Greta i Lissabon

Dagens glada nyhet var detta: De goda människorna i Sezuan har kommit fram. Och eftersom de har seglat i 30-40 knop de senaste dygnen, och eftersom jag är uppfödd både med att segla och med att be för folk, så har jag bett för Greta. Men samtidigt litat på att hon nog har sina beskyddare, både bland människor och i själva Ljuset.

Här är hon nu! Leve miljökämpen! Godnatt!

Bonnard och gränslösheten

Det hjälper inte särkilt mycket att definiera honom som post-impressionist, eller som en del av syntetismen, eller ens som en av Les Nabis. Han är för vild. Samtidigt som det är märkligt att kalla honom vild, då nästan varenda en av hans målningar inbjuder till något ljuvt, ett skådande ut över landskap, eller in i interiörer som vibrerar av färg. Han är mannen som gör vad som faller honom in, och ritar om kartan när han ska vidare. Och vidare kommer en konstnär genom att våga det knäppa. En sen Bonnard kan vara helt psykedelisk, flippad, konträr till "normalt" landskapsmåleri. Som denna, nedan, från sommaren 1917.

Kompositionellt håller den ihop; där finns två cirklar (träden) två rektanglar, en svagt antydd triangel (i mitten). Det är formen. Men vafan är det som händer här, när han redan målat i trettio år?
Landskapet är som en liten scen. Inbyggd i scenens skönhet ligger några små ynkliga hoprullade figurer, de ser ut som barn. De finns nästan inte. En liten hund får också vara med. Vad vill han säga? Att det vi har omkring oss är allt vi är? (Han är ju så kär i sina landskap). Men underligt ändå, att den som målat några av de mest sensuella kvinnokropparna väljer det här; ett löst skimmer av gestalter på botten av landskapets rymd.

Det som hände mig när jag såg den stora Bonnard-utställningen på Glyptoteket i Köpenhamn var, som sig bör, överraskningar. Jag hade fattat det där med koloristen, mannen som älskade vackra badrum och öppna fönster mot en trädgård. Jag hade fattat det också därför att målaren Olle Skagerfors, som en gång besökte min man och mig, kom ut från vårt badrum och sa: "Men, vafan, ni har ju ett BONNARD-BADRUM".  (Detta på nasal göteborgska).
Och jag hade sett det där, smeksamt vackra, franska, kvinnan som står i motljus med en kropp som brinner av färger och skugga.

I de stora salarna blev något annat synligt; man kan kalla det mystik eller gränslöshet. Det är som om målaren hela tiden söker sig lite bortom det som finns framför honom, eller så är han naiv, men resultatet är inte naivt. Träd och grenar, blekt fjolårsgräs, en husgavel, bergen långt borta, fälten som rullar ner i dalen, allt blir sammanvävt och får ett skimmer av kärlek (ja, faktiskt). Man ser hur han strävar mot förbindelser; trädgrenen sticker iväg och sammanbinder mark och himmel, blom och växter griper in i varandra, men får aldrig den där fasta konsistensen som hos Monet (vän till Bonnard) eller Gaugain.

Bonnard improviserar. Han utmanar formlösheten. Strukturen faller nästan samman eller ingår i mönster som bara han ser. Den samtida vurmen för japanska träsnitt och landskap kan man också avläsa här och var. Men samtidigt: Bonnard är så konstig, han är en sån som vågar göra något ofärdigt. Jag tror alla riktigt stora målare, de som inte fastnar alltför tidigt i sin form och sina "idéer" lever på gränsen till den där formlösheten. Per Kirkeby gjorde det, och Munch, definitivt. Men Bonnard kan verka så mycket snällare. Vi tror att han gör dekor. Det gör han inte. Han studerar. Nedan två målningar från samma vinkel, olika årstider.

Jag tror att jag kunde ha stått bredvid den här målaren och sagt: Men det är för mycket, du behöver inte ta med allt, inte alla detaljer. Och han hade sagt: Jo, allt ska med. Det är ju det som är det verkligt svåra. Och att få det levande.
Pierre Bonnard föddes 1867 i Fontenay-aux-Roses (obs, poetisk födelseort) och dog 1947 i Le Cannet.

