Och ljuset lyser i mörkret

Idag på alla helgons söndag hade jag tänkt gå till graven. Mammas och pappas. Maken ligger för långt bort. Men det var dimmigt och trist och jag sköt upp det. Tog en promenad på eftermiddagen och blev överraskad av en happening vid Brunnsviken. Detta var mycket trevligt. En kollektiv rit där vem som helst kunde gå ut och in; barn och gamla, hundar och unga par.
Den fina rullstensåsen vid Bellevue var upplyst i stora gator av tända marshaller, fyra i bredd klättrade de från botten upp mot kullen. Som ett barn sa: Kolla, fint, de har gjort en stig av ljus liksom.
Tre, fyra, fem stigar av ljus, fladdrande lågor som lyste allt starkare ju mörkare det blev. Medan jag tänkte på mina tre närmaste döda: Pappa, mamma och maken. Det var inte sorgligt alls. Inte nu längre. Ty - som Johannesevangeliet förkunnar: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed. Eller - som en annan poet sjöng: There is a crack in everything. That´s how the light get´s in.

Tack till Haga Brunnsvikens Vänner som varje år skapar denna ljusfest.
Poeten är Leonard Cohen.

Blixtar över Storbrittanien

Justin Stokes tweeted this incredible shot of lightning over Canary Wharf (Twitter/@Justinstokes_) 

Happening i Storkyrkan

Vissa dagar har en viss ton. Vissa dagar kommer man aldrig till rätta med. Disken man inte hann igår och fönstren som börjar se otvättade ut och vårkappan som måste tvättas, lämna igen böcker till Biblan, hamna i meningslös meningsskiljaktighet med någon som inte heller har en bra dag.

Andra dagar. Man vet exakt vilken riktning man ska gå, och hur man ska hinna och att ingenting är så bråttom som man tror. Det är vår ute och man tar en buss till Gamla Stan där fasaderna lyser i fina schatteringar. Man går en tur i de gamla kvarteren där man levde som ung, gick på jazzklubbar och hade kul med unga konstnärliga typer från läskigt medelklassiga hem där det fanns konst på väggarna och Katja af Sweden-skor på mödrarna och kronärtskockor och kastanjer och annat som inte åts allmänt. (Vi slapp sniglar och sushi).

Det var Hans med sin intressanta judiska bakgrund, det var Johan som kunde rita och skriva som ingen annan (han är död nu), det var Stefan som var låghalt men bar sig själv med sådan hållning att alla möjliga flickor blev förtjusta i honom. Där var den alltid vänlige L-G och den allvarsamme Victor, och Sussie och jag, och Tanja och Sonja och Solbritt. Vi som visade varandra krokiteckningar och utkast till dikter, dansade, och blev kära lite hit och dit och huller om buller. Hej, Hjalmar Söderberg; att vara ung var fantastiskt.

Gamla Stan bär denna story. Samt en del senare stories. Men husen är desamma. Vid Stortorget finns de vackraste och bland de vackraste det med djupröd fasad. Strax intill finns källarfiket där vi hängde efter skolan. Och mitt emot det: Storkyrkan.

Så när jag går in där två dagar efter påsk har jag en hel svans minnen med mig. Kyrkan är full. Proppat med släkt till konsertanterna. Och vi andra.
Barn börjar sjunga i olika delar av kyrkan; den blir resonansbotten, ekokammare, multisound. De tågar in sjungande; barn från Adolf Fredriks musikklasser. Sjunger så otroligt bra. Vänlig grönska, Dona nobis pacem, Dowland. 
Deras småsyskon som vill se och uppleva allt klänger ner från bänkarna och sitter på golvet. En femåring dansar i cirklar en stund innan mamman hämtar.

Denna kyrka är en installation, 600 år gammal. Äldsta delarna ännu äldre. Arkitekturen är en av de vackraste. Det robusta teglet som värmer rummet. Gotiska valv som ännu bär spår av medeltida målerier. Det konstnärliga överdådet i predikstol, barockaltare, rosettfönster. Undrar om folk som gillar Fantasy och Sagoserier går i kyrkan? Det borde de. Här finns en bättre scenografi än någon platt-teve kan uppbåda.

