En slarvig anteckning

En slarvig anteckning till någonting - i alla bemärkelser gammalt - har råkat fara iväg på nätet. Jag har klickat fel tydligen. Ber om ursäkt till alla som är vana vid att läsa välskrivna och begripliga eller poetiska texter här. Den som flugit iväg och nu ligger och skvalpar i strandkanten av nätet är inget jag vill ha där. Det bara hampade sig så. Läs det inte. Släng.
Det är inte en supermodernistisk text från en dator som gått bananas. Det bara ser så ut.

De två gamla på Stekenjokk

Det jag tänker på nu, för att det strök förbi, som minnen gör, det jag tänker på är den varma septemberdagen när Gerd och jag for upp till Stekenjokk: Högplatån på gränsen till Norge som sträcker sig i mil efter mil, utan träd, men med sänkor av sälg och krypbjörk. Och nu var det höst och marken var röd eller rödgul och mossgul. Det var just ingen blåst. De lugna linjerna från fjällen längre bort var täckta av ett soldis och blånade, men det fanns ingen snö på bergen, för sommaren hade varit extremt varm. 

Vi ställde bilen och gick en bit, en stig upp mot renvaktarstugan. Och just där vi steg av, vid kanten av vägen, satt ett gammalt par i varsin utfällbar stol. De var bara där för att sitta där. De hade bra tajming, det var en av de sista varma dagarna där uppe. Så med någon filt för säkerhets skull, satt det samiska paret, och Gerd tog sig en pratstund med dem, för alla känner varann i dessa trakter. Och jag vill minnas de två gamla. Som bara åkt upp för att sitta och se ut över närmstfjället en vindstilla dag i september. Dessa människor. Så långt från plastikoperationer och brutala gym i Stockholm och New York. Så värdigt och lugnt.

Och Gerd och jag gick upp till renvaktarstugan - som inga renvaktare använder längre sägs det. Vi öppnade dörren och såg oss omkring; där var skitigt och skräpigt och helt utan hänsyn förstört. Det gick inte ihop med det gamla paret nere vid vägen. Vad det går ihop med vet jag inte. Förr stod stugor i fjällen öppna och var och en som gick ut och in lämnade stugan så som de ville finna den. Men även här har brutalegoismen gått fram. Man tar för sig, skitar ner, och går. Så som den ansvarslösa åpna människan gör med hela jorden. 

Vi vände i dörren. Jag sa: Man borde ställa i ordning det. Någon. Bygden. Ja, jag själv. Om jag bara hade bil och tordes bo här uppe. 
Sen satt vi ändå på den gamla trappen en stund i solen. Jag sjöng refrängen ur Wild Mountain Thyme för Gerd. Trots att det är hon som är sångerskan. Hon, med en make som är fena på sax. 
Och när vi kom ner igen från renvaktarstugan hade det gamla paret farit hem. På vägen tillbaka mötte vi fyra renar och saktade in. Man drar ner bilrutorna då, som man gör i naturreservat, utan att känna sig som en främling. Och det var den dagen. En av de vackraste. Sedan natten.

PS: En rätt söt version av Wild Mountain Thyme med Sarah Calderwood finns på You-Tube. Men jag har inte riktigt hittat den rätta.

Höst i Kyoto

En vän, som är arkitekt, är på resa i Japan. Går till de välordnade trädgårdarna. Grips av frustration över den tjocka strömmen av turister.
Här ett foto från en trädgård i Kyoto. Som vi vet var zen-buddhisterna fena på att arra dessa trädgårdar för kontemplation och yttre frid - som blev en inre.  Naturligtvis har konsumismen tagit över även det. Denna årstid när träd och buskar målar sig själva med ingens hand. Och digitalkamerorna klickar och mobilkamerorna står på led.

Vännen är också densamma som arrat vår väl tilltagna bakgård med rader av bambu, rodondendron, liljor, tulpaner, samt mystiska buskar och blommor jag ännu inte vet namnet på. Det har blivit en vemodigt vacker existens om sommaren, med en bred solgata mellan mars och september. Fullt av växande arter och färger. Nu intet. Ingen sol. Ingen blom. Ingen trädgårdsarkitekt. Dimma. Endast bambun är grön året om.

Foto: Susanne Tupy.

Valse Triste - Sibelius.

Sibelius. Nationalromantik. Jag vill tro att det är stora skogar och tungt fallande vatten - och en för musiker rätt bökig tempoväxling.

Men Valse Triste är också lätt. I god mening. Det vill säga - det är den så klart inte alls, för de som spelar, eller dirigerar. Jag har hört några olika inspelningar och fann till exempel den med Karajan distinkt och ändå djupt romantisk. Bitvis sockersöt. Något som inte är inneboende i musiken utan har mer med betoningar, fraseringar och sånt fint att göra. Karajans temperament var en ettrig vägvisare. Mot något som slutar i en dödsdans.

