Under högre sol

Det finns färger som det knappt går att tala om.
Finns dock. Detta att midsommarblomstren som sträcker sig kilometervis utmed vägrenen har en högre grad av violett än hemma. Som om ljuset ger dem mer intensitet.

Att jag hinner tänka på cykeln att denna röda i detta blå, är som det röda i det blå fjället. Och om man skulle måla det blir det för snyggt. Jag målar inte. Jag ser. Sjön så klar och kantad av ljusgrön säv. Glittret och det dova blå i berget under ett moln.

Nu är jag exakt där jag vill vara. Som om alla stenar fallit ur skorna. All karma ligger bar. Man sparkar till den på en grusväg, men mer än så är det inte. För nu är jag på den rätta vägen. Uppåt vitvattnet i fjällbäcken dit jag nådde med cykeln. Tur eller öde: Att man aldrig får någonting med mindre än att man förlorar något annat.

Att under en högre sol nå fram. Med stor möda och en sömnlös natt på ett vaggande skramlande nattåg. Inlandsbana, sen buss. Utmattad, sen utsövd. Och att då kunna cykla mot högre höjder igen (som jag inte orkade för ett år sen). Och spendera en kväll med en konstnär från Amerika medan ljuset går mot ljusare. Vända om, vända rätt, tala frankt. Och att sanning är något som uppstår av en slump, är beroende av ett visst ljus, ett visst avstånd. Kanske väder.

Nu 23 timmars ljus. Jag ska akta mig för ordet lycka. Men ordet glädje går bra. Ja, det går bra. Kanske har det med val att göra. Mer ska jag inte säga om den saken. Man vill ju ogärna tävla med Kierkegaard så här i sommarsolståndet.

I´m going, I´m gone

My heart is in the highlands.

Sommarsverige: Ledinlagom, boxarstroke och förfulad strömkaj

Japp. Det var bara dåliga nyheter idag. För här låtsas vi inte. Vi är inte "bürgerbraf". Alltmer Thomas Ledin i TV, och visst är mannen gullig; men hur mycket mellanmjölk tål musiken? Jag ser svenskarna på Rondo bete sig som om de verkligen var med om någonting. "På riktigt" som det heter numera, när man ska övertyga sig om att något är - just det  - "på riktigt". Det är som om språket regredierar tillbaka till feta understrykningar. Fast lagom hade stämt bättre.

När däremot tragedierna infaller är det i stället sportspråket som rättar leden: Den kvinnliga boxaren som utsatte sig för en sportframkallad hjärnblödning, fick - enligt boxningsförbundets talesman - en "pärla" i boetten. Jag säger bara: SLUTA! Lägg ner boxningen. Lägg ner föreställningen om jämlikhet i våldssporten. Lägg ner självvalda hjärnskador och inre blödningar. Livet är våldsamt nog ändå.

Så till Strömkajen. Som vi inspekterade idag. Gatustenen var vackert lagd. Resten kunde inte ha gjorts fulare. Min älsklingspromenad från Kungsan till Skeppsholmen, förbi Grand Hotel och Nationalmuseum. Framför dessa hus nu en sorts rostbruna pretentiöst "skulpturala" byggnader: Någon arkitekt med Documenta-hybris? Man har enligt uppgift velat göra byggnader som inte "konkurrerar" med de klassiska byggnaderna; alltså gör man kioskerna för vaxholmsbolaget mm till en sorts kullvälta containrar. Rostbrunt. Med åbäkiga ingångar, och en pretentiös trapp mitt i alltihop, där några turister kan sitta och känna sig förfrämligade en stund. Postmodernt skitminimalistiskt och liksom utdaterat redan innan det blev av, som dessutom till gränsen av all moderatmodern JÄVLIGHET I EN STAD tillåts FÖRSTÖRA det rumsliga sambandet mellan artonhundratalshusen och kajen/vattnet.

Det ÄR SOM ATT DRA IN EN CONTAINER I PETERSKYRKAN, eller som att dra in ett par rostiga godsvagnar på Markusplatsen, eller som att bygga ett par klossiga bunkrar vid Canal Grande...ja, vad i helvete ska jag mer säga: SOM ATT MED KOMPLEXFYLLD IDIOTMODERNISM FÖRSTÖRA EN AV DE VACKRASTE PROMENADERNA I STAN. URSÄKTA ATT JAG SKRIKER!
Men se själva. Och kom igen!

Bilden ovan är som vanligt en digital eufemism från arkitektkontoret, lagom men inte på riktigt.

Richard Serra, däremot, var bra på rostfärgat... men det var då det.

Eternal places of the spotless mind (4)

Från ön Vis, i Adriatiska havet, där jag var för så länge sen att det kanske är dags att åka tillbaka. Trots alla Don´t look back man bör följa i sitt liv. Men här är ljust i alla vrår och ingen bad karma.

Dessutom: Vid kollektiv bloggtorka - som nu - använd gärna youtube, filmaffischer, rewriting, gamla och nya foton; allt för att inte bara dö i stilla tvinsot ; )

I alperna med statistiken

Under de två år bloggen varit igång har jag nu haft 60.000 besökare. Är det mycket eller litet? Berätta gärna om era egna läsarantal. Själv tycker jag i alla fall det är Yippie! Särskilt som grafen blir allt brantare det senaste halvåret när månadssnittet legat uppåt 4000, och läsarstatistiken ser ut som en uppförsbacke i alperna. Men asså, hur barnslig är man att man faktiskt bryr sig om den här klättringen? Det är ju inte med ishacka och rep precis, utan en lätt match. Easy does it!

