra så mycket mer än debattera och skicka pengar. Andrev Walden - som är en utomordentligt bra krönikör, bland alla medelmåttiga krönikörer den bäste - skrev även om detta på sin blogg. Läs! Det är någons barndom som pågår här.
Och skicka pengar till UNHCR, Röda Korset. Rädda Barnen, Läkare utan gränser. Länkar till respektive organisation finns i slutet av Andrevs text.

Jag länkar även till Karin Pettersson, AB, och hennes artikel som utgör ett ärligt svar och en omsorgsfull debatt om flyktingar, samhällsresurser och prioriteringar. Den finns här. 
Länkar även till Viktor Bankes artikel i Aftonbladet som i god juridisk anda är betydligt svalare än min. 

Edward Hoppers station

Jag har bestämt mig för en viss resa igen. Det lättar på trycket när man befinner sig i novemberdimma, en vecka efter högtrycksvinter. När man befinner sig i en del av Stockholm där gentrifieringen gått så långt att bilismen ökat med trehundra glassiga sportbilar och lika många stadsjeepar. Där det regnar. Och där de som vanligt bygger om något i mitt hus som blev helt fel förra gången de byggde om. Som vanligt är det otrevligt, med olika ljud och äckliga lukter av giftigt klister som de använder för att täta altaner.

Ute på byggställningarna på fyra och fem våningar går arbetare fram och tillbaka. De går där när det snöar, när det töat, när det är is på brädorna. De går tills isen knastrat sönder och det regnar dag efter dag. Jag gissar att de sköter sitt arbete bra, och det är aldrig dom jag är irriterad på, det är alltid  den stora omställningen till bostadsrättsförening som pågått i femton år, och som gett mig sämre kvalitet i mitt boende i tio år, på grund av buller, onödiga renoveringar, felaktiga byggjobb, felaktiga rörjobb, översvämningar. Underbetalda arbetare från öst och överbetalda entreprenörer som hela tiden gör sig en hacka på att hacka i det här huset, och så de förtjusande låntagarna som flyttar ut och in. Många med det alldeles tydliga uppsåtet att överrenovera en gång till i två månader och sälja med en ny liten/stor hacka som vinst. Samt lämna efter sig ännu en avfallshög på gatan.

Man hackar sönder mitt hem. Och inte bara mitt. Det är en bostadspolitik som gjord  för halvkriminella, typer som bara köper sig in i ett hus och försvinner, skattefritt. Iväg till nästa blåögda bostadsrättsförening. Shoot. En halv miljon till på nästa renovering som innebär en jävla skitmiljö för den som bor ovanför, bredvid eller under.

Ja. Så fint det blev med den avreglerade "fria" bostadsmarknaden. Alla husen runt omkring, ägda av banker, och folk med stora lån, som tänker på varje detalj som en investering.
Var tog livet vägen?

Jag tänker på Edward Hoppers ödsliga bilder, av varelser som hänger sent i en bar. Eller ett uttråkat par i en lounge. Eller en gata, Sunday morning. Das Unheimliche i det vanliga. Jag hör inte hemma här. Jag är den svarta svanen. Så måste Hopper ha känt sig. Liksom jag. 

Idag fick jag se en målning av Edward Hopper som jag aldrig sett tidigare. En annan sorts rum.
För mig är tåg och stationer förknippade med frihetskänsla. I Hoppers målning något helt annat. Mannen och pojken ser tafatta ut. Lokomotivet är högt och hårt, något de utsätts för, en fas av civilisationen som de bara måste hänga med på. Som jag i mitt kära gamla hus, när det blir överkört av adrenalin och penningtänk.

Jag kan för lite om Hoppers bakgrund för att tolka den här målningen privat. Den har också en så reklamartad, plastig fulländning. Rumsligheten är trång, som på en affisch, och det lilla landskapet i bakgrunden är töntigt. Vad menade målaren? Hur blev hans bild av stationen så klaustrofobisk, så trång? Som en tidsanda som tränger sig på. Och passagerarna står där, valhänta, finklädda, och tänker - det blir nog bra, vi är moderna nu, vi hänger med vi också. Vilket häftigt lokomotiv!

                                 Edward Hopper, American Locomotive, 1944.