Efteråt går jag runt och ser på Maria och S:t Göran och draken. Fantasy igen. Draken är alltid ondskan. Svärdet är höjt. Skulpturen skulle fröjda en lajvare och ett barn.
Men den enorma målningen av Yttersta Domen ser obehagligt modern ut. Kropparna ramlar samman som i en blind sadomasochistisk orgie. Ingen av figurerna har särskild betydelse. Bara ramlande kött, lemmar i ljusdunkel.
Kan det ha varit pornografi för 1600-talet? Eller en verklig och uppriktig fasa för helvetet? Ett måleriskt budskap med Jesus tronande högst upp som ett frimärke på en mycket tung försändelse. 

Se Storkyrkan. I morgon kan det vara för sent. Trumpeter på det!

Bernt Notke: S:t Göran och Draken och Maria.

      

Jag beundrar djuren

Det var en regnig, blåsig natt med blanka plåttak. Alla mänskor sov utom jag. Träden gungande i blåsten. Där satt kajorna som små svarta spetsiga klumpar och svajade. Gung, gungeligung. Inte en rörelse från kajorna, inte ett ljud. Varför har ingen berättat för mig hur de sover, hur de håller vätan borta, och kylan, hur de håller balansen?

Jag beundrar djuren. Själv skulle jag inte klara en enda natt gungande i trädet, i regnet, i blåsten, utan sydväst och regnrock. Eller med sydväst och regnrock.

Jag beundrar alla djur. Trots att fästingar, ormar och råttor kan vara lite besvärande. Särskilt råttor man kan se i stan, stora som två händer, rusande mellan soptunnorna. Men då ska man betänka att de inget ont gjort. Mänskor gnager på varann. Råttor gnager bara på en gammal korvbit och en ostkant. 

Och kajorna; de har förstås sina sidor. Har sett dem hålla på i timmar och rangordna sig och tjafsa, ja, verkligen tjafsa. Om vems gren som är vems och hur många som får plats eller inte får plats i det högsta trädet, och hur många som måste, bara måste, flyga vidare till ett annat träd. Däri liknar kajorna Sverigedemokrater. Det är inte till deras fördel.  Men annars är det ok att djur är djur. Och människor människor. 

God Jul i det Blå

Hilding Linnqvist, Sommarnatt, 1924.

Som nu livet kan va på breddgrad 59

Ibland är livet så vackert, utan någon märkvärdig anledning. Dagen var grå, men klarnade framåt halv tre, strax innan solen dog. Någon extra energi gjorde mig gladare, och när jag kom ner till Skeppsbron var staden ett konstverk igen. Tre upplysta båtar, en större kryssare, och så den höga amerikaniserade granen på kajen, som ser ut som en strut översållad med bling. Fullmånen strålade över Saltsjön, staden var med ens en riktig hamnstad, och Slussen var lika krånglig som vanligt att ta sig igenom tills fots. Söder doftade patchuli och strax innan jag gick in i Maria Magdalena kyrka tänkte jag på Bengt och hans fru, som om somrarna bor strax intill.

Min bästa vän skulle egentligen gått med mig på konserten "jag har ju inte varit där sen mammas begravning", sa hon. Men hon var för trött efter sin födelsedagsfest igår, så jag gick ensam, som jag för all del gärna gör, just på konserter. Satt där i det vackra rummet och kände mig för tusende gången som om jag var ombord på en båt i tidlös riktning, med lite rester av det goda i den västerländska kulturen, lite ljus och skönhet och höga valv och stillsam musik.

Avgångsklassen från KMH bestod konserten med fyra olika dirigenter, och KMH Sångarensemble gjorde stilrena framföranden av traditionell och otraditionell julmusik. En äldre dam höll på att svimma i raden bakom mig, vilket skapade ett avbrott för ambulanshämtning, men sen kvicknade hon till. Det var tur. Konserten avslutades med en höjdpunkt av lättfotad neo-carol, Benjamin Britten, varav ni får höra "This little babe".

Millibar X

Så övergick den långa sommaren i ett melankoliskt regn.
Varför melankoliskt?
Varför inte bara ett lätt regn? Spridda skurar i kustlandskapen?
Dimma om morgonen. Ökad luftfuktighet. Millibar X.
Solens melankoli.

