Stockholm - en triangelresa

Reste från det obeslutsamma byggeländet till en lugn plats på Söder. Sofia kyrka signalerade sin spröda klang. Katarinavägen var lika grandios som alltid. Bergen levde av unga människor som lekte sommar i nordanvinden uppkrupna i skrevorna med mackor och musik.

Reste hem igen till den obeslutsamma byggbranschen, som äntligen fattat ett beslut. Om tre dagar är balkongbygget klart. Reste bort igen. Snabbt möte på Centralen med litteraturvetaren. Nya nycklar i min hand. Taxi! Den kom genast. Gemytlig kurd som sa: ska vi säga 120: blankt? Blankt blir bra! Särskilt som vi cirklade runt ett bra tag på Kungsholmen där tre gator av fyra är återvändsgränd. Cul de sac, som det heter, oss filmvetare emellan.

Fram till berget i skymningen. Hem till de bortresta doktorandernas lägenhet. Rörigt som tusan. Men i gengäld bokhyllor fulla med mina intressen. Läste Anne Sexton till långt in på natten. Vaknade utsövd och åt frukost framför Erlanderhuset. Dragspelet på femton våningar som vände sin baksida mot mig och såg ut som en monolit. Kristalliskt vit i solen. Och jag tänkte: Där bodde Tage Erlander bland alla de andra människorna. Utan bodyguard och utan övervakningskameror. Det var då det.

Huset är snyggt, men som vanligt gjorde Stadsplanerarna på 60-talet sitt favoritsvenska ängsliga drag: ETT höghus, och ETT lägre komplex. När det finns utrymme för tre eller fem. Det är som att planera en trädgård och sätta en ros bredvid en spirea bredvid en lilja bredvid en morot. Jag tror annars att tre höghus hade gjort sig fint här, de kunde tagit platsen där den utomordentligt tråkiga skokartongen Rörfirman X ligger. Och därmed löst en del av bostadsbristen även för studenter.

Hela den här delen av stan påminner annars om det bästa av det svenska. Det stora huskomplexet jag tillfälligt bebor har en studentlägenhet på varje plan, i varje uppgång.
Grönområdena är naturliga och generösa. Berg, buskar, stranden mot Mälarens vida blå, kajakklubb, Smedsuddsbadet, och scoutkåren i en rödmålad kåk. Väl skötta promenadvägar. Glittrande rena, badbara vatten.

Vid eftermiddags-téet ligger solen över Södra Bergen. Så små de ser ut här uppifrån. Långholmsfängelset - en herrgård. Och Västerbron, som alltid känts enorm när man är under den eller på den, blir en spinkig välvd sak, lagom för en japansk trädgård. Och långt borta skymtar Sofia kyrka och pekar ut den andra punkten i min triangel från den ena till den andra till den tredje sidan av Stockholm.

Om jag gillar den här stan? Frågan är redan besvarad. Och kärleken.