Ja, jag känner den: Medan jag läser de första nyheterna om skolskjutningen i Trollhättan. När jag blir sittande öppen och tung, som om jag väntar på tårar som inte kommer. Och de små barnen som inte borde frågas ut, frågas ut. Om terroristen som kom in som om han trodde att han hade ett uppdrag från högre ort. Samma otäcka mani, förmodligen, som drev Breivik.
En grabb på 21, som bor ensam och som är arbetslös. En snygg pojke, fint ansikte. Ingenting i det yttre som talar om att här finns mörka krafter som ska gå lös på oskyldiga människor. Han är av medellängd, han är inte avvikande, han är inte tidigare nämnd i brottsregister. Han är skenbart normal. Förutom då besattheten av nazi-sidor och annat hatiskt som lätt går att hitta på nätet.
Min omedelbara självbevarelsedrift säger mig att jag är färdig med det här samhället, att det håller på att rasa iväg åt en ohållbar och grotesk rasism. Att det var så självklart att han gick in och högg på en skola där många av barnen hade invandrade namn.
Jag tänker också, precis som Aftonbladets Anders Lindberg, på det ansvar de megafoner har som underblåser hatretoriken, som hejar på bränder av flyktingförläggningar, som inte raderar kommentarer där hatet brer ut sig i vidriga ord.
Men mest ändå tänker jag nog på, precis som när det gällde Anders Behring Breivik, att det är något så ini helvete förlorat med de här maniska rasisterna; att det har mist en verklig kärna till medkänsla och vidsynthet, att de är inkrökta i sitt kompensatoriska hat, som om de inte kan leva av något annat. Som om de käkar hat som knark, och vill göra ont.
Och att det aldrig kan vara enbart "ett samhällsproblem". Folk ur alla samhällsklasser gör onda gärningar, rika som fattiga, ensamma som i grupp. Några sitter legalt på Wall Street och förstör andra människors liv och tillgångar. Andra går bärsärkagång på fyllan. Åter andra kniper åt sig det som inte tillkommer dem, och några skjuter med pistol eller hugger med kniv.
Det onda i människan är ett större problem än flyktingar. Det onda är ett större problem än slutna eller öppna skolor. Det är som en sorts besatthet, en fix idé, en paranoid reflex. Och några av dessa skadade barn kan man kanske hjälpa inom skolan, hos skolpsykologer och andra - som vi vet att det under lång tid skurits ned på. (Sätt till exempel det behovet före allt prat om skattesänkningar).
Men allra först finns ett hem. Därefter en inkluderande människosyn. Eller så finns det inte riktigt. Men verklig motståndskraft börjar där. Är det tomt kan vad som helst flytta in och fylla tomheten; våld, hat, exploatering och rasism. Jag, mig och mitt, och åt helvete med de andra. "Give them hell", som SD myntade. Och det är de ju inte ensamma om.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Länkar till Anders Lindberg om hatretoriken, och till min tidigare text om Anders Behring Breivik.
Tack, bra skrivet.
SvaraRadera"Det onda i människan är ett större problem än flyktingar". Ja,så är det.
Det var en tung tung dag igår, inte så mycket lättare i dag. Tänker på hur mycket sånt här griper omkring sig i familjer, släktingar, vänner till drabbade - och till gärningsmannen. Cirkel på cirkel runt om allt längre ut. Och på alla andra - på alla barn och föräldrar som blir rädda och oroliga.
Tack för länken till Anders Lindberg. Bra artikel.
Bra du - vi har nog samma sympatier i denna fråga. Man får tänka på hur mycket mer medveten och motståndskraftig rörelsen Mot Rasism är idag - än vad den var på 90-talet.
SvaraRaderaNär ni skriver om det onda i människan som "en sorts besatthet" kommer jag oundvikligen att tänka på hur Martinson i Aniara skildrat de inneboende destruktiva krafterna hos människan som till slut leder till förintelse efter en lång period av vilsenhet. Människan som "en ondsint hatisk självuppätare/en fragdefrossare i jagiskt kval." .
SvaraRaderaDet är lätt att bli dystopisk i denna tid. Man skall inte peka ut skyldiga heter det alltid men jag menar att alla de goda människor som nu försöker relativera och normalisera ondskans företrädare eller rent av använda dem för sina egna syften har ett stort ansvar.
Du behöver inte känna att du ska nia mig, Bengt ;)
SvaraRaderaOch, allvarligare; ja, det är svårt att bortse från det som du citerar från Martinsson. Ondska finns. Men naturligtvis finns det samhälleliga krafter, som kan vara åt fanders, antingen för att de gör människan till vara, och kugge, eller för att de polariserar oss mot dem. Det senare har ju skett - bland etablerade politiker, inte bara i SD tyvärr.
Jag tror att vi kommer att leva länge med en mycket svår tid, där de goda krafterna uppenbart växer och är tydliga med sina budskap, men där även mycket ugly players ser sina chanser att få ur sig ressentiment. Att det sen är svårt för varje samhälle med stora förändringar, och att man måste vara medveten om oron, betyder ju inte att vi ska förfrysa oss i enkla lösningar, motsättningar, och detta förhatliga schackrande med pensioner versus flyktingkostnader, etc. I det senare fallet har ju du, Bengt, betydelse som upplysare om de ekonomiska missförstånden.