Balsam Karam - en stark debut

För er av mina läsare som möjligen hör hemma i det stora och vittfamnande Mellansverige och dess tidningar, så finns här det två senaste recensionerna att läsa. Om Balsam Karam och hennes bok Händelsehorisonten skrev jag idag:  

Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.

Hela texten finns bland annat här i Sundsvalls tidning, Dalarnas tidningar, Gefle dagblad, och många fler.

Tidigare skrev jag, mer kritiskt, om Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren: 

Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare. 

Finns i samma tidningar som ovan. Kultur/Nöje/recenserat. 

En nykter röst om Stadsteatern

Det ska sägas genast: Jag har sett ett par riktigt bra uppsättningar på Stadsteatern, men jag vet ingenting om teaterns inre; inte om dess ledning, inte om skådespelarna, maskinisterna, ljusteknikerna, regissörerna, och heller ingenting om Benny Fredriksson. Dock har jag hela tiden tyckt att det finns något aningen äckligt i de kampanjer som i samband med ordet "sextrakasserier" florerat i pressen. En skådespelerska som blev sur över vad? Över att Fredriksson sagt att hon "var så förutsägbar" som aktris. Väldigt elakt sagt, jag skulle vänt på klacken och sökt annat jobb. Men det är inte direkt kriminellt.

Problemet med teatrarna och filmindustrin verkar vara att väldigt få vänder på klacken och går. Man säger att det är så stor konkurrens, det är så svårt att riktigt säga ifrån. Well. Man är vuxen, eller?
Jag kan tala om att konkurrensen för frilansare är precis lika stor inom kulturjournalistiken, och att jag sagt ifrån till minst två "chefer", och även vänt på klacken. (Sorry för vuxenpoäng där).

Men, som sagt, jag vet för lite om just Stadsteatern. Och jag vet för lite om Benny Fredriksson. Men jag föreslår att ni läser Åsa Linderborg idag, för hennes ton tycker jag om: Man måste städa upp efter sig, när man under skydd av anonymitet skällt en hel hop människor, nota bene, män - för att vara sexuella idioter, förkrympta, manipulativa, etc.
Det må vara sant, en hel del, men det behövs ett stabilare sätt att ta tag i problemen. Det första är: Facklig support, sammanhållning och moraliskt stöd från Teaterförbundet. Det andra är civilkurage. Det tredje är att styrelsen för Stadsteatern/Kulturhuset ska bära sitt ansvar på rätt sätt. Om det senare skriver den alltid klarögda Inga-Britt Ahlenius i Dagens Nyheter idag:

"När ledningsproblemen i Kulturhuset Stadsteatern, för vilka styrelsen bär ett ansvar, kom upp till offentlig diskussion borde styrelsen självklart ha agerat, uttalat sig, intagit scenen. Dessa frågor var ju också deras ansvar, de hade underlåtit att agera tidigare, de hade låtit ledningsproblemen uppstå och kvarstå under lång tid. Men när Kulturhuset Stadsteaterns problem exploderar i det offentliga, då är det vd som står där ensam på scenen.
Styrelsen borde antingen ställt sig bakom sin vd, som ju utsetts av styrelsen, försvarat honom och formulerat just de omdömen som presenterats efter hans död. Om hans begåvning, om hans nyskapande förmåga, om hans stora betydelse för Stadsteaterns framgång. Tagit strid för honom, han var ju styrelsens man, styrelsen hade ju själv utsett honom.
Eller så borde de ha avgått tillsammans med honom för att markera sitt ansvar för de problem som identifierats i ledningen av Kulturhuset Stadsteatern och i teaterns kultur. Styrelsen kan fortfarande ta sitt ansvar, den kan fortfarande avgå".

Läs hela artikeln här.

Daniel Hope rockar upp och minimaliserar Vivaldi

Och med den humorn, med den remixen, hör vi för hundrafemtielfte gången Vivaldi, utan att tröttna. Max Richter heter den tyska kompositören (t.h.) som har omkomponerat Vivaldi med en rytm och metrik som närmar sig minimalismen, men ändå inte missar All That Feeling. Hela konserten är fullständigt lysande, inspelad i Rostock, med hög stämning.

