Allan Pettersson, tiden och 7:e symfonin

"Pettersson levde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm där han växte upp under fattiga förhållanden. Han föddes dock när familjen en kortare period bodde utanför staden. Fadern var smed och modern sömmerska". (Wiki)

Det ger inte alltid så mycket att blanda in det där om Allan Petterssons barndom, eller hans reumatiska sjukdom, som så ofta görs till och med i professionella recensioner av hans musik. Vi kan ta till oss att han kom från en mycket enkel och fattig miljö på Söder, att han självmant greppade en fiol och lärde sig spela, att hans liv var präglat av stor ensamhet, och vissa konflikter med de då ledande modernisterna i svensk musik, Blomdahl och andra. Att han - som jag anser - var en större och vidare tonsättare än Karl-Birger Blomdahl, pampen i dåtidens musikliv, som Pettersson för allt i världen inte ville underordna sig. Sen måste vi lägga allt det där biografiska åt sidan. För det är inte det som gör honom till en enastående tonsättare: Det är att han kan omgestalta allt han varit med om till något universellt och inte till ett ält i familjen, eller ett ält i kultursidornas debatter.

Han tar det han har, hela sitt - i både mänsklig och musikalisk mening - känsliga register, och han gör av det konst. Punkt. Där konsten tar vid, i hans fall tonsättarkonsten, är hela poängen att gå från det privata till det vidare, mer arketypiskt närvarande. Han blir stor för att han omgestaltar sitt öde, in i det större ödet; hans smärta är samma smärta som den generationen kände inför andra världskriget, judeförintelsen, stalinismen, atomkrigshotet. Det finns teman i hans musik - inte minst i den mest älskade 7:e symfonin - som står i direkt förbindelse med en kaotisk smärtpunkt i tiden, det drar och tjuter, det är outhärdligt kakafoniskt, det stiger till fortissimon av ren förtvivlan, men just att denna förtvivlan är så ren gör den rörande. Det är katharsis, och det uttrycker allas vår förtvivlan över det vi inte kan hela på jorden, eller ändra till något vackert. Hur skulle han, liksom de många författare som kämpade med smärtan efter andra världskriget - Paul Celán, Primo Levi - hur skulle de kunna göra så självklar och dansande folkvisemusik som Hugo Alfvén, eller skriva sådana dikter som Erik Axel Karlfeldt, eller alls skriva?

Dag Wirén är en annan av mina favoriter, ungefär samtida med Pettersson. Han är å andra sidan en virtous, en klangmästare och rytmälskare, och jag vet inte om det går att hitta ett universellt engagemang i hans musik, eller en öppning mot människolivets svarta hål. Han orkestrerar som en mästare, men själv lämnar han inte ut sig. Det handlar om stilsäkerhet, samma stil gör det möjligt att i stort sett mest ha kul med musiken. Senare i livet, där symfoni nummer 4 skapas, har han nått en annan lyrisk innerlighet. Där finns också ett farligare drag.

Men storheten i Allan Petterssons produktion är en så lysande bild av vad människor, alltid, på alla håll - tänk på Latinamerika, tänk på den judiska diasporan, tänk på flyktingarna - kunnat åstadkomma utifrån de svåraste omständigheter.

Nyss spelades Petterssons 7:e symfoni i Berwaldhallen, under Daniel Hardings ledning. En vacker tolkning. Jag lyssnade särskilt in mig på hur han drar ut på rytmiken i finalen, där basen bildar ett väldigt rytmiskt gung som av stora dyningar, som kontrasterar mot de högre registren i violin, flöjter och den skärande vackra piccolan. Detta rytmiska gung gör Harding till en repetitiv och meditativ underton, som får ligga intakt under det andra: tada tada dam, tada tada dam. Det är suveränt. Och när jag hör andra inspelningar, av Antal Dorati eller Kofman, särskilt den senare, så hör jag hur han (Kofman) så mycket lättare och (tyvärr) elegantare smälter samman den där basgången, rytmiken, med den övriga, högre orkestertonen. Det blir för snällt. Återigen en fråga om tidsanda? Daniel Harding har lärt sig av minimalisterna vad en stor, repetitiv rytmisk rörelse gör för musiken. Han betonar den i ett utdraget tempo, låter den ta oss med in i slutet som i en ofrånkomlig, efterhand hoppfull, dynamisk våg.

Här finns konserten med Harding/Sveriges Radios symfoniorkester från förra lördagen i Svt Play.

