Jag har absolut gehör när det gäller kitschvarning i konsten. Har man det inte innan så får man det efter att ha spenderat några år på nätet, för att inte tala om twitter, där söta visdomsord ackompanjeras av söta bilder, gärna med något melodramatiskt eller sagoaktigt innehåll. Det förefaller dessutom alltför ofta som om inte ens de som skriver om konst kan undgå sin sömnigt dekadenta faiblesse för kitsch. Mystiska figurer och något obehagligt djur i månljus till exempel.
En av Danmarks bästa konstnärer sa en gång till mig att en bra målning gärna kan ha "noget kitsched ved sig". Men det var han det. Per Kirkeby. Inte nån himla prerafaelit.
Själv är jag inte lika säker på att min musiksmak alltid undgår kitschens domäner. Jag kan verkligen gå igång på "all the pretty horses" med Peter, Paul and Mary, och jag är så svag för Björn Skifs "Håll mitt hjärta" att jag nästan blir tårögd. Skifs har en urbra röst, och låten har en trovärdighet. Så är det med bra kitsch. Dålig kitsch, däremot, är som engelska bed&breakfast på 70-talet; rosor överallt och dessutom små porträtt av gråtande barn och flygande älvor.
Men Cohen, min Cohen. Hans Halleluja och Suzanne är inte bara sönderspelade, söndercoverade, och känslosamt über, de är också nostalgiska. Ja, jag hör det. Och jag lyssnar aldrig på dem. Men Cohen, min Cohen: Han gjorde så mycket. Han gjorde strålande låtar av den melodram som heter ensamhet och kärlek och jag vill/jag vill inte, här har du mig/fast ändå inte.
En av de bästa är den här: Ja, en av popens bästa låtar, för att det är poetisk kraft i texten, en ärlighet och en mystik samtidigt, och ett in i helvete bra sound och komp. Jag har sjungit, dansat, vaggat, efter den många gånger. Så många gånger att det är ofattbart att den håller för det. Men det gör den. Trots att den har "noget kitsched ved sig".
Ställ
klockorna, stäng av mobilen
Hindra hunden från att gläfsa över feta ben.
Tysta ner pianot och med dämpad trumma
Bär ut kistan, låt de sörjande få komma.
Låt flygplan cirkla dystert under aftonglöd
Teckna över himlen sitt budskap: Han är död.
Sätt kragar av kräpp runt duvors vita halsar
Låt trafikpolisen bära svarta bomullshandskar.
Han var mitt Norr, mitt Söder, mitt Öst och Väst
Min arbetsvecka och min söndagsfest
Min middag, min midnatt, mitt tal, min sång
Jag trodde kärleken var evigt hel: Jag hade fel.
Jag önskar inga stjärnor mer, ta ner varenda en och
fler
Packa ner månen och demontera solen
Häll ut oceanen och sopa bort all skog
För ingenting kan nånsin mer bli gott och vara nog.
W. H.Audens berömda Funeral Blues, som också lästes i filmen Fyra bröllop och en begravning.
Jag
tog mig för att nyöversätta den till svenska för min vän Sverker, som
förlorat en kär anhörig. Den är inte fulländad, men den är bättre än de
andra svenska översättningarna. Dock finns det rim på engelska som
omöjligt kan återfinnas i svenskan. Några nödsituationer uppstår, men
det är ett intet mot den saknad dikten handlar om.
"Han är så peko", sa min ungdomsvän. Och hade kanske rätt att säga det, eftersom han stammar ur delvis samma judiska kultur som Leonard Cohen. Med det menade han inte, vilket jag lätt kunde höra, att han föraktade Cohen, utan bara att påminna mig - gammal Cohenfan - om hans mindre coola sidor; det där att han kan vara en smula svulstig - med sina avalanches, som han "stepped into" och sin image av oåtkomlig poet i sitt torn:
There were lots of invitations
And I know you sent me some
But I was waiting
For the miracle, for the miracle to come,
En av de låtar som jag för övrigt älskar allra mest. Därför att den svär sig fri från plikter och påbud och med stora varma, nästan sakrala, kliv ger oss en stegrad ballad om passion, om längtan efter det en gång upplevda mysteriet, om en kärlek som alltid finns, på trots av ett avstånd. På trots av den torra skapande nödvändigheten.
