Segovia spelar Bach: Chaconne (1)

Gunnar påminde mig om att lyssna en gång till på hur Segovia spelar Bach. Jag tror inte det här är det bästa exemplet, men likväl fullgott. Särskilt mot slutet...



Och som ett ljuvligt varmt extranummer: Tarregas Capricho Arabe. Hör allvaret i de (av)spända strängarnas summande bitoner. Natt och insekters fladder mot tända ljus.

Monsun

Trotsar vädret. Ut med regnrockar på. Till en början duggregn, men när promenaden är halvt avklarad hoppar vi över forsande strömmar, djupa pölar, regnblöta löv som far förbi likt båtar på vilt hav. Bilar kanar genom nederbörden som vattenmopeder och stänker upp meterhöga svall.

Inget väder för en hund. DE står i portarna och trycker. Men vi är av annan kaliber. Nordisk sisu. Alltså, det måste vara något underligt i arvet; hur man rätt så modfälld går ut en sån här dag, och på hemvägen börjar känna sig alltmer upplyft av de enorma naturkrafter man ska genomkorsa. Som om vårt klimat, vintrarna, snöfallen och nu denna varje dag regnande monsun, bara förökar vår motståndskraft, vår inbillade nordiska uthållighet.

Men jag undrar hur det är att bo i en verklig monsun. Jag har vänner som varit med om det, ska fråga dem. Men monsunen är ju varm. Till skillnad från detta våt-kalla omslag.

En annan sak är att jag inte längre tror att detta regn är helt naturligt. Klart - naturen är alltid naturlig, men jag börjar ändå känna ett visst obehag över en nederbörd som aldrig ger sig. Översvämningar och torka, bränder och seismologiska varningar tycks öka.

I sydkinesiska sjön slåss man om den olja som ligger i djupa fickor utanför kusten. Ingen talar om att just den oljan  befinner sig i ett tektoniskt problematiskt område mellan två kontinentalsocklar. Glömt är Fukushima. De förnärmat barnsliga männen från Kina, Japan, Taiwan et consortes pratar om oljan som om det gällde striden om en leksaksbil. Ingen talar om risken för jordbävningar i oljefälten. Ingen vill längre minnas katastrofen i mexikanska golfen. Och alla de undflyende herrarna i BP har raderat sitt ansvar med X antal utbetalningar till katastrofens offer. Nu vankas nya lukrativa havsprojekt i en annan känslig zon.
Dagens önskan: Att Miljöpartiet (och all världens miljöpartier) vore mycket tuffare, slutade trams-samarbeta hit och dit, och helt avbröt intresset för Hen till förmån för Hon: Jorden.

Parentetiskt: Om man söker på Sveriges Radios med sökordet "Översvämningar 2012" är det enbart Småland, Dalsland, Östergötland etc. som omtalas. Sämre skördar och dylikt som ännu inte kan bekymra oss, men däremot de människor i fattiga länder som får sina matpriser höjda. Översvämningar i Kina, Ryssland, Thailand lär handla om det.

Och här gör George Monbiot en analys över globala väderproblem samt länkar till Expertisen.
Jag lägger till en länk till The Guardian om klimat och eftertänksamhet i Orkanen Sandys spår.

Tafdrup backwater

Om det, mot all förmodan, skulle ha gått någon (poesi-intresserad) förbi att det finns en intervju med Pia Tafdrup på björnstrand backwater, så påminner jag om det. Den är inte ny, men den är bra, och tillräckligt lång. Om man hellre vill ha något som är nytt går det bra att leta bland kultursidornas snuttifierade intervjuer. Den som letar han letar. Den som finner hon finner: Och det endast på min andra blogg.

PS: På björnstrand backwater försöker jag i någon liten mån, bland annat, samla in tidigare publicerade texter av mig som inte ligger på nätet, dvs 99.8 %. Ett arkiv alltså. Om man nu så värst länge kan lita på bloggen som arkiv.

Bank&Frissa

Trött dag, som gjord för inget särskilt. Skulle gå på museum med I, saknade lust. Går till H-banken. Betalar en semesterräkning och sätter in en avi. Sätter in lite lakan på min räntefond. Pratar med den utomordentligt trevlige bankmannen om huruvida pengar finns eller ej. Han verkar road. Förklarar att det som finns av VÄRDE är mer än PENNINGVÄRDET. I wonder. Räntorna sjunker och ingen vet hur länge. Pengar trycks nya hela tiden, säger han. Förtroendeingivande? Men bankmannen är precis som alla andra människor jag känner - lack på vissa banker. De som är "Too big to fail". Fail-out är lika med bail-out. Han tycker inte heller att det är någon bra uppmuntran till bank-etik.

Ibland blir jag så förvånad över människor. Mina fördomar besannas alltmer sällan. Bankmannen är en av de mer empatiska jag mött på ett tag, givet att jag fortfarande inte har något leg (efter att min väska stals) och att jag småsnålt inväntar förnyelsen av presskortet, som inträffar med fem års mellanrum och inte kostar mig ett extra lakan. Bankmannen frågar: Och när får du ditt presskort förnyat? I Februari, säger jag. Jag skäms lite, lägger jag till. Men det gör inget, för bankmannen tycker jag har viss credd med X antal månadslöner på kontot, och så lite räntefond då. Samt 30 år med samma bank.

Jag frågar vad han själv har satsat på. Jag? Bara sånt som går åt fanders, skrattar han. Då är din räntefond säkrare. Hur mycket har den gått upp, frågar jag. 100 kronor på tre månader. WOW!

Efter den dagliga promenaden går jag in till frissan och hör om hon har nån tid i veckan. Hon tar mig efter föregående kund. Och vi pratar på så där som man gör med en schysst frissa; om att hennes dotter studerar i Spanien, och hur bra det är. Om hur pigg hennes gamla mamma är. Om att jag varit i Lappland, medan de var i Spanien. 40-gradigt. Under tiden får jag en bob som är lite kortare än jag tänkt mig. Men vadå? Hår växer ju. Och denna människa gör allting noga. Färdigklippt ser jag minst fem år yngre ut. Lättare liksom.

