Thomas Tidholms gamsvenska öde

Om jag inte var så pass avog mot termen konceptkonst, skulle jag säga att Thomas Tidholms nya bok är ett litet medtagbart konceptkonstverk. Boken heter Yngve Kvists minnen. Den är skriven som en dagbok över en obemärkt mans liv, som prosaiska fragment ur en gammal anteckningsbok vars bleknade ränder, inkluderats i typografin och i omslagets vaxduksartade pärmar. Gamla foton understryker atmosfären. 

Det finns något rörande i ”konceptet”. Detta ska inte överge oss. För Thomas Tidholm har skrivit en bok som samlar all hans erfarenhet av lantliga mödor till en inkännande och samtidigt humoristisk betraktelse av en människa som blev kvar uppåt skogarna.

Jag tänker att Ödet var emot mig från första stund

Så är min fasta bedömning. Medger dock

att där funnits annat. Hur kärleken i hävningar

gick upp och ner och till och med i stunder

kunde löpa som en tokig

utöver landskapet, det minns jag väl

Hilding Kvists minnen omfattar både ägandet av ett hemman, kor och grisar, jobb som han får och blir av med, kvinnor, barn. Ett liv så alldagligt att det blir gåtfullt, som när Hilding frågar sig vem han är i spegeln, och undrar över vad hans liv var värt.

Lyckligaste tiden i livet

måste varit då jag inte visste om det

Erfarenheten av liv och gamla skrifter i Hälsingland har berikat Tidholms språk, och gett det en klang av äldre skolsvenska. Hilding Kvist talar till oss långt bortifrån, med få valörer, och blir just därför så trovärdig som rösten av ett liv på väg att suddas ut.

Det är delvis den ton Tidholm länge haft, men som han ibland slarvat med, i någon radiopjäs där det gått av bara farten. I den här boken, en av hans allra bästa, finns en suverän avvägning mellan inlevelse och distans, ömhet och humor. Här smälter saker riktigt samman: Det är hans röst och det är samtidigt den i världen betryckte Hilding, en utsocknes bror till alla gamsvenskar. En man som passivt rör sig mellan kvinnor, barn och jobb och som mest bara finner sig själv på ett särskilt ställe i skogen, ett ställe han aldrig berättar för någon om.

Där har vi den i oss alla lommande skogstoken, den töntigt romantiske och jagsvage passageraren i inlandet Sverige, den där mänskan, som vi inte kommer ifrån, hur mycket vi än sträcker oss efter franska filosofer och prinsessbröllop och dragshower. 

Sen är det förutom det urbota långt-bort-i-skogen också lite zen i den här boken. Den nollpunkt som den enslige Hilding hela tiden vandrar in mot, den smala stig där han går, har en ton av intighet som man kan hitta i buddhistiska ankedoter. Men aldrig så att någonsin en Hilding Kvist skulle veta om det.

-------------------------------------------------

Texten tidigare publicerad 3/5/15 i Sundsvalls Tidning.