Södra Stekenjokk,
Dalgång vid Klimpfjäll,
Suddig men dock tolta, blommande i backarna ner mot Gaustafallet.
Foto: Gabrielle Björnstrand. Klicka för förstoringar.
måndag 20 augusti 2012
Bergens talan
Södra Stekenjokk,
Dalgång vid Klimpfjäll,
Suddig men dock tolta, blommande i backarna ner mot Gaustafallet.
Foto: Gabrielle Björnstrand. Klicka för förstoringar.
lördag 18 augusti 2012
Stekenjokk for ever
 |
| Saxfjället |
 |
| Stekenjokk |
 |
 |
| Foto: Gerd Ulander |
 |
| Stekenjokk |
 |
| Foto Gerd Ulander |
 |
| Gaustafallet. Foto: Gerd Ulander |
onsdag 15 augusti 2012
Anteckningar från norr
Någonting i fjällen påminner om Grekland. Starka dofter, men andra. Kråkris i stället för rosmarin, krypbjörk i stället för salvia. Varma dagar som frigör eteriska oljor. Bergen torra, bergens kammar mot kvällsljuset. Stjärnornas ankomst.
Tranor skriker igen på andra sidan sjön. Nej - det är en trana. Den behöver inget svar.
Själv går jag omkring och lullar i efterdyningarna av utflykter, avslutade med stor träningsvärk.
Hörde ett radioprogram om Thomas Bernhard. Ett halvt, troligen inkorrekt citat, fastnade.
Bernhard: Man säger sanningen och det är som att sticka ut huvudet. Sen drar man det tillbaka igen. (Och ingenting ändrar sig?).
Utan att han hade formulerat det såg jag framför mig göken som tittar ut ur gökuret. Sanningssägarens Ko-ko.
Skickligt att skriva så; antyda bilden, men avstå från bilden.
(Den som har den där meningen på kornet kan höra av sig).
Jag har gått barfota i gräset och fått två bistick, två dagar i rad, på samma ställe under foten. Det bekommer mig inte. Tvärtom; det gläder mig att det finns så många obesprutade bin här uppe. Annat är det i Sörmland och Uppland.
Men jag kom också att tänka på min man. Vi var på skogspromenad och han blev stungen av jordgetingar. Halsen och ansiktet svullnade upp. Vi sprang till bilen. Under körningen kunde jag se hur hans ansikte blev större och större. Han kunde knappt svälja. Väl framme på lasarettet gav de honom en histaminspruta (gissar jag) - och det hela var snabbt överstökat. Det var enda gången jag såg honom rädd. Mannen som segelflög i Alperna, åkte slalom och bröt armen, satte sig upp på första bästa häst, och var ordonnans med hemliga papper i ett riskabelt politiskt läge. Men jordgetingar. Fy Fan!
Förutom tranan gillar jag summertonen från fjällflyget, när det lyfter från vattnet. Ljudet av äventyr.
Sen tystnad.
Men snart kommer väl någon och säger något meningslöst. Vad gör jag då? Förmodligen låter jag munter. Anfall är bästa försvar.
Snart kommer jag själv att säga något meningslöst. Igen. Men inte lika ofta som förr. Det tar ett långt liv att hålla käften. Åtminstone då och då. Norrlänningar är rätt bra på det.
Tranans läten
Ur Sveriges Radios arkiv och websida.
Tranor skriker igen på andra sidan sjön. Nej - det är en trana. Den behöver inget svar.
Själv går jag omkring och lullar i efterdyningarna av utflykter, avslutade med stor träningsvärk.
Hörde ett radioprogram om Thomas Bernhard. Ett halvt, troligen inkorrekt citat, fastnade.
Bernhard: Man säger sanningen och det är som att sticka ut huvudet. Sen drar man det tillbaka igen. (Och ingenting ändrar sig?).
Utan att han hade formulerat det såg jag framför mig göken som tittar ut ur gökuret. Sanningssägarens Ko-ko.
Skickligt att skriva så; antyda bilden, men avstå från bilden.
(Den som har den där meningen på kornet kan höra av sig).
Jag har gått barfota i gräset och fått två bistick, två dagar i rad, på samma ställe under foten. Det bekommer mig inte. Tvärtom; det gläder mig att det finns så många obesprutade bin här uppe. Annat är det i Sörmland och Uppland.
Men jag kom också att tänka på min man. Vi var på skogspromenad och han blev stungen av jordgetingar. Halsen och ansiktet svullnade upp. Vi sprang till bilen. Under körningen kunde jag se hur hans ansikte blev större och större. Han kunde knappt svälja. Väl framme på lasarettet gav de honom en histaminspruta (gissar jag) - och det hela var snabbt överstökat. Det var enda gången jag såg honom rädd. Mannen som segelflög i Alperna, åkte slalom och bröt armen, satte sig upp på första bästa häst, och var ordonnans med hemliga papper i ett riskabelt politiskt läge. Men jordgetingar. Fy Fan!
Förutom tranan gillar jag summertonen från fjällflyget, när det lyfter från vattnet. Ljudet av äventyr.
Sen tystnad.
Men snart kommer väl någon och säger något meningslöst. Vad gör jag då? Förmodligen låter jag munter. Anfall är bästa försvar.
Snart kommer jag själv att säga något meningslöst. Igen. Men inte lika ofta som förr. Det tar ett långt liv att hålla käften. Åtminstone då och då. Norrlänningar är rätt bra på det.
Tranans läten
måndag 13 augusti 2012
söndag 12 augusti 2012
Standing stones
Strålande dag - och en liten smula otålighet. Det är för kort tid kvar här för allt jag vill göra. Kan ni känna igen det? Att man kan vara i lika stort behov av att uppsöka vissa platser, som att uppsöka vissa människor. Ibland mer. Jag måste upp till fjället och till högplatån på gränsen till Norge, och till ån där den forsar som vackrast och till Fiskonfallet och helst en kajakdag på den stora sjön. Samt måla en nattbild. Vill jag göra.
Gerd och jag har ätit middag och haft tjejsamtal. Vi hade kul. Sjöng av en slump ett par sånger ur folkskolans sångbok tillsammans. Därefter en cykeltur hem i natten under månens halva.
Idag en soltur till det lilla fallet mellan sjöarna. Vägen nu nästan tom på Caravaner. Spegelblanka vatten. Jag återvände till en strand jag håller av. Varje strand här är olika; en del med finkornig sand, en del med rundbumlingar, och så den här med Standing Stones. De stora flyttblocken ligger väl placerade utåt sjön, som i en japansk trädgård. Helt enkelt ursnyggt. Stor fyrkantig sten längst ut, stenar i avtrappande storlek därefter. Bättre än någon installation jag sett. Och mellan stenarna sand. I det klara vattnet små refflor i sanden, varje reffla full av gnistrande små prickar. Glimmer. Som att sätta fötterna bland paljetter.
Glimmer i gnejs. Gnejsen skiktad i lager, som också innehåller kvarts. Det lyser ljust i det mörkgrå. Skiffreringen i bergarten innebär också att många stenar står. De har på något geologiskt vis välts uppåt i den stora iskarnevalen, och lagt sig som limpskivor i rader efter varandra. Fast vackrare. Några är stora som halva jag, andra är som skärbrädor man kan rycka loss ur sanden och ta med sig hem. Men de står bäst där de står. Som så mycket annat.
Jag tar mig tillbaka genom maratonlika balanseringar på och mellan stenar. Det är sånt jag bara måste klara för min egen överlevnadskurs. Steg 1: Vildmarksutflykt utan flytväst, cykelhjälm, kängor, myggspray eller fjällrävsjacka. Gick bra. Jag lever. Ikväll var det vått i gräset. Ni vet det där som alltid faller i skärgården, men mer sällan här i det torra lappländska klimatet. Dagg.
Det kommer mer sol. Det kommer mer av mer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Om någon vill går det att läsa lite vetenskap här: Geologin - Sveriges berggrund.
Samt detta: Gnejserna är rika på mineralerna kvarts och fältspat. Gnejsen och gnejsgraniten tros ha bildats genom omvandling av äldre graniter i samband med en bergskedjeveckning för ca 1800 miljoner år sedan. Därefter har berggrunden utsatts för förkastningsrörelser och vittring vilket orsakat stora vertikala och horisontella sprickplan i urberget. Sprickplanen framträder i större skala genom de olika sprickdalarnas varierande riktningar.
Gerd och jag har ätit middag och haft tjejsamtal. Vi hade kul. Sjöng av en slump ett par sånger ur folkskolans sångbok tillsammans. Därefter en cykeltur hem i natten under månens halva.
Idag en soltur till det lilla fallet mellan sjöarna. Vägen nu nästan tom på Caravaner. Spegelblanka vatten. Jag återvände till en strand jag håller av. Varje strand här är olika; en del med finkornig sand, en del med rundbumlingar, och så den här med Standing Stones. De stora flyttblocken ligger väl placerade utåt sjön, som i en japansk trädgård. Helt enkelt ursnyggt. Stor fyrkantig sten längst ut, stenar i avtrappande storlek därefter. Bättre än någon installation jag sett. Och mellan stenarna sand. I det klara vattnet små refflor i sanden, varje reffla full av gnistrande små prickar. Glimmer. Som att sätta fötterna bland paljetter.
Glimmer i gnejs. Gnejsen skiktad i lager, som också innehåller kvarts. Det lyser ljust i det mörkgrå. Skiffreringen i bergarten innebär också att många stenar står. De har på något geologiskt vis välts uppåt i den stora iskarnevalen, och lagt sig som limpskivor i rader efter varandra. Fast vackrare. Några är stora som halva jag, andra är som skärbrädor man kan rycka loss ur sanden och ta med sig hem. Men de står bäst där de står. Som så mycket annat.
Jag tar mig tillbaka genom maratonlika balanseringar på och mellan stenar. Det är sånt jag bara måste klara för min egen överlevnadskurs. Steg 1: Vildmarksutflykt utan flytväst, cykelhjälm, kängor, myggspray eller fjällrävsjacka. Gick bra. Jag lever. Ikväll var det vått i gräset. Ni vet det där som alltid faller i skärgården, men mer sällan här i det torra lappländska klimatet. Dagg.
Det kommer mer sol. Det kommer mer av mer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Om någon vill går det att läsa lite vetenskap här: Geologin - Sveriges berggrund.
Samt detta: Gnejserna är rika på mineralerna kvarts och fältspat. Gnejsen och gnejsgraniten tros ha bildats genom omvandling av äldre graniter i samband med en bergskedjeveckning för ca 1800 miljoner år sedan. Därefter har berggrunden utsatts för förkastningsrörelser och vittring vilket orsakat stora vertikala och horisontella sprickplan i urberget. Sprickplanen framträder i större skala genom de olika sprickdalarnas varierande riktningar.
lördag 11 augusti 2012
Liten recension av Bergman-bok
Ja, hörni, läsare och bloggvänner. Nu blir det lite skåpmat. Det är ju sommar. Redaktionen är näst intill obemannad. Så här kommer en gammal recension av Andhorils bok om Bergman – roman heter det visst.
Demonregissören som evig gymnasist
Om man ska säga något gott om Alexander Ahndorils roman Regissören (Bonniers) är det att den ständigt försvarar barnet, här en liten pojke vid namn Ingmar som sitter vid vägkanten och gråter, ignorerad av sin hårda pappa. Ahndoril skriver: »Försiktigt borde fadern ha lyft upp sonen från vägen och satt sig i diket. Han hade inte behövt tala, inte vagga. Om han bara hade suttit i skogskanten med sin yngste son i famnen.«
Värme och god karakteristik finns i skisserna av Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Men gestaltningen av Bergman blir efterhand ett litet kultiverat lustmord: Regissören är en krake; fixerad vid det förflutnas bilder, modersbunden, fadersbunden, anorektisk, i konstant behov av stöd från kvinnor – och män – som omger honom. Det senare ger upphov till ett utdraget namndropperi som får en att känna flåset av Europas alla bokförlag i nacken. Allt det där kunde möjligen smält in i berättelsen om den varit mer realistisk. Men den är så uppenbart skriven av en skrivbordsförfattare; som om en pianolärarinna skulle skriva en roman om rallare, eller en arkivarie skriva om boxning. Ahndoril skriver som om han möjligen besökt en filmstudio i två timmar och gjort ett par anteckningar.
Romanen är annars välkonstruerad, med en filminspelning som utgångspunkt för det psykologiska minnesmaskineriet; tillbakablickarna som stör, och förstör, nuet. Men den som vet hur tufft det är att göra film blir inte övertygad av en regissör med så ängsliga motiv, så lite av riktad skaparkraft. En evig gymnasist är inte 230 sidor intressant. Berättelsen stelnar, och varken starkt bildspråk eller psykologiskt raffinemang kan riktigt rädda den.