Remember me - sommar

Foto: Gerd Ulander

Jag idag...snart Köpenhamn

Valde jag rätt hotell? Hinner jag bli klar med recensionen? MÅSTE jag välja egen sovvagnskupé för 1400? Är en konsert i Köpenhamn värd sammanlagt 5-6000? Blir det bra nu med det gamla vanliga hotellet där jag inte sovit på 15 år?

Varför är mina bästa vänner i Köpenhamn inte längre kvar där?

Skulle jag lika gärna kunnat stanna hemma (NEJ). Daniel Hope spelar inte här. Bonnard-utställningen är på Glyptoteket. Jag vill se Per Kirkebys målningar live igen, nu när han är död. Nej, jag tänker inte gå till hans grav uppe på det sorgliga Bispebjerg. Men hoppas jag träffar någon jag känt, från förr. Kalle är förstås i Frankrike nu.

Och: Jag älskar att åka tåg. Och: Daniel Hope är den bäste nu levande violinisten. Och: Konsertsalen i Den Sorte Diamant har jag inte suttit i sen Inger och jag hörde Palle Mikkelborg där. Detta ska bli så fint. Och jag är lugn om x antal timmar när recensionen är klar.

Ta tvättstugan. Glöm inte dina konsertglasögon! Fyll på Visakortet! Börja inte leta ett nytt hotell ikväll, sn-ä-ä-ä-ä-l-la. Det gamla vanliga går bra. Köpenhamn är din andra stad. Fortfarande.

P.S  Mina vänner fick inte träffa mig den här helgen heller (ser så mycket fram emot dem) - men jag blev klar med recensionen, såklart. Det kallas prioriteringar. Och ja, Kalle skrev att han är kvar i Frankrike hela hösten. Så där är det, när man har ett litet hus i Rians ; )

Remember me....

Dagar i fjällbyn

Jag bodde inte i något av husen uppe på kullen den här gången, utan i en go liten stuga alldeles nära stranden av den stora sjön. Genast jag kom in i huset kände jag att detta blir mycket bra. Och det blev det.

Utanför köksfönstret fanns en frisk och grön liten äng full med rosa blommor. Nära intill låg en av de grågula sandstränder som hör till en fjällsjö. Den vek sin fina halvmåne runt det glasklara vattnet där varje sten är synlig. Hela dagarna såg jag bergen skifta, i glasklart väder och i dimslöjor. Jag var hemma igen i det stora landskap som jag älskar mest på jorden.

Utmed stränderna löper den ulliga, mossiga, risiga, gulliga växtligheten. Där doftar kråkris, men först senare. Nu blommade lingon och mjölon och de små krokiga björkarna var ännu ljusgröna. Den glädje allt detta skänker mig är närmast paradisisk. Sen är det dessutom tyst, särskilt om kvällarna när caravanerna passerat byn på sin väg upp mot Stekenjokk eller Norge. Och aldrig blir det natt. Jag blir helt ljus i själen av ljuset.

Vänner och bekanta finns också i byn. Hela musikerfamiljen Ulander, samt min pålitliga Inger, som ordnade att jag fick hyra stugan. Micke bör också nämnas; han fixade en billig hela whisky åt mig, av egen import. Fick även andra besök: En uggla flög upp, och en räv gick förbi om natten.

En av de vackraste kvällarna åt vi middag tillsammans, Gerd, Lars-Göran och jag. Samtalet fick dock avbrytas av fotboll Sverige-Nederländerna. Lars-Göran snickrade dessutom på en ny veranda, som jag fick provsitta i solnedgången.

Återseendet var kärt, som alltid. Människor, träd, hus, vägar, stigar, tundrans sega vegetation, och det lilla fallet mellan två sjöar. Samt bryggan vid insjön där kabbelekorna ännu blommade, som de gör i Lappland, till och med första veckan i juli.

Att jag dessutom älskar att sitta på den där eviga bussresan genom "mitt Kanada" som jag kallar det, är ju tur. Med nattåg och buss tar det 16-17 timmar. På vägen passerar man Kultsjöån, Ångermanälven, Indalsälven, Ströms Vattudal och Storsjön. Sjung, O gudinna, om forsande vatten i Norden.

Där, vid den vita pilen, bodde jag.

