Fredag i fina kvarteret

Har ni sett Hagastaden i verkligheten ännu, eller ens på bild? Det är lite som en Vimmerbyvariant av New York. Det vill säga pyttigt och litet, kvarter med smala hus och knappa mellanrum. Ett och annat penthouse på översta våningen, där man möjligen kan bo, om man är bortrest i juli-augusti, för då lär det bli svinhett. För att få lite arkitektonisk glädje betraktar jag i stället Vin&Spritcentralens formidabelt romerska renässanshus, ritat av min late husbands late wifes far. Vad han nu hette. Strax intill ett annat skitsnyggt hus med gultegel, eller om det är ljust gul rappning. De kalkvita nya små lilleputtskraporna ser frigida ut vid en jämförelse. Där finns nu massor av osålda lägenheter, för de som har råd med miljonbostäder, och om konjunkturen sjunker ytterligare kan det bli hyreslägenheter i stället. Det vore nog bra. Sådana fattas i den här galna stan.

Cyrillus Johanssons lager och kontorsbyggnad 1925

Takfogar, samma hus

En bit utanför systemet, i den sjunkande kvällssolen, sitter en väderbiten ukrainare, med tre burkar starköl bredvid sig, och lyssnar på maxvolym till sitt hemlands sånger i en skruttig radio. Alla vi andra får avnjuta hans musik. Och se i vitögat hur somliga människor har det. Varför är han här? Jobbar han underbetalt med nån liten syssla någonstans i den enorma och globala härskarklassens byggbransch? Full är han redan och fullare lär han bli. Så kan man se sig om i klassamhället och veta exakt vad som behöver göras. Som inte kommer att göras.

Jag ger en tjuga till den romska kvinnan utanför Hemköp. Bär en tung kasse hemåt och njuter av trädens alla färger. Den rosa kastanjeblommen, den lila syrenen, det gnistrande gula gullregnet. De vackra husen i 20-talskvarteren, med sin rikedom av pastellfärger. Jag tycker om den här trakten.

Zain och den lille pojken han vaktar när mamman inte kan.

Häromkvällen såg S. och jag en film jag länge velat se, Kapernaum, av den libanesiska filmaren Nadine Labaki. Den beskriver livet som det utspelar sig för de allra fattigaste på jorden. Och den är lysande, autentiskt spelad, med ett fabulöst foto. S. grät. Och efteråt gjorde vi Söder. Men det är en annan, och gladare historia.

"Zain Al Rafeea skriver i och med ”Kapernaum” in sig i historieböckerna över världens bästa insatser av en barnskådespelare." (Moviezine)

En syrisk pojke från ett läger. Genial. Samt andra naturliga skådespelare.

Och här finns en intervju med Nadine Labaki. Filmen fick jurypriset i Cannes i år. S. hittade ytterligare en video på nätet där Zain, nu två år äldre, berättar att han lever i Norge, går i skolan och lär sig ett nytt språk. Ni fattar värdet.

Magritte lever igen....

Nu är det dessa kvällar. De kommer alltid lika överraskande. Man går ut vid halv tio för att handla något man glömt och så är det fortfarande ljust på himlen, men fullt av dunkla hemligheter i buskar och träd som här och var kantar gatan. De ljusa och nyrappade husen speglar himlen i väster, vid änden av gatan glider en molnsky över stadens utkant där parken börjar. Jag går ner och sätter mig vid sjön, som är spegelblank.

Sjön är min spegel, min ro, min oro. Träden har redan mörknat, det är inte vår längre. Bredvid mig på gräsmattan står en flock måsar. De har samlats, jag vet inte varför, men jag tycker om dem. Först nu om sommaren finns alla sjöfåglar här. De som påminner mig om min barndoms och ungdoms liv i skärgården. Dit reser jag inte mer, någon destruktiv kraft, inte olik den egendomsfixerade konservatismen, men i form av en hårdnad gammal morscha, tog det ifrån mig. Det ställe som nu finns är inte detsamma som det min pappa en gång skapade för oss alla. Han skulle inte heller gilla det.

Men vi glömmer det. Världen är full av hungriga gapande måsar, men just den grupp som sitter intill mig är lugn, som om kvällens ro sänkt sig över deras lilla konversation och snart också sänker sig över konversationen i mitt huvud.

Här har jag gått, suttit, simmat, ätit, med alla mina vänner och min man, och min käresta från Danmark. En gång långt tillbaka i tiden också med mina systrar och föräldrar och min morfar. Med mormor gick jag mest vid Strandvägen och diplomatstaden, som låg närmast till från hennes hem.
Det finns en familj, den var en gång ganska lycklig. Rentav glad. Men något sjukt kommer seglande över himlen, sjunker ner i någons sinne, förmörkar, har sönder. Det går inte att ljuga bort. Jag är inget för illusioner. Men kvällen är precis så vacker som Magritte har målat den.