Bästa musiken

Denna. Som jag alltid kan lyssna på, även när jag arbetar, om jag arbetar med något konstnärligt, skriver, målar.
Den stör aldrig koncentrationen. Den är inte mycket mer än suset i träden, ljudet av svallvågor, en rytm av snöfall som löper genom nordliga breddgrader. Ingen störande personlig dramatik, inga yviga romanser. Det var det minimalisterna menade med det opersonliga. Hos Philip Glass blir det opersonliga mer än något distanserat och rytmiskt. Upprepningarna liknar en blandning av känsloströmmar, drömmar, möten, förbiilande fragment av ett liv bland andra varelser, människor, fåglar, små ödlor.
(Dock ska man vara på ett rätt energiskt humör när man lyssnar på den, annars blir man dränkt).

Sen var naturligtvis filmen The Hours enastående bra. Och det är som om hans musik ibland blir större, mer varierad, just när den är filmmusik. Jag tycker det är roligt, hur konsterna korsbefruktar varandra, i en värld av skönhet och förtroende, långt bortom detta löjliga stackars materialistiska samhälle.

Odilon Redon - den naiva symbolisten

Nej, jag menar inget dåligt med ordet "naiv". Jag menar att Odilon Redon vann något på sin naivitet. I ett gäng av tunga symbolister som Arnold Böcklin, Pierre-Cécile Puvis de Chavannes och Gustave Moreau, alla fulla av sin egen betydelse - lyckades Odilon Redon bevara en omedelbar, liksom pudrig närhet till sina målningar. Visserligen fanns där allegorier, om än inte så heavy som hos de andra, men där fanns också fjärilar, blommor och lek, och en kolorism som blev alltmer raffinerad ju mer förälskad Odilon blev i sina pastellkritor. Så direkt har han målat den här skymningsbilden; ett förenklat havslandskap som påminner mig mycket om en skymning i Grekland.

Symbolisterna, i all sin olikhet, ville bort från realismens och impressionismens vardagsscener. Men den största av impressionister, Claude Monet, var inte så fjärran från symbolismen när han målade sina sista stora, mörkblå väggar av näckrosor på väg mot intet.
Hos Odilon Redon får fjärilarna, som brukligt är, beteckna livets korthet och skönhetens förgänglighet. Men det är den varma känsliga färgen som gör hans bilder tidlösa. Hans äkthet, skulle man sagt, förr. Innan vi blev hypersmarta. Och det är just hans brist på smartness som är så fin. Kolla kvinnobilden nedan, hon är som drunknad i naturens stämning, ett soft paper varpå stundens frömjöl, dofter och ljus sätter sina avtryck.
                                     

 

Till sist den märkliga vacka målningen, Pegasus: Ynglingen och hästen, ett motiv som fick återklang i Picassos unga människor med hästar.
Även Munch tog intryck av Redon och de andra symbolisterna när han målade sina unga män och kvinnor som emblem för en besvärlig ungdom. Men hos Redon finns inga personliga problem synliga. Bilderna är insvepta i en drömmande dimma, ett stoft som flyter med ljuset. När det uppstår komplikationer, som i de etsningar där hans symbolism goes bananas och blir litterär, är det sämre, eller som i målningen av den enögde cyclopen (som är riktigt dålig).

Redon är bäst när han bara flummar, och inte oroar sig så mycket för linjen, anatomin, eller vad som måste göras för att åstadkomma en god målerisk rebus. Han lever, tycks det mig, till hälften som ett avtryck av tidsandan - inklusive trofasta mecenater och vänner - till hälften i en sagovärld med lugna arkaiska spår.

Pegasus är målad 1900. Odilon Redon levde mellan 1840 och 1916. Född i Bordeaux, död i Paris, slapp andra världskriget. Hans konst har satt spår både hos Chagall och - i viss mån - hos surrealisterna. Det mesta hänger samman.

