Sibelius och en rockstjärna *)

Det var alltför länge sen jag var på konsert, live. Men igår, efter solpromenaden hann jag till kyrkan i god tid för en bra plats. Väninnan som blivit hostig, kunde inte följa med. I gengäld satt jag tyst mellan två lika tysta kvinnor och försjönk i total receptivitet.

Man gör så här, om ni vill veta: Blundar och räknar ner från femtio till ett. Sen är man på nollan, och då kan man ta emot Hela Härligheten.
Just denna söndag var det Sibelius. Först några spridda stycken ur Peléas och Mélisande. Men - så skamlöst vackert! Det jag hör är nordiskheten, de små visorna som blev sånger som blev till slingor i Sibelius musik. Det finns ju heller ingen anledning att låtsas att nordiskheten inte finns. Att den inte är en av ens rötter. Och särskilt om man själv har sjungit delar av sångskatten i kör, några år.

Så att: Jag har börjat - som min gamla mamma - att hålla mycket av Sibelius. Romantisk är man ju, men har trots det hunnit fram till Terry Riley, och ändå; så lätt att intas av den gamle dystre och djupe och stundtals helt exxade finnen.

Det märkligaste kom förstås med hans violinkonsert i d-moll op.47. Jag har aldrig tidigare riktigt lyssnat in mig på den, bara hört en del i radio. Nu var en av Sveriges bästa violinister engagerade, Fredrik Paulsson, som med stor känslighet rockade loss på de ytterst svårspelade solopartierna. Använde hela kroppen, spelade som en Prince mer än som en Yehudi Menuhin, och med gypsy-feeling. Och det var så bra att det blev kul, som på en rockkonsert. Eller ungefär så. Men så slipper man ju överljuden och rundgången och gnisslet, och ser en man spela häcken av sig på världens minsta skiraste violin. Samtidigt som det råder full koncentration i hela det akustiska rummet.

Sibelius. Den gamle och dysterheten. Som samtidigt lyfter så vilt och dånande av kraft och längtan. Efteråt stående applåder och bravo. Såklart.

*) Tillägg: Nu är de två. Jag har hittat den senaste inspelningen från Sveriges Radio, med helt genial violinist i solopartierna: Jennifer Pike. Måste lyssnas på först: Länk här.

Här nedan en annan, och något tyngre version, av samma violinkonsert.
Särskilt bra är det mjukare partiet mot mitten.

Rilkes brev till en ung kvinna

Rainer Maria Rilke sitter i sitt slott i Schweiz. Någon har haft vänligheten att

upplåta en bostad åt diktaren. Han har tillgång till hushållerska. Han går runt i 

sitt torn och sitt slott och i sina backiga omnejder och tänker på hur han ska 

fullborda sitt senaste diktverk. Han skriver att han påbörjade det 1912, men

därefter kom ett långt och ofruktbart uppehåll, då hans hälsa svek, och kriget

gjorde honom orolig. Han visste inte var han skulle bo. 

Men nu är det 1922 och verket är på god väg igen, och ”lite som i en

sidoström” har han också skapat de femtio sonetterna i samlingen Orfeus. Den

han anförtror sig åt – och även skickar sju av sonetterna till - är en ung kvinna

som per brev tagit kontakt med honom, Lise Heise. Hon är ensamstående mor,

ligger i skilsmässa, har problem med sitt liv, sina små barn. Allt detta framgår av

Rilkes omsorgsfulla svar på hennes brev: Han önskar att hon ska få behålla sitt

stora tysta hus och sin trädgård. Han är bekymrad över hennes sinnestillstånd:

”Måste ni verkligen bereda er på så drastiska förändringar som att flytta till

Argentina?” frågar han. Och man förstår att den unga kvinnan, hans

beundrarinna, går igenom en tumultartad tid i sitt liv, och att hon är modig nog

att fantisera om stora geografiska förflyttningar. Rilke varnar henne, milt och

faderligt, talar med besvikelse om Tyskland, som trots allt är deras hem. Så

småningom ändar den unga kvinnans kris med att hon finner sig en

lärarbefattning av något slag. Rilke uppmuntrar henne att ta sitt kall på allvar,

att gå helt upp i det. Vad den unga kvinnan varit med om undgår oss delvis,

eftersom endast Rilkes brev har sparats och getts ut, till eftervärlden.

Alla som varit unga, och kanske särskilt unga diktare och konstnärer, kan känna

igen sig i anslaget: Man tar kontakt med någon man beundrar djupt, man

hoppas på ett svar. Ofta är kontakten rätt ensidig, men i den unga kvinnans fall

verkar det som om Rilkes goda hjärta, hans ensamhet och kanske också hans

fåfänga, eller – ännu viktigare – något i hennes personlighet, fått honom att

besvara hennes brev. Korrespondensen fortsätter under fem år, mellan 1919

och 1924. Om den är sparsam, eller om urvalet i den lilla volymen Briefe an

enine Junge Frau (Insel Verlag) bara innehåller en del av breven vet jag inte.

Men trofastheten är inte att ta fel på. Han uppfattar hennes väsen, han svarar

på det, och han inväntar en förändring till det bättre. Om hans första brev är

fulla av krångligt formulerade höga ideal; långrandiga abstraktioner om det

kvinnligas väsen och konstens dito, så blir han med tiden mer känslomässigt

närvarande, mer direkt.

