för att låna Inger Christensen.
Ja, de finns, jag såg dem igår.
Pyttiga och gnetiga i vinden.
Det har varit soliga mjuka dagar
men inte till Valborg.
Det kommer alltid soliga mjuka,
men inte till Midsommar.
Vafankoli: Allt är ändå på gång.
Den här tiden när man bara kan
se sig omkring för att veta
vad som är meningen.
Och så fick jag tillfälle att ta fram Oscar Bergman igen, min mormors favoritkonstnär. Lilla mormor. Men så här såg det också ut i backarna på Arkö, där min man och jag hyrde sommarhus några år. Mycket ek, och fina holmar, skär och vikar.
Och för att kompensera det romantiska och nostalgin kan man höra Inger Christensen själv läsa ur diktsamlingen Alfabet här; glöm musiken, lyssna på hennes stämma, orden. Jag fattar en av tre anledningar till att jag en gång blev så kär i det danska språket.
Vackert. Mycket vackert! Tack! Jag har inte hört Inger Christensen tidigare och - skam till sägandes - inte heller läst. Men nu...
SvaraRaderaJag tycker om det nordiska vemodet i Christensens dikter. Hennes lågmälda sorgesånger över ett sammanbrott som bara ett fåtal ser och bekymrar sig över. Med sin serena stämma är det nog bara Christensen själv som kan ge full rättvisa åt sina dikter - " kärleken finns, kärleken finns ..." Det blir till att stava sig igenom alfabet i kväll /e
SvaraRaderaLennart: Skam eller ej - men jag har också "bara" läst Alfabet; en av min bokhyllas verkliga klenoder. Tala om geni. Ibland så...
SvaraRaderaJag försökte, under mina Danmarks-år, få en intervju med IC, men det var inte lätt, och det blev inte av. Man sa att hon var djupt depressiv periodvis. Eller kanske bara trött på att bli intervjuad?
Och du e/ - Hon sjunger också på ett mer klart och överpersonligt sätt, mitt i de konkreta jordiska detaljerna, en sträng rak ådra, matematisk säger somliga...
Och vad ska jag säga; en sorts mörk tillit mitt i de fasor hon tangerar, något jag inte kan finna hos t.ex. Lotta Lotass eller Cormack McCarthy. Men jag kan ha fel.
Det verkar som det blir anledning till fler Christensen-dikter.
Vafankoli!
SvaraRaderaLove it!
Är det inte något med att människan tinar upp efter vintern och blir alldeles öppen för både det vackra och det smärtsamma. Nu, vid vårens början. Sen förhärdar man sig och blir blasé.
Har inte tid att ta in Christensen nu, har deadline-stress.
Jo. Det där sa en gammal vän till mig för länge sen: "...du vet när glädjen är så stark att den gränsar till att göra ont".
RaderaSå då är det väl bara att återgå till "visst gör det ont när knoppar brister".(kroppar höll jag på att skriva.)
Blasé. Tja, kanske. Fast det ligger nog inte för mig. Men förhärdad - ja, den risken får man ta, om man ska överleva ; )
Ja du ädla hjärta, fler IC dikter skulle sitta fint med initierade analyser. Jag kan inte finna ngt överpersonligt i min läsning av hennes "alfabet" snarare en alltför tydlig dystopi:
SvaraRadera"...en flock barn söker skydd i en håla
blott iakttagna stumt av en hare
som om de var barn i barndomens
saga hör de vinden berätta
om de avbrända markerna
men barn är de icke
det är ingen som bär dem." / e
Den strofen hade jag glömt, fast boken ligger bredvid mig, för omläsning.
SvaraRaderaMed det överpersonliga menar jag nog ett sätt att förhålla sig; alltså inte subjektets klagan, utan en blick som ser och täcker in den stora helheten; markens gröda och växter, de stora opåverkbara skeendena, både i historiens och i kemikaliernas, jaktflygens, fåglarnas och veckbergens tid.
"Jungfrau finns, med Jotunheim och Jura
finns, med Jabron och Jambo, Jogjakarta
finns, med jordskred, jordrök finns,
med vattenmassor, landmassor...."
Men sen har hon också, mig veterligen, använt sig av vissa regler, matematiska förskjutningar, kanske för att kyla ned sitt "ädla hjärta".
Ska läsa på mer om det där. Är ingalunda allvetande.
Allvetare behöver du inte vara inför mig. Det räcker med att du är min tröst, med dina ord, med ditt vita ljus, i en tid när träden gnuggar sina sömniga ögon och börjar vakna.../e
SvaraRadera