 |
| Jag hör musiken. Sen gör vi maten. Stilleben av Pieter Claesz, Still life with Musical Instruments (1623) |
måndag 21 december 2015
Advent - det stilla livet
söndag 20 december 2015
tisdag 15 december 2015
torsdag 10 december 2015
Pianot - en genifilm
Jane Campion. Filmare och auteur från New Zealand, som oftast gör filmer om relationer mellan kvinnor och män, om ensamheten kontra gruppen, om de ultimata valen i en människas öde.
Hur jag älskar denna människa. En av vår tids absolut största regissörer. Om jag säger Pianot och Top of the Lake - så vet alla.
Pianot repriserades i TV häromkvällen. Jag hade glömt vilken fulländad film det är. Några skulle kunna klaga på att den är för fulländad, så där som man också tidigare gjort med Bergmans filmer. Vad det egentligen betyder är att en historia är fullt genomförd, i varje detalj genomtänkt, klar, om än i oklarheten ställd. Det är kanske inte helt modernt i vår tid, med sin splittrade och lånade estetik, och med siktet ofta inställt på antingen en sårad subgrupp, en vinddriven individ, eller något kuppartat, chockerande..
Glöm Bergman förresten. Grejen med Campion är att hon vågar gestalta en viss typ av hela människor: D.v.s en varelse som vet vad hon/han vill - oftast en hon - och som håller fast vid det med hela sin individuella power. Holly Hunter verkar som gjord för att spela en sådan kvinna, både i Top of the Lake och i Pianot är hon så stark i sin smala sprödhet, så inställd på det väsentliga i livet.
Pianot handlar om en kvinna som landar i New Zealand efter en lång båtresa från England, såld av sin far till en man hon knappt ens brevväxlat med. Kvinnan är stum, men en avancerad pianist. Hon har pianot med sig över havet. Hon landar med det på en strand bland infödda hyggliga karlar. Hon har en liten dotter med sig som kommunicerar med modern via teckenspråk. Det är artonhundratal. Kvinnan, Ada, är helt beroende av den man hon hamnar hos.
Jag ska inte spoila filmen. Ni måste se den. Men Ada blir älskad av och förälskad i en annan man än den hon gift sig med. George, en man som närmar sig henne på ett helt annat, mer respektfullt, men också mer sinnligt sätt. Harvey Keitel spelar den mannen, och det har jag ibland haft lite svårt för. Men låt oss strunta i det. Den historia som utvecklar sig är ett litet under av foto och berättelse, av långa horisonter och närbilder i den klafsiga lerans regnperiod, av Holly Hunters slutna men uttrycksfulla ansikte, av den roliga dottern och den desperate äkte mannen. Av en sexualitet som föds och en svartsjuka som dödar.
Mycket i den här filmen är som gjort för Lacanska analyser om La Jouissance, den som Ada upplever med George men också när hon spelar piano. Pianomusiken som sammanvävs med deras förälskelse, och som samtidigt är romantikens instrument; det drömda, det höga, objet a, den del av verkligheten som inte kan inkorporeras i det rådande systemet, dvs i det tillåtna och vana sättet att existera på. Objet a sliter loss människan, här Ada - det är som med begäret, men större ändå: Som när hon offrar allt för sitt piano, men sen offrar sitt tunga piano för att båten ska klara hemfärden med hennes nye man: Där finns en scen, som jag håller för en av de mest märkliga syner en filmskapare åstadkommit. Hur Ada, av misstag eller ej, fastnat i det rep som håller fast pianot, och hur hon, när pianot kastas över bord, följer med ner i djupet. "Ah, what a death", säger hennes inre röst, och kjolen böljar i havets ström.
Nu har jag avslöjat för mycket, men filmen är inte slut där. Se!
Länk till info om filmen.