Snö låg kvar på Genjegetjem i juni, när jag kom.

Foto:Gerd Ulander

Butcher´s Crossing och manlighetens gränser

Det händer då och då under läsningen av Butcher´s crossing att jag störs en smula av rikedomen på detaljer. Jag får lust att viska till John Williams: stryk, bara lite. Han är nämligen fena på realism och konkreta iakttagelser; om sadlar och vagnshjul, om gräsets och vädrets och jordens variationer, om ett rum fyllt av värme, dunkel och vemod. Och inte minst - om hanteringen av bisonskinn efter en våldsam jakt och slakt.

Men - vilken roman! För även om författaren leds vid handen av den realism som hans mentor förespråkade (och Butchers Crossing är mer präglad av en litterär auktoritet än vad Stoner är) - så fyller han varje sida med en alldeles egen själ. Och jag tror aldrig jag blivit så rörd av en manlig roman bestående av rätt trista män, ett svindlande landskap och en kort, sexuell lycka.

Så här börjar det: Året är 1837. En ung man lämnar sin hemstad och sitt lärdomssäte i Boston för att söka äventyret västerut. Han har fett med pengar på fickan, och med dem vill han göra något nytt. I Butcher´s Crossing, en liten håla i Kansas, finner han en bekant till sin far, och via honom, ett gäng jägare och en bison-kännare. De drar iväg fyra man starka, med vagn och oxar och ett par hästar. Man läser tills man hör vagnshjulen knirka och hästarna fnysa och man känner träningsvärken i unge Andrews lår.  Andrews är nykomlingen som när en dröm, de andra tre är karlar som varit med förr. Miller är ledaren som styr färden, och som vet att det någonstans, längre västerut, mellan bergen, finns en bisonhjord så väldig att ingen tidigare kan mäta sig med den.

Enorma strapatser följer. Brist på vatten är nära att torka ut dem. Men de finner en å. Fortsätter vidare och vidare genom väder och topografi som är skildrade som det enda konstanta motståndet. Tills de når bisonhjorden vid Klippiga Bergen och Miller börjar skjuta som en galning. Hur Andrews lär sig skjuta, lär sig flå ett skinn, lär sig uthärda lukten av ruttnade kadaver, hur han fryser, hungrar och törstar är skildrat med exakthet.
De lyckas med sitt företag momentet innan en snöstorm drar ner över landskapet med en hårdhet av bibliska mått. På ort och ställe grejar de en bivack och överlever under månader, nätt och jämnt, på tinad snö och bisonkött. Och de har tusen skinn på hög, som ska forslas hem, framåt våren.

Men nu spoilar jag. Det räcker att säga att jag lever mig igenom en berättelse om fåfängligheters fåfänglighet. En särskilt manlig variant av fåfänglighet, som Williams gestaltar utan moralism, och med en stor känsla av vemod. Ensamma män och deras lust att lägga under sig saker, mer och mer. Dödsdriften, som Freud kallade det *). Det kärva prärielivet, det fantastiska ljuset, nödvändigheternas skitliv, är bara ett ackompanjemang till driften mot nästa gräns. Men herre, vilken naturskildrare Williams är. Där finns hans religion.

Och sen, en stund mot slutet: Den sensuella kärleken. Inte den romantiska, men den där fumlande, ivriga, köttsliga lusten i mörkret hos en kvinna där Andrews äntligen får vila. Den tysta närheten, i det dunkla rummet.

Storheten i Butcher´s Crossing ligger i fasthållandet vid ett enda tema. Kampen mot ödemarken, människans jordbundna villkor. Fåfängligheten i all strävan. Men också i de manliga arketyperna: Vildheten, kommandot över naturen, begäret att jaga och döda, stoltheten att uthärda, oförmågan att ge upp när gränsen är nådd. Det är manlighetens attribut, sen långt tillbaka, inte minst i Amerika.
Man önskar att Jordan Peterson läste John Williams illusionslösa roman, innan han fortsätter att bedriva kampanj för sina pop-jungianska manliga arketyper. Grejen är nämligen att personen är större än arketypen. Annars skulle ingen John Williams kunnat skriva Butcher´s Crossing.

 
Om John Williams Stoner skrev jag tidigare här.

