Mest rörd blir jag av de jag kallar barnen, fast de nu är unga vuxna, och jag säger: "Jag är inte klok som kallar er barn"." Men du får göra det" svarar de.
Julafton i stort vackert hus, med exklusivt snygg julgran, sprakande brasa, god mat, och en liten söt hund som var skruttig. Ingen som blir full, ingen som övedriver sin egen betydelse. Bara varm, enkel gemenskap med många gemensamma intressen. Som det ska vara.
Julklapparna som vandrade från hand i hand var mestadels secondhand, ett klimatsmart initiativ, främst från de unga. Jag är också mycket glad över unga människor som inte skriver långa listor på allt de vill ha, utan går in på Tradera och kollar om där finns något det kan ge. I kretslopps-ekonomins modernitet.
På hemväg till tåget gick alla med, förbi de upplysta villorna, ner till den lilla mörka stationen, en väg jag vandrat så många gånger med dessa vänner och deras barn. Det är märkligt med vänskap - den fyller inte hjärtat med den oroliga vildhet som tillkommer en passion - den är en lång vindlade färd från år till år, ofta utan överdrifter.
Ah, kära vänner - må vi bli riktigt gamla tillsammans.
 |
| Målning Claude Monet, 1873, Tåg i snö. |
Det värmer hjärtat Gabi att läsa en text som denna mitt i all veklagan och misantropi. Jag vet inte hur många krönikor jag läst (fast ytterst flyktigt) som handlar om hur hemsk julen är, familjekonflikter, alkoholism, krångliga relationer, överdriven konsumism. Det kan vara annorlunda - som hos dig eller hos oss, "ensamma" i en stad som vi visserligen känner till väl men som inte ställer några krav på oss.
SvaraRaderaVilken underbar text som gör en varm om hjärtat.
SvaraRaderaHej och hå, det var ju fint gensvar.
SvaraRaderaSå vackert.
SvaraRaderaGod fortsättning på året!
Detsamma till dig.
RaderaOch texten om Blasieholmens tilltänkta fulbyggnad tror jag är något för dig, Gabrielle och Bengt.