For the sake of good old times

Inte för att bräcka Gunnar, som drog igång en lätt nostalgitrip, men bara för the sake of good old times: Då ligger den här konserten i Big Sur närmare mitt dåtida sinnelag, även om jag just vid den här tidpunkten förmodligen kuskade omkring i en Taunus herrgårdssvagn tillsammans med pojkvännen, och letade efter ett hus i Dalsland, men kanske samtidigt hörde på Crosby, Stills, Nash and Young innan vi gick och la oss i sovsäckarna ovanpå höet i det lilla härbret där vi bodde sommaren innan vi köpte hus. Och all tid som gått. Mellan det ena huset och det andra, det ena landskapet och det andra, den ene bilisten och den andre, den vilda musiken och den lugna. Och lusten i att återvända till det här svänget - för att få tillbaka krafterna i en tid så annan; så intill tomhet ytlig som nu, så vulgo-posh.

Singer: En dag full av glädje

Hos svågern hittade jag en fin liten bok av Isaac Bashevis Singer. Jag har aldrig riktigt förstått mig på denne nobelpristagare; det var för mycket trollerier, skrönor och mystiska händelser för min smak. Men den lilla, täta boken "En dag full av glädje" fick mitt hjärta på direkten.
Singer berättar här om sin barndoms Warsawa. Om familjen som bor i den allra fattigaste delen av de chassidiska judekvarteren. Det är många potatissoppor med lök, dag efter dag, och en pappa som kallas rabbi, som chassiderna går till för att be om råd i allt från onda tankar, till onda magar, äktenskapsbekymmer och otillåtna begär.
"Bland judarna på den tiden var en rabbin en man med många sysselsättningar och få välsignelser". Modern är klok och instinktiv som en katt; slickar barnens ögon när de har ont i dem. Hela familjen studerar Talmud och är allmänt ovärdsliga, men den unge Singer är samtidigt förtjust i att fixa pengar; en lyckosam dag får han ihop till en rubel och blir så orolig för vad föräldrarna ska tycka om det att han använder upp alla slantar till att åka fram och tillbaka i Warsawa med hästdroska och äta godsaker: "En dag full av glädje".

Annars är Singer en flitig och ivrigt läsande pojke som går i chedern från fyra års ålder och lär sig studera på hebreiska.
"Jag var mager, vithyad, hade tanig hals, blå ögon och eldrött hår. Mina tinninglockar flög alltid som i blåst, min kaftan var oknäppt och fickorna fulla med böcker som jag lånade - två för en groschen. Jag kunde inte bara läsa en sida ur Talmud utan hjälp, jag försökte hela tiden med min fars volym av Kabbalan, fortfarande utan att förstå mycket. På de sista sidorna i de här böckerna brukade jag med färgpennor rita sexvingade änglar, djur med två huvuden och med ögon på svansen, demoner med horn, trynen, ormkroppar och kalvfötter."
Den blivande författaren lever högt på sin fantasi och sina vänskaper i ett distrikt där alla är lika fattiga, lika judiska och där inte ett enda träd finns. De blir föraktfullt behandlade av "de kristna" som Singer kallar dem. Och de är lika kulturellt "ointegrerade" som många muslimska grupper idag, och får väl ungefär samma bemötande.

Singer har en medfödd kärlek till naturen och blir överlycklig när en fjäril besöker hans balkong. Men han berättar: "Under alla år som vi bodde i Warsawa lämnade jag aldrig staden. Andra pojkar pratade om sina sommarlov. Folk for till Falenica, till Miedzeszym, Michalin, Swider och Otwock - men för mig var dessa platser bara namn. Det växte inga träd på Krochmalnagatan. Nära nummer 24, där jag gick i chedern, fanns det ett träd, men nummer 24 låg långt ifrån vårt hem".

Att ett barn växer upp i en sån materiell fattigdom och samtidigt utvecklar ett så rikt inre liv, kan kanske enkelt hänföras till begåvning och ett engagerat familjeliv. Singers bok är en förtrollande berättelse om olika sorters sammanhållning på trots av allt: Om den hängivna gamla "kristna" tvätterskan, om faderns vän, mjölkutköraren Reb Asher, stark i kroppen och lika stark i tron, alltid villig att hjälpa till med pengar, närvaro och andliga sånger, och som till sist räddar familjen från en eldsvåda.

"En dag full av glädje" är byggd på det skrönelika berättande som Singer fortsatt med genom livet. Men här är allt grundat i hans polska barndom för hundra år sen. Det är en historia ur historien. Berättad av en munter och uppfinningsrik pojke som överlevde det mesta, fattigdom, svält, tyfus, första världskriget. 1935 for han tursamt nog till USA och undkom nazismen.

Det här är en bok jag skulle använda om jag någonsin kom på den tokiga idén att handleda skrivarkurser: Den har nämligen en mycket enkel gudagåva; den lyckas göra realismen irrationell. Inte alls med hjälp av påklistrade intressanta händelser, utan med ett enkelt grepp; att ständigt växla spår. Mitt uppe i en redogörelse för familjen Singers vardagsliv, mitt uppe i kausaliteten, uppstår ständiga vändningar mellan de små tingen och de stora: mitt i diskussionen om rabbiner, krig och fred och arbetares sammanslutning, måste modern ta soppan av spisen innan den blir bränd.

Det är i denna vardagligt förankrade berättartradition man återfinner de gamla chassiderna, som jag en gång skrev en uppsats om, i Religionsvetenskap. I mycket följande kännaren Gershom Scholem. Men ännu hellre följde jag historierna från de fattiga chassiderna i Östeuropa. Ett litet exempel: Rabbi Zuzya från Anipol, som sa till sig själv och sina vänner: När jag en gång möter änglarna kommer de inte att fråga mig varför jag inte gjorde det och det, de kommer att säga: Zuzya, varför var du inte Zuzya?