Det är för många pappdockor i omlopp; de står där med sina snöda dialoger, utsatta för regn, ljus, ljud, och ting, i fina postmoderna slingor. Kulisserna blir då det mest levande, och det är för litet.
(TCO-tidningen, 18.10.2006)
(PS: Andra har gjort det bättre; bl.a. Jörn Donner. Men det finns många. )
Demonregissören som evig gymnasist
Om man ska säga något gott om Alexander Ahndorils roman Regissören (Bonniers) är det att den ständigt försvarar barnet, här en liten pojke vid namn Ingmar som sitter vid vägkanten och gråter, ignorerad av sin hårda pappa. Ahndoril skriver: »Försiktigt borde fadern ha lyft upp sonen från vägen och satt sig i diket. Han hade inte behövt tala, inte vagga. Om han bara hade suttit i skogskanten med sin yngste son i famnen.«
Värme och god karakteristik finns i skisserna av Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Men gestaltningen av Bergman blir efterhand ett litet kultiverat lustmord: Regissören är en krake; fixerad vid det förflutnas bilder, modersbunden, fadersbunden, anorektisk, i konstant behov av stöd från kvinnor – och män – som omger honom. Det senare ger upphov till ett utdraget namndropperi som får en att känna flåset av Europas alla bokförlag i nacken. Allt det där kunde möjligen smält in i berättelsen om den varit mer realistisk. Men den är så uppenbart skriven av en skrivbordsförfattare; som om en pianolärarinna skulle skriva en roman om rallare, eller en arkivarie skriva om boxning. Ahndoril skriver som om han möjligen besökt en filmstudio i två timmar och gjort ett par anteckningar.
Romanen är annars välkonstruerad, med en filminspelning som utgångspunkt för det psykologiska minnesmaskineriet; tillbakablickarna som stör, och förstör, nuet. Men den som vet hur tufft det är att göra film blir inte övertygad av en regissör med så ängsliga motiv, så lite av riktad skaparkraft. En evig gymnasist är inte 230 sidor intressant. Berättelsen stelnar, och varken starkt bildspråk eller psykologiskt raffinemang kan riktigt rädda den.
Det är för många pappdockor i omlopp; de står där med sina snöda dialoger, utsatta för regn, ljus, ljud, och ting, i fina postmoderna slingor. Kulisserna blir då det mest levande, och det är för litet.
(TCO-tidningen, 18.10.2006)
(PS: Andra har gjort det bättre; bl.a. Jörn Donner. Men det finns många. )
onsdag 8 augusti 2012
Jag är, jag är
Det regnar igen. Fjällen dolda bakom opalljus. Holmarna svarta i silverne vatten. Promenad i duggregn. Skitdyra vattentäta skor som funkar bra på myren, men känns som järnfötter på vägen. Ecco. Made in China, förmodligen. Där man utlokaliserat till en fabrikschef som inte kan skilja på rågummi och plast.
Det kommer mig att tänka på Tony Judt, som jag nu läser igen. Han är fenomenal på att beskriva historiens gång via enkla, vardagliga iakttagelser. Platsers förvandling, skolpolitik, bussars rutter genom en stad, färjors betydelse, politikers moral.
Om vår politiska besvikelse skriver han:
"We have substituted endless commerce for public purpose, and expect no higher aspirations from our leaders. Sixty years after Churchill could offer only "blood, sweat and tears", our very own war president (...) could think of nothing more to ask of us in the wake of September 11, 2001, than to continue shopping. This impoverished view of the community - the 'togetherness' of consumption - is all we deserve from those who now govern us. If we want better rulers, we must learn to ask more from them and less for ourselves".
Om Eccos förvandling från dansk märkesvara till globaliserade järnfötter skulle nog Judt kunna skriva en bra dystopisk rad. I stället skriver han om bussar och tåg på ett sätt som är igenkännligt: Ingenstans blir det moderna projektet tydligare än på de stora järnvägsstationerna, förklarar han.
"Paris's Gare del´Est or Milano Centrale, no less than Zurich's Hauptbanhof and Budapest's Keleti Pályaudvar, stands as monuments to nineteenth-century townplanning and functional architecture (....) railway stations are the very best of modern life, which is why they last so long, and still perform so well the tasks for which they were first designed".
Vidare: Hur samhällets klasser blev övertydliga i skillnaden mellan första och andra och tredje-klass-kupéer, medan det växande välfärdssamhället utjämnade skillnaderna och gjorde andra-klasskupéerna till nog så bekvämliga rum. Hur välfärdsprojektet skapade en miljö för alla, i decennier innan det ekonomistiska regerandet sålde ut tåg-buss-och-tunnelbane-linjer, och annan statligt ägd trygghet: Transfereringar till en kostnad av 160 miljarder, från skattebetalare till privata aktieägare.
Samtidigt uttrycker Judt sin personliga kärlek till tåg, färjor och bussar. Som liten grabb tog han ofta en rutt med the The Green Line genom hela London och tillbaka: "...riding the line from one end to the other just for the sheer pleasure of seeing woods, hills, and fields emerge at each end of my native metropolis".
Men, nota bene: "Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now responsible for providing train and bus services to British commuters, at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).
Bussens och tågets och båttrafikens betydelse, enligt Judt, är en fråga både om kultur och service. Både pålitlig transport och stabilt socialt nöje. När de fungerar som de ska. Och inte - som färjorna över engelska kanalen - där man stänger av övre däck för att hindra passagerare att promenera med utsikt över vattnet. White Cliffs of Dover får ingen längre upptäcka på långt håll. I stället ska de tvingas till konstant shopping på överfarten.
(Det där övre däcket har jag annars alltid valt; utan tanke på sprit och parfym).
Vad mera? Vänner har varit här och vi har druckit kaffe som sig bör. Med sig hade de barn och barnbarn. Ett av barnbarnen låg i sin mammas mage den gången vi firade min jämna årsfest, en varm augustikväll i Stockholm. Många år sen nu. Det är fint med kontinuitet. Andras ungar går också bra.
Tranorna skriker på myren långt borta på andra sidan sjön. De tar ett djupt andetag och stöter sen ur sig: Jag är, jag är. Syrenerna blommar. Rallarrosen har just börjat och stormhatten är på g. Jag arbetar med regnet smattrande mot taket. I sällskap med en påflugen/arbetande fluga som jag aldrig lyckas ta kål på. Jag är, jag är, surrar den djäveln.
_ _ _ _ _ _ _ _
Referenser: Tony Judt: The Memory Chalet, 2010.
Illa far landet, Karnevals förlag 2012.
Det kommer mig att tänka på Tony Judt, som jag nu läser igen. Han är fenomenal på att beskriva historiens gång via enkla, vardagliga iakttagelser. Platsers förvandling, skolpolitik, bussars rutter genom en stad, färjors betydelse, politikers moral.
Om vår politiska besvikelse skriver han:
"We have substituted endless commerce for public purpose, and expect no higher aspirations from our leaders. Sixty years after Churchill could offer only "blood, sweat and tears", our very own war president (...) could think of nothing more to ask of us in the wake of September 11, 2001, than to continue shopping. This impoverished view of the community - the 'togetherness' of consumption - is all we deserve from those who now govern us. If we want better rulers, we must learn to ask more from them and less for ourselves".
Om Eccos förvandling från dansk märkesvara till globaliserade järnfötter skulle nog Judt kunna skriva en bra dystopisk rad. I stället skriver han om bussar och tåg på ett sätt som är igenkännligt: Ingenstans blir det moderna projektet tydligare än på de stora järnvägsstationerna, förklarar han.
"Paris's Gare del´Est or Milano Centrale, no less than Zurich's Hauptbanhof and Budapest's Keleti Pályaudvar, stands as monuments to nineteenth-century townplanning and functional architecture (....) railway stations are the very best of modern life, which is why they last so long, and still perform so well the tasks for which they were first designed".
Vidare: Hur samhällets klasser blev övertydliga i skillnaden mellan första och andra och tredje-klass-kupéer, medan det växande välfärdssamhället utjämnade skillnaderna och gjorde andra-klasskupéerna till nog så bekvämliga rum. Hur välfärdsprojektet skapade en miljö för alla, i decennier innan det ekonomistiska regerandet sålde ut tåg-buss-och-tunnelbane-linjer, och annan statligt ägd trygghet: Transfereringar till en kostnad av 160 miljarder, från skattebetalare till privata aktieägare.
Samtidigt uttrycker Judt sin personliga kärlek till tåg, färjor och bussar. Som liten grabb tog han ofta en rutt med the The Green Line genom hela London och tillbaka: "...riding the line from one end to the other just for the sheer pleasure of seeing woods, hills, and fields emerge at each end of my native metropolis".
Men, nota bene: "Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now responsible for providing train and bus services to British commuters, at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).
Bussens och tågets och båttrafikens betydelse, enligt Judt, är en fråga både om kultur och service. Både pålitlig transport och stabilt socialt nöje. När de fungerar som de ska. Och inte - som färjorna över engelska kanalen - där man stänger av övre däck för att hindra passagerare att promenera med utsikt över vattnet. White Cliffs of Dover får ingen längre upptäcka på långt håll. I stället ska de tvingas till konstant shopping på överfarten.
(Det där övre däcket har jag annars alltid valt; utan tanke på sprit och parfym).
Vad mera? Vänner har varit här och vi har druckit kaffe som sig bör. Med sig hade de barn och barnbarn. Ett av barnbarnen låg i sin mammas mage den gången vi firade min jämna årsfest, en varm augustikväll i Stockholm. Många år sen nu. Det är fint med kontinuitet. Andras ungar går också bra.
Tranorna skriker på myren långt borta på andra sidan sjön. De tar ett djupt andetag och stöter sen ur sig: Jag är, jag är. Syrenerna blommar. Rallarrosen har just börjat och stormhatten är på g. Jag arbetar med regnet smattrande mot taket. I sällskap med en påflugen/arbetande fluga som jag aldrig lyckas ta kål på. Jag är, jag är, surrar den djäveln.
_ _ _ _ _ _ _ _
Referenser: Tony Judt: The Memory Chalet, 2010.
Illa far landet, Karnevals förlag 2012.
måndag 6 augusti 2012
söndag 5 augusti 2012
Resa i fantasin
Med fjällen är det så här; det tar många dar innan de blir riktigt verkliga. Man landar, och går omkring i de extremt vackra vykorten. Se där, en glittrande insjö i motljuset. Se där kommer vattenfallet forsande. Se där den långa kedjan av höjder med snö i groparna. Rensnö, kan man tänka. Sån snö renarna söker upp för att rulla undan myggen. Det är långt dit upp.
Sitter man hemmavid och tittar på bilder däremot, är storheten ögonblickligen närvarande. Just den vägen uppe på Stekenjokk, jo jo. Just den dimman kring Stöken. Jamenvisst. Att se på bilder är som att öppna en magisk dörr, en kikare, som bara visar en bild. Inga störningsmoment, bara rent okulärt njutande.
Men de verkliga fjällen måste man förtjäna. De gör man genom att kliva upp och ner, cykla uppåt myren, vandra utmed de otillgängliga uddarna, stundtals blockerade av flyttblock man måste klättra över. Då har man genom blod och svett och puls börjat vara i fjällen. Slå undan mygg och dricka vatten ur en bäck. Gå uppför tills det knakar i märgpiporna.
Allt i livet är nog så; att det ska förtjänas innan det sitter. På Stureplan förtjänar man sin närvaro genom att operera brösten, botoxa och fylla ut läpparna. När det är gjort får man förtjänsten; att le mot pressfotografen. På andra ställen är det annat som gäller. Dessbättre.
Ja, så nu är jag alltså framme. Fantasin förverkligad. Och jag tänker på min mormor, som var änka efter en konditor, och bara reste utomlands två gånger: En gång med morfar till Paris, och kom hem med ett pytte eiffeltorn. En gång till Holland på sena dar, för att se tulpanerna blomma. Det senare är en helt osannolik resa i mina ögon. Men hon var nöjd. Hon var ofta nöjd. Hörde till den generation som fick ut det mesta av socialdemokratins upprustning av Sverige. Kom från en bruksmiljö. Bodde på Östermalm hela sitt liv. Flyttade som gammal till ett välorganiserat äldreboende, med en fin etta med sovalkov och bad. Samt vävning och porslinsmålning på nedre botten. Det fanns liksom inte mycket att klaga på.