När jag flyttade från Linköping, där jag bott i tolv år, tillbaka till Stockholm, var det första jag gjorde att gå på en Cohen-konsert. Som att rycka något tillbaka ur min ungdom. Detta var 88, och första gången jag hörde Cohen måste ha varit 68, då jag och min sambo fick hans första LP i present av en vän.
1988 i Stockholms konserthus var Leonard Cohen i utmärkt form. Han hade ju alltid den fördelen, framför t.ex. Dylan, att han egentligen aldrig gjorde några dåliga konserter. Han var så ut i fingerspetsarna yrkesman, elegant, disciplinerad. Det var en vidunderlig konsert; med Take this waltz, If it be your will, Tower of song, Dance me to the end of love, och Stranger song.
I told you when I came I was a stranger
I told you when I came I was a stranger
Och:
It´s you my love, you who are the stranger.
Hans sånger är både storartade och elementära; om man med elementa menar sex och religion, längtan och askes, en vilja till godhet och ett obändigt behov att vara fri. Som i Bird on the wire (en av hans sämre sånger). Att han dessutom kom ut med ett nytt album på högsta nivå, strax innan han dog, är som en del av hans mystiska tumme med ödet.
Och även nu - när jag är för gammal för att ha idoler, har Cohen en utvald plats i mitt hjärta och mitt musiska liv. Många av hans sånger tycks beskriva exakt min egen position i perioder av passionerad kärlek, eller ensamhet, eller frihetsdrift, eller dagar på en grekisk ö, eller ödmjukheten inför något större än man själv.
If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
To make us well
Så jag tänker med ömhet på vad en musiker kan betyda, en ensam och kompad artist, som med sin djupa röst har sjungit för oss i åratal om mänskliga ting och drömmar, om hjärta och smärta och tvivel och självironi. En onyttig sate. Som dog ett par dagar innan en nyttig jävla idiot som Trump blev vald till president i USA.
Så - låt oss minnas The miracle to come. Vi lär behöva det.
Detta går inte att undvika en dag som denna. Min bästa väninna ringde och var så glad. Mindes en bok av Dylan som jag fått av en amerikan, och som vi läste långt innan allt det andra hände.
Här är en av hans bästa låtar i en rak inspelning.
Vad är en candy-crush?
Jag ser detta uttryck flyta förbi i något socialt forum på nätet. Jag gissar att det handlar om 1) godis 2) favoriter bland män eller kvinnor 3) kanske bara en förtrollande kollega som lyfter en. Men jag vet inte säkert.
För mig finns det väl en radda stiliga män som kan kallas candy-crushes, om man så vill. Några skådespelare, musiker, kompositörer. Och David Tennant förstås. Han har ett roligt ansikte.
Det finns andra, mer subtila. Cocteau, till exempel, vars tankar jag lyfter på när jag läser en gammal intervju med honom i The Paris Rewiev. Där säger han bland annat:
"I am the antipode of Voltaire! He is all thought—intellect. I am nothing—“another” speaks in me."
"This force takes the form of intelligence, and this is my tragedy—and it always has been from the beginning".
Jag vet inte vad det är med Cocteau som
gör mig lätt, men hela intervjun andas en ljus och rak
uppriktighet. Den är fri från snobbism, trots att han
namedroppar oupphörligt; eftersom "allting" skedde vid denna tid, mellan 1906
och 1930. Och han rörde sig, tunn och lätt med dem alla: Picasso,
Apollinaire, Proust, Colette, Max Jacob, Stravinsky, Diaghilev (som jag
oftast stavar fel) Nijinskij och ryska baletten,
Surrealisterna, Genet, Gide, Satie, Rimbaud, osv.
För många år sen, när jag var ny på blogger - satt jag lite håglöst och klickade på "nästa blogg". Axon Terminal dök upp. Sen dess har jag följt den, och sett till att andra följer den. En händelse som kanske inte är helt tillfällig: Ingen annan bloggare har nått mig av en slump.