Varför inte?

De lätta kajakerna ligger som streck av ljus neon
på det allt disigare vattnet. Sju pojkar vars röster skriker
i varann. En ledare som ropar: Det ska kännas i benen också,
till och med i fötterna.

Fötternas melankoli?

Vid tullen: Tre flickor klär av sina
överkroppar alldeles under den
limegula bron. För att fotografera varandra.

Fotgraferandets melankoli?

Bortom det Stora Sjukhuset;
en lyftkran som lyser brandgult
mot den åskblå himlen.
Lyser som neon?
Nej. Som en snart
utbrunnen tändsticka.

Lyftkranens melankoli?
Nej, det är solen.
Det är solens melankoli.
Min mirakulösa ålder.

Tremendum et numinosum

Tremendous and numinous, as we say over there. (More often; "awesome").
Men beteckningen tremendum et nominosum kommer från den gamle religionshistorikern Tor Andrae, som jag hade en del att göra med en gång i universitetsvärldens litteratur.
Kom att tänka på honom idag under en orgelkonsert i Jakobs kyrka.

Andrae som var präst och son av en präst, blev sedemera biskop i mitt gamla Linköping (Sveriges vackraste domkyrka) och ännu senare invald i Svenska Akademin. Vilket inte hindrades av att han skrivit en inlevelsefylld bok om Mohammed och Islam. Men han var mer än inlevelsefylld; han var den tidens främste kännare av religiös mystik. Och född i Småland, som sig bör, höll jag på att tillägga.

Men till saken: Det stora mötet med tillvarons absolut okontrollerbara krafter, av somliga kallade Gud, av andra Kärleken, eller Stormen - fick hos Andrae benämningen: Tremendum et numinosum. Rätt bra beteckning, om ni frågar mig. Upplyft och skakad, upprörd och liksom slagen till marken blir man ju ett par gånger i livet, och att då sylta in sig med intellektuella förklaringar räcker bara en bit. Ja, det räcker en bit. Sen vidtar det irrationella, mystiken, om man så vill. De delar av tillvaron; känslor eller händelser, som övergår min förträffliga hjärnas kontroll. Och där någonstans står det fortfarande skrivet: Tremendum et numinosum.

Organisten Olle Johansson tvekade inte att ge oss detta idag. Kyrkan blev en gigantisk resonanslåda för en "Gud" som kan vara skrämmande, åskande, stormande, you name it.

Sen över till den ljuvliga delen; en ännu värmande glödande sommarkväll på Skeppsholmen. Därefter en hot curry med rätt sorts vin. Livet!


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Charles Tournemire: Communion. Ur L´Orgue mystique"



och den här på en och samma gång. Varning: Sätt inte på för högt ljud!

Philip Glass och murgrönan

Philip Glass´musik får mig att vilja bo i ett rätt så högt tegelhus övervuxet med murgröna. Och det finns absolut ingen anledning till det. Mer än att det knappast blir av. En anledning: Jag ser nästan aldrig några hus övervuxna med murgröna som jag helt lugnt kan ockupera. Jag tror murgrönans tid är förbi på grund av den allmänna snålheten och penningbegäret. Murgrönan är inte rationell i förhållande till muren. Därför. Lyssna.

Dikt: 11/9. Santiago, Chile. New York, USA.

September 1:st 1939

I sit in one of the dives

On Fifty-second Street

Uncertain and afraid

As the clever hopes expire

Of a low dishonest decade:

Waves of anger and fear

Circulate over the bright

And darkened lands of the earth,

Obsessing our private lives;

The unmentionable odour of death

Offends the September night.

   
        W.H.Auden

        Från Melville House blog.

Eternal places of the spotless mind (6)

 

Rundetårn, Köpenhamn 

Moln över staden

Kväll på Skeppsholmen med en vän. Det har åskat och utåt havet ser man ett trombliknande rosa moln. Vita höstackar vid Danvikstull, Saltsjön liksom dimblå och årstidslös. Det är kallt om ryggen men varmt om fötterna. Som om jorden strålar än. Molnen är gigantiska och staden, den mäktiga, är en dockteater.