Och ja, solen var framme cirka en och en halv timme över mitt huvud idag. Det är då man ser hur vacker hösten är. Men att det är vissas favoritårstid - det fattar jag bara inte. Gräsmattorna är blöta av underhal lera. Skosulorna har glid. Jag väntar på frost.

 Nysnö utanför mina vänners hus i Lappland igår. Fjället dolt i dimma. Foto: Gerd Ulander. 

Hallucinatorisk realism:

Något man kan tro vara hämtat ur Márquez magiska och fabulerande realism?
Eller ur en Beatles-sång? Jag minns mannen som reste sig upp den gången han fyllde jämnt och frågade församlingen vilka som betytt mest för kulturen under 1900-talet. Alla försökte med Picasso och Joyce och de mer smarta med Picabia eller Gertrude Stein. Nej – det är Beatles, sa min man. Och han var inte ens ung vid samma tid som dem. Minns inte hur han motiverade det. Men jag var stolt över honom. Så talar en museichef utan fördomar. 

Hallucinatorisk realism är ändå en motsägelse. ”Strawberry fields forever” är för söt för beteckningen, för barndomsaktig. Beatles sysslade mest med helt normala kärlekssånger, samt en och annan groovie psykedelisk sak som saknade all realism. Regressivt snarare, som Yellow Submarine. Eller humoristisk eskapism: Magical Mystery Tour. Deras styrka var det antiborgerliga undersökandet av tillvaron, ända bort till Indien och så.  Jag tar helst inte ett ord som gränsöverskridande i min mun. 

Mer hallucinatorisk realism in english kunde man hitta hos Led Zeppelin – Stairway to Heaven, och i Incredible String Band, A very cellular song, och hos Jefferson Airplane, när Grace Slick sjunger White Rabbit och annat förbjudet.  Men – spåret leder fel – för ”realismen” i de här låtarna är ju helt perforerad av en skär mestadels ljus upplevelse av hallucinogen natur. 

Ändå vet ju alla var de kreativa hallucinationerna börjar i modern kultur. Med Baudelaire och Rimbaud, men i en senare fas med Michaux, barbaren i Asien, som gjorde små fina prilliga levande svartvita teckningar på LSD. Surrealisterna, även den alltmer kitschige Salvador Dali, målade övernaturliga klara bilder, med oklart innehåll. Jag har (ännu inte läst) en känsla av att Mo Yan snarare gör övernaturligt klara bilder med realistiskt innehåll. Har ingen aning om det finns någon verklig förebild till det, vare sig hos Beatles eller Márquez. Möjligen hos Selma Lagerlöf. 

Eller så finns det ingen hallucinatorisk realism. Utan bara hallucinatoriskt lyckade eller misslyckade erfarenheter. Jag tror egentligen man ska vara rätt obevandrad i saken för att få till en mening som hallucinatorisk realism. Den luktar partydrog extra small. Eller nåt man använder medan man byter valutor halva natten. Hallucinatorisk bankability. *)

*) Varmed jag bara bland annat menar väldigt många lufttunna affärer gjorda på speed och kokain; Wall Street-drogerna par préférence. Där någonstans finns epicentrum för vår tids "realistiska" "hallucinationer". Tidsandan - om jag säger så.

Asfaltblått

Inte utan igenkänning hör jag metereologen berätta om ett halvår med osedvanligt många lågtryck.

Jag tycker bakgården luktar regn, sunk. Jag tänker på bilar fulla med vatten, och källare, och sand som flyttar sig, och cement som smälter som snö.

Det blir visst aldrig torrt. Nu. Jag tänker på Grönlandsisen och att dess isvatten dunstar och göder regn efter regn.

Jag sitter på en bänk framför ett träd av oviss art som bara har enstaka löv dinglande i spetsarna av sina grenar. Till min glädje ser jag hur vackert det är. Som en ballerina med mycket lätta kläder.

De andra träden står tjocka och stadiga kvar i den bevattnade jorden och endast långsamt klär de om till höst. Nu först lönnars röda och kastanjers guld. Alen ännu som en orm i bladen. Grön mamba. Eken opåverkad.

Vid bögberget blommar indiankrassen för fullt, en ros, och andra okända växter under korset för någon som dött. Om drunknad vet jag inte.

Vid kajakklubben rustar man ett gäng ungar med flytvästar och ger sig ut på vingliga vägars vatten. Jag, en äkta kanotist, vill inte paddla med risk för att få rumpan blöt i tiogradigt.

Fem år, sitter i tvåmanskajaken med pappa, som samlar sig till snabba ryck genom vassen i sundet. Sedan bara flyter vi över en botten med små gula stenar. Lyckan: En man som stannar till. Kajaken blev sedan min.

Ja. Och så vidare. Med helt andra män. Jag tänker - uppmuntrande - på gamla pojkvänner som fortfarande vill träffa mig. Jag är inte säker på om jag vill - uppmuntra gamla pojkvänner. Men ändå.

Det är långsamma dagar. Likadana. En kropp i rörelse. En som ska hem och skriva. Jag tänker - av en händelse - på att vid sidan av kung och drottning var endast skrivaren - the scribe - av betydelse, jag menar av enskild betydelse - i det gamla Egypten. En människa som skriver för hand väcker fortfarande intresse, som kvinnan på bussen; som glömsk av omvärlden antecknar något.

Undrar om skrivaren skrev varje dag, eller varannan? Skrev han/hon upp hur många skylar säd som plockades in i ladan? Hur många sandaler som delades ut till traktens jägare? Eller hur mörkret föll över den inre gården och stjärnornas tecken blev tydliga?

Och: Var denne skrivare en hallucinatorisk realist (exempel nedan)?

Ser ut på vattnet som är lugnt. Noterar till min förvåning att det är asfaltblått. Under det tunga molnets makt. Inte som asfalt på film, blänkande. Utan som asfalt, våt under himlen på en avtagsväg. Absorberad i det himmelska icke-ljuset.