Axon Terminal är Sofia Robergs blogg. Där skriver hon korta och udda texter om en dag, en natt, en resa, naturens förvandlingar. Men också dikter. I år debuterar hon på David Stenbecks förlag.
^^^^^^^^^^^^^^
Denna bok har en långsam verkan. Man kan läsa den flera gånger, och det är som att lyssna in subliminala förnimmelser som växer till och blir utan tvekan; klara och stabila som strån i backen. Om det finns en hållning här så handlar den om att hålla sig stilla, eller observant, någonstans på gränsen mellan subjekt och natur. Det iakttagande ögat och den iakttagna musslan, snigeln, sanden under vattnet, havsanemonen, är oskiljaktiga. Rösten ligger konsekvent på gränsen mellan subjekt och natur, med naturen som en nollpunkt, ett ställe där jaget kan förklinga i en så avskalad medvetenhet som möjligt.
munnarna rör sig jag hör inte
vad de säger det är havet
som talar och endast havet
På något sätt påminner Sofia Robergs dikter om meditationer, inte direkt böner, men ett förhållningssätt som gränsar till mystikens: Du är allt. Tat tvam asi. En förklassisk resonansbotten, utan så mycket ståt kring subjektets känslor och privata minnen.
Snarare ett mem som ligger i ständigt halvdunkel, hur starkt solen än lyser på havskusten, så finns ett rum där gränser sköljs bort, där jaget flyter på samma gungande vis som en manet och där något intigt flyttar in. Men detta intiga är också sökt av poeten, som ett gränsland, kanske en oas vid sidan av det antropocentriska meningsutbytet. Det finns vita fläckar på kartan, mellan biologiskt liv och pärlors växt, mellan hud och lem, mellan skilda happenings i den halvt omedvetna sfären.
att vi redan är på väg bort
att vi redan är något annat
vattnet är ett medium
jag har ingenting att säga dig
Det är en sträng och helt genomförd estetik som Sofia Roberg driver i sin första diktsamling. Minimalistiskt skär hon bort allt onödigt (om det nu någonsin fanns där) - konsekvent håller hon fast sitt tema: Pärlan i musslan, smärtan som blir växt, såret som är erfarenheten, förvandlingen och de små gradernas förskjutningar i ljus, tryck, inre, yttre. På denna gräns bor en jordens filosof, och om jag nu vill undvika ordet ekologisk, så är det kanske riktigare att säga naturmedveten. Diktjaget är ett pejlande av tillstånd, en sluss mellan människa och omgivning, med språket som membran.
En annan - högst medveten - del av estetiken är de små förskjutningarna, minimala skeenden som öppnar mot något större: Människor vid vatten, svarta konturer i motljuset, salt hud, tungan som minns, minnet som försvinner. Biotopen "jag" är elementär som en svart sten. Övergångarna mellan mikro och makro är precisa och nyanserade som en myras epos mellan två fingrar. Det är mycket vackert gjort.
din handrygg mot min kind ser du på mig en sekund för länge
Arg på en sommar som tog slut alltför
snart, kastar jag mig över litteraturen. Inte för att det är en
njutning att läsa, och särskilt inte de tegelstenar jag lassar på mig:
Gombrowicz´ dagbok, Mircea Cărtărescus Orbitor, kroppen, Michauxs
samlade skrifter, och – fortfarande – Lars Noréns En dramatikers
dagbok. Men min kunskapstörst begär det okända.
En vän frågar mig: Varför Gombrowicz? Han är tråkig.
Nä,
inte tråkig, men krävande. Vem har en bordskavaljer som kan halva
Europas kulturhistoria på sina fem fingrar? Och som dessutom är
egensinnig som en ständigt protesterande kultur-antikultur-man. Jag tar Gombrowicz any day.
När
jag har svårt att somna läser jag ett par dikter av Michaux; aldrig är
han bättre än vid 88 när de kristna, buddhistiska och filosofiska
synapserna kopplats samman till ett vilande, moget väsen.