Månskära över Södra Bergen. Stort vitt fartyg vid Skeppsbron. Musik från Kungsträdgården och Lydmars. Turister på små vita lånecyklar. Alla ser ut som om de gick på college. Vackra unga män. Men vi tänker inte på det längre. Vi talar om frihet. Vår urgamla frihet. Medan människor på bussar och gator och stränder pratar om räntor, om lån, om vad ett hus kostar, om vad slags skor de ska köpa.

Nu är vi lite trötta på det samhället. Uppvisningarna som tränger sig på och äter upp allt annat. Som Imre Kertez sa, och det är nog inte första gången jag citerar honom, och ska inte bli den sista heller: Det här samhället där folk sliter för att köpa saker så att de kan imponera på folk som de inte bryr sig om.

Den grekiska busschauffören mycket vänlig. Som att komma till ett annat land. Han förklarar lugnt för oss varför bussen kör en utdragen labyrint runt stan. Ny väg kring nya byggen. Hans stora lugna medelhavsögon. Manlighet. Kali spera!   

Ljud

En båt hörs långt bort i Karlbergskanalen. Brumtutar. Två grannar talar lågmält om hemligheter på sin balkong. En kvinna skriker som en katt i en halvtimme. Öppet fönster. Kompisgänget nere på gården hör allt. En ung man testar hur han skulle låta. Som en tjur. Höga skratt på det. Bofinken har bara mycket små ljud kvar.

Det blåser i träden och fladdrar i solen. Någon slår i en dörr. Korsdrag. Mina otåliga ljud vid diskbaljan. Kommer åskan? Någon vansinnesfnittrar i en timme, helt koksad. Ljudet av en soptunna som slår igen. En man sätter på en kran och slangen sprutar vatten över gräset. Schiiisch, shoosch. Svaga billjud från tullarna. Inbromsningar. Ett barn höjer sin vilja i gårdens eko. Svalorna gör sin omätliga sväng. Skrik för höga himlen.

Stad & folk

Juli och början av augusti är ofta en bra tid i Stockholm. Inte mycket trafik, gott om spejs, en märklig tystnad som bara då och då avbryts av svalornas skrik eller en förbipasserande dunka-dunka-consumer. Man kan bada överallt, sitta ute hur länge som helst, njuta av gator med tre stängda uteserveringar, och den fjärde där det sitter två äldre damer, och den femte, där man ibland känner igen nån.

I fredags gjorde E och jag en badutflykt till den ljumma sjön. Idag var det dags för min sedvanliga kyrkokonsert. Upp till Söder, Maria Magdalena kyrka, som jag inte besökt sen begravningen av min bästa väns mamma för många år sen.
Men nu var det alltså trumpetkonsert: Detta pojkaktigt glada, ibland alltför glada instrument. Men det blev verkligen muntert med variationen från Haydn till Louis Armstrong till Gotländsk sommarnatt, även om jag ibland önskade att jag satt mig längre bak i blåsten.

Sen gick jag hem genom en ännu varm sommarkväll med lång disig skymning över vattnet, förbi Slussen, där jag cirklade runt i serpentinerna, förbi Skeppsbron till Kungsträdgården. I denna stad som alltid tar mig med sin poesi, och sina spontana möten. Kom i samspråk med ett par utanför kyrkan, han hade haft en stroke för elva år sen, och var mycket nöjd med det. Han sa ungefär att han skulle ha arbetat ihjäl sig om han inte fått en s, och att han värderat om sitt liv. Samt att han blivit mera känslig efteråt. Inte mera arg då, som jag, frågade jag. Då vände han på den kuttingen också och menade att det var bra att bli mera arg. Mer sig själv, tror jag han kanske sa.

På Skeppsbron var det några vilda unga män som kom emot mig, just efter att jag långsamt tagit in halva Saltsjön i en enda drömsyn. Men vips fanns där också en Stor Stark som kom till min räddning. Han sa att han jobbade i kriminalvården  och att jag nu hade bästa beskydd. Sen skildes vi före Strömbron. Oskadda förstås.
Vid Kungsans busshållplats samsades jag på en bänk med ett annat par. Hon var stockholmska, men han talade den där ljuveliga lundaskånskan som får svenska språket att flyta lite grann iväg mot Danmark. Småpratet handlade om allt från stadens charm till fjällens, till Smålands, och bluesens och hundens. Som var en labrador.