Nästan samtidigt kom jag på vem som har målat det och gjort det som ingen annan: Nicolas de Staël. Här är bilden, en av hans tio bästa:

Klicka för förstoring. Länkar till ännu en bild av översvämning.

My name is Tillisch. Signe Tillisch.

Skulle någon bli tagen, imponerad, vaksam, förskräckt, attraherad, och gå ner i spagat över presentationen ovan? Som i My name is Bond. James Bond?

Nej. Och ändå. Jag vet inte, men jag tror ätten Tillisch är av större värde för oss svenskar än gentlemannaspionen Bond.
Alltså  - för er ovetande: Den helt igenom ljuvliga äppelsorten vid namn Signe-ish, döptes efter den danske greven Tillisch´s dotter, och odlades först i Danmark, senare även av en länsgreve Rantzau Rosenvold. Sorten började spridas i svenska trädgårdar under senare delen av 1880-talet. På 1980-talet bodde jag i hus med trädgård där detta äpple fanns i stora bingar på ett gammalt träd. Tillisch, Rantzau Rosenvold, man tackar!
Apropå svenskhet. Och invandring och så.

Detta äpple kunde maken och jag lagra i månader, ja ofta ända fram till jul. Det har en syra som vida överstiger andra svenska äpplen; en söt syra, inte en sur. Samt en osedvanligt krispig konsistens. Äpplen av sådan halt, knappast långväga transporterade, kostar nu 25 kronor kilot i Stockholm, medan äpplen från Australien, som smakar bortglömda rovor, kostar 19 kronor kilot. Det är i samband med dylikt räknande man blir Miljöpartist. Närodlat är bäst, och förpestar luften mindre.
 
Men jag hade inte tänkt att bli politisk idag. Mera minnas vad jag uppfattar som godaste svenska smaken. Och inse att den kommer någonstans ifrån. En trädgård. På jorden. Och ja - även numera - från ett mycket bättre ställe än gurkmajonäs, räksallad, korv, pommes, och allt annats som säljs och produceras av beteendestörda ingredienser med maxtillsatser och multivinst. Jag bar hem två kilo grevlig frukt. Invandrarfrukt. Äkta svensk.

Har Monbiot alltid rätt?

Häromkvällen såg jag en mycket trött, dämpad Obama försöka hålla stången mot en utvilad miljardär som uppenbart kan tala för sig och sin klass. Ikväll hörde jag Romney göra reklam för ökat försvar, mer pengar till rustning, (hellre vapen än vård) och ännu mer dödande av unga män, amerikanska eller andra. Han talar för sina kompisar i rustningsindustrin och aktien går förmodligen upp. Men åtminstone hela den utbildade, läsande, kultiverade klassen - från ekonomiprofessorn Robert Reich till skådespelaren John Cusack, vet vems kulor han rullar.

"Vi kan kalla det Romnesia: de mycket rikas förmåga att glömma bort den kontext där de gjort sin förmögenhet. Att glömma bort sin utbildning, arv, familjära nätverk, kontakter och introduktioner. Att glömma bort arbetarna vars arbete berikade dem. Att glömma bort infrastrukturen och säkerheten, den kunniga arbetskraften, kontrakten, samt de bidrag och bail-outs, som regeringen tillhandahöll."


Så börjar en alldeles utomordentlig artikel av George Monbiot i The Guardian. Man kan undra var den svenska motsvarigheten finns - jag har inte sett till den, i varje fall inte i en större dagstidning. Men Monbiot fortsätter vecka efter vecka att producera de mest häpnadsväckande kloka sammanfattningar av vår tids ("liberala") myter om ekonomi, framgång och utförsäljningars egenvärde.
Läs honom om ni vill ha ett hum om vad som pågår i politik och ekonomi. Men vad är det med den här mannen - har han alltid rätt? Svar: Ja. Utom när det gäller kärnkraften. Men vi tar inte den debatten idag.

Artikeln fortsätter som nedan. Och hela artikeln kan läsas här.

We could call it Romnesia: the ability of the very rich to forget the context in which they made their money. To forget their education, inheritance, family networks, contacts and introductions. To forget the workers whose labour enriched them. To forget the infrastructure and security, the educated workforce, the contracts, subsidies and bail-outs the government provided.
Every political system requires a justifying myth. The Soviet Union had Alexey Stakhanov, the miner reputed to have extracted 100 tonnes of coal in six hours. The United States had Richard Hunter, the hero of Horatio Alger’s rags-to-riches tales(1).
Both stories contained a germ of truth. Stakhanov worked hard for a cause in which he believed, but his remarkable output was probably faked(2). When Alger wrote his novels, some poor people had become very rich in the United States. But the further from its ideals (productivity in the Soviet Union’s case, opportunity in the US) a system strays, the more fervently its justifying myths are propounded.
As the developed nations succumb to extreme inequality and social immobility, the myth of the self-made man becomes ever more potent. It is used to justify its polar opposite: an unassailable rent-seeking class, deploying its inherited money to finance the seizure of other people’s wealth.
(---)
The rich lists are stuffed with people who either inherited their money or who made it through rent-seeking activities: by means other than innovation and productive effort. They’re a catalogue of speculators, property barons, dukes, IT monopolists, loansharks, bank chiefs, oil sheikhs, mining magnates, oligarchs and chief executives paid out of all proportion to any value they generate.
Looters, in short. The richest mining barons are those to whom governments sold natural resources for a song. Russian, Mexican and British oligarchs acquired underpriced public assets through privatisation, and now run a toll-booth economy(4). Bankers use incomprehensible instruments to fleece their clients and the taxpayer. But as rentiers capture the economy, the opposite story must be told.

------------------------------------------
(Tillägg: Om drönare. Learned to love the bomb, Mr Romney? Andra synpunkter på drönare -hos Torsten Kälvemark, kolla även länkarna.)

Is there life on Mars?

Idag var det så dags för långpromenaden till graven. Mina föräldrar ligger sedan länge på Katolska kyrkogården, omgivna av polacker, zigenare, irländare och italienare med konstiga efternamn; Wysotski, McDonagh, Taikon och Jaconelli.