På hennes vägg hängde en stor oljemålning av ett skymningslandskap. Artonhundratalsmässig. Jag vet inte vart den tog vägen. Kanske ingen av de konstbildade ättlingarna brydde sig om den. Men den var förstås den rejäla människans flum-avdelning. Mormor hade en drömskhet i sina mycket vackra ögon. En del människor diskar och lagar mat och går till tvättstugan och pratar med grannarna, samtidigt som de är på väg. Inne i sitt huvud, upp och ner i Eiffeltornet, ut bland tulpanerna, upp till högplatåerna i Anderna. De reser i fantasin - det gjorde mormor. Jag tror hon kunde leva på ett vykort. Eller i ett nötskal.
Inte då som Hamlet: "O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams".
Sitter man hemmavid och tittar på bilder däremot, är storheten ögonblickligen närvarande. Just den vägen uppe på Stekenjokk, jo jo. Just den dimman kring Stöken. Jamenvisst. Att se på bilder är som att öppna en magisk dörr, en kikare, som bara visar en bild. Inga störningsmoment, bara rent okulärt njutande.
Men de verkliga fjällen måste man förtjäna. De gör man genom att kliva upp och ner, cykla uppåt myren, vandra utmed de otillgängliga uddarna, stundtals blockerade av flyttblock man måste klättra över. Då har man genom blod och svett och puls börjat vara i fjällen. Slå undan mygg och dricka vatten ur en bäck. Gå uppför tills det knakar i märgpiporna.
Allt i livet är nog så; att det ska förtjänas innan det sitter. På Stureplan förtjänar man sin närvaro genom att operera brösten, botoxa och fylla ut läpparna. När det är gjort får man förtjänsten; att le mot pressfotografen. På andra ställen är det annat som gäller. Dessbättre.
Ja, så nu är jag alltså framme. Fantasin förverkligad. Och jag tänker på min mormor, som var änka efter en konditor, och bara reste utomlands två gånger: En gång med morfar till Paris, och kom hem med ett pytte eiffeltorn. En gång till Holland på sena dar, för att se tulpanerna blomma. Det senare är en helt osannolik resa i mina ögon. Men hon var nöjd. Hon var ofta nöjd. Hörde till den generation som fick ut det mesta av socialdemokratins upprustning av Sverige. Kom från en bruksmiljö. Bodde på Östermalm hela sitt liv. Flyttade som gammal till ett välorganiserat äldreboende, med en fin etta med sovalkov och bad. Samt vävning och porslinsmålning på nedre botten. Det fanns liksom inte mycket att klaga på.
På hennes vägg hängde en stor oljemålning av ett skymningslandskap. Artonhundratalsmässig. Jag vet inte vart den tog vägen. Kanske ingen av de konstbildade ättlingarna brydde sig om den. Men den var förstås den rejäla människans flum-avdelning. Mormor hade en drömskhet i sina mycket vackra ögon. En del människor diskar och lagar mat och går till tvättstugan och pratar med grannarna, samtidigt som de är på väg. Inne i sitt huvud, upp och ner i Eiffeltornet, ut bland tulpanerna, upp till högplatåerna i Anderna. De reser i fantasin - det gjorde mormor. Jag tror hon kunde leva på ett vykort. Eller i ett nötskal.
Inte då som Hamlet: "O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams".
lördag 4 augusti 2012
Ligga gräs
Soliga dagar i följd. Man blir yr av skönhet. Solen står högt och bränner lagom fint. Alla fjällen syns till klockan tolv på natten. Och jag har cyklat hit och dit och upp och ner och ut på de yttersta uddarna tills kroppen säger sluta. Nu ligger jag i gräs. Mellan klöver och prästkragar, mellan vatten och björk. Flugor omkring mig, enstaka mygg. Jag bryr mig inget om det. Men jag blir plötsligt nyfiken på vilken tonart de summar i. Flugan: F-moll? Små mygg: D dur? Och normalmyggen: A moll mot ass? Jag tycker det här är jätteintressant och kunde nog göra det till ett projekt med någon musiker med absolut gehör. Något jag annars brukar skryta om att jag själv har. Men för det första är det väl mest skryt, för det andra gäller det musik; inte insekter.
Kanske man kan googla svaret på humlors, bins, flugors och myggors sum-zum-toner? Om inte finns här ett uppdrag.
Kanske man kan googla svaret på humlors, bins, flugors och myggors sum-zum-toner? Om inte finns här ett uppdrag.
fredag 3 augusti 2012
Enastående Julian Bream
Eftersom jag inte orkar skriva överför jag något ännu bättre: The outstanding, one and only, Julian Bream. Ingen klassisk gitarrist spelar så mycket med hela kroppen som han. Det som kommer efter är mest expressiva överdrifter, ni vet, Hendrix och Prince å sånt....
Spanish Dance No. 5" composed by Enrique Granados (1860-1909). Strunt i videon, strunt i kommentatorn. Just go for it!
torsdag 2 augusti 2012
Två gitarrister spelar Tarrega
En nyare inspelning med Per-Olov Kindgren och en äldre, som i sin spröda klang, bär en annan tid, än den genomdigitaliserade.
tisdag 31 juli 2012
Även en blind höna...
Det är sannerligen inte ofta som Johan Lundberg och jag kan picka i samma hönsgård, eller vad jag ska kalla det. Men idag har han definitivt funnit ett korn som jag missat. Läs hans anslående sågning av webbsajten Litteraturmagazinet. Som vanligt blir ingenting bättre av att man stavar Andersson med z, eller qvinna med q. Men vad gör man inte? Jo, ett magazine som i alla bemärkelser är trettio år efter vilket som helst Fanzine.
Eftersom Johan alltid är så oreserverat elak kan det kanske vara på sin plats att återkomma senare, med lite fler nyanser. Men just nu; inga nyanser alls, från min sida heller. En chefredaktör som tar om samma förtjusta utsaga om en författares observationsförmåga tre gånger i samma text har aldrig lärt sig att stryka. Eller byta spår. Det är annars Lektion 1 för en redaktör.
- - - - - - - - - - -
Här en länk till Anna Brodows text om samma som ovan från en annan vinkel.
Länkar även till en intelligent text av Håkan Lindgren, om vem/vilka som äger allt vårt "Gratis" på nätet.
Eftersom Johan alltid är så oreserverat elak kan det kanske vara på sin plats att återkomma senare, med lite fler nyanser. Men just nu; inga nyanser alls, från min sida heller. En chefredaktör som tar om samma förtjusta utsaga om en författares observationsförmåga tre gånger i samma text har aldrig lärt sig att stryka. Eller byta spår. Det är annars Lektion 1 för en redaktör.
- - - - - - - - - - -
Här en länk till Anna Brodows text om samma som ovan från en annan vinkel.
Länkar även till en intelligent text av Håkan Lindgren, om vem/vilka som äger allt vårt "Gratis" på nätet.
söndag 29 juli 2012
Myr mossa mygg
Klockan är tio och solen börjar gå ned över den stora sjön. Jag är plötsligt omgiven av sju personer, alla i samma ställning, med kameran mot solnedgången. En klok djinn hindrade mig att ta kameran med. Det är för lätt att karikera de där personerna. Och fjällen blir alltid så små på bild.
I övrigt har här varit stilla liv idag. Samtidigt en sorts uppståndelse. För mig. Som återvänt till den myr jag i brist på bättre pronomen kallar min. Den är tillräckligt liten för att norrlänningarna ska strunta i den, och lagom stor för mig att gå runt på en timme eller två. Jag har återsett den i mina drömmar, under de år jag inte varit här på sommaren. Idag var den verklig igen. Lilla myr, dulle dej, sa jag till den. Det tyckte den om. Solen började skina än mer, och det skygga ljusa gräset höjde sig en centimeter. Under mina fötter en obeskrivligt gulröd mossa, vacker som bärnsten.
Och så alla dofterna; pors och kråkris och krypljung och vide. Jag hoppar lätt gungande och aningens vimmelkantig från tjock tuva till sank tuva, med allt blötare skor. Bakom mig i söder är kanten av granskog, svart i motljuset. Framför mig en 280 graders vidvinkel av stort vatten och femton fjäll. Det är ju inte mängden det kommer an på men den här skönheten bräcker alla mina andra sommarvisten; Björkö, Arkö, Styrsö.
Inte för att någonting ska överträffas, men man söker sina platser. Vissa är som menade för en. Här har jag plockat hjortron som räckte för ett par sommarmånader. Här har jag sett rävhonan skällande springa fram och tillbaka för att vakta sina ungar. Här undrar jag ibland om det kunde komma en björn, men rädd är jag inte. Min myr är nog för liten för en björn. Men tillräckligt stor för ett norrsken.
På den klara sjön blåser östan och föser undan myggen. De få som är kvar piskar jag bort med en björkslana. Och så är jag parfymerad med "Mygga" enligt Rävjägarens råd. Allt är som det ska vara. Men vackrare än jag kan förklara. Stränderna med ljusgrå sand följs av dem med stenar i olika färger. Gabbro är en särskild grön bergart som jag gillar. Jag ska återkomma till den i min avhandling om geologin på havsbotten här uppe.
Stranden vid min myr är också liten. I sanden ligger små platta stenar nitade som mosaik. Gud har gjort ett bra jobb. Här.
Centralmassivet kan man kalla det; två tredjedels längd uppåt Sverige. Solen står lika högt nu som vid midsommar i Stockholm. En ljusblå natt väntar. I tystnaden hörs forsen pulsera mellan branterna.
I övrigt har här varit stilla liv idag. Samtidigt en sorts uppståndelse. För mig. Som återvänt till den myr jag i brist på bättre pronomen kallar min. Den är tillräckligt liten för att norrlänningarna ska strunta i den, och lagom stor för mig att gå runt på en timme eller två. Jag har återsett den i mina drömmar, under de år jag inte varit här på sommaren. Idag var den verklig igen. Lilla myr, dulle dej, sa jag till den. Det tyckte den om. Solen började skina än mer, och det skygga ljusa gräset höjde sig en centimeter. Under mina fötter en obeskrivligt gulröd mossa, vacker som bärnsten.
Och så alla dofterna; pors och kråkris och krypljung och vide. Jag hoppar lätt gungande och aningens vimmelkantig från tjock tuva till sank tuva, med allt blötare skor. Bakom mig i söder är kanten av granskog, svart i motljuset. Framför mig en 280 graders vidvinkel av stort vatten och femton fjäll. Det är ju inte mängden det kommer an på men den här skönheten bräcker alla mina andra sommarvisten; Björkö, Arkö, Styrsö.
Inte för att någonting ska överträffas, men man söker sina platser. Vissa är som menade för en. Här har jag plockat hjortron som räckte för ett par sommarmånader. Här har jag sett rävhonan skällande springa fram och tillbaka för att vakta sina ungar. Här undrar jag ibland om det kunde komma en björn, men rädd är jag inte. Min myr är nog för liten för en björn. Men tillräckligt stor för ett norrsken.
På den klara sjön blåser östan och föser undan myggen. De få som är kvar piskar jag bort med en björkslana. Och så är jag parfymerad med "Mygga" enligt Rävjägarens råd. Allt är som det ska vara. Men vackrare än jag kan förklara. Stränderna med ljusgrå sand följs av dem med stenar i olika färger. Gabbro är en särskild grön bergart som jag gillar. Jag ska återkomma till den i min avhandling om geologin på havsbotten här uppe.
Stranden vid min myr är också liten. I sanden ligger små platta stenar nitade som mosaik. Gud har gjort ett bra jobb. Här.
Centralmassivet kan man kalla det; två tredjedels längd uppåt Sverige. Solen står lika högt nu som vid midsommar i Stockholm. En ljusblå natt väntar. I tystnaden hörs forsen pulsera mellan branterna.
lördag 28 juli 2012
Det här är inte norrsken
Nä; det här är inte norrsken, inte ens om man vänder det upp och ner, och ut och in, eller väntar på att det ska uppenbara sig om igen i december.
Det här är liksom antinorrskenet. Skenet som bedrar. OS som osar katt. Eller vad sägs om att kanske en tredjedel av alla idrottsmän tävlar med någon form av doping i kroppen. Inte för att jag är jätteintresserad, men jag brukar kolla löpning, helst sprinters, eftersom jag inte har tålamod med långa tävlingar. Och inte för att jag är jätteindignerad, men jag tycker kanske lite synd om folk som förstör sin kropp för att förbruka den i sporten, några år.
Läs för skoj skull vad Gunnar P skriver om OS-saken. Och - för allvarets skull? - vad Rasmus F skriver. Och så finns det en massa länkar hos båda, så att den som vill vrida och vända på saken kan göra det.
I´m off, som sagt.
torsdag 26 juli 2012
I´m off
Nu reser jag till ett ljusare Ljus. Fortsatt fin sommar till er alla! Återkommer med en och annan rapport.