Det här är grejen med att bo i en storstad, tänker jag. De otippade mötena, flytet. Folk från man vet inte var, och deras hundar, och historier. Och jag märker hur mycket jag gillar det oförutsedda, det man inte planerat, inte bestämt själv. Det till intet förpliktande, som min syrra skulle säga. Just en sån här kväll sitter det fint. När jag fått all lappländsk stillhet. Och när till och med regnstänken är varma.

Sommarsverige: Ledinlagom, boxarstroke och förfulad strömkaj

Japp. Det var bara dåliga nyheter idag. För här låtsas vi inte. Vi är inte "bürgerbraf". Alltmer Thomas Ledin i TV, och visst är mannen gullig; men hur mycket mellanmjölk tål musiken? Jag ser svenskarna på Rondo bete sig som om de verkligen var med om någonting. "På riktigt" som det heter numera, när man ska övertyga sig om att något är - just det  - "på riktigt". Det är som om språket regredierar tillbaka till feta understrykningar. Fast lagom hade stämt bättre.

När däremot tragedierna infaller är det i stället sportspråket som rättar leden: Den kvinnliga boxaren som utsatte sig för en sportframkallad hjärnblödning, fick - enligt boxningsförbundets talesman - en "pärla" i boetten. Jag säger bara: SLUTA! Lägg ner boxningen. Lägg ner föreställningen om jämlikhet i våldssporten. Lägg ner självvalda hjärnskador och inre blödningar. Livet är våldsamt nog ändå.

Så till Strömkajen. Som vi inspekterade idag. Gatustenen var vackert lagd. Resten kunde inte ha gjorts fulare. Min älsklingspromenad från Kungsan till Skeppsholmen, förbi Grand Hotel och Nationalmuseum. Framför dessa hus nu en sorts rostbruna pretentiöst "skulpturala" byggnader: Någon arkitekt med Documenta-hybris? Man har enligt uppgift velat göra byggnader som inte "konkurrerar" med de klassiska byggnaderna; alltså gör man kioskerna för vaxholmsbolaget mm till en sorts kullvälta containrar. Rostbrunt. Med åbäkiga ingångar, och en pretentiös trapp mitt i alltihop, där några turister kan sitta och känna sig förfrämligade en stund. Postmodernt skitminimalistiskt och liksom utdaterat redan innan det blev av, som dessutom till gränsen av all moderatmodern JÄVLIGHET I EN STAD tillåts FÖRSTÖRA det rumsliga sambandet mellan artonhundratalshusen och kajen/vattnet.

Det ÄR SOM ATT DRA IN EN CONTAINER I PETERSKYRKAN, eller som att dra in ett par rostiga godsvagnar på Markusplatsen, eller som att bygga ett par klossiga bunkrar vid Canal Grande...ja, vad i helvete ska jag mer säga: SOM ATT MED KOMPLEXFYLLD IDIOTMODERNISM FÖRSTÖRA EN AV DE VACKRASTE PROMENADERNA I STAN. URSÄKTA ATT JAG SKRIKER!
Men se själva. Och kom igen!

Bilden ovan är som vanligt en digital eufemism från arkitektkontoret, lagom men inte på riktigt.

Richard Serra, däremot, var bra på rostfärgat... men det var då det.

Stockholm - en triangelresa

Reste från det obeslutsamma byggeländet till en lugn plats på Söder. Sofia kyrka signalerade sin spröda klang. Katarinavägen var lika grandios som alltid. Bergen levde av unga människor som lekte sommar i nordanvinden uppkrupna i skrevorna med mackor och musik.

Reste hem igen till den obeslutsamma byggbranschen, som äntligen fattat ett beslut. Om tre dagar är balkongbygget klart. Reste bort igen. Snabbt möte på Centralen med litteraturvetaren. Nya nycklar i min hand. Taxi! Den kom genast. Gemytlig kurd som sa: ska vi säga 120: blankt? Blankt blir bra! Särskilt som vi cirklade runt ett bra tag på Kungsholmen där tre gator av fyra är återvändsgränd. Cul de sac, som det heter, oss filmvetare emellan.