*) "the death drive –  a blind insistence that follows its course with utter disregard for the requirements of our concrete life-world"

Kastanjeträdet

Idag är det den tiden. Den höga kastanjen på gården, som sträcker sig upp mot takåsarnas höjd och över, blommar för fullt igen. Jag häpnar varje vår över den överdådiga blommen. Finns inte ett till kastanjeträd i denna stad som blommar så ymnigt. Kanske beror det på min bästa och flitiga granne som ständigt berikar gården med nya plantor, träd och växter: Japanska rönnar och pioner av alla de slag, rodondendron och tulpaner, kryddväxter och humle, kinesisk bambu (grön hela vintern) och klematis, och som samtidigt gött varenda rabatt med naturlig hönsskit som säkert också kommit kastanjen till del. Detta är den praktiska avdelningen av det himmelska. Här kommer W. B. Yeats.
  
O chestnut-tree, great-rooted blossomer,
Are you the leaf, the blossom or the bole?
O body swayed to music, O brightening glance,
How can we know the dancer from the dance?

Bilden är inte från vårt träd, det blommar dubbelt så mycket. Men jag är igen mobilfotograf.

Japanerna och körsbärsträdet

Jag gick den vanliga vägen till postutlämningen för att hämta en bok. Rundade hörnet och tog vägen genom den höga portgången och ut mot den lilla parkplanteringen. Där stannade jag till och kände hur hela mitt ansikte ljusnade. Körsbärsträden framför mig stod i blom. Vit blom, inte rosa, som i Kungsträdgården.
Jag saktade mina steg och såg upp i blommande grenar. Rundade den lilla parkytan och la märke till två andra människor under trädet längre bort. Två korta, smärta människor, svarthåriga asiater. De stod stilla. En kvinna, en man, på var sin sida om körsbärsträdets nedhängande grenar. Jag tänkte att de nyss anlänt och nu firade sakura.
Jag svängde runt parken i riktning mot den större esplanaden men behöll träden i vänster öga. De två japanerna stod fortfarande stilla. Raka, tysta, såg de upp mot blommen. Rörde inte ett finger, än mindre någon mobilkamera. De bara stod så. Som i zenmeditation. Och de fortsatte stå där medan jag fördröjde mina steg. Säkert stod de kvar en stund efter att jag passerat, och andra, som förstod dem, eller inte. Nu har de blivit en bild. Och körsbärsträden har blommat över.

Northofswedens foton

Och så har jag hittat till North of Swedens vackra fotolab på Flickr. Värt att betrakta när man bara vill fly från marsvinterns stillastående till snygga foton från här och andra länder. En god fotograf.

Här är den sagoaktiga bilden från skogiga höjder i Japan som, liksom alltid, gömmer ett tempel.
https://www.flickr.com/photos/northofsweden/5212085789/

Och här är ett fågelberg från Cape S.t Mary i Kanada. Hämtat ur Lenas andra fotoblogg:
http://northofswedenphotography.blogspot.com/

Pink-spotted Fruit-Dove...

...just saying.

Flickan hoppar över berg

Hon, den där unga flickan som sprang
över gråbergen, över renlaven, som
ett rådjur och lätt utan tankar, det var
somrarnas torra knaster, det var höst
det var vått och slemmigt under laven
det hoppade hon över, hon ensam

Det var kattmjuka kattblommor
små viol och tysta runor under
det var ingenting och ingenting
motståndet fanns inte under
himlarna, molnen, de hundra
drömmarnas outsläckliga dag

Det var ingen konst, det var allt
som var konst. Det var hennes
liv som rann utmed stammarna
tallarna, björkarna, eken, alen,
det var kärret och ynglen i en
kupad hand som var Guds glipa

Hur lätt, hur stark, hur vild hon
tar sig i ländernas riktning söder
och norr och i öster havet det
vida, det djupa, det sällan varma
och modern samma, stel där borta
men flickan, flickan växlade, visste

Det är nu jag ska säga att hon ännu
är en del av mig, att hon är kvar
obruten och lätt innanför skalet
av äldre kvinna med värk i knät,
i rygg, att hon är kvar med sin iver
upp över bergen, långt in i skogen

