David Hockney, född i Yorkshire 1937, gör större målningar än någonsin. Och de är just på gränsen till det alltför söta, och ändå lyckas han, enligt mig, förmedla den där friska glädjen över all natur, som jag också känner.
Men han är också så otroligt engelsk, med samma drawback som många engelsmän, utom Turner och Constable och några till har, att han pressar skapelsen till en viss kyla, en hantverksmässighet, som man både kan beundra och undra över.
Vissa målare förlorar sig, och låter mig gå förlorad, men Hockney - aldrig. Vi står kvar vid det väl genomförda, och betraktar. Jag ska återkomma till Hockney när han är som bäst, och då talar vi inte om de senare årens paradverk.
Bra sagt, ser fram emot vidare om Hockney. Men, Gabrielle, om du inte redan planerat det, åk till London och se Frank Auerbach på Tate Britain, en riktig ögonöppnare... ursäkta mastodontlänk: http://www.tate.org.uk/whats-on/tate-britain/exhibition/frank-auerbach?gclid=Cj0KEQjw2KyxBRCi2rK11NCDw6UBEiQAO-tlja30XroJb5n-YdkTh_Ivycy3AfGWNqchfOdkeu4ODfgaAng98P8HAQ
SvaraRaderaTack. Ja, det blir mer Hockney så småningom. Men knappast London i höst, möjligen Per Kirkeby i Hering.
SvaraRaderaDiskussionen om abstrakt expressionism kan vi ta nån gång, tror dock jag föredrar de Koonig och Asger Jorn.
de Kooning - typ den här galna kvinnan: http://drawpaintprint.tumblr.com/post/45736939742/willem-de-kooning-figure-1949
SvaraRaderaGabrielle, bor du på någon av Kanarieöarna ibland, möjligtvis?
SvaraRaderaUrsäkta om jag ställer en personlig fråga, det kan också vara så att jag blandar ihop dig med någon annan -- som har en ooadress med mjölk i.
Hälsningar,
Laura Welmont
Nej, det hade ju varit vackert, men tyvärr - det gör jag inte.
SvaraRadera