(Klicka för förstoring)
onsdag 25 juli 2012
Stockholm skyline
Varm kväll. Ett dis som påminner om städer vid medelhavet vilar över Strömmen, husen, broarna. Jag vandrar från Stureplan, med de tråkiga uteserveringarna - varför är det "fint"? Vidare över Nybroplan, till Blaisieholmen och Skeppsholmen. Det är en drömkväll. Vattnet ligger och gungar lätt i skymningsfärger. Chapman är full med folk. Träden dunkla och täta nog att att ta skydd under när ett par regndroppar börjar falla. Jag sitter och ser ut över Stockholm skyline, från Gamla Stan till Danviks tull, och jag känner en rätt rejäl tacksamhet över att vara född här, och bo här. Det är så jävla in i sjutusan solnedgångars flum - vackert!
Amalfi, Prag, Paris, Venedig, jora. Men av alla vattennära städer är den här i särklass. Kanske ser man det bäst om man, som ikväll, rör sig som turist i sin egen stad. Som om man bara hade en enda kväll på sig.
Men kompet i baskaggen handlar ändå om att ha gått här som ung med alla vänner: Badat på Skeppsholmen, partat i Kungsträdgården, te på Tetley. Philips med Jimi Hendrix. Moderna Museet. Gärdesfester. Romantiska promenader från Gamla Stan till Söders höjder, till en pojke som den gången bodde på Hökens gata i en nedlagd handskaffär. Och fortfarande vänner där uppe runt Sofia och Maria och Mosebacke. Den fina långa skyline som heter Södra Bergen, och som jag aldrig vill se nerklottrad med skyskrapor (då flyttar jag, men skyskrapor kan de gärna få baxa in någon annanstans, i city eller på andra sidan Gärdet).
Nej. Jag är inte full av tillbakablickar, det är mest ett komp, som sagt. Jag är glad just nu, över att vara här. Och jag har fortfarande för vana att tänka: Om jag dör i natt har jag sett det här; i all sin varma glans. Det vore ju värre att dö efter fyra timmar i tvättstugan. Enbart. Och i morgon vid den här tiden är jag på väg norrut. Jag tror det bidrar till att jag ser staden som landskap, bergväggar, veck, vatten, skuggiga hålrum. Och vid mina fötter vilar gässens ungar. Inte rädda för något.
Amalfi, Prag, Paris, Venedig, jora. Men av alla vattennära städer är den här i särklass. Kanske ser man det bäst om man, som ikväll, rör sig som turist i sin egen stad. Som om man bara hade en enda kväll på sig.
Men kompet i baskaggen handlar ändå om att ha gått här som ung med alla vänner: Badat på Skeppsholmen, partat i Kungsträdgården, te på Tetley. Philips med Jimi Hendrix. Moderna Museet. Gärdesfester. Romantiska promenader från Gamla Stan till Söders höjder, till en pojke som den gången bodde på Hökens gata i en nedlagd handskaffär. Och fortfarande vänner där uppe runt Sofia och Maria och Mosebacke. Den fina långa skyline som heter Södra Bergen, och som jag aldrig vill se nerklottrad med skyskrapor (då flyttar jag, men skyskrapor kan de gärna få baxa in någon annanstans, i city eller på andra sidan Gärdet).
Nej. Jag är inte full av tillbakablickar, det är mest ett komp, som sagt. Jag är glad just nu, över att vara här. Och jag har fortfarande för vana att tänka: Om jag dör i natt har jag sett det här; i all sin varma glans. Det vore ju värre att dö efter fyra timmar i tvättstugan. Enbart. Och i morgon vid den här tiden är jag på väg norrut. Jag tror det bidrar till att jag ser staden som landskap, bergväggar, veck, vatten, skuggiga hålrum. Och vid mina fötter vilar gässens ungar. Inte rädda för något.
tisdag 24 juli 2012
Jag hinner, jag hinner...
Massor av senkomna ärenden. Orkar aldrig gå på rea. Kommer dit när alla andra har gått hem, och bara om jag behöver något. Jag behöver nästan aldrig något. Jag gör inte ett skit för den svenska handelsbalansen. Men nu tarvades det sportskor som ska hålla för myrblöta och ett eller annat strilande vatten på fjällstigen. Snabbt ner på stan - trodde jag. Men T-banan grön linje stod stilla på grund av att någon "hamnat på spåret". Tjugo minuter senare när jag landade på 69.ans buss hade det blivit ett självmord. Pratade med busschauffören om det. Och om huruvida T-banan skulle gå igen efter att jag uträttat mina livsviktiga ärenden. Två kvinnor på bussen diskuterar incidenten. Den ena argumenterar högljutt och länge för tanken att man "bara inte gör så", för tänk vilket lidande det skapar för alla runt omkring där på perrongen. Undrar vilket parti hon tillhör. Superego-partiet? Överjagets flitiga lisor? Får lust att slå en sko i skallen på henne, men avstår.
Landning precis vid Sergels torg, tjugofem minuter i sju. Raka spåret till Drottninggatan. Clas Ohlson: Ah - visst, ett USB-minne. In och ut på tre röda minuter. Sportaffären; in tio i sju, ut två minuter över efter att ha prövat två par skor och hittat de som tål myrmark. In på Åhlens, rulltrappa höger, trappa höger igen, till sko-och-nyckel, vägen nogsamt förklarad av en vakt. Får extranyckeln gjord på tre röda. Flyt kan man ha med det enklaste ting. Sen stannar det till. Mannen som gör nyckeln är en av de stiliga och trötta invandrarna. Jag ser att han inte är glad. Vi kommer i samtal. Han berättar för mig om sin syn på Syrien, sitt hemland. Det går inte att återge samtalet, men jag försäkrar att det gav mig mer än tre månaders TV-rapporter. Han hör till de kämpande demokraterna; han trodde på en fredlig utveckling mot demokrati i sitt land. Nu är hans ögon fulla av sorg och vrede. "Vänta, jag ska berätta, en minut bara", säger han. Vi talar i tio minuter. Jag går därifrån, med skor, nyckel, USB-minne. Men också ett annat minne. Hans ansikte. Kontrasten till all vår bortskämdhet. Ja, jag hinner det jag ska. Men hinner världen?
---------------------------------------
På Torstens Kälvemarks blogg finns ett sakligt inslag om Syrien.
Här en länk till Gabrielle R.W.s blogg; om flyktinghantering. I den texten finns andra länkar om frågan vad vi gör med ankommande medmänniskor.
Landning precis vid Sergels torg, tjugofem minuter i sju. Raka spåret till Drottninggatan. Clas Ohlson: Ah - visst, ett USB-minne. In och ut på tre röda minuter. Sportaffären; in tio i sju, ut två minuter över efter att ha prövat två par skor och hittat de som tål myrmark. In på Åhlens, rulltrappa höger, trappa höger igen, till sko-och-nyckel, vägen nogsamt förklarad av en vakt. Får extranyckeln gjord på tre röda. Flyt kan man ha med det enklaste ting. Sen stannar det till. Mannen som gör nyckeln är en av de stiliga och trötta invandrarna. Jag ser att han inte är glad. Vi kommer i samtal. Han berättar för mig om sin syn på Syrien, sitt hemland. Det går inte att återge samtalet, men jag försäkrar att det gav mig mer än tre månaders TV-rapporter. Han hör till de kämpande demokraterna; han trodde på en fredlig utveckling mot demokrati i sitt land. Nu är hans ögon fulla av sorg och vrede. "Vänta, jag ska berätta, en minut bara", säger han. Vi talar i tio minuter. Jag går därifrån, med skor, nyckel, USB-minne. Men också ett annat minne. Hans ansikte. Kontrasten till all vår bortskämdhet. Ja, jag hinner det jag ska. Men hinner världen?
---------------------------------------
På Torstens Kälvemarks blogg finns ett sakligt inslag om Syrien.
Här en länk till Gabrielle R.W.s blogg; om flyktinghantering. I den texten finns andra länkar om frågan vad vi gör med ankommande medmänniskor.
söndag 22 juli 2012
Kungsljus
Strax före regnet; vi passerar koloniträdgårdarna och backen full med kungsljus. Jag mäter mig med kungsljusen och de är lika långa som jag. 1.75. Mitt sällskap är något högre, men finner också ett kungsljus på höjd med sig själv. Vaere på højde med sig selv, är ett fint nordiskt uttryck som jag tänker på idag när norrmännen delar sin sorg och sitt hopp med varandra. Att vara på nivå med sig själv. Alltså. Inte låta sig dras ner av det som är lägre och mörkare och sämre.
Ibland, utan att ha konsulterat Linné, undrar jag hur blommorna fått sina namn. Kungsljus är ju ingen rar art, ingen framodlad ros vid namn Whisky (som jag satte i min trädgård en gång). De liknar snarare starka, robusta vägkantsblommor. Och jag vet av egen erfarenhet att de är outrotliga när man väl fått in dem i sin trädgård. I år är de extremt höga och kraftfulla. Sol och regn om varann är rena växthuset även på den kargaste mark.
På vägen ner över ängarna passerar vi strandaster, blåklockor, prästkragar, rölleka och johannesört. Jag gitter inte plocka johannesblommor för hemmagjort brännvin. Dels gillar jag inte brännvin nåt vidare, dels reser jag snart.
Vi har parken för oss själva. Ett lätt regn börjar falla. I kryddgården är alla dofter förhöjda; rosmarin, mynta, timjan, koriander, samt en oförklarlig blomdoft från något exotiskt träd. Hem går vi i den branta backen, som alltid doftar av tallbarr. Den ser ut precis som stigarna i min barndom; knöliga rötter, och en barrmatta så tät att den blir halkig. Tiden är flytande. Och juli är en månad då jag ofta blir nostalgisk.
Så jag kan inte motstå att klistra in en bild från en barndom länge sen. Då fanns inga kungsljus i vår trakt, men mängder av högvuxna lupiner. De har jag också sått en halv äng full där ute. Men den här bilden från huset i Roslagen alltså: Är det en lycklig familj?
Vet inte. Men kärlek och glädje fanns. Livfullt är bara förnamnet. Fast nog ser vi en smula töntiga ut, som man gör när kameran är i händerna på en pressfotograf. Ett utifrån kommande element med egen agenda. Men jag håller på graden av verklighet i mitt vänstra öga. Kungsljuset. Strax före ungdomens hoppla-hej.
Ibland, utan att ha konsulterat Linné, undrar jag hur blommorna fått sina namn. Kungsljus är ju ingen rar art, ingen framodlad ros vid namn Whisky (som jag satte i min trädgård en gång). De liknar snarare starka, robusta vägkantsblommor. Och jag vet av egen erfarenhet att de är outrotliga när man väl fått in dem i sin trädgård. I år är de extremt höga och kraftfulla. Sol och regn om varann är rena växthuset även på den kargaste mark.
På vägen ner över ängarna passerar vi strandaster, blåklockor, prästkragar, rölleka och johannesört. Jag gitter inte plocka johannesblommor för hemmagjort brännvin. Dels gillar jag inte brännvin nåt vidare, dels reser jag snart.
Vi har parken för oss själva. Ett lätt regn börjar falla. I kryddgården är alla dofter förhöjda; rosmarin, mynta, timjan, koriander, samt en oförklarlig blomdoft från något exotiskt träd. Hem går vi i den branta backen, som alltid doftar av tallbarr. Den ser ut precis som stigarna i min barndom; knöliga rötter, och en barrmatta så tät att den blir halkig. Tiden är flytande. Och juli är en månad då jag ofta blir nostalgisk.
Så jag kan inte motstå att klistra in en bild från en barndom länge sen. Då fanns inga kungsljus i vår trakt, men mängder av högvuxna lupiner. De har jag också sått en halv äng full där ute. Men den här bilden från huset i Roslagen alltså: Är det en lycklig familj?
Vet inte. Men kärlek och glädje fanns. Livfullt är bara förnamnet. Fast nog ser vi en smula töntiga ut, som man gör när kameran är i händerna på en pressfotograf. Ett utifrån kommande element med egen agenda. Men jag håller på graden av verklighet i mitt vänstra öga. Kungsljuset. Strax före ungdomens hoppla-hej.
Med anledning av Utøya
Såg en del av minnesceremonin från Utøya, och jag som gråter högst tre gånger om året, föll i tårar igen. Men det var fint att se alla människorna som håller ihop; den gode Stoltenberg och hans ungdomsgeneration i AUF, den tappre sångsoldaten Wiehe, m.fl.
Nu publicerar jag om igen den dikt av Nordahl Grieg, som varit aktuell många gånger i samband med förlusten av och minnesceremonierna för de 69 unga.
