Kriterier på narcissism (1)

Alain Delon om sin ex-fästmö Romy Schneider som dog en olycklig död vid 43:
Det var på något sätt riktigt att hon dog medan hon ännu var vacker. Jag hade inte velat se henne bli sjuttio.

Meh. "Male Chauvinist pig" räcker liksom inte här. Det är något närmast psykopatiskt narcissistiskt: Att inte längre kunna spegla sig i den andra. Hellre glaskistan.

En rätt bra skådespelare, med en skallerorm i skallen. Var det därför jag aldrig riktigt tyckte om honom ens när jag var ung, och fastän han var så "söt"? Han såg alltid ut att spegla sig i kameran. Det fanns en kyla i de där vackra ögonen.

Trots det: Viscontis "Rocco och hans bröder" var väl värd att se om, i lördags. Mycket rörande realism. Mycket italiensk melodram. Mycket bögig kamera. Man hör en regissör som säger: Blöt läpparna innan du tittar upp. Och det är en av många saker som Delon var bra på.

Vackert väder

Foto: Gerd Ulander

Tolta ängsull bergsbestigning

Hej alla söderboende. Ni som nu sitta i goda 25 grader och grilla eller slöa på verandorna, dricka vin och är allmänt trevliga framåt elva. Här ser ni en som inte bara är trevlig utan dessutom fena på tajming.
Idag bara regnar det. Men igår var alltså den enda dagen på fem som bjöd 20 grader, sol och svag vind. Tusan så fint! Jag min gamla strokade tappra idiot tog cykeln mot fjället, en sträcka på cirka en mil. Som jag bara kan cykla i tre kilometer, sen måste man dra cykeln till fjällets fot och möjligen rulla ner igen. På en knastrande bökig grusväg.

Med två bananer på fickan, samt en chokladkaka och lite bröd steg jag uppåt mot trädgränsen i varm sol. Stannade till för att vila, dricka bäckvatten i handen, sitta ned vid en myr med illgrönt gräs, silvergrön sälg och små brungröna granar.

Upp upp igen. Tills jag äntligen nådde fjället som jag alls inte orkade nå själv, förrra sommaren. Hade glömt hur denna utsikt fyller mig med fullkomlig glädje. Som om jag var född till att bo i en litta stuga vid fjällets fot. Nog har jag några samegener - men så många är de ju inte.

Går förbi vägrenar med tolta och rallarros. Kommer upp där ängarna sluttar i en lång lugn linje ner från bergets fot. Där växer ett styvt gräs och ängsull. Så mycket att ängarna var vita i år. Där rinner bäcken vars vatten smakar järn, särskilt nu när det inte regnat på länge.

Sen tar man de klassiska spångbrädorna och upptäcker att ens balanssinne maxat från 20 till 80, åren efter s. Jag har vandringstav med, och det är bra. Vinden är ljum och lagom, knott blåser bort. Ja, hela svärmar av jag, mig och mitt, blåser bort. Man är liksom genomströmmad av allt det andra. Det stora. Det här är min El Camino, Karin.

Ser ut över dalen nedanför fjället, där myrarna ligger långsträckta, blekgröna, och varje rörelse av en björn eller järv borde synas. Gölarna glimmar i kvällsljuset. De små björkarna klättrar uppåt i sega rörelser, lika skimrande vita som ängsullen. Och jag klättrar uppåt med dem. Inte till toppen av berget. Men till toppen av min förmåga. Jag är tydligen en som inte ger sig. Belöningen: Livets storhet, utan ord och konversationer. Det milsvida landskapet med blånande höjder åt Norge till. Tusen nyanser av grönt i dalar och berg.

Jag vet inte jag - men vad ska man med allt det andra? Samhörighet finns ju här med. På väg nerför fjället, rätt så matt, möter jag en bil. Två kvinnor från grannbyn har varit uppe på en kvällstur och stannar till. "Vi undra vad det va för hurtbulle som va opp och cykla på den här dåligvägen". De ger mig lift tillbaka ner i dalen. Men inte bara det; den ena tar min cykel och cyklar ner den, medan den andra kör mig hem. Därmed slapp jag vara helt utpumpad idag. Så stor hjälpsamhet möter jag bara i Lappland, och på en del andra utsocknes platser i Sverige. Tack Kerstin, och du, den andra, samekvinnan, som jag glömt namnet på. Vi ses igen!

I brist på nytagna bilder repriserar jag toltan från i fjol.

Varje liten plätt

Det är lite som att segla: att cykla förbi, gå igenom, halvt bortblåst ta sig fram i det här vida landskapet. Den långa linjen av fjäll mellan ett vatten och en himmel som ständigt skiftar. Om jag bodde här uppe skulle jag slå till och bli en alldeles (o)vanlig landskapsmålare. Men just nu har jag inte ens en kamera att belägga mitt seende med. Borde be Gerd att låna mig en del av sina bilder, de nytagna, som är hej vilt vackra. Nu när jag inte hann köpa ny kamera före avresan. Och inte gitte ta med mig den analoga.