Trump som symbol för den sålda människan som låtsas vara rik

Trump, Donald. Född etc. Utbildning? Casinon, golfbanor, realityshower, skönhetstävlingar, etc.
En showman som med hjälp av pappas pengar fixat sig fram i affärsvärlden, men som - trots sitt eget skryt - lämnat mängder av havererade företag bakom sig. Illa behandlade anställda. Noll arbetsetik. Skulder. Men inte så stora skulder som svärsonen, nepoten, Jared Kushner. En till ihålig idol ur den amerikanska drömmen.

Den amerikanska ytan som alltmer börjar efterhärmas bland overkliga svenska drömmare:
Massor med skulder på banken och ideliga renoveringar "för att göra intryck på folk som man egentligen inte bryr sig om", som Imre Kertész skrev. Det kan verka som en liten sak. Men man ska alltid lita på reklamen. I reklamen är det en jättegrej, liksom i de eviga teve-programmen om renoveringar, husköp, en Ernst som tipsar om hur vi kan lulla in oss totalt i en mammas-gosse-värld av grilla, fixa, greja, snygga till, "nu är jag riktigt nöjd", som Ernst brukar säga, som om vi inte redan fattat det. Hur nöjda alla är.

Särskilt nöjda är kanske de som - i enlighet med den stora Trump-dockan - lyckats lista till sig en hel massa på andras bekostnad. Det syns förstås inte i reklamen men gör sitt intryck i ständiga försämringar av andra människors liv, de som ännu inte är bank-ägda bröstopererade näsopererade Las-Vegas-varelser, utan vanliga hyggliga människor, som arbetat ihop sin lön, som bodde i ett hyggligt hus, ägt av allmännyttan, som litade på sina grannar, folkvalda m.fl. att de aldrig skulle bli som Las-Vegas-Casino-människor.

Men vad vet man?

Casinovarelsen är i Sverige benämnd bostadskarriärist. Alla som vet något vet numera att dessa förstörde trivseln i absolut alla hus de någonsin kom in i. Och att de numera reser runt i Sverige och ser sig om efter lägenheter som kan renoveras upp och säljas snabbt, och att de ofta inte ens betalar skatt för sina miljoninkomster. För vem kollar? Vad jag hört från min egen bostadsrättsförening är det ingen som kollar om dessa renoveringsrobotar överhuvudtaget betalar skatt. Man svarar undvikande. Det är detsamma som att flera tusen lägenhets-fifflare åker runt i Sverige och har gjort detta till sin affärsidé. Briljant. Om man är Trump. Cyniskt och destruktivt för samhället, för alla oss och våra förfäder som var med och byggde allmännyttans husbestånd. En del av den svenska socialdemokratin som glömdes bort samtidigt som ekonomisten Kjell Olof Feldt började sätta sitt bankarschle på partiets stolar.

Resultat, kära högersossar: Vi har ett land där vem som helst kan sko sig på det som var folkets egendom. Skolor, sjukhus, hyreshus. Varsågoda fixare!
Folk - som likt Donald Trump - förgiftar miljön för alla omkring sig. Därför att de endast tänker på en enda sak; att förmera sitt ägande. Bryt ner väggar, bygg om rör, bullra i månader i streck, även lördag/söndag, och gör det med bostadsrättsföreningarnas goda minne, eftersom de också är helt Trumpifierade; huvudsaken är ju att nån sno-åt-sig-typ höjer värdet på bostäderna i huset.

Huset har nämligen, precis som Donald Trump, Jared Kushner, och hela USA, stora skulder. Skulder som uppstått på grund av alla dem som gick in och ut  i huset i 10 år och gjorde sig en hacka.
Arbetslag efter arbetslag. Svart arbetskraft. Billigt för Trump, billigt här. Resultat: Läckande rör, mögel i tak, felbyggda altaner, dysfunktionell hiss, men vafan - vi ska ju ändå sticka härifrån, vi som sticker från allt skit och lämnar över det till andra. Vi låtsasrika, med alla våra lån på banken. Och så de halvkriminella, som utnyttjar Sveriges byggbestånd, men inte betalar skatt för det som århundraden av svenskar byggt upp.

