Hundra år senare låter Gustav III uppföra en liten charmerande "turkisk" paviljong i Hagaparken. Esteticerandet av och inspirationen från Orienten får en högkonjunktur under 1700-talet. Paviljongen har ett tältliknande tak och är prydd med en liggande halvmåne. När jag såg den igår framåt kvällen lyste den mellan träden som en kuliss för fantasin. Hundra år - och en kung kunde leka med den kultur som hans förfäder fasade för.
Tolerans och glömska, kulturpåverkan och skönhetssinne. Vilken tur att inte alla delar av en historisk samtid är indragen i en oändlig revansch.
Idag; den 12: e september 2012. Vem minns slaget vid Wien? Och igår; dagen för 9.11 vid World Trade Center, då upp mot 3.000 människor dog - vem minns samtidigt kuppen i Chile, på samma dag, 1973? En militärkupp stödd av USA, som dödade ännu fler och ledde till tortyr av tiotusentals människor.
Det är trehundra år mellan anfallet mot Wien och kuppen i Chile. Vilken av händelserna berör oss mest?
Om vi alls berörs längre. Om vi alls kommer ihåg. Det händer ju dagligen alltför mycket.
Den retoriska frasen: "Man ska komma ihåg" användes i cirka åtta inledande meningar av Maud Olofsson i en intervju i Svt 2 igår kväll. Det man då skulle komma ihåg handlade nästan uteslutande om faktorer i fru Olofssons egen historia. Inget ont i det, mänskan har ju mänskliga drag. Men en gång "Man ska komma ihåg" missbrukades i uppenbart manipulativt syfte var när intervjuaren kom in på kärnkraftsfrågan. Olofsson sa: "Man ska komma ihåg" att centern strävade mot ett fönyelsebart energisystem, men att när det inte fick tillräcklig fart blev det nödvändigt att i stället förnya kärnkraftverken.
Detta kom-ihåg fick stå utan följdfrågor av en intervjuare som verkade alltmer passiv inför Olofssons energi. Men alltså - för att avrunda: Vad man kommer ihåg - Historia och minne - är ofta en fråga om val. Jag till exempel skulle säga: Man ska komma ihåg att kärnkraftsvalet 1976 var enda gången en stor grupp unga människor lämnade sossarna för centern. Den historien kommer inte tillbaka.
Men vi kommer att minnas Fukushima. Och vi ska minnas Chris Stevens - ännu en tid. Ja, det är alltför mycket, alltför många vi ska minnas, utan att riktigt komma ihåg hur vi ska få ihop det. För att få ihop det måste man nog förenkla. The way of all things political.
Idag meddelade den japanska regeringen att de ska ha avvecklat all kärnkraft i Japan om trettio (sic!) år.
SvaraRaderaVad säger man om den framförhållningen. Ja: hur mycket avfall ska sparas - och var. Medan isarna smälter. Ständig tillväxt är boven i dramat, både gällande obalanserad kärnkraft och all annan obalans i naturen.
Och vad säger vi om allt det andra som händer nu i Islams så kallade intresse? Att det tar hundra år att civilisera en religion (se den kristna) och sen är den i det närmaste nollställd.
Men i Etiopien - som de båda räddade journalisterna nu kom hem ifrån - är 62% av befolkningen kristna. Så - Säger dessa religiösa beteckningar överhuvudtaget något?
Eller är de krafter som sjuder under ytan av annat slag: precis som de så ofta varit i de stora Europeiska revolterna?
Jag ställer bara frågor här, eftersom alltför många tvärsäkra svar levereras från alltför många håll.