Till Ungdomen
Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!
Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!
(- - -)
Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!
Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.
(- - -)
Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.
Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.
Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.
Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!
- - - - - - - - - - - -
Nordahl Grieg 1902-43
(Två verser borttagna)
Nu publicerar jag om igen den dikt av Nordahl Grieg, som varit aktuell många gånger i samband med förlusten av och minnesceremonierna för de 69 unga.
Till Ungdomen
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!
Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!
(- - -)
Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!
Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.
(- - -)
Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.
Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.
Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.
Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!
- - - - - - - - - - - -
Nordahl Grieg 1902-43
(Två verser borttagna)
lördag 21 juli 2012
torsdag 19 juli 2012
Schjerfbeck på Ateneum
Det pågår en utställning om Helene Schjerfbecks konst, på Ateneum i Helsingfors, fram till den 14 oktober.
På björnstrand backwater kan man läsa min text om henne.
Schjerfbeck är en av de verkligt stora kvinnliga målarna i Norden, och en resa över Östersjön är ju överkomlig. I bästa fall vacker.
Den övre bilden: "Dörren" 1884.
Nedan t.v. "Min mor" årtal okänt.
t.h. "Rövaren vid paradisets port", 1924-25.
Ett citat ur hennes brev:
”Lycka – det vore att bege sig ut i världen, fara från äventyr till äventyr som Don Quijote – och följde jag min smak skulle jag kasta bort allt. Det har funnits kvinnor i min fars släkt som gjort det – de har visst varit lyckliga.”
onsdag 18 juli 2012
Balett och Fläskkvartett
söndag 15 juli 2012
Nån som gillar harpa?
Kyrkråttan slog till igen. Undertecknad alltså. Gick på konsert i Adolf Fredriks kyrka. Den är både till namn och utseende ganska oreligiös. En ljus stor grotta som kunde funkat lika väl för upplysta samtal som baler, som en smula urblekt kristendom. Nyklassicism, i mjuka grå och vita toner, en altartavla som gjord i grädde (Sergel). Och så de otroligt vackra dörrarna på var sida om altaret; jag skulle kunna bo på 19 kvadrat om jag bara hade EN sån dörr i fonden. Fast det blir väl lite som en kista då...och det är ju för tidigt.
Annars så - trivs jag som vanligt. Kyrkor ger mig ro. Man lägger märke till att människorna i rummet är en smula fuktiga och drömmande, bland annat beroende på det fruktansvärda mosunlika skyfall som föregick konserten. Alla verkar nu vara räddade från översvämningen till Arken. Men sättningen med harpa och cello är tveksam. För min personliga del. Även med full koncentration kommer jag alltid i en aningens komisk stämning av en harpas närvaro. Kanske är det något med handrörelserna som gör att det blir så himla mycket artonhundratal och prerafaeliter. Harpans form och krusiduller och förgyllning lutar förstås åt det romantiska änglahållet. Cellon, däremot, är av jordisk och sinnlig natur. Kanske är det mitt favoritinstrument. Det gäller både i Villa-Lobos Svarta Svan och Camille Saint-Saëns troligen Vita. Den senare har vi hört många gånger och ändå aldrig tröttnat på. Jag vet ju för allan del inte vad mina mer sofistikerade läsare tycker om dem. Men för mig har de båda fortfarande vingar. Den vita, den svarta. Den lugna, den återhållet vemodiga. (Svarta svanar har jag f.ö. bara sett i en liten sjö intill Louisiana i Danmark).
Här en länk till Saint Saëns. Här Villa-Lobos.
Till vänster och höger om gräddens altartavla ser ni de vackra dörrarna. Kan inte någon kopiera en åt mig ; )
Men Herregud, var ska vi placera den? Nej. Jag får nog nöja mig med att gå i kyrkan. Olika kyrkor. Rum och ljud i otippade kombinationer.
Annars så - trivs jag som vanligt. Kyrkor ger mig ro. Man lägger märke till att människorna i rummet är en smula fuktiga och drömmande, bland annat beroende på det fruktansvärda mosunlika skyfall som föregick konserten. Alla verkar nu vara räddade från översvämningen till Arken. Men sättningen med harpa och cello är tveksam. För min personliga del. Även med full koncentration kommer jag alltid i en aningens komisk stämning av en harpas närvaro. Kanske är det något med handrörelserna som gör att det blir så himla mycket artonhundratal och prerafaeliter. Harpans form och krusiduller och förgyllning lutar förstås åt det romantiska änglahållet. Cellon, däremot, är av jordisk och sinnlig natur. Kanske är det mitt favoritinstrument. Det gäller både i Villa-Lobos Svarta Svan och Camille Saint-Saëns troligen Vita. Den senare har vi hört många gånger och ändå aldrig tröttnat på. Jag vet ju för allan del inte vad mina mer sofistikerade läsare tycker om dem. Men för mig har de båda fortfarande vingar. Den vita, den svarta. Den lugna, den återhållet vemodiga. (Svarta svanar har jag f.ö. bara sett i en liten sjö intill Louisiana i Danmark).
Här en länk till Saint Saëns. Här Villa-Lobos.
Till vänster och höger om gräddens altartavla ser ni de vackra dörrarna. Kan inte någon kopiera en åt mig ; )
Men Herregud, var ska vi placera den? Nej. Jag får nog nöja mig med att gå i kyrkan. Olika kyrkor. Rum och ljud i otippade kombinationer.
lördag 14 juli 2012
Liv, okänt
Vi blir gamla utan att märka det,
och sen är vi det bara. Och märker
det fotfarande inte, mer än på knäna.
Vi blir arga utan att märka det,
och sen gör det ont i ryggen
och i sömnen ropar vi: Sluta! Sluta!
Ibland blir vi också snälla,
utan att märka det. Vinden
drar över kinderna och kraniet
har tröttnat på hetlevrade ord.
Vi blir resignerade utan att märka det,
men om vi dricker en skopa källvatten
skriver en bra rad, målar en skog
och förtar oss i en stund av ömhet
kan vi komma i en fas, en stämning
så annan som ett okänt liv.
och sen är vi det bara. Och märker
det fotfarande inte, mer än på knäna.
Vi blir arga utan att märka det,
och sen gör det ont i ryggen
och i sömnen ropar vi: Sluta! Sluta!
Ibland blir vi också snälla,
utan att märka det. Vinden
drar över kinderna och kraniet
har tröttnat på hetlevrade ord.
Vi blir resignerade utan att märka det,
men om vi dricker en skopa källvatten
skriver en bra rad, målar en skog
och förtar oss i en stund av ömhet
kan vi komma i en fas, en stämning
så annan som ett okänt liv.
torsdag 12 juli 2012
Dalarnas son
Sång av en pöjk till en flicka. Inte någon Cohenmelankoli, ingen Dylancynism. Ingen moloken Neil Young. Ingen avtänd Nick Drake. Ingen svartsynt Johnny Cash. Utan en man från Dalarna, med en röst som håller för jämförelsen med alla de nämnda. Det kanske inte är tillräckligt sofistikerat för vissa av mina trogna läsare. Men what the fuck! Björn Skifs i den här sången står för en känsla som ingen har gett mera av än han. De där lite oskuldsfulla men råstarka harmonierna: Sjungna till en kvinna han varit ihop med i hundra år, eller så. Tänk!
tisdag 10 juli 2012
Veckans citat
There´s enough for all needs,
but not enough for all greeds.
(okänd)
I´d say that Rio (de Janeiro) is a good place to be if you´re deaf.
Karl Pilkington
på sitt irritabla antiäventyr
till turistbroschyrernas favoritplatser.
but not enough for all greeds.
(okänd)
I´d say that Rio (de Janeiro) is a good place to be if you´re deaf.
Karl Pilkington
på sitt irritabla antiäventyr
till turistbroschyrernas favoritplatser.
söndag 8 juli 2012
Simtur
Varmt i Stockholm igår, 25 grader som bäst. Mot eftermiddagen en disig sol som hade det goda med sig att jag fick ha badklippan för mig själv. Det är på den jag då och då sitter och känner mig som den lilla sjöjungfrun. Inuti alltså.
För något år sen när jag var där med en väninna hade vi en vag och obehaglig "beundrare" i buskarna. Han försökte fästa uppmärksamhet på sig själv genom att kasta småsten i vattnet omkring oss. Vad han ville vi skulle uppmärksamma vet jag inte. Jag är ju sjöjungfru. Det hela slutade med att han försökte komma närmare och närmare och att vi till sist halvsprang därifrån i en känsla av att lille Psycho flippat ut. Totally mental!
Efter det har jag noga sett mig omkring när jag är där, och även sett till att det finns hyfsat folk i faggorna. Men egentligen skiter jag i alltihop och tror att det är överspelat nu. Även det att någonting är över är mest tur. En simtur är alltså ett sim med tur. Förra veckans kallvatten hade äntligen sjunkit till botten och jag kunde ligga i som jag brukar och avläsa de olika strömmarnas värme vid udden, intill vassen och längre ut i vattnet där jag har utsikt mot både Wennergrenskrapan och Johannes kyrktorn. Sen kliver man upp och får genast ett par myrbett på låret.
Men alltså, det fina med Stockholm är att man nästan inne i staden kan bada i lugna vikar och en vattentemperatur som nu i juli ligger långt över det nästan osimbara havet. Vattnet här doftar som i Grekland, en obestämbar oljig parfym som beror på växtligheten runtomkring. Det är vitblommens tid. Fläder och schersmin och hela hav av vitmåra som frodats under regnen. Och på den stora ängen ett fält av vitt som jag ser otydligt utan glasögon, troligen kamomill eller någon annan vägrens-blomma. Jag plockar en liten kvist av orange kaprifol. De doftar ännu rundare och djupare än vildkaprifolen. På bussen träffar jag två bekanta som jag gillar utan att känna dem så värst. Hon har plockat blommor i färggrann bukett. Och berättar att hon var på premiärsupé med min syrra och hennes karl. Annars är det inte många i stan dessa dagar. Och själv åker jag snart.
Här en länk till veckans bästa bloggtext; och en mycket mer dramatisk sommarskildring. Ladies and Gentlemen, I give you: Anders Sparring.
För något år sen när jag var där med en väninna hade vi en vag och obehaglig "beundrare" i buskarna. Han försökte fästa uppmärksamhet på sig själv genom att kasta småsten i vattnet omkring oss. Vad han ville vi skulle uppmärksamma vet jag inte. Jag är ju sjöjungfru. Det hela slutade med att han försökte komma närmare och närmare och att vi till sist halvsprang därifrån i en känsla av att lille Psycho flippat ut. Totally mental!
Efter det har jag noga sett mig omkring när jag är där, och även sett till att det finns hyfsat folk i faggorna. Men egentligen skiter jag i alltihop och tror att det är överspelat nu. Även det att någonting är över är mest tur. En simtur är alltså ett sim med tur. Förra veckans kallvatten hade äntligen sjunkit till botten och jag kunde ligga i som jag brukar och avläsa de olika strömmarnas värme vid udden, intill vassen och längre ut i vattnet där jag har utsikt mot både Wennergrenskrapan och Johannes kyrktorn. Sen kliver man upp och får genast ett par myrbett på låret.
Men alltså, det fina med Stockholm är att man nästan inne i staden kan bada i lugna vikar och en vattentemperatur som nu i juli ligger långt över det nästan osimbara havet. Vattnet här doftar som i Grekland, en obestämbar oljig parfym som beror på växtligheten runtomkring. Det är vitblommens tid. Fläder och schersmin och hela hav av vitmåra som frodats under regnen. Och på den stora ängen ett fält av vitt som jag ser otydligt utan glasögon, troligen kamomill eller någon annan vägrens-blomma. Jag plockar en liten kvist av orange kaprifol. De doftar ännu rundare och djupare än vildkaprifolen. På bussen träffar jag två bekanta som jag gillar utan att känna dem så värst. Hon har plockat blommor i färggrann bukett. Och berättar att hon var på premiärsupé med min syrra och hennes karl. Annars är det inte många i stan dessa dagar. Och själv åker jag snart.
Här en länk till veckans bästa bloggtext; och en mycket mer dramatisk sommarskildring. Ladies and Gentlemen, I give you: Anders Sparring.
tisdag 3 juli 2012
Danmark i mitt hjärta
Danmark.