Fram till berget i skymningen. Hem till de bortresta doktorandernas lägenhet. Rörigt som tusan. Men i gengäld bokhyllor fulla med mina intressen. Läste Anne Sexton till långt in på natten. Vaknade utsövd och åt frukost framför Erlanderhuset. Dragspelet på femton våningar som vände sin baksida mot mig och såg ut som en monolit. Kristalliskt vit i solen. Och jag tänkte: Där bodde Tage Erlander bland alla de andra människorna. Utan bodyguard och utan övervakningskameror. Det var då det.

Huset är snyggt, men som vanligt gjorde Stadsplanerarna på 60-talet sitt favoritsvenska ängsliga drag: ETT höghus, och ETT lägre komplex. När det finns utrymme för tre eller fem. Det är som att planera en trädgård och sätta en ros bredvid en spirea bredvid en lilja bredvid en morot. Jag tror annars att tre höghus hade gjort sig fint här, de kunde tagit platsen där den utomordentligt tråkiga skokartongen Rörfirman X ligger. Och därmed löst en del av bostadsbristen även för studenter.

Hela den här delen av stan påminner annars om det bästa av det svenska. Det stora huskomplexet jag tillfälligt bebor har en studentlägenhet på varje plan, i varje uppgång.
Grönområdena är naturliga och generösa. Berg, buskar, stranden mot Mälarens vida blå, kajakklubb, Smedsuddsbadet, och scoutkåren i en rödmålad kåk. Väl skötta promenadvägar. Glittrande rena, badbara vatten.

Vid eftermiddags-téet ligger solen över Södra Bergen. Så små de ser ut här uppifrån. Långholmsfängelset - en herrgård. Och Västerbron, som alltid känts enorm när man är under den eller på den, blir en spinkig välvd sak, lagom för en japansk trädgård. Och långt borta skymtar Sofia kyrka och pekar ut den andra punkten i min triangel från den ena till den andra till den tredje sidan av Stockholm.

Om jag gillar den här stan? Frågan är redan besvarad. Och kärleken.

Grå Ulven Blå

Fram emot skymningen på Skeppsholmen. Tre svanar lyfter mot skärgården, vill jag tro. Sen tre till. Vingslagen klipper i siden. Staden är klar. Ljusblått i vatten och himmel. Gult och tegelrött i byggnationerna. Svart i Gamla Stans och Södra bergens silhuetter.

Tröttnar du aldrig på det här, Gabi?
Nä, aldrig, aldrig.
Det blå förvandlas sakta, tätnar till en mystisk neonblå som ingen neon kan härma. Bara Himlen kan. När jag kommer hem till min egen gata, i öppningen mellan höga hus, dränks mina ögon i en färg som rinner rätt ner i själens filmjölksskål.
Det stora blå. Skålen rinner över.

Innan dess fick jag se något sticka upp i lågvattnet vid Kastellholmen. De nyligen upptäckta vraket efter ett danskt örlogsfartyg, Grå Ulven från c:a 1640. Två fotografer klev omkring där. Sen mötte jag en gammal vän på bussen. Hon ska upp till mina trakter, de ännu större blå.

Själv ska jag börja röra på mig, träffa alla dem jag ignorerat ett tag. Resa. Skriva bullerfritt. Flyta på. Isen har ju sjunkit mellan öarna, där ute. Alla fåglar är på g. På gården tävlar kråkorna om vem som ska ha inredningstjing på det stora boet i kastanjen. Enligt nydarwinisterna är vi alla som dessa kråkor. Visst, man blir som det man tror på. Men snälla, gå på vad som helst som muntrar upp er, men gå inte på Ayn Rand. Det räcker att Lööf gör det. Cold Turkey kommer alltid att följa. Den darriga avtändningen som är på g nu i stora världen, efter att vulgärdarwinisterna sniffat sitt hembrända uppåttjack i trettio år.

Ni förstå min metaforik? Inte? Tänk lite till. Det kanske är jag som är Ulven.

Foto: Gabrielle Roland Walden

Den andra Gabrielle var före både mig och DN med att upptäcka vraket. Fotot är hennes.