Det är nu jag ska säga att momenten
är odödliga och ja, momenten är
på grund av nåden så lätta så
strömmande rätt igenom att de
aldrig går förlorade. Det är det alltför
stela, ägda, färdiga som går förlorat

Flickan hoppar som en get i bergen
fågeln från den höga grenen svingar
som en pil rätt in i hennes öga och
igenom, ut på andra sidan med vingarna
utbredda bärande två ögon vidare
vidare, synsk, över bergmossans fält


6.12.14
work in progress

Simtur med Eva

Det finns en udde, i en sjö, dit jag gärna går. Den är bergig, och i backen upp mot högsta läget växer rodondendron, tallar och björkar, alar och odon. Nere vid stranden finns små klippor och stenar, här och var en len botten. Hit har jag gått med min man och mina vänner, med min danske käresta och mina grannar, och under årens lopp har det blivit till min andra sommarstrand (vid sidan av de i Lappland och de i Roslagen).
Vattnet är alltid varmast här, och man kan bada från maj till september. Bäst är att gå ut framåt kvällen, när de flesta andra gått hem; studentgängen, storfamiljerna från andra länder, turister och barn. Vid åtta är det helt lugnt. Vid nio har man nästan hela plejset för sig själv.

Det är vid den tiden Eva och jag åker ut och simmar. Simmar länge i lojt vatten. Nästan inga båtar. En vattenskoter som man knappt hinner irritera sig på innan den är borta igen.Vi simmar från stranden och ut till en klipphylla där vi sitter en stund i den nedgående solen. Klippan är helt varm under rumpan, och luften är säkert 28, vattnet 25. Så kan man sitta och samtala, badvåta, klockan nio, denna sommar med medelhavsvärme. Just då en gåva, de flesta andra dagar under lång tid, en möda.

Vi går hem genom långa planteringar, blommor tidiga för årstiden: Dahlior, zinnia, lavendel, oleander, egyptiska liljor och amaryllis belladonna, som doftar bordell (as if I knew). Eva är typen som stannar rätt länge vid varje intressant blombestånd. Jag är mer otålig. Men jag har lärt mig en smula om långsamhet den här sommaren. Enda sättet att tackla värmen är att gå runt i sävlig takt som någon av de gamla kvinnorna på grekiska öar. Eller männen, som sitter för evigt under ett tak, på sina caféstolar.

Jag läste i tidningen att människor i Norrland lättare råkar ut för besvär med de höga temperaturerna. Man säger att de är ovana. Men jag tänker - helt ovetenskapligt - att det kan bero på att norrlänningar aldrig pjåskar med sig själva. Och när det är tropisk värme en vecka i sträck är det just det man behöver. Pjåska med sig själv. Eva och jag rör oss långsamt, och allt tystare, mot busshållplatsen. Det är en fridfull kväll. Nyss kom svalkan. När vi stiger av bussen är det redan mörkt.

Leonard Cohen och motsatsernas försoning

And here is your death, in your daugters heart....





Hello my love and goodbye my love.

Here is your crown
And your seal and rings
And here is your love                                                                

Sharon Robinson, producent, sångare och kompositör, med Cohen.

For all things.

Here is your cart,
And your cardboard and piss
And here is your love
For all of this.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
and, my love, Goodbye.

Here is your wine,
And your drunken fall
And here is your love.
Your love for it all.

Here is your sickness.
Your bed and your pan
And here is your love
For the woman, the man.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,                                               

Another kind of Cohen...America.

And, my love, Goodbye.

And here is the night,
The night has begun
And here is your death
In the heart of your son.

And here is the dawn,
(Until death do us part)
And here is your death,
In your daughter's heart.

May everyone live,
And may everyone die.                                                     

Hello, my love,                                                          

Målning: Pat Steir, total silver

And, my love, Goodbye.

And here you are hurried,
And here you are gone
And here is the love,
That it's all built upon.

Here is your cross,
Your nails and your hill
And here is the love,
That lists where it will

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And my love, Goodbye.

Tillägnas en tre, fyra män jag älskat, 

plus min far.

Op al den ting som Gud har gjort

Den här psalmen av Brorson hörde jag en vers av i den nya danska serien Herrens vägar. Den ganska vilsna prästen sjöng den för en man som behövde hans hjälp. Det var lite som en Nattvardsgästerna revisited: En hygglig men förtvivlad präst. Well - resten får ni titta på i TV.

