En blomma till 4:e advent

Cyklamen, målad av Helene Schjerfbeck 1940-41-nånting. Och här är min artikel om henne, för er som inte redan läst den.

Damaskus - där en människa faller samman av sorg

Jag var ute och gick på gatorna, bland husen som fallit. Jag såg människor som föll omkring mig, mitt på gatan, de föll ihop av sorg. De föll och grät.
Så berättar konstnären Mohamad Ali om sin smärtsamt skadade hemstad Damaskus. Och han berättar om hur hans konst förändrades. Hur han senare inte kunde göra någonting annat än att försöka komma ifrån det outhärdliga livet i Syrien. Han klarade sin färd genom Turkiet, till Grekland och upp genom Europa. Nu bor han i Sverige med sin hustru, galleristen Abir Boukhari, och deras lilla barn.

Hans historia är av det slaget man måste få höra för att inte allt om Syrien bara ska klibba ihop sig till en evighetsrulle av sorg, smärta, terrorism, bomber och förstörelse. Han blir en person, en särskild, en som inte är främmande, inte dold i en massa av odefinierbara vidrigheter.
Karine Mannerfelt har gjort en av de bästa intervjuer jag hört på länge. Allvarsam, och utan rädsla för det mest grundläggande i våra liv; tillit, förståelse, respekt, tolerans, medkänsla.


Programmet sändes i P1 idag, och här finns länken. 
Och så skrev Martina Montelius något bra idag om "the forgotten man and woman".

Sommarkväll vid Gröndal - Hilding Linnqvist

Vita Contemplativa

När man är långt ute i den vackraste, mest fridfulla natur och nås av vad fanatiker i USA och fotbollsvärlden håller på med. Vad är det med detta sorgliga århundrade?

Målning: Geertgen Tot Sint Jans. 1400-tal.

 

Vad är en Candy-Crush?

Vad är en candy-crush?
Jag ser detta uttryck flyta förbi i något socialt forum på nätet. Jag gissar att det handlar om 1) godis 2) favoriter bland män eller kvinnor 3) kanske bara en förtrollande kollega som lyfter en. Men jag vet inte säkert.
För mig finns det väl en radda stiliga män som kan kallas candy-crushes, om man så vill. Några skådespelare, musiker, kompositörer. Och David Tennant förstås. Han har ett roligt ansikte.

Det finns andra, mer subtila. Cocteau, till exempel, vars tankar jag lyfter på när jag läser en gammal intervju med honom i The Paris Rewiev. Där säger han bland annat:
"I am the antipode of Voltaire! He is all thought—intellect. I am nothing—“another” speaks in me."
"This force takes the form of intelligence, and this is my tragedy—and it always has been from the beginning".

Jag vet inte vad det är med Cocteau som gör mig lätt, men hela intervjun andas en ljus och rak uppriktighet. Den är fri från snobbism, trots att han namedroppar oupphörligt; eftersom "allting" skedde vid denna tid, mellan 1906 och 1930. Och han rörde sig, tunn och lätt med dem alla: Picasso, Apollinaire, Proust, Colette, Max Jacob, Stravinsky, Diaghilev (som jag oftast stavar fel) Nijinskij och ryska baletten, Surrealisterna, Genet, Gide, Satie, Rimbaud, osv.

Vilken tid det var! Men när Jean Cocteau berättar finns inte ett uns av barnsligt skryt. Det han berättar har däremot bäring på det konstnärliga arbetet; han droppar namn för att det var med dessa människor han delade sin konstnärliga upptäcktsresa, tidens aura och tidens fräckhet.

Han har han ett sätt att tänka och blanda linjerna mellan människor och skeenden som är genomlyst, lätt. Som om han skriver en silverne linje på himlen en ljus kväll och är helt beredd att försvinna i allt det blå. Och på liknande sätt skapa. Han är en Ariel.

Så vad betyder en candy crush? När man kan läsa en femtiotre år gammal intervju och känna sig lyft, ja, nästan lite bundis och förtjust i Jean Cocteau. Han har ju fattat. 

"I must make a disagreeable confession. I read nothing within the lines of my work. I find it very disconcerting; I disorient “the other.” I have not looked at a newspaper in twenty years; if one is brought into the room, I flee."