Till Morschan på 7-Eleven

Unga män, som längtar efter Morschan
trängs på 7-Eleven vid Götgatan 
står hängigt i kö och låter phonen hänga

blicken fäst vid Morschan, den mörka
libanesiska bruden som gör alla till familj 
låter en skäggig, mager beundrare kramas,

prata om när de ska träffas, dröja vid
illusionen om att här finns någon för honom,
och sen de andra fem som förlänger

själva kundkontakten med att skämta
ta varor, befalla bort varor, ta dem igen,
snuset, cigaretterna, men tändaren inte

Libanesiskan är mellanösterns Morscha,
eller soukens butiksinnehavare som låter
alla trivas, småfulla puckon, min otålighet

Detta är en mänsklig konst; att låta dem hållas
och vända fumligheten till ett garv,
en show, stort är hennes hjärta, stor är hon. 

Och ibland är det för stökigt....

Jag skrev om Karin Smirnoffs nya roman

Den heter Vi for upp med mor och är uppföljaren till hennes debutroman Jag for ner till bror. Båda på Polaris bokförlag.

Utklipp:

Det ska sägas med en gång: Hon är en mästerlig berättartalang; basen är realism, knapp dialog och väl placerade cliffhangers. Men det är språket och rytmen, lättheten och den svarta humorn som är det originella i hennes konst, och som gör henne till en värdig medlem av den stora skaran odödliga Norrlandsförfattare. Hon tillåter sig mängder av dialektala ord och vändningar, och har man minsta fantasi är man med på att ”armest” betyder ”knappast” och att ”fuse” betyder ”laggård”. Men det är så mycket mer; det är kärvheten och den korthuggna poetiska radbrytningen. Det är en synnerligen inövad känsla för allt praktiskt joks som ska funka i en hårdvinter, eller en älgjakt, eller på hemtjänsten och hotellet. Realismen är in på huden exakt och berättelsen formligen stånkar sig fram mellan olika kärvande ting; bilar som inte startar, vattensjuka marker, hundslädar som trasslar in sig i skogen, sjukdom i hotellköket, dubbeljobb och dubbelt jobb att hålla tafsare stången. 

- - - - 

Karin Smirnoff är en säker psykolog, och skicklig dramaturg. Små förskjutningar i stämningen mellan människor registreras exakt. Däremot känns myllret av gestalter i den nya romanen inte riktigt nödvändigt och ibland är det svårt att se deras plats i väven. Jag kommer att tänka på Graham Greenes råd till författare: En roman ska inte ha för många bifigurer. 

Hela recensionen kan läsas här i dt. Eller i någon av de andra mittsvenska tidningarna: ST, ÖP, Vlt, Gefle Dagblad, m.fl. 

Viva Dag Wirén

När man har lyssnat för länge på Max Richters Vivaldivariationer och längtar efter att höra dem live och när man kört igenom sina gamla Philip-Glass-favoriter, när man inte alltid kan återvända till Bach och när Bruckner känns för omständlig. Ja, överhuvudtaget när man tröttnat lite på konstmusikens pretentioner - kan man alltid återvända till Dag Wirén. Lättheten, leken. Och - om ni ursäktar - vilken manlig energi!
Listen folks, be happy!

Kastanjeträdet

Idag är det den tiden. Den höga kastanjen på gården, som sträcker sig upp mot takåsarnas höjd och över, blommar för fullt igen. Jag häpnar varje vår över den överdådiga blommen. Finns inte ett till kastanjeträd i denna stad som blommar så ymnigt. Kanske beror det på min bästa och flitiga granne som ständigt berikar gården med nya plantor, träd och växter: Japanska rönnar och pioner av alla de slag, rodondendron och tulpaner, kryddväxter och humle, kinesisk bambu (grön hela vintern) och klematis, och som samtidigt gött varenda rabatt med naturlig hönsskit som säkert också kommit kastanjen till del. Detta är den praktiska avdelningen av det himmelska. Här kommer W. B. Yeats.
  
O chestnut-tree, great-rooted blossomer,
Are you the leaf, the blossom or the bole?
O body swayed to music, O brightening glance,
How can we know the dancer from the dance?

Bilden är inte från vårt träd, det blommar dubbelt så mycket. Men jag är igen mobilfotograf.

Kapitalism med ett mänskligt ansikte...

....och den korkade nationalismen får man på köpet.

Och så har vi de övergödda typerna, som gjort miljoner på urusla flyktingboenden samtidigt som de skott sig själva med en fullständigt löjeväckande lyxvilla i leksaks-kunglig stil. Samt lyxbåtar, lyxbilar, medan flyktingar sov fem stycken i små små rum.
Denna vedervärdiga människosort, som inte tvekar att sno åt sig allt de kan komma över. Lågheten. Men någon smartare, klokare form av kontroll hade ju behövts både på flyktingboenden, och på Nya Karolinska, bland annat. För det är inte så stor skillnad på vissa moderata folkvalda politiker och deras lilla krets av ingifta och middagsgäster (som också suger ut så mycket de kan under skenet av konsulter i "arbete") och de här råbuffliga uppkomlingarna. Det är som om kontrollinstanserna lever kvar i nån sorts hygglig bild av världen, de har inte fattat att hela skiten är Trumpish. Kapitalism med ett grisansikte.
Så: Hur många övergödda direktörer från denna till Bert Karlsson ska svenska skattebetalare göda år ut och år in? Expressen har bara skummat den sura grädden.

Och här finns en tidigare artikel om samma fenomenala grisigt giriga omständigheter. Intressant att det kan pågå utan kontroll från myndigheter.