Rilkes brev till en ung kvinna

Rainer Maria Rilke sitter i sitt slott i Schweiz. Någon har haft vänligheten att

upplåta en bostad åt diktaren. Han har tillgång till hushållerska. Han går runt i 

sitt torn och sitt slott och i sina backiga omnejder och tänker på hur han ska 

fullborda sitt senaste diktverk. Han skriver att han påbörjade det 1912, men

därefter kom ett långt och ofruktbart uppehåll, då hans hälsa svek, och kriget

gjorde honom orolig. Han visste inte var han skulle bo. 

Men nu är det 1922 och verket är på god väg igen, och ”lite som i en

sidoström” har han också skapat de femtio sonetterna i samlingen Orfeus. Den

han anförtror sig åt – och även skickar sju av sonetterna till - är en ung kvinna

som per brev tagit kontakt med honom, Lise Heise. Hon är ensamstående mor,

ligger i skilsmässa, har problem med sitt liv, sina små barn. Allt detta framgår av

Rilkes omsorgsfulla svar på hennes brev: Han önskar att hon ska få behålla sitt

stora tysta hus och sin trädgård. Han är bekymrad över hennes sinnestillstånd:

”Måste ni verkligen bereda er på så drastiska förändringar som att flytta till

Argentina?” frågar han. Och man förstår att den unga kvinnan, hans

beundrarinna, går igenom en tumultartad tid i sitt liv, och att hon är modig nog

att fantisera om stora geografiska förflyttningar. Rilke varnar henne, milt och

faderligt, talar med besvikelse om Tyskland, som trots allt är deras hem. Så

småningom ändar den unga kvinnans kris med att hon finner sig en

lärarbefattning av något slag. Rilke uppmuntrar henne att ta sitt kall på allvar,

att gå helt upp i det. Vad den unga kvinnan varit med om undgår oss delvis,

eftersom endast Rilkes brev har sparats och getts ut, till eftervärlden.

Alla som varit unga, och kanske särskilt unga diktare och konstnärer, kan känna

igen sig i anslaget: Man tar kontakt med någon man beundrar djupt, man

hoppas på ett svar. Ofta är kontakten rätt ensidig, men i den unga kvinnans fall

verkar det som om Rilkes goda hjärta, hans ensamhet och kanske också hans

fåfänga, eller – ännu viktigare – något i hennes personlighet, fått honom att

besvara hennes brev. Korrespondensen fortsätter under fem år, mellan 1919

och 1924. Om den är sparsam, eller om urvalet i den lilla volymen Briefe an

enine Junge Frau (Insel Verlag) bara innehåller en del av breven vet jag inte.

Men trofastheten är inte att ta fel på. Han uppfattar hennes väsen, han svarar

på det, och han inväntar en förändring till det bättre. Om hans första brev är

fulla av krångligt formulerade höga ideal; långrandiga abstraktioner om det

kvinnligas väsen och konstens dito, så blir han med tiden mer känslomässigt

närvarande, mer direkt.

Jag kan föreställa mig hur råa vintrarna var i hans slott, även om den öppna

spisen var eldad. Föreställer mig hans självvalda ensamhet, som han hela tiden

försvarar som absolut väsentlig för skapandet, föreställer mig också att den

unga kvinnan når in i diktarcellen som en månvarelse, en sårbar ung själ, som

han – den gamle ungkarlen – gärna ägnar lite omsorg och platonisk eros, eller

vänskap. ”Lassen Sie alles zwischen uns sich freundlich fortzetsen von einem

Mal zu anderem”. Låt allt mellan oss fortsätta vänskapligt från den ena stunden

till den andra.

Ofta anar man att Lises bekymmer rycker alltför nära inpå honom: Hon vet inte

var hon ska bo, inte hur hon ska försörja sig. Han svarar med att tala om sina

egna boendebekymmer före kriget och under kriget. Han berättar – ganska

utförligt – om sina hälsoproblem ”alle störungen der Körpers” – och att han

aldrig skulle stå ut med att behöva förklara för en annan människa hur han

mår, och vari hans sjukdomar består. ”Nog om detta”, skriver han. Man förstår

att enstöringen skyddar sig mot minsta föreställning om att Die Junge Frau

skulle kunna komma till honom. Men när han väl satt en gräns omkring sig är

han ämabel. Han bekymrar sig om hennes tillstånd, hennes praktiska problem,

och föreslår en paus: Kan hon inte se till att få lite sorglöshet i nöden: ”eine

wenn auch noch so kleine Sorglosigheit zwischen den nöten”.

Rilke framstår som en uppmuntrande och ärlig själ. Lite kan man undra över

hur den unga kvinnans brev utformade sig över tid. Hade hon en gång en

förhoppning om att få träffa honom? Önskade hon att han skulle ta sig an

henne mer? Eller var hon en begynnelse av den sig själv utvecklande kvinnan,

hon som söker sina tvillingsjälar eller förebilder, mest för att hitta rätt på sin

egen väg. Det berättar inte den lilla boken jag håller i min hand, med sitt korta

efterord.

Detta är förstås en arketypisk konstellation, begåvad man, beundrande yngre

kvinna. Men Rilke – den generösa och empatiska diktaren, låter sig inte – trots

alla sina tidstypiska och överdrivna kvinnoideal - användas till en nedlåtande

konsensus omkring stora män. Andra må kalla honom en kulturman. Jag hör en

människa: Det faller sig inte svårt för mig - att vara i ert hjärta. “Es fällt mir

nicht schwer in Ihrem Herzen zu sein”.

______________________________

  

Text i Obs Kulturkvarten  16 februari.  
Länk.   
     


Till höger Rainer Maria
vid sitt skrivbord.