Högt på
min himmel står också Mircea Cărtărescu; en svårläst typ, som härdar
läsaren med en lång introduktionskurs till sitt Universum, innan han
landar i en slingrande berättelse om ett barn, en ung man, en mor, en
far, ett ökenartat Bukarest. Ett "modellbygge av medvetandet och
kroppen, av luften och solen och växtligheten och kosmos som omgav
dem", skriver han själv.
Norén ska man däremot inte läsa om
kvällen. Han är så intensiv, hans liv så händelserikt, och man blir
alltför nyfiken på hur det ska gå med hans kärlek och hans vrede. Som
en drog invaderar han nervsystemet, och jag släcker fyra på morgonen.
Men
så kommer till mig en bok så lätt som en fjäril. En bok jag inte får
träningsvärk av när jag håller den under sänglampan. En bok som inte
retar hjärnan, utan luftar den. "Mirakelkvinnan", dikter av Nina
Cassian; en tunn volym. Det är något med den fysiska lättheten, som
också säger något om författaren.
Cassian vet jag inget om, mer än
att hon är rumän, som Cărtărescu. Hennes dikt är olik allt jag tidigare
läst. Kortfattat, med aggressiv humor, speglar hon situationer.
Jag fick stå under hela resan ingen erbjöd mig sittplats trots att jag var minst tusen år äldre än alla andra, trots att jag hade tydliga tecken på minst tre svåra åkommor: stolthet, ensamhet och konst.
Greppet
hon håller om känslan är ett vackert vapen. Som om konstens värde
ligger just där: Att oantastligt, ofrånkomligt uttrycka sin person, på
trots av förståelse, eller oförståelse. Ett speciellt östeuropeiskt
allvar som vi behöver; därför att det länge lärt sig existera utan
sneglande på nyttan, vinsten, resultatet.
Min lingvistiska protest är utan kraft. Fienden är analfabet.
Om ni inte har tillgång till tidskrifter om nästa generations tankar, idéer och konstnärliga hållningar, ska ni kolla in Floret - det är en vacker liten nättidskrift, baserad på ideell verksamhet, men med stadig utgivning en gång i veckan.
"Där media och bokförlagen inte förmår producera det väsentliga
kulturstoff som utgör vår samtid, fyller Floret en adekvat, lärorik och
inspirerande funktion för att kunna tolka denna", skriver redaktionen, stolt.
Om jag inte var så pass avog mot termen konceptkonst, skulle jag säga att
Thomas Tidholms nya bok är ett litet medtagbart konceptkonstverk. Boken heter Yngve
Kvists minnen. Den är skriven som en dagbok över en obemärkt mans liv, som
prosaiska fragment ur en gammal anteckningsbok vars bleknade ränder,
inkluderats i typografin och i omslagets vaxduksartade pärmar. Gamla foton
understryker atmosfären.
Det finns något rörande i ”konceptet”. Detta ska inte överge oss. För
Thomas Tidholm har skrivit en bok som samlar all hans erfarenhet av lantliga
mödor till en inkännande och samtidigt humoristisk betraktelse av en människa
som blev kvar uppåt skogarna.
Jag tänker att Ödet
var emot mig från första stund
Så är min fasta
bedömning. Medger dock
att där funnits
annat. Hur kärleken i hävningar
gick upp och ner
och till och med i stunder
kunde löpa som en
tokig
utöver landskapet,
det minns jag väl
Hilding Kvists minnen omfattar både ägandet av ett hemman, kor och grisar,
jobb som han får och blir av med, kvinnor, barn. Ett liv så alldagligt att det
blir gåtfullt, som när Hilding frågar sig vem han är i spegeln, och undrar över
vad hans liv var värt.
Lyckligaste
tiden i livet
måste varit då
jag inte visste om det
Erfarenheten av liv och gamla skrifter i Hälsingland har berikat Tidholms
språk, och gett det en klang av äldre skolsvenska. Hilding Kvist talar till oss
långt bortifrån, med få valörer, och blir just därför så trovärdig som rösten
av ett liv på väg att suddas ut.
Det är delvis den ton Tidholm länge haft, men som han ibland slarvat med, i
någon radiopjäs där det gått av bara farten. I den här boken, en av hans allra
bästa, finns en suverän avvägning mellan inlevelse och distans, ömhet och humor.