Mer än tjugo år har en av dem legat där. Fast det är ju ingen som ligger där. Men det ger en underlig känsla av tidens högtidliga gång. Jag planterade lite ljung framför den stora busken med rosa saedum som någon annan familjemedlem satt dit. Det blev vackert. Men kändes lite tomt. Ändå pratade jag med dem - det är ingen morbid grej, jag kunde lika gärna "prata med dem" i vardagsrummet - men det är förstås en liten ritual.

Detta med döden. Hur folk i alla tider hittat på en massa saker för att förhålla sig till det där svarta djupet: Enorma gravsättningar, skalleplatser, katakomber, processioner. Och så Hamlets enkla samtal med Yorricks skalle.
Det är klart man vill att de man älskat, eller bara tyckt om, ska finnas kvar någonstans. Och då inte enbart som gamla ben, en skalle och några paltor i jorden.

Om en månad kommer här att vara fullt med katoliker och flammande ljus på alla gravar. Men jag ska på konsert i Allhelgona. Min mamma och pappa är inte så noga med det rituella, så vi tar det här lite som det hampar sig. Den större frågan är. Finns det ett liv efter döden? Och låter inte denna undran likadan som när Bowie sjunger: Is there life on Mars?

Nä. Det finns inget liv på Mars, vet vi nu. Mer än spår av bakterier och lite is vid polerna, som möjligen kan smälta någon gång så att allt börjar om. Vad min pappa och mamma nu skulle ha för glädje av det. Men den andra berättelsen, om folk i vita kläder och högtidliga sammankomster, den är för sagobetonad. Ändå har jag då och då en känsla av att mina kära bortgångna är i närheten, som en susning.

Och Himmelen? Ja, den är väl inuti i så fall. Om alls. Jag håller det öppet.

Dikt är ingen märkesvara

Den gröna sidentunikan har fått ett hål i sidan

Bränd av solen

Den svarta sidenskjortan är trasig i kanten

Gnagen i sammanträden

Den saffransfärgade silkesjalen från Indien

Har överlevt femtio år

utan min mamma

Med bara några småsår 

lätt skuren

Aspbergern klär sig inte

men tar det som ligger framme

Dyslektikern har skrynklig skjorta

och en penna som blånar i fickan

Anorektikern klär sig flott

och visar upp sina tioåringsarmar

Borderline blandar vilka färger

som helst, schockrosa och skrämgrönt

ADHD sticker alltid ut

det gör också höstens mode

Ingen vet skillnaden

på en märkesvara

och en eftergift

för normaliteten

Tack för Musiken

Och tack för att inte Allt går att hitta på nätet eller Wiki, så att man får tänka klart för sig själv. Eller känna. Helst både och.

Det blev konsert om söndagen: Mozarts 40:e i G.moll - som jag väl kan varenda vändning i, eftersom den spelas ofta. Den är av det slaget att en ung person som satt bakom oss kände sig manad att nynna med. Vilket inte gjorde något särskilt, till eller från. Man blir hur som helst fylld av den famösa lättheten, påhittighetens lek med sig själv. Ljust, som en barnlek. Men bara för Mozart. Tekniskt tror jag den är svår, för alla orkestrar.

Konserten inleddes med ett litet, lättsamt, pickande, pizzicatto-dansande stycke av Martina Bergenstråhle. Lätt, som en barnlek, det med. Med en stämning som en surrande sommaräng.

Paus. Och sen blev det tyngre förstås. Med Beethoven himself. Konsert för violin och orkester i D-dur. Om man ska tala om svårighetsgraden för en orkester, vilken som helst, tror jag den här konserten maxar. Svårt att få komplexiteten att låta organisk. Växlingarna och dramatiken är stor; från de kraftiga rytmerna i orkestern till sångligheten. Från skiftningarna mellan forte och piano, till det subtila pianissimot hos violinen. Som väl kan spelas lite olika. Men som i Tobias Ringborgs version blev extremt känslig. Less is more, liksom. Med den invändningen att det varken blev för lite, eller det minsta vagt. Jag tror tvärtom att den här soloinsatsen är bland de mer minnesvärda jag hört. Trots att jag i början var en smula tveksam på om han skulle palla trycket (vem är jag - hans mamma, typ?). Men det har något att göra med val: Ringborg valde att stryka fram det sköraste mest subtila känslospåret, som bara mot slutet tar mod till sig och kilar fast i orkestern på sina egna villkor.

Har ingen aning om vad Beethoven tänkt om detta, eller Ringborg. Men det var som att se Outsidern göra sin musik mot en bakgrund av ett självsäkert kollektiv som om och om igen kunde förefalla dränka honom. Och just på den yttersta spetsen spelade Ringborg. Tala om egen tolkning! Men är det min - eller hans? Hoppas få fråga honom om det någon gång.

Efteråt åt vi middag på Indiska kvarterskrogen, M och B och jag. Det blev Chicken korma, inte curry. Och hur trevligt som helst. Om det nu kan intressera någon annan än de närmast inblandade. 
_______________________________________________

Här finns en länk till Leonidas Kavakos, en helt annan violinist, under repetition för samma Beethoven- konsert. Det kan bli dunk, dunk, dunk too much, som han så riktigt påpekar för Kungliga Filharmonikerna. Kort därefter säger han. Now, go crazy! Thats music, in a nutshell.

Kryddor, träna, trist

Mina favoritkockar på hörnet lagar indisk mat så att kryddoften sprider sig i hela kvarteret. Röd chili, koriander, curry, Tikka Masala, Tandoori. Annars är det mest grått. Gatorna, vädret, temperaturen. Bara träden är ännu gröna, på grund av sommarens måttlösa regnande.

På väg till träningslokalen ser jag de första lönnlöven som lagt sin fina mosaik i rött och guldgult mot det grå. Jag går alltså och tittar ner. Men det är okej -  inga lyktstolpar i vägen och inga skejtare. Och jag har inte så bråttom att jag inte hinner se det enda vackra.