Närmare bestämt Själland. Tätnad juligrönska. Trehundraåriga ekar. Fuktig atmosfär. Det har regnat och
klarnar upp mot kvällen. 22 grader i luften. Doftande växtlighet. Det är med
den exaktheten Skovgaard målar sin hage. Men den kunde lika gärna vara en av
"våra" hagar i Östergötland, där maken och jag kryssade undan från
kossorna med hunden under någorlunda koll, för att gå och bada i den tidigt
varma sjön. Bara en odlingszon från Stockholm kunde man bada mellan maj och
september. Och i Danmark, i Danmark, min vän, där har jag badat vid Kystens
perle, och ute på Amager. Och en gång vid Råbjerg mile, i Västerhavet; en helt
annan zon. Sandigt som i Sahara. Sand som hela tiden flyttar sig, korn efter
korn, storm efter storm. Ibland drar sanden med sig hela hus, kyrkor och torn,
ner i dynerna. Som sand, som korn flyttar sig ett efter ett, så kan man också
tänka på människan. Eller som en hage - lite gräs och blom. Inte många av oss
liknar trehundraåriga ekar, och är det inte hur som helst en alltför heroisk idé?
Men att flytta hus med sandkorn - det vore kanske något? Det liknar skrivandet. Skrot og korn. Det jag nu skriver på utspelar sig till stor del i Danmark. Ibland är det jag som flyttar sand, ibland är sanden på väg att flytta mig. Uhä, som man siger.
P.C. Skovgaard: Nordskoven ved Jægerspris, 1842-43. Klicka för förstoring, det är den värd.
P.C. Skovgaard: Nordskoven ved Jægerspris, 1842-43. Klicka för förstoring, det är den värd.
söndag 1 juli 2012
Ljus och mörker
Vaknar till en riktig sommardag. Rosa sammet i husväggen på andra sidan. Toppen av kastanjen lyser som guldfärgat mineral. Men vattnet är fortfarande kallt. Jag har inte doppat fötterna i det förrän igår. Det var ingen njutning. Alltså inget bad. Fåglarna sjöng mer än jag trodde de skulle göra.
Den alldeles vita himlen. Den mellan bergen framträdande fortsatta bergskedjan. De behöver inte vara höga. De gör mig hög. Nu finns det stora ljuset igen. Och jag ska vara där. Jag ska. Jag ska. Två saker finns: Det stora nordiska sommarljuset. En stor kärlek, eller två, tre. Resten är oräkneliga utbyten. I god mening, i dålig mening.
Vad var det min pappa sa, när folk påstod att de "utbytte tankar"? "Jag vill inte byta mina tankar". Men likväl var han en vänskaplig man. Min mamma ville gärna byta tankar, dvs, hon var påstridig i sina åsikter. Som var många. Pappas lätthet och värme, mammas drift att övertyga. Ungdomens insikt: att det finns något som är viktigare än åsikter. Lär sig folk någonsin det? Akademiker, journalister, moderata läkare, fanatiska kulturtyckare?
Elegans: Att låta folk vara som de är. Understucken maktvilja: Att inte låta folk vara som de är. Jag tänker igen på programmet med Pålsson nämnt nedan. Hur folk i alla sammanhang placerar ut gåvor, tjänster, befordran, service, smicker, för att få makt över en annan. Politik. Finns även i familjer. Där kärleken går ut görs politik. MIN dotter. DIN son. HAN är så lik MIG. HON är så lik DIG. Jag ska bestämma. Jag ska ha. Jag ska ha. Tomheten hos de possessiva. Vacant for the vacant.
I skramlandet bland de efterlämnade kassorna, tjänsterna, fördelarna står en hel hord människor med blundande ögon och trär på sig sina nessus-gåvor. "Hur känns det"? De osportsliga får inte den frågan. De har aldrig passat en boll. Man kan inte göra det med armbågarna. Deras seger - en papperstiger. Men maktens illusioner funkar. Livet som teater - William Shakespeares oöverträffade älsklingsidé.
Vem skriver den stora nutida pjäsen om Makten? Om Lady Macbeth som inte är ett dugg bättre än Jago, som är en lika stor skit som Richard III, som bara kan övervinnas av en helt annan kraft: Falstaff, den fria, levande mänskan. Taburettgnidarnas motsats.
Om Norén kunde skriva om Makten och dess missbrukare i stället för om de borgerligas trista liv, och de utslagnas än tristare, då kunde vi ha en samtidsdramatiker av Shakespeares kaliber. I´m as sure as my mother.
Här, en annan syn:
O dark dark dark. They all go into the dark,
The vacant interstellar spaces, the vacant into the vacant,
The captains, merchant bankers, eminent men of letters,
The generous patrons of art, the statemens and the rulers,
Distinguished civil servants, chairmen of many committees,
Industrial lords and petty contractors, all go into the dark,
And dark the Sun and Moon, and the Almanacha de Gotha
And the Stock Exchange Gazett, The Directory of
Directors,
(...)
As in a theatre,
The lights are extinguished, for the scene to be changed
(...)
And the conversation rises and slowly fades into silence
And you see behind every face the mental emptiness
deepen
- - - - - - - - - - - -
Ur Four Quartets, East Coker, av T.S. Eliot
Nedan: Jago manipulerar med Othello, i Orson Welles lågbudget-filmatisering av dramat 1952.
Den alldeles vita himlen. Den mellan bergen framträdande fortsatta bergskedjan. De behöver inte vara höga. De gör mig hög. Nu finns det stora ljuset igen. Och jag ska vara där. Jag ska. Jag ska. Två saker finns: Det stora nordiska sommarljuset. En stor kärlek, eller två, tre. Resten är oräkneliga utbyten. I god mening, i dålig mening.
Vad var det min pappa sa, när folk påstod att de "utbytte tankar"? "Jag vill inte byta mina tankar". Men likväl var han en vänskaplig man. Min mamma ville gärna byta tankar, dvs, hon var påstridig i sina åsikter. Som var många. Pappas lätthet och värme, mammas drift att övertyga. Ungdomens insikt: att det finns något som är viktigare än åsikter. Lär sig folk någonsin det? Akademiker, journalister, moderata läkare, fanatiska kulturtyckare?
Elegans: Att låta folk vara som de är. Understucken maktvilja: Att inte låta folk vara som de är. Jag tänker igen på programmet med Pålsson nämnt nedan. Hur folk i alla sammanhang placerar ut gåvor, tjänster, befordran, service, smicker, för att få makt över en annan. Politik. Finns även i familjer. Där kärleken går ut görs politik. MIN dotter. DIN son. HAN är så lik MIG. HON är så lik DIG. Jag ska bestämma. Jag ska ha. Jag ska ha. Tomheten hos de possessiva. Vacant for the vacant.
I skramlandet bland de efterlämnade kassorna, tjänsterna, fördelarna står en hel hord människor med blundande ögon och trär på sig sina nessus-gåvor. "Hur känns det"? De osportsliga får inte den frågan. De har aldrig passat en boll. Man kan inte göra det med armbågarna. Deras seger - en papperstiger. Men maktens illusioner funkar. Livet som teater - William Shakespeares oöverträffade älsklingsidé.
Vem skriver den stora nutida pjäsen om Makten? Om Lady Macbeth som inte är ett dugg bättre än Jago, som är en lika stor skit som Richard III, som bara kan övervinnas av en helt annan kraft: Falstaff, den fria, levande mänskan. Taburettgnidarnas motsats.
Om Norén kunde skriva om Makten och dess missbrukare i stället för om de borgerligas trista liv, och de utslagnas än tristare, då kunde vi ha en samtidsdramatiker av Shakespeares kaliber. I´m as sure as my mother.
Här, en annan syn:
O dark dark dark. They all go into the dark,
The vacant interstellar spaces, the vacant into the vacant,
The captains, merchant bankers, eminent men of letters,
The generous patrons of art, the statemens and the rulers,
Distinguished civil servants, chairmen of many committees,
Industrial lords and petty contractors, all go into the dark,
And dark the Sun and Moon, and the Almanacha de Gotha
And the Stock Exchange Gazett, The Directory of
Directors,
(...)
As in a theatre,
The lights are extinguished, for the scene to be changed
(...)
And the conversation rises and slowly fades into silence
And you see behind every face the mental emptiness
deepen
- - - - - - - - - - - -
Ur Four Quartets, East Coker, av T.S. Eliot
Nedan: Jago manipulerar med Othello, i Orson Welles lågbudget-filmatisering av dramat 1952.
torsdag 28 juni 2012
Baskisk kör och sur maktkamp
Till konsert i Jakobs kyrka. Regnväder. Möter upp med S. Vi ska höra en konsert med baskiska sångare. De flesta ur den här gruppen av män kommer från San Sebastian. De kallar sig Txorbela, med anspelning på den gyllene medelåldern. Höstlöv alltså. Men jäklar vilken kraft när de sjunger.
Det börjar helt stillsamt med några sakrala körverk som är det bästa på hela konserten. Tomas Luis de Victoria, Nemesio Otaño, Eric Whitacre. (Jag sätter upp ett par namn utifall att jag har en enda musikbildad läsare). De fyra första sångerna kommer med en djup och avrundad klang. Körledaren tycks besatt av just klangen, den får ligga hur länge som helst och sväva som maskulin rökelse upp emot kyrkans vackra 1500-talstak. Man märker, som S sa, genast hur axlarna sjunker. Rena harmonier.
Sen blir det andra bullar. De här sångarna, vars timbre här och var är genomvacker, donkosackig, har samtidigt inte den finstämda svenska körtraditionen. Starka sånger blir OERHÖRT starka. Det låter som om de länge stått på ett torg eller en kaj vid hamnen i San Sebastian (för att inviga någon ny båt) och sjungit så häftigt de bara kan för att det ska höras till andra sidan torget, hamnen, eller whatever. Om jag var körledaren skulle jag nog satsa på att gå tjugo meter bakåt och höra på soundet, samt rigga rytmen bättre innan man sätter segel för fullt. Men vad fan, det imperfekta har ibland en annan tjusning än det perfekta. Och kyrkfönstren tål det. Samt Gud då.
När vi kommer ut har det klarnat upp. Vi går över bron mot Gamla Stan, förbi Slottet, och ringlar oss fram från Stora Nygatan till Skeppsbron där vi gått hundratals gånger som unga. Till caféer, klubbar, musik, sena promenader hem i natten. Det finns knappt en finare gammelstad att gå ut i en sommarkväll. Nu landar vi på Zum Fransiskaner, det gamla jugendhaket. Sitter med utsikt över Saltsjöns allt vitare vatten och himmel. Vitt i vitt och ett solnedgångsfönster som blänker långt borta.
Kyparen är överaktiv och talar till oss som om han vill vara både trevlig och kommenderande. Vi undrar en stund vad det är med honom. Han är helt enkelt aggressiv säger jag, men det skulle jag också vara om jag hade den skatan till chef. Vi hör nämligen ett par gånger hur ilsket hon snäser honom genom sin förbannade lucka. Man önskar alla människor att slå igen sådana luckor i näsan på sina förtryckare och gå. Men i arbetslöshetens tidevarv är det alltmer skit folk ska stå ut med. Lucktanten skulle passa i ett av Strindbergs dramer, men i verkligheten gör hon ingen glad.
Och i riksdag och partier fortsätter en annan, subtilare maktkamp. Ett par salta och cyniska besked om hur det ser ut får man av f.d. moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson i ett väldigt bra intervjuprogram. Jag gillar genomskådande kvinnor. Som den här: En rapp och hyfsat fristående nationalekonom som har sett nog av (odemokratisk) maktkamp och inte spar på satiriska understatements. Hon tillför de styrande drag av Richard III och Machiavelli, samt har hon några helt klara invändningar mot riksdagsmän i allmänhet. Ryggdunkare allesamman, enlig Pålsson. I alla fall i de stora partierna där makten fördelar sina gracer med tjänster.
Mer om det en annan dag. Här är länken till programmet.
Det börjar helt stillsamt med några sakrala körverk som är det bästa på hela konserten. Tomas Luis de Victoria, Nemesio Otaño, Eric Whitacre. (Jag sätter upp ett par namn utifall att jag har en enda musikbildad läsare). De fyra första sångerna kommer med en djup och avrundad klang. Körledaren tycks besatt av just klangen, den får ligga hur länge som helst och sväva som maskulin rökelse upp emot kyrkans vackra 1500-talstak. Man märker, som S sa, genast hur axlarna sjunker. Rena harmonier.
Sen blir det andra bullar. De här sångarna, vars timbre här och var är genomvacker, donkosackig, har samtidigt inte den finstämda svenska körtraditionen. Starka sånger blir OERHÖRT starka. Det låter som om de länge stått på ett torg eller en kaj vid hamnen i San Sebastian (för att inviga någon ny båt) och sjungit så häftigt de bara kan för att det ska höras till andra sidan torget, hamnen, eller whatever. Om jag var körledaren skulle jag nog satsa på att gå tjugo meter bakåt och höra på soundet, samt rigga rytmen bättre innan man sätter segel för fullt. Men vad fan, det imperfekta har ibland en annan tjusning än det perfekta. Och kyrkfönstren tål det. Samt Gud då.