Han spelar inte geni, utan beskriver en tid; krafterna som gav upphov till surrealism, ryska baletten, kubism, experimenten med det undermedvetna, psykoanalysen. Han är medveten om att han är en tråd i tidsandan. Ett prisma som reflekterar tankar och kanske också lite skrot.

Men framförallt förklarar han ganska konkret och på ett goddammit obundet sätt - hur det går till att skriva. För honom. Och i det ingår att med bestämdhet kasta ut nyheterna ur sitt rum.

Läs intervjun med Cocteau här. 


- - - - - - - - - - - - - - - -

P.S. Candy Crush är ett spel som folk spelar på nätet och där markörerna är små bilder på godis. Ingen människa i min närhet vet vad detta spel går ut på. D.S.

Jag lämnar ordet till tre andra brudar - om konst, droger och banker

I en diskussion på Copyriot läser jag ett par inlägg som handlar om varför populärmusiken var bättre förr. En röd tråd går därifrån till Euroschlager - och den handlar om ekonomi: På 60-och-70-talen kunde begåvade eller bara allmänt roade musiker ta sig fram via bidrag och - inte sällan i min omgivning - något enklare extraknäck som lämnade utrymme för dagar av rep och spel. Nu gäller det att från början vara kommersiellt gångbar i sitt vejlande eller glamslammiga intåg i musikbranschen.

Detsamma gällde för konsten. Jag minns mitt samtal med Göran Tunström och Lena Cronqvist om hur mycket lättare det var för den generationens konstnärer och författare att hanka sig fram tills det hände nåt. Grundekonomin var billigare: Mat, hyra, sjukvård, resor var billigare. Så var det också när jag och min pojkvän bebodde en stor trerummare på Östermalm utan tanke på hyresnoja. Men vi var fattiga. Det var alla. Och vem brydde sig?

Nu har vi andra tider och alla är som vanligt smittade av tidsandan. Konst är något för skattesmitare.*) Marianne Lindberg De Geer skriver i Fokus om hur kommersialiseringen håller konsten i ett fast grepp: Endast hårdsäljande drar sig fram, galleristerna måste välja de som säljer snabbt, anpassningen till å ena sidan professorer, å andra sidan amerikanska ratinginstitut för Konst, ger knappast upphov till en bred generation vågsamma unga konstnärer av olika slag.

Lite lättsammare besked kommer från Berlin - om en nyanserad syn på droger. Nina Lekander skriver om Berlinares förmåga att skilja på farligt och kul. Även det en debatt som pågår i unga kulturgenerationen i Sverige. Själv har jag rökt ungefär två cigg marijuana på 35 år, så jag vet inget längre. Men jag sympatiserar ändå med en grupp som tillåter sig en mer liberal och nyanserad syn på droger. I en stad där horder av asberusade fotbollshuliganer drar fram genom gatorna då och då kan man inte annat än gilla de avspända och kanske fnissiga som rökt på. Och USA är för en gångs skull föregångsland igen, när allt fler delstater legaliserar marijuana, eller tillåter det för medicinskt bruk. Det kan nog vara lugnare än legaliserade vapen.

Lite - skenbart - off topic länkar jag även till Maria Küchens text i Tidningen Dagen. 
Maria och jag skrev parallellt krönikor för Uppsala Nya Tidning, och senare har vi råkats på twitter.
Jag har alltid tyckt om denna människa, som är en av de få som kan få mig att lyssna på en kvällsandakt ända till slutet. Maria skriver om hur hon bytte bank. Från den arrogante Nordeachefens uttalanden går hon tillbaka till sin pappa småbrukaren .  
"Samma miljardär har kallat människor som min far – de stilla i landet, de som sliter utan att ha egen vinning främst för ögonen – för ”ekonomiska idioter”. Medel ska omfördelas från dessa idioter till sådana som han själv, ”människor med idéer”. Till idéerna som hans bank praktiserar har på sistone hört att hjälpa till med skatteflykt i stor skala, att göra guldkunder av klanen Karimov – Uzbekistans diktatorer som vid några tillfällen har kokat meningsmotståndare levande – och att låna ut miljarder till en oligark med kopplingar till diktatorn i Kazakstan.
Jag förmodar att dessa personer vid en jämförelse med mig och min ekonomiske idiot till far kan sägas vara ”människor med idéer”.