Sätter mig i roddbåten, bästa träningen. Det plaskar om vattenhjulet. Man minns någon roddtur för flera hundra år sen. Sånt hjälper. Annars handlar träning enbart om uthärdandet av tråkigheten. Det är mig en gåta hur en massa människokroppar - för att nu inte alls tala om själar - frivilligt kan ägna fyra pass i veckan åt sånt här. Stå och dra i en tåt med båda händer. Dra, släpp, dra, släpp. Lyfta upp, släppa ner, lyfta upp. Finns liksom ingen väg mot excellensen. Att man kan bli mästare på att dra, och så. Eller på att lyfta knät med en vikt vid foten, samt det andra knät. Samt dra ner en hög galge kopplad till en hög skrot, så att ryggen får "jobba". Om man ändå fick ta upp potatis i stället, eller hugga ved. Cykla går förstås an. Även om jag hellre gör det utomhus. Och så balanserar jag på en bräda för att förkovra mitt balanssinne. Finns det någon excellens i sikte? Tror inte det. Man blir inte lindansare vid min ålder.

Undrar hur olika vi människor är när det gäller att uthärda tristess? Min nivå är låg i träningslokalen. När jag kommer därifrån är jag dock muntrare. Och jag kan uthärda rätt trista timmar, och avstå från mycket, för ett par timmars skrivande, även en lördag. Om skrivandet bara "lyfter" en halv timme. Så - nog om trist. I morgon ska jag "träna" musikörat (vilket hemskt uttryck, ni hör själva, var det hör hemma, och enbart där). Roligare blir det i alla fall. Konsert igen. Och kanske en curry på det.

Les Murray: översatt

Meningen med existensen

Allting utom språket

fattar meningen med existensen.

Träd, planeter, floder, tid

vet inget annat. Moment efter

moment, uttrycker de universum.

Även denna idiot till kropp

vistas delvis där, och kunde

inrymmas med full värdighet

om det inte vore för den ovetande friheten

i min pratande skalle.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Originalet i det tidigare inlägget.

Stryk i natten

Nej, för guds gröna ängar - missförstå mig inte. Mina grannar har inte släppt några oljud ifrån sig, och själv har jag inte alls den läggningen. Ack, nej. Här är vi snälla.

Men jag har varit uppe och strukit, stryka, strök. Så kul. Hur så, undrar den som ägnat natten åt uteliv, rajtan och dåligheter. Vadå? Stryka blusar, eller den älskades skjorta, eller gardiner eller helt notoriskt som en tvångsmässig kontrollfreak - stryka lakan?

Nix.
Jag har strukit text. Och varför är det alls kul - undrar de som kanske snarare har svårt att få ihop två A 4. Jo. Därför att min läggning är sådan att jag hur lätt som helst får ihop tio A-4. Eller sju sidor i datorn.  Skrivkramp existerar inte här, peppar, peppar.

Men den här boken jag jobbar med måste ner, ner, ner. Är det ett kammarspel - tänker jag ibland? Som jag helt olovligt förvandlat till ett Panorama? Är det en ickeroman som försökt bli en - eh - roman?

Nix..
Inget kammarspel. En story över ett par år. En romanaktig icke-roman. Där dagar och stunder och psykologiska öppningar ska tajtas och komprimeras. Det betyder stryk! I dagarna fick jag bort 17 sidor. Bah! Det är bara början.
Sen filar jag vidare på dialoger och bilder och miljöer, men där är inte så mycket jobb kvar.

Det är Komposition det handlar om. Vad ligger var? Hur ligger hänt? Var kommer P in och när börjar nedräkningen för A och F? Komponera. Som i musik. Och det märkliga är att jag kan sätta in hela Bachs långa You-tube-lista i öronen, från lilla fugan i G-moll till Wachet Auf - och många fler - utan att det stör mitt skrivande. Jag tror snarare det hjälper. Ibland. Andra stunder ska det bara var hurringens tyst. Och så är det hög tid att skriva ut allt på papper igen. För det finns saker man bara inte kan se när man scrollar.

Men prova med musik: här.

Texten tillägnas alla oss som skriver: Ni vet själva vilka ni är!

Veckans dikt: Les Murray

The Meaning of Existence

Everything except language
knows the meaning of existence.
Trees, planets, rivers, time
know nothing else. They express it
moment by moment as the universe.
Even this fool of a body
lives it in part, and would
have full dignity within it
but for the ignorant freedom
of my talking mind.


Ur 
Poems the Size of Photographs, 2002

(Återkommer med en översättning om några dagar)

Ingen dålig låtlista

Eftermiddag. Tvättar håret, torkar det. Utan fön. Med musik. Från Gregoriansk sång  - (av det slag som berättar att religion är en fråga om lugn och meditation, inte gapa hetsa kriga erövra beslagta våldta tvångsdöpa) -  till Chopins lilla lätta Nocturne nr 8. Vidare till Elgar, och Erik Satie - Gnossienne nr 1-3; de sistnämnda har jag en gång nästan lyssnat sönder. Men nu var de som återuppståndna. Ja, och jag behöver inte orda alls om musiken. Lyssna ni som kan (vet inte om det gäller utlandsboende bloggvänner). Detta måste delas.
Här är låtlistan från P2!

 
Målning: Anne Vallayer-Coster, Attributes of Music, 1770.

Tillägg: När jag ändå är igång med Veckans Tips, så vill jag gärna föreslå att ni ser den ljuvliga nerviga dokumentären om hur Mats Ek sätter upp sin koreografi  "Apartement"  - (ett verk som jag tidigare lagt in en del av i en video)  - med ett ungt danskompani på Kuba. Går att se på Svt Play. ännu 23 dagar. O, Happy Art!

Jens Christian om Etiopien, UD och svenskarna

Jag förstår inte hur vissa människor funkar. Maria Abrahamsson till exempel: en konstant aggressiv och elakt intelligent person som aldrig verkar ta paus från sina favorittankar. Undrar om hon biter ihop och hugger även i badet, vid middan, och sent på natten? Kan inte någon ge henne en boxboll?