En annan inspelning, rysk, var för storvulet smetig och tappade sen greppet om rytmen. Ytterligare en tolkning - Stokowskis - blir rolig just därför att den snarare accentuerar det rytmiska. Den är på en gång resolut och alltför ivrig, och har dessutom rätt risig ljudupptagning. Men man känner anden även genom skrapet. Hos Stokowski finns några hästar med i valsen. Polska ryttare, med stövlar och sånt. Drama. Plötslig sorg.

Men så kom då Valse Triste äntligen till sin fulla rätt igår. Det var Esa Pekka Salonen som dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester på ett sätt som bara kan beskrivas som sublimt. Efter inledningens strängknäppar går valsen igång, böljande men lugnt, som över fält. Detta fält är kanske en rest av Salonens minimalistiska skolning och i så fall tackar man för den. Han låter musiken ligga ner och få fotfäste innan den drar iväg. Han växlar mellan lugnet och de förhöjda vilda fraserna. Till punkten där flöjter och violiner och bleck går upp i en sorts brusten glädje i högt tempo. Så tas de ner igen, ner i valsens svepande bort, i ett durrande orkesterljud, bort till nästan intet.

Här kan ni lyssna på hela Klassiskt på hemväg, och när ni får upp ljudslingan högst upp på sidan, kan ni fösa er fram till slutet på programmet. Där ligger Valse Triste. Där vinner Salonens tolkning ett hjärta. Och November en mening.

Målning, skiss, John Constable.

Vet inte om ni fattade länken. Det är alltså ett helt program, P 2 på hemväg, från Måndag den 17/11. Och Sibelius ligger sist i den tråden. Som jag nu ger er Här igen.

You know what a drag it is to see you - Bob Dylan.

Sur begåvad kulturmans genilåtar. Skulle kunna vara min brorscha. Eller var tog vi våra verkliga bröder och systrar ifrån? Alldeles oavsett konjunkturerna, kampen, falskheten och fixet. Vi valde med omsorg. Vi var trofasta. Vi höll ut i regnet och blåsten. Vi stod emot ytligheten och girigheten. Och se på oss nu - hur gamla vi blev.

Lyssna: Bob Dylan - Positively 4:th street

"Va såssigt". Om en arbetsplatsolycka.

Den gamla inarbetade skolgårdsdevisen: "Va såssigt" hörs i sociala medier. Ibland kanske stavat som "Vad sossigt", mera sällan "Vad såsigt", och i det senare fallet vet man ju aldrig vilka partier som avses.
I alla fall: En som jag, som inte på länge röstat på socialdemokraterna, kan ändå inte se annat än att det mesta av vad de gjort för Sverige och svenskarna i form av jämlik, stabil utveckling är omistligt. Ännu bättre var det på den tiden Socialdemokraterna hade en ideologi och en idealitet som gjorde avtryck. Bäst märks den fortfarande på en gentleman som Bengt Göransson när han oförtröttligt håller sina föredrag om Kultur. Jag vill gärna tro att en redig norrländska som Margot Wallström också kan förbättra bilden av "sosseriet". Ja, det hoppas jag.

Att jag alls skriver ett par rader om detta ämne idag, beror på utvecklingen, eller snarare avvecklingen av arbetarskydd och kollektivavtal i Sverige. Saker som varit självskrivna för Socialdemokraterna har nu vaskats undan i fagert tal om öppna gränser och fri lönesättning. Vi vill så gärna släppa in utländsk arbetskraft, och det är okej. Men de fina företagen och de nästan lika fina entreprenörerna och underleverantörerna är däremot inte så nogräknade när det gäller arbetares löner, scheman, skydd och rättigheter.

Idag dog två arbetare vid den ytterst uppstressade arbetsplats där Fortum bygger nytt kraftvärmeverk. En arbetarpappas berättelse kan ni läsa här.
Jag har bevittnat den här typen av arbetaranvändning. Jag har sett det hos underentreprenörer till en byggfirma, där polska, sydafrikanska och ukrainska jobbare fick gå i 14-timmars-pass, och bo i källarrum utan fönster, utan vatten, sju stycken. Och så vidare. Vid det tillfället ringde jag till Byggfacket - som förklarade att de inget kan göra om inte firman som anställt är registrerad i Svenska Arbetsgivarföreningen. Det var den alltså inte.

Så kringgår man högst smutsigt svenska arbetsmarknadsregler. De är ju så "sossiga". Men ni som läser om olyckan i Hjorthagen kan inte undgå vittnesbörden om slarv och skitdåligt arbetarskydd. Detta parallellt med att FORTUM är en asrik monopolfigur i svensk elförsörjning, med utdelning av miljardbonusar till höga chefer.