Och här är de andra inspelningarna jag nämner: Antál Dorati med Stockholms Filharmoniska Orkester.



Roman Kofman, och Nederländska Radions Symfoniorkester.

Carol Ann Duffy: Vi Minns Din Barndom Väl

Ingen gjorde dig illa. Ingen släckte ljuset och grälade

med någon annan hela natten. Den onda mannen på heden

var bara en film du såg. Ingen låste dörren.

Dina frågor blev fullt ut besvarade. Nej. Det där hände inte.

Du kunde i alla fall inte sjunga, brydde dig inte. Stunden är 
suddig, en Komisk Seriefigur som dör av skratt i kolbrasan. Gissa kan alla.

Ingen tvingade dig. Du ville själv gå den där dagen. Bönade. Du valde klänningen. Här är fotografierna, se på dig. Kolla in oss alla,

leende och vinkande, yngre. Hela grejen finns bara i ditt huvud.

     Det du minns är intryck; vi har fakta. Det var vi som angav tonen.

     Din barndoms hemliga polis var äldre och klokare än du, större

     än du. Kom ihåg ljudet av deras röster. Bang, Bang, Bang. 

          Ingen skickade iväg dig. Det där var en extra ferie, med folk

som du verkade gilla. De var stadiga, fanns inget att vara rädd för. 
Det finns ingen utom dig själv att skylla på, om det slutade med tårar.

     Vad spelar det för roll nu? Nej, nej, ingen lämnade syndens

     skitspår i din själ och lade dig öppen för Helvetet. Du var älskad.

     Alltid. Vi gjorde det som var bäst. Vi minns din barndom väl.

 ________________________________________

Jag gjorde den här översättningen igår, för att jag tycker det är så roligt.  

Dessutom har jag nyss fattat vem hon är (poet laureate av Skottland), och den här dikten stämde så sorgligt med alla de många berättelser från kvinnor vi hört den senaste tiden. Den här handlar om förljugenheten kring svåra saker i en familj. Och även om jag aldrig varit närheten av det hon, eller de många kvinnorna i me-too-rörelsen, beskriver, så finns ju livslögner, förnekelse och omskrivningar av verkligheten lite varstans. Hela den här double-bind-psykologin, som en annan skotte, även han född i Glasgow, var så bra på att beskriva: Ronald Laing.

Originalet till Duffys dikt finns här.

Kvinnan i fönstret mitt emot

Hon jobbade på Posten. Alltså inte på Icas stressade paketutlämning, utan på den riktiga Posten. Då, när det fanns ett Postkontor, där vi vänligen, och sällan stressade, stod i kö för att sköta våra inbetalningar, porton, paket och dessemellan utbetalningar. Inget ID-kort behövdes för vi var kända i kvarteret sen länge. Jag vill minnas att hon stod i kassa 3.

Om man råkade hamna vid hennes kassa möttes man av ett ansikte som alltid var detsamma: En på en gång vänlig och lätt frånvarande utstrålning. Hon såg ut att leva i två parallella världar, och det fanns ingen anledningen att jäkta med just denna, när den andra hade all tid i Universum. Hennes ansikte var ovalt, med alla delar harmoniskt placerade för att inte göra ett alltför starkt intryck på andra. Hennes bemötande var alltid korrekt, men med en liten lutning åt det altruistiska. Ibland kunde det kännas som om hon uppfattade alla som stod i hennes kö som förlorade, men inte i denna världen.

Jag tror att hon gick i pension, och vid något tillfälle, kanske en solig dag på en balkong, la jag märke till att hon bodde i lägenheten mitt emot, på andra sidan gården. Posten var nu sedan länge upphävd till förmån för andra, icke människovärdiga lösningar. Men postdamen hade dessbättre lämnat allt detta bakom sig. Jag såg aldrig att hon hade några gäster, jag såg henne läsa. Hon satt vid ett ovalt bord, under en lågt hängande taklampa och läste, till långt in på natten. Det föreföll som om detta alltid hade varit hennes egentliga sysselsättning, och att postarbetet mest varit en skenvärld.

