Tack för övervakningskamerorna!

Vi satt uppe sent och såg polisuppbådet i Watertown, Boston. Det är cirka tredje gången jag sitter kvar och ser ett skeende i realtid; första gången var Fuglesangs landning i månfarkosten, andra gången Utøya, i natt omringandet av den nittonåriga bombaren. Det var med viss lättnad som beskedet kom vid halv tre på natten, att han var gripen och vid liv. Vikten av det senare kan ni läsa om någon annanstans.

Men bilden är den här: Nerblodad ung man sittande i aktern på en uppallad segelbåt på baksidan av ett hus i Watertown. Ingen mast, inget segel, inget hav. Bara blod och förlust.

Detta är en av många gånger jag säger tack till övervakningskameror - dessa omdiskuterade kontroll-tingestar, som man faktiskt, (för en gång skull lånar jag en metafor från en centerpartist), inte behöver vara rädd för om man har rent mjöl i påsen.

Övervakningskameror fick efter visst initialt trubbel, greppet om Anna Linds mördare, de har haft betydelse i många uppklarade brott. Och att amerikansk polis, FBI, hela arsenalen - fick fatt på den siste (?) attentatsmannen efter fem dagar har de/vi med största säkerhet övervakningskamerorna att tacka för. Någon hittas på en bild, scannas mot en annan bild i t.ex. FBI:s register och snap, så ligger man hundra steg före ett halvsekel utan  övervakningskameror, utan scanner. Var hade utredningen av Palmemordet varit om fler kameror funnits?

I Boston utbröt ett folkligt jubel. Jag kan utan nationalistisk annektering glädjas med dem. Brottslingar ska gripas snabbt - men helst levande. Terrorister och andra ska fatta den gamla devisen "crime don´t pay". Brott lönar sig inte. Och det alldeles oavsett den storpolitiska bakgrundsbilden. Watergate. Watertown. Muddy Waters. A hard rains a-gonna fall.