Pianot repriserades i TV häromkvällen. Jag hade glömt vilken fulländad film det är. Några skulle kunna klaga på att den är för fulländad, så där som man också tidigare gjort med Bergmans filmer. Vad det egentligen betyder är att en historia är fullt genomförd, i varje detalj genomtänkt, klar, om än i oklarheten ställd. Det är kanske inte helt modernt i vår tid, med sin splittrade och lånade estetik, och med siktet ofta inställt på antingen en sårad subgrupp, en vinddriven individ, eller något kuppartat, chockerande..
Glöm Bergman förresten. Grejen med Campion är att hon vågar gestalta en viss typ av hela människor: D.v.s en varelse som vet vad hon/han vill - oftast en hon - och som håller fast vid det med hela sin individuella power. Holly Hunter verkar som gjord för att spela en sådan kvinna, både i Top of the Lake och i Pianot är hon så stark i sin smala sprödhet, så inställd på det väsentliga i livet.
Pianot handlar om en kvinna som landar i New Zealand efter en lång båtresa från England, såld av sin far till en man hon knappt ens brevväxlat med. Kvinnan är stum, men en avancerad pianist. Hon har pianot med sig över havet. Hon landar med det på en strand bland infödda hyggliga karlar. Hon har en liten dotter med sig som kommunicerar med modern via teckenspråk. Det är artonhundratal. Kvinnan, Ada, är helt beroende av den man hon hamnar hos.Jag ska inte spoila filmen. Ni måste se den. Men Ada blir älskad av och förälskad i en annan man än den hon gift sig med. George, en man som närmar sig henne på ett helt annat, mer respektfullt, men också mer sinnligt sätt. Harvey Keitel spelar den mannen, och det har jag ibland haft lite svårt för. Men låt oss strunta i det. Den historia som utvecklar sig är ett litet under av foto och berättelse, av långa horisonter och närbilder i den klafsiga lerans regnperiod, av Holly Hunters slutna men uttrycksfulla ansikte, av den roliga dottern och den desperate äkte mannen. Av en sexualitet som föds och en svartsjuka som dödar.
Mycket i den här filmen är som gjort för Lacanska analyser om La Jouissance, den som Ada upplever med George men också när hon spelar piano. Pianomusiken som sammanvävs med deras förälskelse, och som samtidigt är romantikens instrument; det drömda, det höga, objet a, den del av verkligheten som inte kan inkorporeras i det rådande systemet, dvs i det tillåtna och vana sättet att existera på. Objet a sliter loss människan, här Ada - det är som med begäret, men större ändå: Som när hon offrar allt för sitt piano, men sen offrar sitt tunga piano för att båten ska klara hemfärden med hennes nye man: Där finns en scen, som jag håller för en av de mest märkliga syner en filmskapare åstadkommit. Hur Ada, av misstag eller ej, fastnat i det rep som håller fast pianot, och hur hon, när pianot kastas över bord, följer med ner i djupet. "Ah, what a death", säger hennes inre röst, och kjolen böljar i havets ström.Nu har jag avslöjat för mycket, men filmen är inte slut där. Se!
Länk till info om filmen.
onsdag 9 december 2015
tisdag 8 december 2015
söndag 6 december 2015
Konsterna och deras skapare
Jag hade en lång dröm i natt. Om en konstnär som tyckte mycket om mig - nej ingen av de från verkligheten, de har funnits, den här var min uppfinning. Vi hade en rolig kontakt, som jag inte ska gå närmare inpå. Han var målare, men dock under terrorhot. Och han visste att ju snabbare han - efter fullgjort uppdrag - lämnade den byggnad där vi befann oss, ju mindre risk att vi andra kom till skada. (Så borde naturligtvis varje terrorhotad bete sig).
Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.
Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.
Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.
Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).
Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!
Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.
Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.
Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.
Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.
Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.
Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.
Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).
Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!
Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.
Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.
Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.
 |
| Skip to content, Jackson Pollock (American, 1912-1956); Number 2, 1949 (Glömde poesin. Den är inkluderad i slutreplikerna). |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)