Det går egentligen bra att koppla samman dessa tre inslag: Från skattesmitare till illegal droghandel och illegal hantering av stulen och eller gömd konst, tillbaka till konsten som guldtackor liggande i bunkrar på samma icke-existerande vis som pengar i allmänhet numera. Allting flyter, och allra mest flytande är gränsen mellan miljardärer och kriminella.  De som säljer hårda droger och vapen, och de som placerar svarta pengar i egna små upplägg.

"De stilla i landet"  - finns de kvar nånstans? I så fall går jag i den riktningen.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*) Panamadokumenten avslöjar hur konst används som illegal valuta: Anders Rydell i Svt.

Oscar Bergman - en fin lirare

Karl Axel Persson 1921 - 2005

Om jag hade tid skulle jag skriva något om den här målaren. Men det har jag redan gjort, i Paletten, som tyvärr inte ligger på nätet. I gengäld kanske några av er orkar hitta vad Ulf Linde skrev om honom. Perssons utställning i Djursholm var den allra sista jag såg tillsammans med min late husband.

Ernst Josephson - igen

Jag lade in en av mina gamla texter, från DN, på min konstblogg.
Om denna målning: Ernst Josephsons porträtt av vännen Carl Skånberg, från 1880.

En av de få konstverk - och det har inget med motivet att göra - som gett mig tårar i ögonen.
Den här hänger på Göteborgs konstmuseum.

Den andra av de mest rörande hänger på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn; det är Per Kirkebys
"Vinterbillede". Här finns en länk till artikel där den målningen nämns.
Och här är min intervju med Per Kirkeby.

Här är länken till björnstrand backwater och Skånberg/Josephson.

Max Ernst - snäckblommor

Mitt i terrorns dag, med rapporter från Bryssel, sitter jag och ser på den här målningen av Max Ernst. Den gör mig lugn. Det är en väl avvägd, men ändå märkligt vibrerande bild. Livet, grundformerna.
Max Ernst - som för inte så länge sen ställdes ut i Stockholm  - är en konstig målare: Han kan stelna till och bli tråkig, upprepa vissa bild-idéer tills de brinner ut: En måne över stiliserade berg, en samling höga raukar från öknen i Arizona, gestalter mitt emellan människa och förstelning. Surrealism med vackra förhinder, kan man säga.

Den här målningen är gjord 1929. Efter en kulmen som surrealistisk målare, runt 1945, blev han återigen enklare, mindre surrealistisk. Men den här bilden hör till hans tidiga franska period. Den är gjord i en förföriskt snygg kolorit som jag omedelbart drunknar i. Allting stämmer: varmt orange, olivgrönt, svart och engelskt rött. Samt de vita och blåskimrande blommorna. Han kallar dem snäckblommor. Formerna är som skal han hittat på stranden, men de är samtidigt samma former som jag ser på mina halvt utslagna anemoner, eller på den sibiriska vallmon i trädgården i Lappland, eller vallmon på Öland. Samt har jag hållit alla dessa snäckor i min hand, i Grekland, Spanien, Kroatien, och på Irland. Några ligger i mitt köksfönster for ever.

Det är detta "for ever" som är Max Ernst´s domän. Skärningen mellan levande och död, organisk och oorganisk materia. Övergångsformerna som omfattar allt liv; blommande, förstenat, mänskligt eller havslikt. Jag tror att det är den skärningslinjen som gör mig lugn. Där ligger det oändliga i sina igenkännliga former, där upprepas bladverk, blomblad, snäckformationer och trädstammar for ever. Där finns det ro i det utompersonliga.

Här är en annan text om Max Ernst, som jag skrev för Konstperspektiv i samband med utställningen 2008 på Moderna Muséet i Stockholm (Numera gratis inträde, tack vare sossarna).

Christine Ödlund på Magasin 3

Christine Ödlund, konstnär och komponist av elektronmusik, ställer ut på Magasin 3, i Frihamnen i Stockholm. Jag intervjuade och skrev om henne 2010, för Konstperspektiv. Texten finns här.
Här en länk till Magasin III. Ni har tid!