Orättfärdigt är bara förnamnet. Och här behöver vi ta tillbaka en hel del av socialdemokraternas segrar för arbetare. Tyvärr har "utvecklingen" under många år gått i en annan riktning. En delvis symbolisk nedmontering var att Allians-regeringen 2007 lade ner Arbetslivsinstitutet. Forskning om arbetsvillkor, arbetsrätt, skyddsavtal etc. Den forskningen skulle i stället ske vid universiteten och få en rimlig budget. Så har inte skett.

Det nyliberala liberaler ofta glömmer när de talar om frihet - är att min, din, eller Fortums frihet alltid kan ta sig frihet på andras bekostnad. Därför har vi avtal och regler. Därför ska inte trötta arbetare vistas för länge i tunga jobb (inom parentes är de få jobb som sliter ner en arbetare så mycket som byggjobb). Därför ska arbetarskydd och organisering vara på plats. Därför ska avtal finnas - också för utländska arbetare. Det är utomordentligt "sossigt".

Och ljuset lyser i mörkret

Idag på alla helgons söndag hade jag tänkt gå till graven. Mammas och pappas. Maken ligger för långt bort. Men det var dimmigt och trist och jag sköt upp det. Tog en promenad på eftermiddagen och blev överraskad av en happening vid Brunnsviken. Detta var mycket trevligt. En kollektiv rit där vem som helst kunde gå ut och in; barn och gamla, hundar och unga par.
Den fina rullstensåsen vid Bellevue var upplyst i stora gator av tända marshaller, fyra i bredd klättrade de från botten upp mot kullen. Som ett barn sa: Kolla, fint, de har gjort en stig av ljus liksom.
Tre, fyra, fem stigar av ljus, fladdrande lågor som lyste allt starkare ju mörkare det blev. Medan jag tänkte på mina tre närmaste döda: Pappa, mamma och maken. Det var inte sorgligt alls. Inte nu längre. Ty - som Johannesevangeliet förkunnar: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed. Eller - som en annan poet sjöng: There is a crack in everything. That´s how the light get´s in.

Tack till Haga Brunnsvikens Vänner som varje år skapar denna ljusfest.
Poeten är Leonard Cohen.

En fjäril öppnar sina vingar i Nepal

En liten händelse i Universum får saker att röras i en annan riktning och bidra till en tyfon över Louisiana. Alla kan den här storyn.
Omtagning kan inte skada: Det är som med rytm, som med cykler: We can´t do it alone. Inte bara tunga bigga grejer har betydelse, utan även fjärilsvingar och Amanda Jenssens sånger.

Igår hörde jag ett intressant inslag i Vetenskapsradion, kort men informativt: Det handlade om Game Theory, en matematisk  multikonstruktion som med stor säkerhet kan fastslå till exempel ett valresultat, en tid av torka, en tyfons ankomst. Validiteten vid de hittills utförda experimenten var nära 100%.

Om jag nu till exempel säger att min magkänsla anger att det finns viss risk för nyval i Sverige, så skulle Game-teoretikern nog säga ungefär detsamma; men utifrån delvis helt andra data: Mätningar utöver de samhälleligt kända.
De här matematikerna sysslar med mätningar och uträkningar över tid, samplar en så enorm mängd data att den lilla guldhorsfjärilen i Tibet inkluderas, Amanda Jenssen inkluderas, jag inkluderas, och alla folkrörelser, jordrörelser, skördar, kapitalrörelser, ett område med tbc.
Game Theory är redan oerhört nyttig som vädervarnare i Indien; kan inte hindra översvämningar, men kan bidra till att folk evakueras i god tid.

För mig är det som de andliga kulturerna alltid sagt, från samer till indianer till katolikerna i min barndom: Att allt hänger samman, det finns linjer, strömningar, det som Jung kallade synchroniciteter (utan att hinna vara med om att de kunde studeras vetenskapligt).
Det finns till och med en halvbra amerikansk film som heter Serendipity, med John Cusack, som främsta aktör - som handlar om det som inträffar för att det bara måste inträffa.

Summan av detta är att saker och ting sitter ihop och rör sig ihop, utan att vi i vår jagmedvetenhet noterar det. Men saker sker i rytmer, logaritmer, vågrörelser och ...ja, vad mer: Räknar professorn med etik och passion i sina talserier? Och kan man hoppas att tillräckligt många Amanda Jenssen och tillräckligt få George w Bush kan skapa ett mycket Roligare Game - så att Gamet till sist kan flytta en bisarr skara människohatare från centrum av beslutsfattandet, till periferin - och att de som passar varandra möts för att göra något värdefullt.

Ropa högt om någon Gameteoretiker/föredragshållare kommer till Sverige.
Själva kan ni lyssna på en liten inledande snutt här.

Undrar om jag game-teoretiskt sett kommer att bo i Lappnad om åtta år?