Samhället som skattkista

Först sålde de sina hemman. Sen flyttade de in till städerna och arbetade i fabrikerna och på kontoren. De betalade skatt i hundra år och under hundra år byggde deras skattepengar upp ett Sverige där skolor, sjukhus, järnvägar och telenät fungerade. Med bostadsbyggandet var det lite si och så, men det byggdes kommunala bostadshus där de som fötts i staden eller kommit för att stanna flyttade in. Många bodde kvar i sina lägenheter från tiden för bröllopet, barnens ankomst, barnens utflykt och ända fram till pensioneringen. Kvinnorna överlevde längst.

I huset där jag bor, dit jag flyttade innan jag gifte mig, fanns den gamla stammen kvinnor kvar. De vårdade rabatterna, satte ut nya lökar och drack kaffe på gården. En av dem var från Estland, en annan från Ryssland, de flesta stockholmare, värmlänningar, finnar eller smålänningar. Nu är den gamla stammen utdöd här, men några av dem bor kvar på stadsdelens ålderdomshem.

Huset där jag bor blev uppköpt av en bostadsrättsförening. Folk fick sina lägenheter för en summa tre gånger mindre än marknadsvärdet. Trettio personer har tjänat miljoner på det som den gamla stammen en gång skapade. De har flyttat in, renoverat, flyttat ut. De har totalrenoverat en vind, där nästan allt gick fel och fick göras om igen. De har till två tredjedelar fått sina hyreslägenheter och de har skött kapitalet så här: Tio översvämningar, åtta omläggningar av golv, tre omläggningar av tak, ofullbordat färdigställande av altaner som läcker in i huset, en tredjedels tvättstuga (i jämförelse med den gamla), en hiss som stått stilla tio gånger om året.

Men privatisering är så fint: Ständiga renoveringar och ombyggnationer. Ständiga ROT-avdrag från de snälla skattebetalarna. Folk som bor i två år, får bidrag till hälften av sina hantverkarjobb, de river ut kök, installerar nya, flyttar, säljer; dags för nästa renovering. Från att ha varit ett lugnt och trevligt boende har det blivit ett boende på en byggarbetsplats under två år av fem. Allt enligt principen att den som vill tjäna pengar på sitt boende inte har några andra värden i huvudet än att rota runt i materien. Braaa-aaam!

På gården byggdes dyrt uthus som fick rivas efter grannhusets överklagande. Under sommarhalvåret har endast tre grannar brytt sig om att sätta och så, sköta och ordna. De andra trettio flyr minsta möda; aldrig sopa ren en trapp från snö, aldrig vattna rabatterna frivilligt, alltid slänga femtio fimpar intill trappen, alltid ställa ut sina gamla möbler, trasiga datorer, mikrougnar, efterlämnat byggmaterial och maroderade kök på gatan eller gården.

På ålderdomshemmen sitter tanterna och farbröderna som en gång betalade för det här kalaset. De äter inte sällan mat ur svarta plasttallrikar. Men här skålas det i champagne med byggfuskare som efterlämnat fem år av onödiga om-reparationer. De verkade ju så trevliga. Om jag var Inga-Britt Ahlenius skulle jag sätta en kontrollrevision på hela den här stadsdelen. Bara för att statuera exempel: Hur gick det till när bostaden blev marknad, och hur länge, hur ofta ska de boende uthärda bygg-booms-helvetet på grund av rinnande, glidande, rörläckande hantverksfusk? Hur stora är hålen i Schweizerosten? Hur många altaner i de här utförsålda kvarteren läcker in i husen? Många, har jag hört.

De rikaste lägenheterna i den här stan har sin givna politiska väljarkår: M toppar ligan i min stadsdel. De vill ju så gärna "beskydda" egendom - även när den delvis är ett fuskverk.
Vad tog de med i beräkningen när de utförsålde allmän-nyttan? Och varför var sossarna med på det? Betalar vi vårt boendes lugn för en arbetsmarknadspolitik som säger att ständigt bygg-joksande är bra för konjunkturen? Vem vinner på att svenskarna har mer än 700.000 i skuld per hushåll? Finns här några förebilder, förutom de negativa. USA, typ. Miljöförstöring, växande köksmaterial-berg, och att folk jobbar ihjäl sig, som Nina Björk sa.
Existerar det ett samband mellan höga lån, arbetsstress och att 33% fler kvinnor i yngre åldrar får stroke? Eller var staten generös när den transfererade sitt eget skuldberg till köpsugna medborgare?