Jag kan föreställa mig hur råa vintrarna var i hans slott, även om den öppna

spisen var eldad. Föreställer mig hans självvalda ensamhet, som han hela tiden

försvarar som absolut väsentlig för skapandet, föreställer mig också att den

unga kvinnan når in i diktarcellen som en månvarelse, en sårbar ung själ, som

han – den gamle ungkarlen – gärna ägnar lite omsorg och platonisk eros, eller

vänskap. ”Lassen Sie alles zwischen uns sich freundlich fortzetsen von einem

Mal zu anderem”. Låt allt mellan oss fortsätta vänskapligt från den ena stunden

till den andra.

Ofta anar man att Lises bekymmer rycker alltför nära inpå honom: Hon vet inte

var hon ska bo, inte hur hon ska försörja sig. Han svarar med att tala om sina

egna boendebekymmer före kriget och under kriget. Han berättar – ganska

utförligt – om sina hälsoproblem ”alle störungen der Körpers” – och att han

aldrig skulle stå ut med att behöva förklara för en annan människa hur han

mår, och vari hans sjukdomar består. ”Nog om detta”, skriver han. Man förstår

att enstöringen skyddar sig mot minsta föreställning om att Die Junge Frau

skulle kunna komma till honom. Men när han väl satt en gräns omkring sig är

han ämabel. Han bekymrar sig om hennes tillstånd, hennes praktiska problem,

och föreslår en paus: Kan hon inte se till att få lite sorglöshet i nöden: ”eine

wenn auch noch so kleine Sorglosigheit zwischen den nöten”.

Rilke framstår som en uppmuntrande och ärlig själ. Lite kan man undra över

hur den unga kvinnans brev utformade sig över tid. Hade hon en gång en

förhoppning om att få träffa honom? Önskade hon att han skulle ta sig an

henne mer? Eller var hon en begynnelse av den sig själv utvecklande kvinnan,

hon som söker sina tvillingsjälar eller förebilder, mest för att hitta rätt på sin

egen väg. Det berättar inte den lilla boken jag håller i min hand, med sitt korta

efterord.

Detta är förstås en arketypisk konstellation, begåvad man, beundrande yngre

kvinna. Men Rilke – den generösa och empatiska diktaren, låter sig inte – trots

alla sina tidstypiska och överdrivna kvinnoideal - användas till en nedlåtande

konsensus omkring stora män. Andra må kalla honom en kulturman. Jag hör en

människa: Det faller sig inte svårt för mig - att vara i ert hjärta. “Es fällt mir

nicht schwer in Ihrem Herzen zu sein”.

______________________________

  

Text i Obs Kulturkvarten  16 februari.  
Länk.   
     


Till höger Rainer Maria
vid sitt skrivbord.

Thomas Tidholm - ur nya boken

34 grader kallt. En räv har skrikit
i mörkret hela denna natt
och ibland med svar från ännu en som mera ynkar
Det är bara ett bevis att ingen vet
vad som händer där ute
och att det angår ingen


_ _ _ _ _ _ _

Detta bara ytterst lite ur en bok som heter Hilding Kvists minnen
och kan sägas vara en metabiografi från en gamsvensk man
någonstans där ute i skogarna. Kanske Thomas Tidholms bästa,
för att han väver ihop så många delar av sin särart: Känslan
för det bortomsliga Sverige, en tid före moderniteten,
en ensamhet som är allas, en medkänsla som nu gått ner sig
i skorna hos den allra ensligaste trista mannen, som dessutom
har problem med fruntimren. Humor och en ton så resignerad
som ett litet regnväder ingen bryr sig om.
Ska återkomma om denna bok.

Bach - nästan det vackraste jag vet

Kristian Lundberg - Yarden

Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.

Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.

Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.

Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.

Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.

”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."

Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)
Republicerar den här texten med anledning av att Lundbergs bok gått som pjäs i radio. Så även ikväll 1.3.15. Här är länken. Men radioteatern överträffar inte romanen, kan jag säga.

Februarivår

Och nu - kom ljuset tillbaka. Jag tränar så jag får ont, går ut i närmsta trädgård, och hittar den här: Utslagen trollhassel som lyser limegrönt mot blanka gråisen. Där står jag en stund och andas ut. Färgen sjunker in. Bofinken hörs.

Men för att komma dit måste jag passera tretton isgator, en snöbacke, tre leriga stigar, en vattensjuk grässlänt och en blåsig bro. Kampen för tillvaron: för somliga av oss kampen för det vackra.

Jag i Obs - om Rilkes brev

Imorgon Måndag deltar jag i OBS kulturkvarten 
med en text om Rilke och hans "Briefe an eine Junge Frau".       

Sändningstid: 13.20 i P 1. 

Sänds även kl. 20.45 och kl. 00.45. 

Foto t.v.

Rainer Maria Rilke omkring 1920,
vid Château de Muzot, i Schweiz, 
där han tillbringade sina sista år och skrev 
Duinoelegierna, Sonetterna till Orfeus, 
och - Briefe an eine Junge Frau.   

Det blev bra. Här är länken: 
OBS 16.2.15