Acid Rock 2014

Vägg i utställningen. T.v. Nahuku 2016

Matisse

Ännu en pausbild. Liknar något jag alltid tycker om. Som min granne Eva brukar säga: Ditt Matisse-fönster.

Ängeln - i drömmen

"...då visade sig i drömmen en Herrens Ängel för Josef och sade: "Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bli kvar där tills dess att jag säger dig till, ty Herodes söker efter barnet för att förgöra det".
Matteus 2.13

All glory of honours, beauties, wits,
The sun itself, which makes times, as they pass,
Is elder by a year, now, than it was.

John Donne

God Jul

Målning: Pieter Brueghel d. y.

Också en sorts jul

Jag är trött, seg och fullt inriktad på att bara gå ut i västvinden, i solljuset. Om jag hinner skriva tre timmar är det bra. Men att vara ute i ljuset är första prioritet nu. Det är som en lyx; en solig dag när man bara "hänger" i parken, kollar trädstammarnas linjer mot blå himmel, och strandens kurvatur mot ännu blåare vatten. Änder, svanar och annat löst folk.

Häromdagen mötte jag en katt. Jag stod just och tänkte på Gud - ja faktiskt - och så kom ett litet djur bakifrån och strök sig mot mitt ben. Jag klappade katten innerligt, som man gör med katter. Den var snart nöjd och stack iväg åt sitt håll och jag åt mitt.
Solen, parken, den blåsiga sjön, det är vad jag gör i stället för att shoppa. Shoppa loss, som de säger. Det låter så där.

Här shoppas minimalt. Jag ska fira jul med mina äldsta vänner och deras barn, och till dem ska jag köpa något gott. Det är allt. Sen blir det som sig bör någon kyrkokonsert, bokläsning och andra vänliga möten.
Och solen som steg idag, steg upp ur årets mörkaste natt, det vet alla. Nu gäller det att hänga med, för nu vill själva livet att vi bara blir bättre.

Skål, och god jul, kamrater!

Målning: P C Skovgaard, dansk guldalder.

Och så vill jag gärna länka till en artikel av konstvetaren Carin Franzén, om "konstens omöjlighet" som en motkraft till konstens marknader: Här.

Advent - det stilla livet

Jag hör musiken. Sen gör vi maten. Stilleben av Pieter Claesz, Still life with Musical Instruments (1623)

Advent - Piero della Francesca

Madonna del parto, Piero della Francesca 1450-tal.

Advent - som den ska vara

Målning: Georges de La Tour. Hos Wiki kan man läsa följande.

Konsterna och deras skapare

Jag hade en lång dröm i natt. Om en konstnär som tyckte mycket om mig - nej ingen av de från verkligheten, de har funnits, den här var min uppfinning. Vi hade en rolig kontakt, som jag inte ska gå närmare inpå. Han var målare, men dock under terrorhot. Och han visste att ju snabbare han - efter fullgjort uppdrag - lämnade den byggnad där vi befann oss, ju mindre risk att vi andra kom till skada. (Så borde naturligtvis varje terrorhotad bete sig).

Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.

Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.

Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.

Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det  mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).

Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!

Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.

Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.

Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.

Skip to content, Jackson Pollock (American, 1912-1956); Number 2, 1949 

(Glömde poesin. Den är inkluderad i slutreplikerna).

Galleristen som sa nej till Lars Vilks

Jag fick ett mail häromdagen. Det kom från galleristen Gunnar Olsson och gällde konstnären Lars Vilks. Jag hade nyss läst det reportage om Vilks av Niklas Orrenius/DN som alla kan hitta på nätet. Min omedelbara reaktion på artikeln var bland annat att snutten som citerade Gunnar Olsson var misstänkt tunn. Jag anade oråd: Här fanns en vilja till scandal-mongering som inte stämde vare sig med med min respekt för Gunnar Olsson eller för Niklas Orrenius som journalist. 

Mer än gärna publicerar jag därför den centrala delen av Gunnar Olssons svar på artikeln, utan att veta om DN ännu velat tillåta honom en replik. Här är den:

Olsson + Vilks = Inte sant. 