När vi kommer ut har det klarnat upp. Vi går över bron mot Gamla Stan, förbi Slottet, och ringlar oss fram från Stora Nygatan till Skeppsbron där vi gått hundratals gånger som unga. Till caféer, klubbar, musik, sena promenader hem i natten. Det finns knappt en finare gammelstad att gå ut i en sommarkväll. Nu landar vi på Zum Fransiskaner, det gamla jugendhaket. Sitter med utsikt över Saltsjöns allt vitare vatten och himmel. Vitt i vitt och ett solnedgångsfönster som blänker långt borta.
Kyparen är överaktiv och talar till oss som om han vill vara både trevlig och kommenderande. Vi undrar en stund vad det är med honom. Han är helt enkelt aggressiv säger jag, men det skulle jag också vara om jag hade den skatan till chef. Vi hör nämligen ett par gånger hur ilsket hon snäser honom genom sin förbannade lucka. Man önskar alla människor att slå igen sådana luckor i näsan på sina förtryckare och gå. Men i arbetslöshetens tidevarv är det alltmer skit folk ska stå ut med. Lucktanten skulle passa i ett av Strindbergs dramer, men i verkligheten gör hon ingen glad.
Och i riksdag och partier fortsätter en annan, subtilare maktkamp. Ett par salta och cyniska besked om hur det ser ut får man av f.d. moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson i ett väldigt bra intervjuprogram. Jag gillar genomskådande kvinnor. Som den här: En rapp och hyfsat fristående nationalekonom som har sett nog av (odemokratisk) maktkamp och inte spar på satiriska understatements. Hon tillför de styrande drag av Richard III och Machiavelli, samt har hon några helt klara invändningar mot riksdagsmän i allmänhet. Ryggdunkare allesamman, enlig Pålsson. I alla fall i de stora partierna där makten fördelar sina gracer med tjänster.
Mer om det en annan dag. Här är länken till programmet.
tisdag 26 juni 2012
Epoken Jord: Monbiot
Jag saxar ur en bra artikel av George Monbiot, The Guardian 25/6.
End of an Era
So now what do we do to defend life on Earth?
It is, perhaps, the greatest failure of collective leadership since the first world war. The Earth’s living systems are collapsing, and the leaders of some of the most powerful nations – the US, the UK, Germany, Russia – could not even be bothered to turn up and discuss it. Those who did attend the Earth summit last week solemnly agreed to keep stoking the destructive fires: sixteen times in their text they pledged to pursue “sustained growth”, the primary cause of the biosphere’s losses(1).
The efforts of governments are concentrated not on defending the living Earth from destruction, but on defending the machine that is destroying it. Whenever consumer capitalism becomes snarled up by its own contradictions, governments scramble to mend the machine, to ensure – though it consumes the conditions that sustain our lives – that it runs faster than ever before.
The thought that it might be the wrong machine, pursuing the wrong task, cannot even be voiced in mainstream politics. The machine greatly enriches the economic elite, while insulating the political elite from the mass movements it might otherwise confront. We have our bread; now we are wandering, in spellbound reverie, among the circuses.
We have used our unprecedented freedoms, secured at such cost by our forebears, not to agitate for justice, for redistribution, for the defence of our common interests, but to pursue the dopamine hits triggered by the purchase of products we do not need. The world’s most inventive minds are deployed not to improve the lot of humankind but to devise ever more effective means of stimulation, to counteract the diminishing satisfactions of consumption. The mutual dependencies of consumer capitalism ensure that we all unwittingly conspire in the trashing of what may be the only living planet. The failure at Rio de Janeiro belongs to us all.
------------------------
Läs hela artikeln här.
End of an Era
So now what do we do to defend life on Earth?
It is, perhaps, the greatest failure of collective leadership since the first world war. The Earth’s living systems are collapsing, and the leaders of some of the most powerful nations – the US, the UK, Germany, Russia – could not even be bothered to turn up and discuss it. Those who did attend the Earth summit last week solemnly agreed to keep stoking the destructive fires: sixteen times in their text they pledged to pursue “sustained growth”, the primary cause of the biosphere’s losses(1).
The efforts of governments are concentrated not on defending the living Earth from destruction, but on defending the machine that is destroying it. Whenever consumer capitalism becomes snarled up by its own contradictions, governments scramble to mend the machine, to ensure – though it consumes the conditions that sustain our lives – that it runs faster than ever before.
The thought that it might be the wrong machine, pursuing the wrong task, cannot even be voiced in mainstream politics. The machine greatly enriches the economic elite, while insulating the political elite from the mass movements it might otherwise confront. We have our bread; now we are wandering, in spellbound reverie, among the circuses.
We have used our unprecedented freedoms, secured at such cost by our forebears, not to agitate for justice, for redistribution, for the defence of our common interests, but to pursue the dopamine hits triggered by the purchase of products we do not need. The world’s most inventive minds are deployed not to improve the lot of humankind but to devise ever more effective means of stimulation, to counteract the diminishing satisfactions of consumption. The mutual dependencies of consumer capitalism ensure that we all unwittingly conspire in the trashing of what may be the only living planet. The failure at Rio de Janeiro belongs to us all.
------------------------
Läs hela artikeln här.
lördag 23 juni 2012
Uggla och lulla
Sitter och ugglar med några vänner som bor liksom i en holk i Vitabergsparken. Ja, så känns det. Det är träd på båda sidor och en bergsklack, och en äng. Vi äter vegetariska hamburgare, grönsaker, sallad, sill och salami, jordgubbar med grädde, det mesta i omvända ordningar. Vi dricker saft och öl, inte alla samma. Vi dricker varsin nubbe. Inte Löjtens och inte Pors utan Scotch. Medan vi pratar tittar jag då och då ut ur holken, mot de stora träden på Vitabergsparkens baksida som mörknar alltmer. A härmar en uggla, en söderkis och en göteborgare. Han gör det bra.
Yngst vid bordet är Edna, elva år. Hon förordar att vi går ut i parken sent, hämtar dagg ur gräset och dippar mot öron och panna, det håller alla sorters pest borta under nästkommande år. Sen plockar hon under sträng tystnad nio blommor. För att drömma om sin tillkommande. Vi får gå långa vägar med henne, för de flesta blommor har blommat över, hundlokorna är torra. Det blir ett sjå att hitta nio olika sorter. Men det går. Då har vi hunnit ända till parkens höjd och ner igen på Söders tysta gator där endast ett fönster är öppet med något glam som sipprar ut. Alla de andra fönstren är mörka och alienerade. Husen osar tomt. När vi rundar hörnet till hemmaplan är det plötsligt fullt av blommor, ett rosenträd, och gula senapsblom och vitklöver. Utanför porten finns en liten damm med vatten. Den speglar en himmel som nu blivit disig. Säg det midsommarväder som varar.
Jag var bjuden till fest i skärgården, men såg inte riktigt fram emot att sitta inlindad i fleecefilt i 14-gradigt, utan stannade i stan. Så blev det annan sorts midsommarafton: Först sitta och uggla och äta, sen halvligga och småprata, sen lulla runt under almar och lönnar, och sist men inte minst ett samtal i natten med H. Om hur illa vi båda tycker det är när "vänstern" gör bort sig med en hatdebatt på dagisnivå. Självmål, typ.
Ikväll hörde jag Strindbergs "Midsommar" i radio. En gammal inspelning från 53. Med den där fabulösa blandningen av folkligt och fartigt, konkretion och själsvånda, som finns i hans tidiga verk. Där fanns det ett och annat gammeltroiskt, men framförallt en svenskhet som man kan omfatta med glädje, skärgårdsbåtar och mälaröar och en kall öl. "Var och en har sitt besvär" och "Alla bryggor är lövade". Joda. Och Spanien vann rättvist över Frankrike. Det blir det i alla fall ingen debatt om.
Yngst vid bordet är Edna, elva år. Hon förordar att vi går ut i parken sent, hämtar dagg ur gräset och dippar mot öron och panna, det håller alla sorters pest borta under nästkommande år. Sen plockar hon under sträng tystnad nio blommor. För att drömma om sin tillkommande. Vi får gå långa vägar med henne, för de flesta blommor har blommat över, hundlokorna är torra. Det blir ett sjå att hitta nio olika sorter. Men det går. Då har vi hunnit ända till parkens höjd och ner igen på Söders tysta gator där endast ett fönster är öppet med något glam som sipprar ut. Alla de andra fönstren är mörka och alienerade. Husen osar tomt. När vi rundar hörnet till hemmaplan är det plötsligt fullt av blommor, ett rosenträd, och gula senapsblom och vitklöver. Utanför porten finns en liten damm med vatten. Den speglar en himmel som nu blivit disig. Säg det midsommarväder som varar.
Jag var bjuden till fest i skärgården, men såg inte riktigt fram emot att sitta inlindad i fleecefilt i 14-gradigt, utan stannade i stan. Så blev det annan sorts midsommarafton: Först sitta och uggla och äta, sen halvligga och småprata, sen lulla runt under almar och lönnar, och sist men inte minst ett samtal i natten med H. Om hur illa vi båda tycker det är när "vänstern" gör bort sig med en hatdebatt på dagisnivå. Självmål, typ.
Ikväll hörde jag Strindbergs "Midsommar" i radio. En gammal inspelning från 53. Med den där fabulösa blandningen av folkligt och fartigt, konkretion och själsvånda, som finns i hans tidiga verk. Där fanns det ett och annat gammeltroiskt, men framförallt en svenskhet som man kan omfatta med glädje, skärgårdsbåtar och mälaröar och en kall öl. "Var och en har sitt besvär" och "Alla bryggor är lövade". Joda. Och Spanien vann rättvist över Frankrike. Det blir det i alla fall ingen debatt om.
Midsommarnattsdröm - Julian Bream
En av världens bästa gitarrister spelar Preludium Allegro av de Murcia. Passande för en midsommardag som nu börjat sin fågelkonsert. Jag har alltid velat höra Julian Bream live, men aldrig lyckats. Kolla hans fingerspel. Rytmen, intensiteten.
Av alla klassiska gitarrister är kanske Bream den som ligger närmast en rockgitarrist. Friheten handlar det om; det vilda i det skolade. Kolla hans andra inspelningar på You-tube, om ni inte har honom hemma.
There is a country for old men.
----------------
Och här finns en länk till några av hans inspelningar på MySpace, som ju oftast erbjuder ett mycket bättre ljud än You-tube.
torsdag 21 juni 2012
Flower Power
Ja, som alla vet vid det här laget förändrar inte blommor världen och politiken. Men de förändrar oss, det är jag säker på. Så, be happy, här är blom lagom till midsommar.
Av dessa tre målare hann jag faktiskt träffa Hilding Linnqvist. Några år före hans död gjorde min man en stor retro med hans verk i Linköpings länsmuseum. Det var en mycket sirlig herre som verkade ha levat större delen av sitt liv framför ett staffli och kanske inte så mycket annat. Han var först en romantiker, men mot slutet av sitt målarliv en rätt så klassisk naturalist. "Hjärtats sång", nedan, finns på Moderna Museet i Stockholm. Den hör till de tidiga verken.
Anna Anchers målningar kan ni se i Skagen, eller på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Och Emil Nolde, ja det vet ni: Han har ett eget museum. Kolla var - för jag minns inte. (Klicka för förstoringar).
Anna Ancher (1867-1956): Tulpaner i grön vas (något beskuren).
Hilding Linnqvist (1891-1984): Hjärtats sång.
Emil Nolde (1867-1956) : Bucards trädgård.
(Och även om jag ofta tycker att Noldes konst är alltför formlös och har något halvpsykotiskt över sig - särskilt om man ser hans bilder en masse på nätet börjar det gunga - så tycker jag att den lilla trädgårdsvyn ovan klarar sig med jordförbindelsen i behåll. Kunde vara en blomsterbädd vid Källhagens värdshus i Stockholm.)
Av dessa tre målare hann jag faktiskt träffa Hilding Linnqvist. Några år före hans död gjorde min man en stor retro med hans verk i Linköpings länsmuseum. Det var en mycket sirlig herre som verkade ha levat större delen av sitt liv framför ett staffli och kanske inte så mycket annat. Han var först en romantiker, men mot slutet av sitt målarliv en rätt så klassisk naturalist. "Hjärtats sång", nedan, finns på Moderna Museet i Stockholm. Den hör till de tidiga verken.
Anna Anchers målningar kan ni se i Skagen, eller på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Och Emil Nolde, ja det vet ni: Han har ett eget museum. Kolla var - för jag minns inte. (Klicka för förstoringar).