Ofta var hon klädd i morgonrock, eller någon löst hängande klänning, som möjligen var ett nattlinne. Jag kan inte minnas att jag såg henne läsa böcker, men alltid tidningar. Detta var före tabloidernas tid, så egentligen såg jag henne mest bakom en helt uppslagen dagstidning. Hon satt i timmar. Hon måste haft ett stort och uppdämt behov av vetande. Ibland steg hon upp från bordet och kom tillbaka med en kopp the, troligen, och några mackor. Sen läste hon vidare. Inget annat hände, så vitt jag kunde uppfatta. Det som hände var att hon la tidningar i lager på fönsterbrädet. Lager efter lager av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och andra. Kanske hade hon inte hunnit läsa alla artiklar hon ville läsa. Högen på fönsterbrädet växte tills den täckte halva fönstret, sen ytterligare en stor del av fönstret och till sist var det bara en liten springa kvar upptill.

Jag såg på väggen av tidningar som dolde hennes liv numera, och tänkte att hon möjligen var känslig för drag. Efter det vet jag inte vad som hände. Jag for till Danmark, jag glömde titta efter hur hon hade det. Och en dag, några år senare, la jag märke till att hon inte längre fanns där. Tidningarna var borta. I hennes hem rumsterade nu en barnfamilj med livliga samtal på balkongen och en liten hund som ibland stack ut sin nos mellan springorna och viffade åt skatorna. Det kändes ändå som om något gått förlorat. En människa, helt enkelt.
Jag tänker mig att hon nu sitter i sin självklara Himmel, som är kosmopolítisk, och ostört hinner läsa alla dagstidningar, på alla språk; El Pais, Berlingske Tidende, Le Monde, New York Times, Berliner Morgenpost, Corriere della Serra, Nederlands dagblad, Athinapoli, Al Jazeera, Aftenposten.....

John le Carrés farväl till agenterna

Copyright/fotograf: Harry Borden

Jag skrev om John le Carrés roman Spionernas arv. 


"Bortsett från den intrikata historien om före detta M16-veteraner, finns andra kvalitéer hos le Carré: Han skriver på en gång lätt och allvarsamt, en stil som fått kongenial översättning av Klas Östergren. Dessutom, trots utläggningarna om spioners vardag, finns en ekonomi i berättandet, som när han skildrar en fullständigt extatisk kärlekshistoria vars kulmen får uppta en halv sida. Den guldklumpen ligger sedan kvar som en skatt under ytan, man minns den alltid, trots – eller just på grund av – skeendets fortsatta monotoni av länge sen förlorade intriger och hemligheter."


Läs hela recensionen här.

Ett vackert äktenskap

 

Vi gifte oss alltså, i den lilla kyrkan Kaga, i Östergötland. Inget stort ståhej, men viktigt för oss. Jag börjar mer och mer tro som katolikerna; att äktenskapet är ett sakrament.

Jag ser oss gå omkring i landskapet, mellan kullar och stora fält, i en hage med runda stenar, där korna gått om sommaren. Det är en disig höstdag i oktober. Vi släpper hunden. Vi går lite åt varsitt håll och står och ser ut över slätten, för att vi behöver komma över någon irritation som dykt upp. Där skymtar vi Kaga kyrka långt borta i grådiset, liten, medeltida, med spiran som svart kontur.

Andra dagar far vi genom landskapet, över Östgötaslätten till vår favoritpromenad vid Kinda kanal. Vid Berg ser vi stora kanalbåtar passera tröghetsfaktorn i slussarna. Hunden Bella viftar omkring, en Golden Retriever, alltid glad. Det är på det hela taget något engelskt över vårt äktenskap; både humorn och trädgården, både landskapet, hunden och klivandet med gummistövlar upp mot en höjd där man ser ut över Roxen. Både vackra kyrkor och sinnliga fröjder. Både-och, hela tiden. Alltid i naturen, mer sällan i kulturen, om man undantar domkyrkans konserter och länsmuséet där min man arbetade.

Ibland går vi under höga träd och plockar svamp, och min man är ivrigare, alltid mycket ivrigare, än jag. Vi åker ut och simmar, det finns tillräckligt varma sjöar i Östergötland, säsongen mellan mitten av maj och en bit in i september. Hunden badar gärna, men när vi långsimmar sitter hon på stranden och ylar.

Om somrarna rör vi oss utåt kusterna, ligger med varandra på klippor vid havet och tänker inte ens på om någon kan se oss. Det är starkt då. Och egentligen alltid.

