Den ene kanske något imponerad av sig själv, sina samtida, sin relativa tillhörighet till avantgardets Nietzsche och Wagner. Den andre inte imponerad alls, inte tillhörig något särskilt. Berättar om hur han som barn smög sig in under en bro för att kunna tänka ifred. Pappa och mamma älskade mig, sa han. Och så småningom många andra. Doktorander bl.a.
Av Rilke hittade jag av en slump i bokhyllan en norsk översättning "Jeg klinger ved timens berøring", som min pappa förärats av översättaren André Bjerke. Det är lite roligt att tänka på hur dessa två kan ha träffats. Den andra, Kyrklunds "Hermelinens död" har också varit pappas.
Rainer Maria Rilke först:
Alltid på ny
Alltid på ny, skønt vi kjenner elskovens landskap,
og den lille kirkegård med det klagende navn,
og den fryktelig tause kløft hvor alle veier
ender: alltid på ny går vi parvis ut
under de gamle træer, og legger oss alltid på ny
ned mellom blomstene - foran den dype himmel.
Willy Kyrklund:
"Så kunde man aldrig känna sig säker. Alla tings inneboende lömskhet, de små rörelsernas farlighet, de små sprickornas obotlighet. I vilken sekund som helst kunde där vara en växel lagd fel, och i denna avgörande sekund tog hela ens liv en annan riktning, blev allt som man planerat och räknat på med ett slag förvandlat till meningslöshet och overklighet. Det kunde inträffa i den sista idiotiska minuten, när man redan var bränd, pulvriserad, ihälld och korkad, att etiketten som klistrades på blev förväxlad och man hamnade i 4:e galleriet, 5:e hyllan, plats 507990, långt borta från Greteli som stod i 1:a galleriet, 10:e hyllan, plats 498238, bredvid någon helt okänd karl. Det kunde inträffa tidigare, så att man aldrig fick någon användning för denna utomordentligt förmånliga eldbegängelseförsäkring. Det kunde inträffa ännu tidigare, så att man överhuvudtaget inte hade någon önskan att stå i 1:a galleriet, 10:e hyllan, bredvid Greteli och någon annan karl. Det kunde inträffa nu".
Utan att orda för mycket: Båda har en existentiell ton, en susning om något annat; Rilke gör det öppet till själva grejen, Kyrklund gömmer det i sina katalogarior över tråkiga liv.
Rilklund, Kyrke - vem av dem är mest uppbygglig idag? Jag tar Kyrklund, för humorns skull. En söndag utan griller.Överst: Kyrklund
Undre bilden: Rilke
Tack goa Pastor(ska?)n för dessa predikotexter!
SvaraRaderaJa, du kan väl Kyrka på dig lite!
RaderaAtt läsa Willy Kyrklund är som att tugga grovt knäckebröd, lite strävt och stickigt. Men det rensar tänderna!
SvaraRaderaAha. Det var prosaiskt.
RaderaSolange är förstås en annan sida av hans väsen.
Va fin du är Gabrielle. Det måste vara en alldeles särskild känsla att botanisera bland din pappas efterlämnade böcker. Någon kanske med understrykningar, en notis i marginalen, en dedikation? Det är förunderligt hur vi bär med oss våra förfäder på det mest oväntade sätt. Var du pappas flicka?/e
SvaraRaderaNu vet jag inte riktigt vem denna e är: Einar?
RaderaHur som. Jag botaniserar mycket sällan i det efterlämnade, det mest hampade sig så.
Men jag tycker det kan vara berörande att se vad ens föräldrar läste som unga. Igår läste jag äntligen "Den allvarsamma leken". Och jag tror att Söderberg jämte Strindberg, kanske Edgar Allen Poe, och Rabbe Enckell hörde till min pappas tid, liksom Karen Blixen.
Man anar en annan sorts modernitet, mjukare och mer romantisk, än den senare blev.
Pappas flicka - erkännes.
Men man måste ju som tur är inte nödvändigtvis välja. Och som du säger - i botten är de trots sina olikheter ute och cyklar i samma sorts existentiella väglag.
SvaraRaderaMen visst - den kyrklundska ironin är välgörande ända in i vår tid.
Man måste absolut inte välja, särskilt inte en torsdag.
SvaraRaderaMan kan ta allt man vill, just nu läser jag Jan Olov Ulléns bok om Stagnelius, riktigt fin. Och så börjar jag om med Tjechov. Och så står nya Norén på tur. Och så - lika väsentligt - har jag sett de första blåsipporna vid Järlasjön.