Anna Ancher (1867-1956): Tulpaner i grön vas (något beskuren).
Hilding Linnqvist (1891-1984): Hjärtats sång.
Emil Nolde (1867-1956) : Bucards trädgård.
(Och även om jag ofta tycker att Noldes konst är alltför formlös och har något halvpsykotiskt över sig - särskilt om man ser hans bilder en masse på nätet börjar det gunga - så tycker jag att den lilla trädgårdsvyn ovan klarar sig med jordförbindelsen i behåll. Kunde vara en blomsterbädd vid Källhagens värdshus i Stockholm.)
söndag 17 juni 2012
Repris: Sally Mann
(På grund av tidsbrist repriserar jag en artikel om Sally Mann. Utställningen som pågår nu har jag ännu inte sett. Se Fotografiska Museets websida.)
Sally Mann, Naturen och de alltför vackra barnen.
Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt. Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.
Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.
Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.
Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.
Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.
Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.
Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.
Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.
Citat från Kulturhuset:s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...
Etiketter: konst
Sally Mann, Naturen och de alltför vackra barnen.
Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt. Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.
Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.
Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.
Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.
Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.
Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.
Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.
Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.
Citat från Kulturhuset:s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...
Etiketter: konst
onsdag 13 juni 2012
Paus - Skönheten
Eftersom jag skulle vilja skriva något allvarligt, men inte just nu förmår skriva något allvarligt just här - (men kanske någon annanstans) - så låter jag bli.
Paus, betyder det.
Men ett bra tips: Lyssna på Schüldt i P1. Men nu under rubriken "Skönheten". Där skonas man från nyhetsrasslet en stund. Sofia Roberg från dendriter är med, samt många andra. Intressanta.
Ivan Agueli. Stadsbild, 1892
Paus, betyder det.
Men ett bra tips: Lyssna på Schüldt i P1. Men nu under rubriken "Skönheten". Där skonas man från nyhetsrasslet en stund. Sofia Roberg från dendriter är med, samt många andra. Intressanta.
Ivan Agueli. Stadsbild, 1892
tisdag 12 juni 2012
Nätterna
Så är de här igen - de så kallade nätterna.
Teckning gjord i lilla skruttverktyget paint, för ett år sen.
Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
Harry Martinson
(raderna hämtade från Sverkers Tiréns blogg).
söndag 10 juni 2012
Goa gubbar och Aranjuez
Jag landar på bra plats, andra raden, inför gitarr- och orkesterkonsert med Mats Bergström. Har inte hört honom live på femton år, så det här ska bli skoj. Det tycker också mannen som tränger sig in i samma bänk. Av någon anledning frågar han: "Vill du ha mig på höger eller vänster sida?". Det tycker jag var höjden av artighet. Men så var han också från Göteborg. "En go gubbe", som han själv sa. Och jag kunde inte göra annat än hålla med. Att presentera mig som en av Stockholms "goa gummor" hade däremot varit oartigt, både mot honom och mig.
Sen tipsar jag honom om slutnumret: Concierto de Aranjuez. "Det här blir höjdaren", säger jag. "Putta till mig när du tycker det är bäst", säger mannen som ser ut som en ovanligt frisk Joe Cocker.
Och mycket riktigt, efter de gamla slagdängorna av Bizet (utan Bergström) och lite annat, kommer den absolut bästa gamla slagdängan: Concierto de Aranjuez. Förtätad, känslosam, människovänlig, lite högtidlig. Som om det var på liv och död. Och det är det ju. Spela den gärna i rummet där jag dör.
Men nu inträffar ett av de där allra mest levande momenten. Som är så intressanta för att de aldrig går att förutse. Publiken har slappnat av, kanske musikerna också. Och när de långa suckande tonerna, pizzicattona, vemodet, livsatmosfären över höga berg och djupa dalar inträffar känns det som om alla plötsligt är med. Rummet är ett. Och jag har första och andra violinen nästan framför näsan. Har inte följt musiker så nära, på länge, och känner som jag brukar göra: Finns inget större än det här; hur människor lyckas samla ihop sig till en virtuos slinga ljud, harmonier, rytm, känsla, uppmärksamhet. Jag ser deras koncentration. Begeistrad är ett för litet ord. Alla spänningar släpper. Livet är där det ska vara. Stort så ini innersta.
"Dö, jag förstår dig", säger Göteborgaren efteråt. "Det var la speciellt. Men så står det ju också; Con spirito. Med ande, alltså".
Han är för söt. Och alla de andra också.
Här en you-tube-version av Adagiot i Concierto Aranjuez. Carlos Bonell spelar.
På den här inspelningen görs misstaget att lägga blåsarna för mycket i förgrunden mot slutet; det suger onödigt på sentimentet i verket. Men sänk ljudet och lyssna på gitarren.
Sen tipsar jag honom om slutnumret: Concierto de Aranjuez. "Det här blir höjdaren", säger jag. "Putta till mig när du tycker det är bäst", säger mannen som ser ut som en ovanligt frisk Joe Cocker.
Och mycket riktigt, efter de gamla slagdängorna av Bizet (utan Bergström) och lite annat, kommer den absolut bästa gamla slagdängan: Concierto de Aranjuez. Förtätad, känslosam, människovänlig, lite högtidlig. Som om det var på liv och död. Och det är det ju. Spela den gärna i rummet där jag dör.
Men nu inträffar ett av de där allra mest levande momenten. Som är så intressanta för att de aldrig går att förutse. Publiken har slappnat av, kanske musikerna också. Och när de långa suckande tonerna, pizzicattona, vemodet, livsatmosfären över höga berg och djupa dalar inträffar känns det som om alla plötsligt är med. Rummet är ett. Och jag har första och andra violinen nästan framför näsan. Har inte följt musiker så nära, på länge, och känner som jag brukar göra: Finns inget större än det här; hur människor lyckas samla ihop sig till en virtuos slinga ljud, harmonier, rytm, känsla, uppmärksamhet. Jag ser deras koncentration. Begeistrad är ett för litet ord. Alla spänningar släpper. Livet är där det ska vara. Stort så ini innersta.
"Dö, jag förstår dig", säger Göteborgaren efteråt. "Det var la speciellt. Men så står det ju också; Con spirito. Med ande, alltså".
Han är för söt. Och alla de andra också.
Här en you-tube-version av Adagiot i Concierto Aranjuez. Carlos Bonell spelar.
På den här inspelningen görs misstaget att lägga blåsarna för mycket i förgrunden mot slutet; det suger onödigt på sentimentet i verket. Men sänk ljudet och lyssna på gitarren.
fredag 8 juni 2012
Kom Liljor
Där vi går i motljuset och kisar mot en sjunkande sol står blå iris, och gula vattenliljor, och väntar. Nykomlingar i den botaniska trädgården. Planterade intill en nyanlagd våtmark, med en liten sjö på samma ställe där den fanns för trehundra år sen. Här häckar nu en massa fåglar, arterna obekanta på grund av kisande ögon. Svanen regerar. Vattnet blänker jolmigt som på en affisch från folkskolans läsesal: Sommardag.
I gräsmarken växer klungor av prästkragar. Syrenerna är bruna i kanten, kabbelekan är slut för i år, men jag får hejda mig, det är för många som blommat över. Gullvivor, Mandelblom, kvinnor och män. Ack. Men Kaprifolens tid är nu, den växer tätt utmed sluttningarna vid vattnet och man vrider nosen mot en lika tät doft. Aklejor och midsommarblomster tävlar om blåaste. Gullregnen gulaste. Vi rundar uddens högsta backe. Långsträckta stammar av asp, lönn, ek och tall, samt den armstarka boken, ännu i ljus grönska. Under dem, mellan stammarna, överallt de exotiska buskarna med rhodondendron. Violetta eller honungsgula. Ceris och vitt. Tystnad. Kajaker på vattnet. Näktergal.
Såsom hos Almqvist, så ock idag:
"Efter flere regniga och kulna dagar, hvilka ej passa sig för Junii månad, har det nu äntligen blivit ett präktigt Solsken, foglarna sjonga och qvittra, alt är grönt och rättnu skola vi äta middag".
(Ur breven)
Skolplansch. Konstnär okänd.
I gräsmarken växer klungor av prästkragar. Syrenerna är bruna i kanten, kabbelekan är slut för i år, men jag får hejda mig, det är för många som blommat över. Gullvivor, Mandelblom, kvinnor och män. Ack. Men Kaprifolens tid är nu, den växer tätt utmed sluttningarna vid vattnet och man vrider nosen mot en lika tät doft. Aklejor och midsommarblomster tävlar om blåaste. Gullregnen gulaste. Vi rundar uddens högsta backe. Långsträckta stammar av asp, lönn, ek och tall, samt den armstarka boken, ännu i ljus grönska. Under dem, mellan stammarna, överallt de exotiska buskarna med rhodondendron. Violetta eller honungsgula. Ceris och vitt. Tystnad. Kajaker på vattnet. Näktergal.
Såsom hos Almqvist, så ock idag:
"Efter flere regniga och kulna dagar, hvilka ej passa sig för Junii månad, har det nu äntligen blivit ett präktigt Solsken, foglarna sjonga och qvittra, alt är grönt och rättnu skola vi äta middag".
(Ur breven)
torsdag 7 juni 2012
Syskonbarn, grannar, invandrare, människor
Ett av mina syskonbarn var på besök. Flickan med
latinamerikansk pappa, som rest fram och tillbaka mellan länderna sen hon var
fyra år. Fem år i Peru, resten i Sverige. Välutbildad pappa som fick ett jobb
här som inte var på nivå med hans kvalifikationer. Politiska problem i Peru. Resten av familjen emigrerad
till Washington DC. Och min systerdotter tar sina sparpengar till USA-biljetten
för att hälsa på sin farfar, nu 98 år. Ingen vet hur länge han lever.
Nä, ingen vet. Och det som betyder något är hur vi handskas
med varandra innan. Jag gillar min systerdotters föresats att se sin farfar
innan det är för sent. Hon är också min bästis, och när jag blir gammal vet jag
att hon hälsar på och köper en flaska sherry eller en bit ost på vägen. Av mig fick hon en blus. Något senare får hon väl resten här. Men det är en annan historia.
Mina två goda grannar står med näsan ner i jorden och bökar
med ogräs och såplantor och små buskar som nästa år blir träd. Jag beundrar
deras tåga, men själv är jag färdig med trädgård. Hade en i tio år, det räcker.
Jag vet hur fina mina doftliljor blev, hur indiankrassen ingenting behöver och
hur sensitiva löjtnanshjärtan är. Det hörs ju på namnet. Och jag vet hur man går med spaden i
grusgången och drar upp maskros. Det enda jag inte vet är hur stor magnolian
blev, som vi satte en gång, maken och jag. Får väl åka tillbaka och titta
efter. Eller inte.
Fram och tillbaka åker vi människor, en del mer än andra. Som
nu grekerna. På Grekiska Föreningen samlas folk om igen, ungefär som på 60- och
70-talet, för att lära sig de första grunderna i svenska. Läkare, lastbilschaufförer, tekniker och
blomsterhandlare, tillsammans. ”Jag heter Kostas, hon heter Eleni, vad heter du?” ”God morgon”. ”Tack
så mycket”. ”Vad är klockan”. Några av dem har redan nu – efter krisen – fått jobb
i Sverige. Fler lär komma. Men ingenting är som på det tidiga 60-talet när Scania
Vabis aktivt sökte efter grekiska arbetare. Det var arbetskraftsinvandring. Sen kom
den stora vågen av exilgreker efter juntans maktövertagande. Många av dem blev
kvar i Sverige, men ännu fler har flyttat hem igen.
De som kommer nu anländer till ett helt annat Sverige. Jag
hoppas de blir väl mottagna, och att de hittar jobb som motsvarar deras
kvalifikationer. Hur länge de blir kvar beror på en mångfald faktorer. Men
ingen av dem har – så vitt jag vet – för avsikt att stanna i Sverige för skoj skull.
Vi lever i Europa. Och de som förskansar sig bakom det lilla
ägandebehovet av en nation, ett land, kommer inte att lyckas. Vi lever inte i
den historien längre. Och försöker vi kommer vi att likna de där rikemansvillorna som
chockerade mig när jag första gången kom till Rivieran som 17-åring. De hade
höga murar med incementerade vassa glasskärvor på toppen. Ungefär så tror jag
den rika tiondelen av världens befolkning ser sin framtid; de och deras barn och
deras ackumulerade miljarder ska någonstans vasst förskansa sig mot allt det andra.
Det kommer inte att gå. Men det vet ju alla. Människor. Utan murar.
Bilden: Grekiska invandrare anländer till Södertälje 1960 för att arbeta på Scania Vabis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)