De trötta, pyskiskt utmattade journalisterna som i dagarna släppts ur Etiopiskt fängelse, fick inte ens en dag på sig innan hon taggade upp sig. Jag citerar: Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot  och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, som kommenterade benådningen av svenskarna med orden: ”Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem, och regeringen Reinfeldt hyllar deras mod, det är så vi borgerligt sinnade fungerar. Hoppas att en S-regering hade gjort detsamma om exempelvis kristna höger-journalister hade råkat illa ut på Kuba."

Svar: Det hade de naturligtvis, och i all synnerhet om opinionstrycket varit lika starkt som för Schibbye och Persson. Men Abrahamsson kan inte låta agget vila en enda dag. Hon samplar billiga poänger ur tomma luften, utan känning för humana sympatier. "Det är så vi borgerligt sinnade fungerar".

Nog om. Vi lämnar henne åt krubbitandet. I stället vill jag tipsa om en artikel av Jens Christian Brandt, som i motsats till Abrahamsson gör något för att tolka och utreda situationen kring de båda fångna/frisläppta svenskarna. I Aftonbladet häromdagen skrev han så här. Det är ur den artikeln jag saxat citatet ovan. Och så kan vi läsa mer i hans bok om Lundin, Bildt och Oljan, som utkommer i höst.

Snövatten

Faller snön där uppe, nu om natten
Binder linjen i de mjuka vattnen
Långa dagars lopp mot liten skörd
Nätters, stjärnors tysta nederbörd

Undrar fågeln om sin nästa boning

Vecklas larven in i sin förtrollning

Ryser ungarna i mörka aftonstunden

Skäller härken för att han är bunden

Ligger ljudet av en ström intill

Kan själen minnas färgen koschenill

Stretchar året som en katt på trappan

vässar klorna i oktobermattan.

  Foto: Gabrielle Björnstrand

1683 den 12:e september

Dagen för det stora slaget vid Wien, mellan anfallande osmanska styrkor och en samlad europeisk här. Turkarna besegrades, och drog sig långsamt och stukat tillbaka. Wiens ståndaktiga murar och ridande lansiärer anförda av polska husarer räddade staden och resten av Centraleuropa - kan man tänka.
 
Hundra år senare låter Gustav III uppföra en liten charmerande "turkisk" paviljong i Hagaparken. Esteticerandet av och inspirationen från Orienten får en högkonjunktur under 1700-talet. Paviljongen har ett tältliknande tak och är prydd med en liggande halvmåne. När jag såg den igår framåt kvällen lyste den mellan träden som en kuliss för fantasin. Hundra år - och en kung kunde leka med den kultur som hans förfäder fasade för.

Tolerans och glömska, kulturpåverkan och skönhetssinne. Vilken tur att inte alla delar av en historisk samtid är indragen i en oändlig revansch.

Idag; den 12: e september 2012. Vem minns slaget vid Wien? Och igår; dagen för 9.11 vid World Trade Center, då upp mot 3.000 människor dog - vem minns samtidigt kuppen i Chile, på samma dag, 1973? En militärkupp stödd av USA, som dödade ännu fler och ledde till tortyr av tiotusentals människor.

Det är trehundra år mellan anfallet mot Wien och kuppen i Chile. Vilken av händelserna berör oss mest?
Om vi alls berörs längre. Om vi alls kommer ihåg. Det händer ju dagligen alltför mycket.

Den retoriska frasen: "Man ska komma ihåg" användes i cirka åtta inledande meningar av Maud Olofsson i en intervju i Svt 2 igår kväll. Det man då skulle komma ihåg handlade nästan uteslutande om faktorer i fru Olofssons egen historia. Inget ont i det, mänskan har ju mänskliga drag. Men en gång "Man ska komma ihåg" missbrukades i uppenbart manipulativt syfte var när intervjuaren kom in på kärnkraftsfrågan. Olofsson sa: "Man ska komma ihåg" att centern strävade mot ett fönyelsebart energisystem, men att när det inte fick tillräcklig fart blev det nödvändigt att i stället förnya kärnkraftverken.

Detta kom-ihåg fick stå utan följdfrågor av en intervjuare som verkade alltmer passiv inför Olofssons energi. Men alltså - för att avrunda: Vad man kommer ihåg - Historia och minne - är ofta en fråga om val. Jag till exempel skulle säga: Man ska komma ihåg att kärnkraftsvalet 1976 var enda gången en stor grupp unga människor lämnade sossarna för centern. Den historien kommer inte tillbaka.

Men vi kommer att minnas Fukushima. Och vi ska minnas Chris Stevens - ännu en tid. Ja, det är alltför mycket, alltför många vi ska minnas, utan att riktigt komma ihåg hur vi ska få ihop det. För att få ihop det måste man nog förenkla. The way of all things political.

            Pipers originalteckning för "Turkiska kiosken",  efter en idé av Gustav III.

Mahler con amore

Den eminente Lars Sjöberg var ciceron i  P 2:s "Vägvisaren" idag. Ingen kan som han uttrycka sig tvärsäkert, hyperkritiskt, men förståelseskapande, om musik.
Han gjorde en rätt rask genomgång av några olika inspelningar av Mahlers etta. Fanns knappt en lyssning/beskrivning jag inte kunde hålla med om. Musiken väckte mig ur en seg förmiddag.

Men i stället för att jag berättar om programmet kan ni själva leta upp det i presentationen.

Den utvalda bästa inspelningen med Columbia Orchestra under Bruno Walters ledning, fullständigt lyfte - även om jag inte håller med Sjöberg i varje detalj. Så har till exempel tredje satsens lilla skrammelorkester för horn blivit aningens barnsligare torgmusik än jag skulle vilja ha där. Men det är nåt kul med det, och det övriga är fint som snus.
Här en ovanligt välljudande You-tube-version av tredje satsen. (Den slutar lite plötsligt dock, ha överseende!)