Med anledning av DN:s artikel om Lars Vilks, vill jag klargöra att Galleri Olsson inte någonsin kunnat tänka sig att göra en utställning med denna konstnär. Då många som läst Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheters lördagsnummer hört av sig och uppfattat saken annorlunda och därmed oroat sig för min mentala hälsa vill jag lugna er och försöka klargöra det hela genom att låta er ta del av mitt, lätt affekterade och illa formulerade, mail till Niklas Orrenius efter att jag läst DN i går. 

Bäste Niklas Orrenius,

Detta har varit en svart dag för mig och galleriet.

Skulle jag kunna tänka mig att ställ ut Lars Vilks?!
Många har idag med förvåning, skratt och i vissa fall hån ställt frågan. Alla som känner min 42 år långa verksamhet som gallerist inser det helt befängda i att jag för ett ögonblick skulle kunna tänka mig att göra något sådant. Hela Vilks konstnärskap är så konträrt den konstnärliga linje jag hållit i alla år.  Denna konflikt börjar för snart 25 år sedan när Vilks for fram som postmodernismens apostel i norden. Jag vågar påstå att också Vilks är väl medveten om detta, vilket gör ert ”påhopp”, som jag uppfattar det, desto mer oförskämt.

Det faktum att Vilks, i sin iver att få uppmärksamhet, gått så långt att det blivit till ett besvär för honom själv och hans omgivning har inget med det faktum att göra att jag inte kan tänka mig att visa hans bilder.

De bilder jag tidigare sett och de små bilder han visade i sin mobil är i mina ögon totalt ointressanta. Att då få läsa i Dagens Nyheter att jag ”….kan tänka mig att ställa ut Lars Vilks målningar på villkor att det inte avslöjas att det är Lars Vilks som gjort dem" uppfattar jag som ytterst kränkande. Inte minst med tanke på mitt intresse för yttrandefrihetsfrågor och mitt intresse för problematiken kring extremistvåld. I själva verket upptar den nu mycket mer av min tid och tanke än konsten. 
Min erfarenhet är den att ju mer man studerar problemet, ju mer komplext framstår det. Därför aktar jag mig noga för att ta ställning och försöka leverera enkla svar offentligt, d v s för min del genom mina galleriutställningar.

Det är ju nu, som du säkert vet, i svenska konstlivet i dag en livaktig debatt om konstaktivism. Galleriet har tagit ställning i detta på ett sätt som gör att det påstående som du lägger i min mun, känns extra besvärande. Jag kräver en dementi i tryck i DN senast 2 december, med innehållet att Galleri Olsson inte kan tänka sig att ställa ut Vilks målningar. Detta är inte en fråga om yttrandefrihet eller rädsla för extremistvåld, utan en fråga om konstnärlig kvalitet. 
Om en sådan dementi inte publiceras har jag för avsikt att gå vidare med saken.
Som du förstod i vårt samtal på telefon den 27/11 var jag helt okunnig om att du var journalist och att detta handlade om en intervju. Än mindre uppfattade jag att du spelade in vårt samtal. Mitt minne av de stressade minuterna ”intervju”: Jag försökte så vänligt som möjligt köra ut, vad jag i stunden uppfattar som en uppmärksamhetsträngtande rättshaverist, Vilks. Då dök du upp med egenpresentationen ”jag är med Lars”.

Att man på något vis kan få fortsättningen på vårt samtal att tolkas till ”..kan tänkas ställa ut..”. Det har jag svårt att tro. Även om jag så vänligt som möjligt försökte avsluta samtalet utan att såra Vilks ytterligare genom att tala om min uppfattning om kvalitén i hans målningar. 
Jag har följt Vilks genom åren. Jag uppskattade mycket hans bok tillsamman med Martin Schibli ”Att bli samtidskonstnär…”, Jag tror mig också veta att Vilks känner till min verksamhet och därför också förstår det barocka i att just Galleri Olsson skulle vara det galleri som skulle ställa ut honom om inte hotbilden fanns.

Jag vägrar utnyttjas i detta syfte.
Tacksam för snar dementi.

Gunnar Olsson

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

PS 1: Gör aldrig snabb-intervjuer om något du anser viktigt att undersöka.

PS 2: Gunnar Olsson har skrivit till Vilks och bett om ursäkt för en del nedsättande formuleringar tillkomna i stundens hetta.