Å andra sidan: Hade jag en kamera skulle mina inlägg lätt reduceras till en fotoblogg; och det tror jag inte att jag vill. 
Så  - nu kommer jag inte längre än till detta: Varenda plätt är så älskansvärd att mina ögon aldrig får nog: De runda små strandåsarna täckta av blåbärsris, lingon och kråkris, gul sand under. De långa fina stränderna, stundtals grårosa intill källklart vatten.

Det forsande vattnet mellan två sjöar där jag stannar till för att andas. Den långsträckta grankanten med tunna spiror. Dofterna som når en utan inblandning av avgaser och infantila musikstycken. Fem mils tystnad; den som party-släktet fördärvat i skärgården. Och man kan undra om norrlänningar är ett särskilt ovulgärt folk. Klass har de i alla fall. Här uppe i de nästan klasslösa långa myrarnas land. Där bara skogen är ännu mer hotad än jobben.

Kallt och Noir

På radion spelar de "We don´t fall in love around here any more". Vilket jag efteråt diskuterar på stranden med en frånskild 60-plussare. Vi skrattar förstås, som man gör. Hon stretar vidare med barnbarnet. Jag med mig själv.
Men till min förvåning fick jag idag ett gott tips från Richard Dawkins i hans TV-serie om livet, döden och fortplantningen. Man ska ju alltid luras att tro att det är det fantastiska vidarebefordrandet av gener som det mesta handlar om. Men det visar sig lite på trots av naturen, och korallernas maxade sexualliv, att en tredjedel av världens hundraåringar är barnlösa, de andra två tredjedelarna har fått barn sent eller fått färre än genomsnittet.

Asså - jag tror ju inte jag blir hundra för det. Men jag satsar på nittio. Pöj, pöj. Jag har så mycket kvar att göra. Minst fem böcker och tillika hinna resa, måla, träffa folk. Fall in love again. Men lika gammal som de äldsta musslorna, 500 år, vill jag inte bli. För det krävs ett tjockare skal.

Här blåsigt, grått och kallt. Uppklarnande mot kvällen. De två fjällflygen ligger kedjade vid bryggan och kunde inte lyfta idag. 25 grader hemma ser jag. Här 15. Men vad tusan. Hemma har jag ju jämt.

Idag vaknade jag dock med visst missmod, eller kanske bara rastlöshet, och fantiserade om vilken plats i vilket land jag skulle välja som en mer sydlig resort före vintern. Lyxproblem, kallas det. Men sen kom solen fram igen och då är ingen plats i världen vackrare än den här.

Igår kväll såg jag Dimmornas kaj på TV. Minns inte att jag sett den förut. Är det möjligt? Med så många år på Cinemateket. I alla fall: Det är en av världens underbaraste filmer. Varför? Den är melodramatisk (dödskyssen), bitvis freudiansk (pistol/phallos), men samtidigt fylld av vardaglig poesi. En story med avvikelsernas charm. Alltså - hur regissören mitt i en scen som handlar om en soldats flykt langar in en alkis, en självmördare, en bortsprungen hund, en presentshop, dess ägare -  en lismande fuling, en ung kvinna, föremål för allas åtrå, en avlägset belägen godhjärtad caféägare, ett gäng kriminella, en konstentusiastisk kapten, och var och en av dessa figurer tillåts ta tid, bli förtrogen med åskådaren, göra sitt begränsade liv gällande i tre scener eller tio. Man hinner t.o.m. se Jean Gabin byta skor och knäppa byxor. Det är raka motsatsen till det effektiva klitsch-klatsch-filibombom-berättandet som senare filmindustri ägnar sig åt.

Dimmornas kaj handlar kanske, ytligt sett, som en vek film noir, om mänsklighetens depressiva och cyniska kris efter ett krig, men undersidan handlar om livets egenvärde. Life and life only. Fall in love, ät lite mat, prata med de andra, fly och illa fäkta, och börja om igen. Hjälten dör, men filmens människorespekt består, omsluten av dimmorna. Jag associerar till Dostojevskij som i en av sina romaner låter någon säga/tänka: Meningen med livet är just själva livet. Sån är Marcel Carné som bäst.

Och så minns jag att min pappa gillade Jean Gabin, Michèle Morgan och kanske allra mest: Michel Simon, som gör ett litet underverk med den otäcka lismande affärsmannen. En fuling som väcker medlidande. Femton nyanser av komplikation. Ändå är det fotografiet som är det främsta cineastiska underverket i den här klassikern. Se!

Regnigt i Le Havre. 

Kung Dysterkvist

Reinfeldt alltså. Med all respekt för vad långa EU-resor och sammanträden kan göra med en människa - men aldrig att jag sett en partiledare tillika statsminister framträda med så total renons på vitalitet som FR i Almedalen. Långa glädjelösa haranger, som tagna ur ett tal för sju år sen. Same, same.