Flygande holländare

Ja, alltså - musiksäsongen fick en flygande start: En stor akademisk kör och orkester från Wageningen i Holland landade i närmaste kyrkan. Man tror knappt det är sant - allt man får vara med om nästan gratis en regnig söndag.

Debussy; melodiöst, aningen salongselegant, men med allvarets plötsliga friktioner. (Stor fråga: Kan man vara salongsig med allvar? Ja, om man är Oscar Wilde. Eller Debussy då. Jag har ett svagt minne långt bort i min hjärna att även jag någon gång kunnat det).
Fabulös ung Saxofonist; Jules van de Loo. Svettig och röd, men ändå cool som en flygande ängel med aningens otympligt instrument. Rhapsodie pour saxophone, spelad med en mjukhet som jag aldrig tidigare hört på saxofon...

Sedan: Tjajkovskij första symfoni: Mäktiga klanger, sensibla skiftningar mellan pianissimots surr bland fiolerna, och överraskande inslag av blås, cymbaler, pukor, samt basar som durrar jazzigt. Det svänger, det är dramatiskt, och lite ryskt sagoaktigt som en resa med Djed Maroz (Farfar Frost). Men sen kommer då det där egendomliga artonhundratalsaktiga sättet att avsluta: En utdragen final med bam bam och bom bom och en pompa som verkar tagen ur luften. För vad handlar de där magnifika sluten om - annat än att göra intryck på en delvis halvsovande borgerlig publik? Ja, jag vet inte. Men det är intressant när konsten vacklar mellan uttryck för en inre verklighet och den där yttre anspänningen; att göra intryck. Det finns fler än Tjajkovskij som kämpar där, som vi vet.

Hur som - en helt lycklig start på en höst som nu börjat regna och kallna om natten.

Jules van de Loo spelar Takahsi Yoshimatsu i ett annat inlägg på Den blinde Argus. För övriga medverkande i kör och orkester från Wageningen, se här och framförallt här.

Och så en annan version av Rhapsodie pour orchestre et saxophone:
Solist: John Harle. Dirigent: Sir Neville Marriner.

Kamel, kamel - Camel.

I morse när jag vaknade kom jag omedelbart att tänka på en kamel. Nej, jag såg en kamel i mitt inre öga: Det stilfulla huvudet, den långa nosen, den hängande känsliga överläppen, de stora ögonen med långa ögonfransar. Den var en värdig bild för någonting, jag vet inte vad. Man borde umgås oftare med kameler.

När jag var i tonåren såg jag, tillsammans med min pappa, en rätt dålig film om Lawrence av Arabien, förmodligen en kolonial pedofil, men i filmen framställd i romantisk glans med Peter Fåfängligheten O´Toole i huvudrollen. Jag föll, pappa tog det betydligt torrare. Men själva landskapen och kamelerna tror jag vi kunde enas om.

Senare reste jag med min första pojkvän till Sousse i Tunisien. Kameler överallt. Beundransvärda lugna varelser som aldrig trampade på någon i trängseln och som hade vett att lägga sig ner en stund, och en stund till, när inget särskilt var på g. Minns knappt hur deras gnägg låter, men förmodligen är det antitesen till renarnas torra skällande. Vid ett tillfälle passerade en man med kamel fullhängd med mattor och tyger. Vi köpte både mattor och tyger för några hundringar och släpade hem presenter till oss själva och föräldrarna. En av de koloristiskt vackraste trasmattor jag sett ligger fortfarande i sommarhuset.

Sen blev vi magsjuka och satt uppe en hel natt och en morgon och sket. Bestämde oss för att aldrig mer smaka på något i Souken. Men Souken, marknadskvarteret, var det mest myllrande nordafrikanska liv jag sett. Köttet hängde helt rått över gatan, flugorna surrade, matthandlarna bjöd på kaffe. När vi åkte tåg till Tunis glodde karlarna så mycket på mig att jag började gråta. Jag var 21 år och hade kortkort kjol. Så oförnuftigt. Stora bebylsade damer tröstade mig.

Detta blev mitt hitills enda besök i nordafrika. Kvinnosynen har jag tänkt hantera bättre en annan gång, men de där bedrövliga magsjukorna man får skrämmer mig mer. Någon som vet en bra profylax mot det?
I alla fall: kameler har något visst. Jag vill återse dem. I Afrika eller annorstädes. Jag skulle till och med kunna tänka mig att läsa ut en ganska tråkig bok* av Le Clézio, för att få "vara" bland kameler.

De gamla egyptierna hade en susning när de skapade sina halvgudar med katthuvud, falkhuvud, sjakalhuvud; Bast, Horus och Anubis. Men vad gjorde de av kamelen?
Alla djur i nästan alla religioner har fått symbolisera kvaliteter hos människan. (Aj, fan, nu blir det föredrag).
Men vad är kamelen?
För mig: Uthållighet och coolhet, för att inte tala om sunda pauseringar. Men jag vill se kameler, inte prata om dem. Jag har en dragning till öknen. Men som en klok husmor vill jag ha det bra i magen. Alltså är min mage viktigare än äventyret. Och jag kan inte ens göra som folk gjorde på femtiotalet när de ville erövra världen med en cigarett: Röka Camel.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*Öken

Egyptisk kamel med egyptisk pojke; arbetsdag.

PS: Nu vet jag varför den gamla egyptiska kulturen inte hade någon kamelgud : Kamelerna kom till Nordafrika med Perserna, för ungefär 2.500 år sen.

Faller ur myndighetsrollen?

I den pågående dystra debatten om Thomas Quicks skyldighet/icke skyldighet ska jag inte uttala mig i någon riktning, eftersom jag aldrig läser på artiklar om mord och annan vämjelse.

Men: Om Göran Lambertz, på trots av en enorm mur av kollegial antipati, hävdar att det kan finnas något som gått snett i detta överjävliga ärende, så ska han ha cred för det, och inte enbart kritik.

