Sommarhimlar

De röda bussarna kommer farande ut ur åskmolnet med blixtar fräsande ur avgasrören. Måsarna anfaller Odenplan i slyngliga horder och skriar högre än mullret. De nappar rester på caféet och vid korvkiosken och slalomglider mellan halvspringande människor. Mörkt gråblå moln virvlar upp från ett hål i Vasaparken och fyller kvarteret ovanför Åhlens med färger utan riktning, violett och solkig mint mot en rasande kant av blyertsblåst. Det slår ned bakom kyrkan. Dånet kommer närapå samtidigt som en modig höggravid kvinna korsar gatan med två kassar lika fulla som magen. Naveln mitt i klotet verkar funka som balanspunkt. Nu kommer haglets dubbla anfall, först nedslaget, sen retorten. Det fräser om rännstenen. Men då är hon redan under tak, och jag med.

En person jag möter mellan två bussar kom just hem från Nordkalotten. Han säger "midnattssol".
-  Och vad gav det dig, tycker du? frågar jag.
-  Inte ett skit, svarar han. Och berättar om fester vars enda hangup bestod i att man måste bestämma sig var och när man skulle sova. Lampan var ju på hela tiden.
Men jag tror han föll offer för min ironiska fråga. I själva verket har vi båda varit långt borta, i varsin himmel. Det talar vi inte om på Odenplan.

Inte ens från cockpit har man en sån utsikt. Jag vet, jag har suttit där med piloterna. Stabila män som kan motstå en solnedgång över Alperna för en glutt på instrumentbrädan. En solnedgång i cockpit pågår i timmar, medan skuggorna djupnar mellan molnbergen. Man försjunker i det sublima medan piloterna rör om i kaffet och beaktar den korta landningsbanan på Skiathos och vindstyrkan över Egeiska havet. Så att vi landar på en av Europas minsta flygplatser med snabbt överstånden skräck.

Nej, inte från cockpit och inte från utsiktsbergen på Nordkalotten. Bara lagd på rygg ser man det.  Om man väntar en stund. Andas ut, andas in. Kluckelikluck mot båtens toft där regnvatten och havsvatten gränsar till varandra. Under himlens Cyklopöga driver någon västerut som ett gammalt barn i en snäcka. Ovanför singlar tre myggor förbi österut, ovanför dem hägern, ovanför den svalorna, ovanför dem...

Man tror sig om att försvinna, seglande bland molnen. Men man är ingen mystiker. Man ska tillbaka till Odenplan och man vet det. Man har alldeles nyss stressat av och varvat ner, precis som alla andra. Och man är fri bara en liten stund, på gränsen mellan två världar och tillstånd. Utkommen ur staden, mellan blommorna och bråddjupen, liggande på rygg i en roddbåt, med ögonen öppna mot zenit. Färgen kallas blå. Hela fjärden är tyst. Strömmingens hopp i vattenytan är det enda som händer. Nu håller nyhetsrapporteringen käft, rastlösheten bleknar som slingan efter flygplanet.

Det finns ett läge dit man måste ta sig utan andras medverkan, utan distraktioner, utan att förkovra sig, och utan att vara trevlig mot någon. Bara från den punkten kan man återvända glad åt de andra, försonad med vanligheternas surr. Varenda folk med andlig självaktning har uppfunnit ritualer för att hitta den punkten. Men på en vik i Roslagen eller en sjö i Lappland kan man ta sig dit med hjälp av ett par åror och en roddbåt. Som vilken fiskarbonde som helst.

Gammal text, tidigare publicerad i UNT.