Så här börjar psalmen, och den börjar nu.              

Målning: Peder Mørk Mønsted, 1800-tal.

Op al den ting, som Gud har gjort,
hans herlighed at prise!
Det mindste, han har skabt, er stort
og kan hans magt bevise.

Gik alle konger frem på rad
i deres magt og vælde,
de mægted ej det mindste blad
at sætte på en nælde.


Hela texten, alla verser, finns att läsa på
en textsida som heter Gamle Danske Sange.
(Och i TV-serien spelas prästen av en av
Danmarks absolut bästa skådespeare:
Lars Mikkelsen).

När man tror det är mörkt....

                                                                                                          

 

 

Målningar uppifrån och ner: Karl Axel Pehrson (beskuren), Connor Gallagher, Johannes Kjarval. Fotot från irländskt arkiv om "nybyggare".

On the bonny, bonny banks of Loch Lomond

- Vad är det? Vad är det som händer, sa han.
Vi låg tätt intill varandra vid en strand av Storavatnet i Voss. Det var en så där allmänt halvljummen julidag som nu. Men vädret var stilla, och vi hade bara lagt oss ner för att vila. Legat hade vi gjort förr. Men detta var något annat, som om huden mellan våra händer liksom smälte in i den andra handen, som en liten ström av luft och liv, helt givet, okontrollerbart.

Så hade varken han eller jag upplevt "hålla handen" tidigare. Det var som svaret på den där frågan: Hur passar människor ihop? Vi passade. Det var basic.

I Voss var vi på ett sommarseminarium. Vi låg rätt ljudligt gissar jag, i den uthyrda folkhögskolan. Och hudkontakten på en strand i Voss var alltid densamma. På Gotland, på Öland, i Spanien, många år senare. Vi låg efter åtta som värsta passionerade, i Granada. Det gick aldrig över. I Granada såg vi Flamenco, så bra. I Madrid såg vi konst. I Paris såg vi Sainte Chapelle, och bodde i skilda rum på hotellet för min man hade börjat snarka så ljudligt. Vi for hem med nattåg och drack whisky.

Jag kom att tänka på den där stranden i Voss idag när  Bryn Terfel sjöng Loch Lomond i radio.
"But me and my true love will never meet again, on the bonny, bonny banks of Loch Lomond".
Och sen har jag fattat att den stora skotska sjön är populär som vigselplats. Så vackert, och betydligt mindre vulgärt än Las Vegas.
Min man och jag gifte oss i en liten medeltida kyrka, Kaga, i Östergötland. Sen gick vi snabbt hem och la oss. Och - nej - det var inget uppvisningsbröllop.

Vad jag mera sett

Igår när jag kom ut från en målartimme, såg jag något röra sig på isen. Inte skoter, inte fiskare. En flock renar. Trots att de var långt borta såg jag tydligt konturen av en ren, som vore den en hällristning. De rörde sig i mycket lugn takt, som om de var trötta, eller inte riktigt visste var de var på väg.  I mina ögon rörde de sig åt fel håll, eftersom de ska upp mot fjällen, inte ner mot skogslandet igen. Men vad vet jag om vad som försigår i renens hjärta. En same lär i alla fall ha varit ute och letat efter dem.

Det är andra gången på trettio år som jag ser en liten flock renar på isen, på den stora sjön. Jag blir alltid rörd. Annars är det mest en korp som flyger förbi, kraxar fornnordiskt, och hackar i sig resterna av fisk på isen. Idag såg jag rävspår i snön alldeles utanför min dörr. Tänk att den gick förbi här, medan jag såg på "Follow the money", en rätt bra serie, men jag hade hellre sett räven. Den visar sig då och då här uppe. Mest när alla andra gått och lagt sig, men inte jag.

En annan gång, ganska länge sen nu, mötte jag en vilsen ren på vägen upp mot fjället. Den stod och fluktade in mig på andra sidan vägrenen och var mycket vacker, med stora horn. Jag har för mig att man inte behöver vara rädd för renar, så det var jag inte. Jag talade vänligt med den, strök förbi den, medan den strök förbi mig. Ett sällsamt möte. Sen kom några praktiska samer och föste och snärjde den. Det tyckte jag förstörde stämningen en smula. Men nu lever inte samer på estetik och feeling, enbart, som jag.