Jag betraktar oss där vi går genom slottsparkernas hagar, och ut med hunden om kvällarna, under tujorna vid lärarhögskolan. Hör oss muttra en hel del om hur den här trädgården vi har egentligen ska skötas: Min man hugger ut ett körsbärsträd för att få in mer ljus, jag ogillar detta, trots att vi har ännu ett körsbärsträd. Han gräver ut en och annan planta i rabatterna, långt innan han kommer på vad den ska ersättas med. Det är baggissar. Men vi bråkar en del. Mest om praktiska grejer. Städning och den vanliga skiten.

Det händer att jag tycker han är frånvarande, på det typiskt manliga sättet, alla hans projekt i skallen. Då bråkar jag för mer närvaro. Han känner av min frihetsdrift, och när den börjar värka, efter tolv år, ser jag till att komma upp till Stockholm igen. Vi särbor. Han ledsnar, vill skiljas. Jag kan inte säga emot det, eftersom det är jag som brutit upp.
Nu, långt senare, tycker jag att vi aldrig skulle ha skilt oss. Nu är han död. Man ser först efteråt vad vi hade; hur levande det alltid var, hur varmt.

Ibland rör vi oss som i en dröm, som ljusa grå bilder ur en Tarkovskijfilm. Jag är hon som hänger på en gärdsgårdsstång i Spegeln, han är forskaren i Solaris. Och som i Solaris går de sönder när de slits ifrån varandra. Tarkovskij visste något om kärleken.

Spegeln 1975

 

Solaris 1972

Till sist minns jag vad vår vän Arne Urberg sa om oss: "Det är fel människor som skiljer sig, och fel som fortsätter att vara gifta".

Budskap från den käre bortgångne

Drömmar är märkliga, fantastiska sanningssägare ibland. Ibland så röriga att man omöjligt fattar vad som händer. Och jag som nästan aldrig har mardrömmar drömmer en natt att jag hela tiden i en mörk stad måste undkomma otäcka beväpnade gäng, psykopatkillar, som i A Clockwork Orange. Jag lyckas, men först efter att jag stuckit en sabel i magen på en av dem.

En natt drömmer jag att jag ser min trötte gamle far, på ålderns dag. Han går med dålig balans in i ett stort cirkustält, för att se en teaterföreställning. Jag följer efter honom, för att vaka över hur det går. Där inne i halvdunklet lägger han sig ner på golvet. Han är mycket trött. Jag sätter mig ner hos honom, klappar honom på pannan och den stora näsan.

- Du är snäll, Gabi, säger han. Var inte för snäll.
Sen fortsätter han:
- Du skulle fått mycket mer av mig. Men nu är det för sent.

Just sådana kortfattade insiktsfulla meningar som han ibland gav ifrån sig, i livet. Han låter sorgset allvarsam, aningen förbannad. På vem?
Bakom oss i mörkret sitter Ingmar Bergman, med kvinnligt sällskap. Medan jag talar med min far, i vår lugna närhet, smyger Bergman ut bakom oss. Som så många andra betyder han ingenting längre. Cirkusen är över.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Här finns min text om de sista dagarna med min far. Ur Tidskriften Evangelium.

Oktober och Döden

Nä, men om man skulle få in en liten text till före oktobers slut, tänkte jag. Efter en livad promenad över mattor av löv och högar av guldiga löv som parkarbetarna blåst ihop under träden, gick jag in i vår lilla trädgård och pratade med bästa grannen.

Vi pratar om små lönnar som lyser rosaröda, och som jag redan glömt namnet på. Hon har planterat de nya pionerna, och rensat undan den egendomliga mattan av bläcksvamp som invaderat rabatterna. Hon har också varit i Skottland, mitt gamla älsklingslandskap. Vi står under den höga kopparröda kastanjen och pratar om en konsert vi kanske ska gå på.

Livet alltså. Från stund till stund. Och jag går in och börjar skriva och känner igen att jag älskar den här boken (som ni vet att jag kämpat med länge, och fick göra uppehåll efter min stroke). Läser även en recensionsbok som är bra, och rolig. Och var i söndags på Mozarts Requiem med några vänner, en född i Holland, en i Texas, och båda möttes i Wien. Det var kul. Jag gillar internationellt.

Och det där med Döden då, undrar ni nyfiket. Nja. Vi tar det en annan gång. I Mexiko firas de döda i dagarna tre. Men annars; vissa saker dör helt enkelt bort, vissnar, förmultnar. Det dödas kompost.
Jag tänker så här nu: Det långa vinteråret kommer, ljuset sjunker och man blir tröttare. Men musiken finns, konserternas antal växer ikapp med det sjunkande ljuset. Minns det!

Foto: Monica Karlsson