Och så den där lilla skitsnobbiga antydningen om att oppositionen skulle vara illa förberedd. Som om vana socialdemokrater, och en fotsäker fd metallare skulle vara någon sorts småbarn i politiken. Nej Kung Dysterkvist - där gick du bet. Alla kommer inte från vare sig MUF eller SSU, eller ens ung vänster eller grön ungdom: Somliga har varit ute i det verkliga livet innan de tog svängen in i politiken.

Sällan gör han sig sämre, Reinfeldt, än när han odlar satir som han inte behärskar. Inte ens moddarna på första bänkraderna hade mer än måttliga applåder att komma med. Och jag satt i TV-soffan och gjorde det jag sällan gör: Tryckte på stillbild. Varenda gång jag gjorde det fick jag fram en man med dystert ansiktsuttryck, och lågt självförtroende. En som förväxlat ordet ansvar med ordet trist. Kanske mest beroende på trötthet. Men talet lät ihåligt, och The Puppet Show lyckades inte fylla sin figur med vare sig energi, mod, hopp eller trovärdigt engagemang.

Jag hörde bara någon som talade om miljarder. Men glömde de miljarder hans utvalda privata vårdvinstbolag skyfflat ut med kolspadar ur landet.
Jag hörde bara pengar. Och att vårdbiträden skulle få mer som vanligt. Inte att de redan rika skulle få enormt mycket mer, som det nu fixat genom sittande regering.

Jag såg en trött man som manövrerade sig igenom ett tal. Och varje stillbild var som tagen ur en stumfilm. Fattades bara en peruk och Reinfelt skulle se ut som åldrad Gloria Swanson, eller Louise Brooks i någon dyster pose. Så åtminstone en grej gjorde han helt klart: Man blir inte lycklig av högre lön. Inte ens i toppen.  Kanske har de roligare - ungdomarna på McDonalds. I alla fall var det vad han sa. Ungefär.


(Ursäkta så hemskt mycket Gloria, ovan och Louise, t.h. You made it better the first time).

Blommor blåst åskmoln

Mera blommor, jag kan bara inte låta bli: Plockade nio sibiriska vallmo häromkvällen i det långa ljuset. De växte vid en gammal nedlagd brädgård, stals alltså inte från någon. En gammal nedlagd brädgård är annars en miljö som väcker allt möjligt. Men inte rädsla. Bara en lite skum stämning. Vilka var här? Vad gjorde de? Varför tog det slut? Intill brädgården en tjärn stilla bligande som ett koöga.

I cykelkorgen: Vallmoblom, det sprödaste av allt; med en stängel tunnare än en hårnål, och så de skiraste kronbladen. De står och dansar i mitt köksfönster. Liksom de dansar på den sibiriska tundran.
Utflykt till norra sidan av sjön. De långa istidsskulpterade holmarna, med ömsam ljus sand, svart sten och gula sansdstenstoner. Hittade en Gabbro igen. Min totem-sten. Det fattar väl alla att den är döpt efter mig? Nu tog jag för ovanlighetens skull med mig en klump som såg ut som lava, full med hål, men grön som ärgad koppar. Ligger i köksfönstret. Där räven gick förbi i den eviga dagen klockan ett.

Ute i skogen strök en doft av vilt omkring och varslade om nåt; järv? Jag vet hur räv luktar, men det här var något annat. "Ett sista tror jag på, det vilda" sa Ekelöf. Jag tycker det är en dum devis av en av Sveriges mer kultiverade herrar. Men det är väl så man kompenserar. Annars behöver man inte tro på det vilda. Det är där ändå. Vad man behöver tro på kan vi ta en annan dag. Men jag tycker Gustav Fridolin sa en hel del bra saker i Almedalen. Som jag tittade på bara för att det regnade och blåste.

Dagen mörknade i morse och blev till åskmoln. Regn. Regnbåge. Nu sol över blomsterslänterna och bakom det illande gröna, det blåsvarta molnet. Och så var jag över till Anne-Marie och tittade till det nya fölet. Det är en vecka gammalt, och stoet vakar så att man knappt får röra det. Ni vet hur föl ser ut, så nog om det. Det här är vitt och ljusbrunt. Islandstyp. Man gillar.

Det man däremot inte gillar är reprisen av Skärgårdsdoktorn. Den saknar verkligen varje uns av vildhet. Velour rätt igenom. Alltå: Hur gammal får en serie bli? Kan inte någon vara snäll och klippa om? Allt långsamt är inte Tarkovskij. Ju. Men de långa långsamma stränderna här, och bergens linjer, och de klara vattnen; de kunde passat i en av hans filmer: Spegeln, Solaris. Ljuset. En nedlagd brädgård. Ufostenar.

Bild hämtad från Naturhistoriska Riksmuseets hemsida.