Här smälter saker riktigt samman: Det är hans röst och det är samtidigt den i
världen betryckte Hilding, en utsocknes bror till alla gamsvenskar. En man som
passivt rör sig mellan kvinnor, barn och jobb och som mest bara finner sig
själv på ett särskilt ställe i skogen, ett ställe han aldrig berättar för någon
om.
Där har vi den i oss alla lommande skogstoken, den töntigt romantiske och
jagsvage passageraren i inlandet Sverige, den där mänskan, som vi inte kommer
ifrån, hur mycket vi än sträcker oss efter franska filosofer och
prinsessbröllop och dragshower.
Sen är det förutom det urbota långt-bort-i-skogen också lite zen i den här
boken. Den nollpunkt som den enslige Hilding hela tiden vandrar in mot, den smala
stig där han går, har en ton av intighet som man kan hitta i buddhistiska
ankedoter. Men aldrig så att någonsin en Hilding Kvist skulle veta om det.
De står och håller i varandra
på en grön äng Skära, skära havre håller varandra i händerna tre familjer med barn en åldrad bonde Röda gullband En domaredans
Några har krans i håret sångerna de sjunger hörs på långt håll Tre små flickor skulle gå en gång ekar svagt mot bergen når uppåt skogen Din kärastes namn
Ett moment senare fem unga män spelar på en festival Her summer is fading De har pannband fransade mockajackor skriker i mikrofonerna Svarta pärla Round Mary go round
Stångens löv blev bruna den föll så torr i vind badam den åldrade bonden är död badam familjerna splittrade arv och ägandebrott Domaredans Summers are fading
Fem som spelade på festivalens ängar tre redan tagna badam Svartvita kroppar kvar på en regnig super8-film ansikten så skuldlösa i den korta öppningen da-da-dattam Summers are fading Death is a common inn
(Ofullbordad dikt, tillägnad bonden Erik Jansson och musikerna Thomas Gartz, Torbjörn Abelli och Sten Bergman. Foto: Mira Stolpe Törneman)
Away from books, away from art, the day erased, the lesson done,
Thee fully forth emerging, silent, gazing, pondering the themes thou
lovest best.
Night, sleep, death and the stars.
Dikt: Walt Whitman. Foto: Elin Maria Johansson, konstnär.
34 grader kallt. En räv har skrikit i mörkret hela denna natt
och ibland med svar från ännu en som mera ynkar
Det är bara ett bevis att ingen vet
vad som händer där ute
och att det angår ingen
_ _ _ _ _ _ _
Detta bara ytterst lite ur en bok som heter Hilding Kvists minnen
och kan sägas vara en metabiografi från en gamsvensk man
någonstans där ute i skogarna. Kanske Thomas Tidholms bästa,
för att han väver ihop så många delar av sin särart: Känslan
för det bortomsliga Sverige, en tid före moderniteten,
en ensamhet som är allas, en medkänsla som nu gått ner sig
i skorna hos den allra ensligaste trista mannen, som dessutom
har problem med fruntimren. Humor och en ton så resignerad
som ett litet regnväder ingen bryr sig om.
Ska återkomma om denna bok.
The art of losing isn't hard to master; so many things seem filled with the intent to be lost that their loss is no disaster,
Lose something every day. Accept the fluster of lost door keys, the hour badly spent. The art of losing isn't hard to master.
Then practice losing farther, losing faster: places, and names, and where it was you meant to travel. None of these will bring disaster.
I lost my mother's watch. And look! my last, or next-to-last, of three loved houses went. The art of losing isn't hard to master.
I lost two cities, lovely ones. And, vaster, some realms I owned, two rivers, a continent. I miss them, but it wasn't a disaster.
- Even losing you (the joking voice, a gesture I love) I shan't have lied. It's evident the art of losing's not too hard to master though it may look like (Write it!) like disaster.
AND then went down to the ship, Set keel to breakers, forth on the godly sea, and We set up mast and sail on that swart ship, Bore sheep aboard her, and our bodies also Heavy with weeping, and winds from sternward Bore us out onward with bellying canvas, Circe’s this craft, the trim-coifed goddess.