I varje hus en Trump, snart en i varje familj. Det är den amerikaniserade motsvarigheten till kommunismens statliga kontrollanter. Här är kontrollen helt enkelt pengarna. Vad man kan ta från andra, och komma undan med. Vilka samveten som köper sig fria. Vilka samhällsregler som upphör att gälla, vilka dagliga doser av fixarnas buller människor ska stå ut med, för pengarna.

Pengarna är det nya samvetslösa samvetet. Säg goddag till Herr Trump i Spegeln. Och invänta bostadsbubblan med saktmod. Du kan bli president. Eller något annat, som också är på låtsas. Ett lån. En bubbla. Ett jagande efter vind.

"Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me." (Imre Kertész)

PS: En helt annan sak är ju att människan kan ha en naturlig stolthet, utan tillsatser, så att säga.
       Men det vet man nog inte riktigt vad det är längre.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Se även: 
Marknaden vill ha bostadsbrist.
Spekulationsköp i Stockholms bostadsboom dippar och flippar ut. 
Bostäderna har blivit svensk ekonomis akilleshäl – peta på huspriserna och moder Svea darrar. 
Och för er som är mer intresserade av grafer och kalkyler och ev bostadskraschlandning går det att Lösa Per Björklund här och på andra ställen. Följ honom gärna på Twitter för en viss överblick.
Han har skrivit en bok också, den heter Kasinolandet.

Bild: Meghan Dauphinee

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

Vita plåstret

Jag kan fortfarande höra min mamma och pappa skratta tillsammans. Ofta och gärna, till och med åt sig själva och varandra. Men ett särskilt minne flöt upp ur medvetandet. Vita plåstret.

De sa det rätt ofta, och så fnissade de. Så här till exempel:

-  Den där kvinnan Abel gifte sig med, har du sett henne, hur är hon?
-  Ja, vad ska jag säga. Vita plåstret.

Fniss. Definitivt elaka fniss. Eller så här.

- Man kan bli lite, lite trött när de anställer en som knappt är kvalificerad. Mycket korrekt, välkammad, artig mot alla, men....
- Vita plåstret?

Befriande skratt.

Det är förstås en oerhörd arrogans i detta. Inte en centimeter politisk korrekthet. Men Vita Plåstret är faktiskt en kul, delvis adekvat beteckning för folk som sällan ger ifrån sig något annat än en konventionell fras då och då, och med en minimal repertoir av uttryck. Konstnärsarrogansen; att de flesta civila är lite, lite tråkiga, hade fler uttryck för det: Privatmänniskor.

-  Vilka var där?
-  Bara en massa privatmänniskor.

Privatmänniskor var de som inte hörde till teatern, filmen, konstnärerna, målarna, musikerna etc. En del var säkert bra människor. Men i sin fortfarande ungdomliga arrogans tyckte mina föräldrar helt enkelt att det som var tråkigt var tråkigt, och det var ett starkt kriterium. "Finns ingen större synd än tråkighet" brukade min pappa säga. Vet inte om han rentav citerade Oscar Wilde.

Ja, såna var de. Samtidigt som de naturligtvis hade vänner ur helt andra kadrer; en resebyråchef, en läkare, en professor i medicin, en psykiater etc. Ingen av dem var beige.

Det är förstås så att vi alla (utom helgon) har denna benägenhet att skoja om andra människor, särskilt om de som tråkar ut oss. Men det ska helst ske privat. Det ska inte behöva drabba x,y, z.
I vår tid, om vi nu ska moralisera en smula, finns all den där arrogansen visavi andra människor hängande på twitter och facebook i ett rum som aldrig tar slut. Och same shit är upphöjt till klickbete i dags-och-kvällstidningar. Det är ofta inte ens roligt. Ofta är det ångande hatiskt. Men det är en annan historia.
I ett enda avseende är jag borgerlig; elakheten och de upphöjda skämten om tråkmånsar bör helst hållas inom hemmet. Om inte hemmet också består av tråkmånsar, för då funkar det ju inte.