Papper, Penna, Ipad och Ifån

Spenderade ett par dagar i en annans bostad. Hann läsa ut Ian McEwans Amsterdam, som var exxat välskriven (inte Bookerpriset förgäves) men med ett alltför konstruerat slut. Kanske mer om det en annan gång.

Men det där att vara utan sin Laptop, sina Word-manus etc. är konstigt. Jag kommer på mig med att inte längre kunna tänka och skriva som en pennmänniska. Inte heller kan jag tillföra mitt bokmanus något på papper, eftersom det är alltför färdigt. Det fanns en tid när vissa delar, ofta minnesarbete, kunde skrivas med papper och penna i lämpliga miljöer i Lappland eller sommarhuset. Men inte nu.

Jag är lite tom. Det som finns i manuset har många fel, som ska bearbetas, och en radda fina passager som är som de ska vara, men det går bara att jobba med hemma. I min Word-värld. Och så där har jag ju egentligen hållit på i flera år; knappt en artikel, knappt en essä, har skrivits någon annanstans än direkt på datorn.

Undrar om det ändrar oss på något sätt?
Det finns författare som säger att de måste ha handen kring en vanlig gammal penna, för att känna sig med.
Jag skriver bara inköpslistor för hand. Datorskrivandet har förfört mig, lusten som blir större av att orden snabbare följer tanken, och snabbare justeras. Då känner jag mig med. Som om själva snabbheten är en förutsättning för det adrenalin eller vaddetnuär, jag behöver.

Men det finns ett annat skrivande. En fras som dyker upp, en tanke. Eller en bild, som borde noteras genast, innan den förångar. McEwans bok handlar delvis om det; en kompositörs besatthet av att fånga en melodistämma; som går förlorad för honom när den hårda verkligheten tränger sig på.
Jag fattar. Och jag tycker att McEwan konstruerar en alltför stor moralisk problematik kring detta; den skapande människan som i vissa stunder är död för sin omgivning, inte ett jota intresserad ens om någon skulle falla utför ett berg. Det är något liknande som sker i Amsterdam, men jag ska inte föregripa romanens upplösning.

Däremot: Jag tror att det finns en särskild ödmjuk närvaro hos papper och penna, som man har användning för ibland; i kärleksbrev eller ingivelser på en buss, en syn på promenaden. Konturen av ett träd och förlorade stadsdelar i dimmans ingenting. Som idag. Då tänker jag på dem som med otidsenlig trofasthet har papper och penna till hands i någon ficka, för en mening, en skiss, som ska fångas i flykten. Och att jag borde ha det. Igen.

Men varför - och det är en helt annan sak - varför skriver folk numera att de skickat sitt mail från en Ipad eller en Sony Ericsson Xperia mini; är det för att man ska stå ut med kortfattenheten och bristen på redigering, eller är det något annat - som jag inte fattar? Som vanligt? Hälsningar från dimman.

Inte min bild: Svt blogg

Snygg: Bellmans handstil: Fredmans epistlar.