Juristprofessorn Madeleine Leijonhufvud, som redan många gånger visat sig från sin mest flickskoleaktiga sida, hävdar däremot att Göran Lambertz gör det stora misstaget att "falla ur myndighetsrollen". Ha!
Är det Gogols Ryssland eller Gogols Sverige vi befinner oss i?
Ett samhälle där folk håller sig på plats inom myndighetsrollen - med allt vad det nu kan innebära av dolda lojaliteter, ryggdunkande, karriärkorsetter, tysta överenskommelser och fina ytor, är inte ett värdigt rättssamhälle. Punkt slut!

Göran Lambertz har en linje i sin verksamhet som tyder på stor självständighet och en vilja att uttrycka sig  fritt, kritiskt och öppet, om vad som än diskuteras. Vi är många som vant oss vid det, som tycker oss veta vad han går för. Alldeles oavsett upprörda röster från domare, och advokatsamfundets medlemmar, som väl har sedvanligt intresse av att skydda advokater, vars ordval, pläderingar - och nu,  nedlåtande omdömen om Lambertz - liksom ingår i rekvisitan. Man ska "vinna" "sitt mål".

Om Lambertz tycker sig ha andra, etiska ansvarsbedömningar att göra, så är det bra för rättsapparaten.
Det betyder inte att jag kan avgöra hur rätt eller fel han har; det betyder att jag litar på någonting i hans person som verkar stå friare än många andra. Som vågar "falla ur myndighetsrollen".

Sen tycker jag att ordens nyanser är viktiga - och att det därmed kanske hade varit bättre för själva saken om Lambertz valt ordet "indicier" i stället för "bevis" i sina artiklar.

Tillägg: Länk till artikel i Expressen.
Länkar även, "för skoj skull" till en äldre artikel av Zaremba. Times Change.

Sommar farväl

Foto: G. Björnstrand

Fast, nej. Inte riktigt än. Igår när vi var ute och gick låg två ungdomar och långsimmade i badviken. Häromdagen doppade jag fötterna och det var lika varmt som i luften. Anslående 20 grader alltså. Men det har varit kalla nätter nu. Jag badar inte mer förrän jag kommer till bastu och simhall.

Så att: Bilden ovan får vara sommarens sena kulmen. En långsam skymning över nordvästra Kultsjön, sett från Klimpfjäll. Med friskt älggräs, tolta och rallarros i backarna. Och raningar i sjön. Någon som vet vad raningar är?

Ansiktet och Viktigheten

Det händer ibland att man får känning av sitt eget ansikte som mask. Tappa den inte. Eller – är det verkligen så där jag ser ut?

Ansiktet vårdas med hudkräm och smink, samt i välbärgade kretsar med lyftningar, insprutningar och collagen. Takes time to be a woman. Eller – som en äldre vän i Köpenhamn brukade säga, när hon krigsmålade sig framför spegeln för att gå ut och handla: ”Ellers tror di man er gåed ned ad bakke”. Netop.

Ansiktet - en persona. Vi släpper det bara i älskande och tillitsfulla ögonblick. Eller i konstens uttryck; musik, teater, dans. Släpper ansiktet – men med konstnärlig medvetenhet. Strääänsch.

Japanerna släpper det kanske aldrig. Jag minns en rätt kuslig erotisk film från Japan, med oupphörligt sexuellt begär, avslutad med en kastration. Förfärande och hårt, för mig och den man jag var på bio med. Minns inte om det hände så mycket i deras ansikten. Tyngdpunkten låg någon annanstans.

Fotomodellerna håller på sitt fejs. Attraktionen utgår från det onåbara, ovetbara. Vem finns där bakom? Tricket är uttryckslösheten. Den gudomliga stenstoden. Den förgår dock och blir till sprucken verklighet igen.

Åldrandet är besvärligt för de flesta, både kvinnor och män. För kroppsindustrin en lönande problematik. Söta unga kvinnor förlorar en del av sin figur och blir äldre matronor med – i bästa fall – viss stil. Män får mer mage, kvinnor fler rynkor, några blir skinntorra, andra blir överviktiga. Vackerheten får hitta andra vägar. Utstrålning. 

Utstrålning. 

Ansiktets sociologi: Jag vet att jag spelar min roll, och innanför ovalen brer landskapet ur sig som vanligt, ointresserat av mitt ansiktes efemära gräns. Landskapet innanför, landskapet utanför. Egot som en skiva mellan två världar. Ett veck – både i tiden – och i rummet. ID-kortet. 

Kan det genomstrålas?

Viktigheten. Allas vårt behov av den. Men män som går i pension får det svårare än kvinnor, ofta. Skälet är – som en manlig medresenär från Berlin påminde mig om – att män förlorar sin ”importance”. Viktigheten i att ha en respekterad position som när man avgår gapar tomt i någon del av själen. Jag har sett det. På läkare och chefer och andra som levt sitt liv inför andras ögon, i betydelsens centrum. Och sen – inget särskilt. Spela golf? Valla hunden? Fiska? Omvärdera livet? Lägga sin vikt någon annanstans?

Kvinnor har troligen lättare att ”gå av”. Deras liv ofta mer utfyllt av människor, relationer, barn, husets alla vrår (ja, jag vet att jag här bör sticka in en brasklapp om moderna män, men jag väntar med det).

Jag skulle tro att det för frilansande kvinnor väger extra lätt att bli av med en viktighet man knappast haft, och heller inte eftersträvat. Den skulle tyngt för mycket. Frilansare vill resa med lätt packning – annars blir man inte just det.

Viktighet. Vikt. Tyngd. Pondus. Position.

Ansiktet som uttryck. Eller mask. Hårt polerad.

Eller som motvilligt uttryck, okontrollerbart. Hur läser den andre mig? Vad ser jag under den andres roll? 

Oviktighet, lätthet, rörelse. En meanderslinga lik en norrlandså. Ansiktet och viktigheten smälter en stund, till sjögräsnivå. Kommer nyliv. Kommer annat när något går förlorat. 

Och det eviga?

Utstrålning. Som en doft. Så kort som sant. 

Dessutom finns mycket att göra. 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkar till den här texten - som är på något vis besläktad.