Bästa fru Blom, hur det blev när de tog din gamla lägenhet och gjorde om den tre gånger. De som senast bodde där flyttade in ett kvartal, lyxrenoverade och tjänade en dryg miljon på försäljningen.Vilken glidande resa på bananskalen för alla de som av en tillfällighet halkade in i hyresrättens utförsäljning. Och vilken supermarket för utlånande banker.

Vilka äger merparten av husen? Svar: Bankerna. Vilka har tagit stora nävars grepp ur samhällets skattkista? Svar: Folk som såg sin chans, inom byggboom, skolor, sjukhus, åldringsvård och förskolor. Varför låta statens inkomster gå till nyttiga ändamål - när i stället byggfuskare, låtsas-skolledare, sjukhus-kaparna, Arrivas dysfunktionella busslinjer och vårdbolagen kan hösta in åratal av utkramade (ofta oskattade/skatteplanerade) miljoner - eller miljarder - på sina egna konton. De får av landet, de lägger vinsten i utlandet.

Lilla naiva Sverige, hör upp: Gamla fru Blom ser ner från sin Himmel och tror inte sina ögon: Gav ni bort allt det bästa vi byggt upp till dem som skodde sig på läget? Varför då?

För att flytta statsskulden från staten till det privata och ett växande berg av lån som med en eufemism kallas för "bostadskarriär", eller "valfrihet"? När det borde heta: skuldsättning för livet. Aka: Vi vill också väldigt gärna leka kapitalister.


---------------------------------------

Notera i faktabladet från EU-kommissionen hur privatskulderna vuxit monumentalt i Sverige samtidigt som statsskulden minskat. You see?

Till sist en liten läxa om de nya Plutokratierna och deras välbetalda "tankesmedjor", den engelska versionen, av George Monbiot.

Stray Junk

Det är något ofattbart vackert med stora städer. När de töms. Nu hände det igen, alla hade åkt. Septembereftermiddag med slöjmoln och sedan en plötsligt klar kväll vars Himmel lyfter högt över fyrkanterna av sten och puts, ännu högre över billederna, osynligt högt över trafikljusen och det knappt hörbara återstående bullret. Jag ser änglar ovanför träden. Det visar sig vara fåglar. Jag ser japaner på en brygga. De visar sig vara koreaner. Jag hör musik ur ett fönster. Det visar sig vara Mahler. Himlen blir högre och högre. Husen svartnar alltmer. Men ett egendomligt fuktigt ljus förbinder armhålor med kontinenter, mörka ekar med sydliga öar, tärande bilism med mänsklig svaghet. Och autonomi.

Nu vet jag. Promenaden blev så lätt. Jag fann saker jag inte förväntat mig, hittade bilder ingen bryr sig om. Upptäckte tingen på nytt, at random *). Eller som det heter i nätsammanhang: Stray Junk. Det är vad man får när man inte söker. Saker som inte går att googla på. En gata av ljus över byggarbetsplatsen, kritgrå mark av krossad sten, från miljoner år tillbaka, tågbron av järn målad i limegult. Fläckar av färg, fläckar av materia. Luft utan blockeringar.

Nu vet jag. Det är rytmen som gör det. Att ingenstans behöva stoppa upp för köer av bilar, trängande lastbilar, bussar, hänsynslösa cyklister, barnvagnar i bredd. Att slippa stanna upp och prata och tycka. Det är rytmen som gör det. Lättheten. Att jag rör mig fritt som en hind. Och när den friheten inte finns på grund av trängsel, blir man bara irriterad på stan. Stray Junk blir osynligt, värdelöst.
Något annat, någon annan, klipper hela tiden om filmen. I fel rytm.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*) Ordet random; allt oftare använt av yngre människor som föredrar en engelsk synonym till de svenska varianterna ”hipp som happ”, eller ”som det faller sig”.

Bilden ur en av Wim Wenders bästa filmer. Himmel över Berlin. Bruno Ganz som Ängeln.