Matisse

Ännu en pausbild. Liknar något jag alltid tycker om. Som min granne Eva brukar säga: Ditt Matisse-fönster.

Fulhetens terrorism på Blasieholmen

Ledsen att behöva börja det nya året med en liten film om det tilltänkta bygget på Blasieholmen. Nobelhuset. Så Fucking Fult.
Inte för att jag håller med om allt som sägs i den här lilla filmen, t.ex. är jag väl försonad med Hötorgsskraporna. Men detta bygge är absolut en koloss på lerfötter.

Stora kubiska byggnader behöver för det första en tomt som stämmer med husets volymer. Det är oerhört oestetiskt att klunsa in en stabbig fyrkant bland de vackra byggnaderna. "Särskilt värdefulla" hus. Byggnader är inte bara en form, det är ett samspel med luftrummet omkring.

Det är alltså inte själva byggandet jag är emot, utan den oerhörda fulheten, bristen på estetisk finess. Samt politikers och byggares inställsamma förhållande till något de tror är modernt och framtida. De har ingen som helst estetisk feeling, eller för den del utbildning. Jag är ledsen att min ex-make Bo Lagercrantz inte längre kan sitta och fatta beslut i Stockholms Skönhetsråd. Han räddade Hornsgatpuckeln och färgen på husen i Gamla Stan, och ville även, tillsammans med Pär Stolpe och många andra, rädda Gasklockan.

Han var en modern människa, inte en fjant som låter sig imponeras av komplexfylld löjeväckande "modernitet". Detta framtida hus utstrålar ingenting annat än småstadskomplex. Bygg nåt vackert. Släpp denna tjocka Berta. Är inte det  - förresten - ett bra folkligt namn på eländet. Bort med Tjocka Berta!!!

Skicka denna video vidare. Bry er inte om de olika politiska talesmännen. För en gång skull kan även folk av annan politisk färg än din egen ha rätt.



Se, å andra sidan, det mycket mer radikala bygget: Den svarta diamanten i Köpenhamn. En fräckt modernistisk byggnad, men med ett stort utrymme, i profil mot en lång kaj vid Christians brygges kanal. Så kan man göra. Utan att modern arkitektur blir en skam.

Vänskap till fest

Hjärtat fyllt av kärlek. Glöm banaliteten. Vi vet ändå alla hur det känns. När man har varit samman med de rätta människorna på det alldeles varma och goa och roliga sättet.
Mest rörd blir jag av de jag kallar barnen, fast de nu är unga vuxna, och jag säger: "Jag är inte klok som kallar er barn"." Men du får göra det" svarar de.

Julafton i stort vackert hus, med exklusivt snygg julgran, sprakande brasa, god mat, och en liten söt hund som var skruttig. Ingen som blir full, ingen som övedriver sin egen betydelse. Bara varm, enkel gemenskap med många gemensamma intressen. Som det ska vara.

Julklapparna som vandrade från hand i hand var mestadels secondhand, ett klimatsmart initiativ, främst från de unga. Jag är också mycket glad över unga människor som inte skriver långa listor på allt de vill ha, utan går in på Tradera och kollar om där finns något det kan ge. I kretslopps-ekonomins modernitet.

På hemväg till tåget gick alla med, förbi de upplysta villorna, ner till den lilla mörka stationen, en väg jag vandrat så många gånger med dessa vänner och deras barn. Det är märkligt med vänskap - den fyller inte hjärtat med den oroliga vildhet som tillkommer en passion - den är en lång vindlade färd från år till år, ofta utan överdrifter.

Ah, kära vänner - må vi bli riktigt gamla tillsammans.

Målning Claude Monet, 1873, Tåg i snö.

Advent - det stilla livet

Jag hör musiken. Sen gör vi maten. Stilleben av Pieter Claesz, Still life with Musical Instruments (1623)

Konsterna och deras skapare

Jag hade en lång dröm i natt. Om en konstnär som tyckte mycket om mig - nej ingen av de från verkligheten, de har funnits, den här var min uppfinning. Vi hade en rolig kontakt, som jag inte ska gå närmare inpå. Han var målare, men dock under terrorhot. Och han visste att ju snabbare han - efter fullgjort uppdrag - lämnade den byggnad där vi befann oss, ju mindre risk att vi andra kom till skada. (Så borde naturligtvis varje terrorhotad bete sig).

Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.

Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.

Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.

Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det  mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).

Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!

Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.

Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.

Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.

Skip to content, Jackson Pollock (American, 1912-1956); Number 2, 1949 

(Glömde poesin. Den är inkluderad i slutreplikerna).

Bo Trankell - Konstakademien

En av Sveriges mest originella målare - Bo Trankell - har dött utan att jag märkt det, och utan att jag hann intervjua honom, som jag så gärna hade gjort.  Det var en tid när jag frågade runt lite: Var tog han vägen, var fanns han? Varför såg man så sällan något om honom?

Han fanns alltså, men hade flyttat norrut, till Dalarna. Där fortsatte han att måla ända tills han fick en stroke. 2013 dog han, och nu har alltså Konstakademien, hans gamla skola, samlat ihop en retrospektiv utställning. Jag har ännu inte sett den, men återkommer om det.

När min man och jag levde i Östergötland, där han var länsmuseichef, for vi ofta till Norrköpings museum. Där hängde en av Trankells största målningar, ett risigt landskap vid en bäck. Den var det mest ångande och vilda måleri jag överhuvudtaget kunde se i Sverige vid den tiden. Trankell blev naturen han avbildade. Han tog en tråd från Josepsons näcken och gjorde den till en egen öppning i det sena 1900-talets oljemåleri. Han kunde också göra konstiga bilder, rebusartade, knutna - dem tyckte jag mindre om. Men har ni vägarna förbi Norrköpings museum, eller Konstakademien: Se hans verk!. Det är han värd - for ever.

Överst: Självporträtt 1970, nedre bilden, landskap vars datering jag inte hittat. Längst ner "Tower", odaterat.

Det är kanske typiskt för Trankell att så lite av hans grejer ligger på nätet, han var ingen karriärist. Men det är synd att inte andra gjort hans bilder tillgängliga. Min man ville skapa en bildbank som alla kunde nå. Nu finns den på internet - om ni bara bidrar, museifolk och konstvetare.

Konstakademiens utställning pågår mellan 7 nov - 6 dec.

David Hockneys höst

David Hockney, född i Yorkshire 1937, gör större målningar än någonsin. Och de är just på gränsen till det alltför söta, och ändå lyckas han, enligt mig, förmedla den där friska glädjen över all natur, som jag också känner.
Men han är också så otroligt engelsk, med samma drawback som många engelsmän, utom Turner och Constable och några till har, att han pressar skapelsen till en viss kyla, en hantverksmässighet, som man både kan beundra och undra över.
Vissa målare förlorar sig, och låter mig gå förlorad, men Hockney - aldrig. Vi står kvar vid det väl genomförda, och betraktar. Jag ska återkomma till Hockney när han är som bäst, och då talar vi inte om de senare årens paradverk.

Öar och berg

Nyss kom jag hem från den kära ön, där havsutsikten öppnar skallen och hjärtat. Där vidderna är på något sätt besläktade med dom i Lappland. Liksom tystnaden är det. Suset av landskapets egna ljud. Samt hejandet mellan okända människor på en väg. Mer om det senare. Nyss läste jag också på Anna Brodows blogg, om hennes Lapplandsresa i år. Titta in där för fler bilder.

Foto: Anna Brodow

Det lugna augustiljuset

Så kom den ändå - sommaren. Här där jag bor är det lätt att både cykla och simma, att hitta en klippa eller en liten strand och pluppa ner sin kropp i vattnet som nu håller för en längre simtur. Enkla glädjeämnen är bäst - som jag alltid säger.
Markerna utåt Djurgården ser ut så här nu, enstaka dungar med blomster återstår efter julis kaskader, träden djupnar i färg, gräset skiftar i gult. Augusti är mognadens tid, och kanske lugnets.

Målning av Vilhelm Kyhn, dansk landskapsmålare, 1819 - 1903

Min älskade pappa

Den mest brittiske gentlemannen i Sverige, tillika med en droppe spanskt. Här är han gäst hos Hagge Geigert, cirka sex år efter sin dödliga stroke. Han kom igen. Han berättar hur. Sjunger gör han också, egna visor. Jag beundrar människor som kommer igen. Jag beundrar mig själv för att jag kommer igen. Och igen. Och igen.
Tack pappa för god närvaro, humor och fighting spirit!

Programmet är från 1976.