Jag har målat ett par grejer jag är tillfreds med. Skrivit min recension. Och kunde nu ta hela dagen fritt i det stora nordliga riket på sjön där alla nio fjäll syns och blånar bort. Älskart.

Det Stora Vita

Jag går och går i det Stora Vita. Inatt föll nysnö igen och gjorde landskapet fint. Ute på isen är det skoterspår överallt, mycket få mänskor åker skidor här. Jag går i skoterspåren och står och ser mot höjderna, eller blundar mot isen där skaren glittrar intensivt och bländande.

Det är nästan alltid tyst, utom när det är dans på hotellet, eller när ett par skotrar drar iväg över sjön. De stör mig verkligen inte. Men i påsk lär det bli mer fartigt och en och annan skidåkare syns redan spåra på isen. Jag och vänfamiljen äter påskmiddag på hotellet, så som det anstår en främling i vidderna. Hotellets fönster är öppna mot sjön och landskapet, och det går bra att mumsa och konversera samtidigt som fjällen täcks av rosa solnedgångsljus.

Hastade till affären idag för att ta ut min beställning från vin&sprit, som kommer en gång i veckan. På vägen dit kom jag in i en mycket jämn och oansträngd takt, som jag av någon obskyr anledning förbinder med nomader, här närmast samer. Man ska alltså inte ta stora germanska steg för att komma fortare fram, utan korta stadiga i gångtakt eller löp.

På hemvägen öppnades molntäcket över det ena fjället. Väl hemmavid, mens jag vände ryggen till för att måla, kom ett snöfall så kort som en bris. Nu är det sol igen och en rosa skymning över det högsta fjället. Mina ögon fäster sig vid 1.590 m över havet. Undrar ofta om det är domherren som hörs. Har ingen aning längre.

Inte jag såklart, men nån grabb  från byn.

Lappland för höga himlars skull

Det snöar. Finaste små korn från nordväst snöar över hela mig och jag fryser inte där jag står i min patagonia-dunrock och glor som en unge på allt det vackra. Fjällen som syntes i morse är nu dolda bakom snömoln och allt som återstår är det svartvita landskapet som jag så väl känner det. Enstaka flyttstenar som markerar svärta i snön, de långa mörka raderna av gran på andra sidan den stora sjön, som lyser vit. Uppför branten kämpar de gamla svartlaviga björkarna och de yngre vars skott lyste violetta i solen när vi reste upp.

Anlände till de skönaste av Norrlandsdagar. Vänner mötte i Umeå och vi hade blixtrande sol över snön hela vägen upp. De stora jordbrukslandskapen i Ume-dalen öppnade sig mellan älvarna. De enstaka ladorna. Liden ner mot en sjö eller en älvkant. Visssa små vattenfall hade redan börjat forsa, men detta händer inte riktigt än. En får vänta. En får tåla sig. Det är också fint att isarna håller för oss som vill ut där.

Vi ankom till Lapplandsbyn vid ett, och klev ur bilen i ett ljus som var bländande. Sannerligen, detta är det starkaste ljus som finns; marssolen över stora vita vidder. (Vi undantar Jamaica, eftersom jag inte varit där).

Proviantera, packa upp. Nästa dag lika strålande sol, som står allt högre och inte går ner förrän halv åtta nu. Vägarna så glashala att jag inte ens kommer nerför backen. Tar stavarna och går uppför höjden i skoterspåret. Lika bra så. Samma stig upp på åsen som jag gick i somras, från sista snön, till full midsommarblom. Nu en halvmeter snö och tätt packade skoterspår med skare. Djurspår mellan stammarna. Det knastrar under fötterna. Allt är tyst utom en enstaka domherre och ett par skotrar ute på sjön.

Men annars så. Det är bra här. Det är stort och tyst, det finns vänner också. Jag är - som man  säger - nöjd. Snudd på lycklig. Men det ska man ju aldrig ens tala om.

Fjäll, moln, granskog, snöhög, skymning, utanför min dörr. Inga sensationer. Foto: Gerd Ulander