Judarnas historia: Kletzmer till det!

Om ni inte redan sett/följt Simon Schamas rörande, kunniga och gripande berättelse om Judarnas historia (BBC) så kan ni fortfarande följa den nu, i veckan, och på Svt Play:
Här. Missa inte!
Och; det finns en djinn eller tre i den här musiken. Se även Singer: En dag full av glädje.

Tremendum et numinosum

Tremendous and numinous, as we say over there. (More often; "awesome").
Men beteckningen tremendum et nominosum kommer från den gamle religionshistorikern Tor Andrae, som jag hade en del att göra med en gång i universitetsvärldens litteratur.
Kom att tänka på honom idag under en orgelkonsert i Jakobs kyrka.

Andrae som var präst och son av en präst, blev sedemera biskop i mitt gamla Linköping (Sveriges vackraste domkyrka) och ännu senare invald i Svenska Akademin. Vilket inte hindrades av att han skrivit en inlevelsefylld bok om Mohammed och Islam. Men han var mer än inlevelsefylld; han var den tidens främste kännare av religiös mystik. Och född i Småland, som sig bör, höll jag på att tillägga.

Men till saken: Det stora mötet med tillvarons absolut okontrollerbara krafter, av somliga kallade Gud, av andra Kärleken, eller Stormen - fick hos Andrae benämningen: Tremendum et numinosum. Rätt bra beteckning, om ni frågar mig. Upplyft och skakad, upprörd och liksom slagen till marken blir man ju ett par gånger i livet, och att då sylta in sig med intellektuella förklaringar räcker bara en bit. Ja, det räcker en bit. Sen vidtar det irrationella, mystiken, om man så vill. De delar av tillvaron; känslor eller händelser, som övergår min förträffliga hjärnas kontroll. Och där någonstans står det fortfarande skrivet: Tremendum et numinosum.

Organisten Olle Johansson tvekade inte att ge oss detta idag. Kyrkan blev en gigantisk resonanslåda för en "Gud" som kan vara skrämmande, åskande, stormande, you name it.

Sen över till den ljuvliga delen; en ännu värmande glödande sommarkväll på Skeppsholmen. Därefter en hot curry med rätt sorts vin. Livet!


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Charles Tournemire: Communion. Ur L´Orgue mystique"



och den här på en och samma gång. Varning: Sätt inte på för högt ljud!

Wagner Wettex Wotan

Jag tror Wettextrasan är den för mig bättre innovationen. Just idag. Många skulle nog säga Wagner: Ringen. Brynhildes aria. Den vilda ritten. Ragnarök. Tannhäuser.

Nu pågår festspelen i Bayreuth och musikradion är uppfylld av Wagners musik och 200-årsminne. Jag diskar och gör rent, använder Ajax (en tystare hjälte än Wotan), och torkar bänk, kakel, spis med lilla Wettextrasan. Samtidigt som ouvertyrer, arior, duetter vimlar runt under mitt kökstak. Sen flyttar jag radion till rummet, av omtanke om kvinnan på andra sidan köksväggen som just fått en bebis. Jag har hört att små barn gillar musik; men Wagner?

För mig framstår Wagners operor, förutom en del nazistisk drama-staging, som det största försöket att skapa en sekulariserad/konstnärlig religion. Det är det som gör konceptet så svårartat. Vissa stycken hos Wagner kan göra mig fullständigt öppen; något dundrar rätt in i mitt behov av häftighet. Vildheten i den vilda ritten, ouvertyren till Lohengrin,  hängivenheten, växlingen mellan lyriskt tragiskt och dramatiskt ös och frustande dvärgar är väl ungefär lika lockande som en Fanatsyfilm för en tonåring. Fast vackrare, måste erkännas.

Men all den här mytologin, det heroiska, konflikternas extravagans, är ändå lite åt det tröttsamma hållet: en intensitet, ett allvar och en humorfrihet, som påminner om det sämsta i religionerna och i adolescensen: Fanatismen, högtidligheten, snedvriden offervilja, nationalmyter, magistrala tongångar, auktoritära ledare?

Ja, alltså, ni som är mer Wagnerianska än jag; detta är ingen dom utan enbart ett stort tvivel. Jag har all respekt för Birgit Nilssons Liebestod ur Tristan och Isolde. Men bäst är Wagner på bio: I upptakten till Fellinis film 8 1/2, som är min ungdoms hörselbild av valkyriornas ritt. Tyvärr hittar jag bara en dålig upptagning från filmen på you-tube, så jag tar Bayreuth 76 i stället. En variant av den här låten:

Wind we, wind swiftly
Our warwinning woof.
sword-bearing rovers
To banners rush on,
Mind, maidens, we spare not
One life in the fray!
We corse-choosing sisters.

Snyggt. Men, nej tack, sisters! Be brave, not brutal! Tänk på bebisen på andra sidan väggen!

Singer: En dag full av glädje

Hos svågern hittade jag en fin liten bok av Isaac Bashevis Singer. Jag har aldrig riktigt förstått mig på denne nobelpristagare; det var för mycket trollerier, skrönor och mystiska händelser för min smak. Men den lilla, täta boken "En dag full av glädje" fick mitt hjärta på direkten.
Singer berättar här om sin barndoms Warsawa. Om familjen som bor i den allra fattigaste delen av de chassidiska judekvarteren. Det är många potatissoppor med lök, dag efter dag, och en pappa som kallas rabbi, som chassiderna går till för att be om råd i allt från onda tankar, till onda magar, äktenskapsbekymmer och otillåtna begär.
"Bland judarna på den tiden var en rabbin en man med många sysselsättningar och få välsignelser". Modern är klok och instinktiv som en katt; slickar barnens ögon när de har ont i dem. Hela familjen studerar Talmud och är allmänt ovärdsliga, men den unge Singer är samtidigt förtjust i att fixa pengar; en lyckosam dag får han ihop till en rubel och blir så orolig för vad föräldrarna ska tycka om det att han använder upp alla slantar till att åka fram och tillbaka i Warsawa med hästdroska och äta godsaker: "En dag full av glädje".

Annars är Singer en flitig och ivrigt läsande pojke som går i chedern från fyra års ålder och lär sig studera på hebreiska.
"Jag var mager, vithyad, hade tanig hals, blå ögon och eldrött hår. Mina tinninglockar flög alltid som i blåst, min kaftan var oknäppt och fickorna fulla med böcker som jag lånade - två för en groschen. Jag kunde inte bara läsa en sida ur Talmud utan hjälp, jag försökte hela tiden med min fars volym av Kabbalan, fortfarande utan att förstå mycket. På de sista sidorna i de här böckerna brukade jag med färgpennor rita sexvingade änglar, djur med två huvuden och med ögon på svansen, demoner med horn, trynen, ormkroppar och kalvfötter."
Den blivande författaren lever högt på sin fantasi och sina vänskaper i ett distrikt där alla är lika fattiga, lika judiska och där inte ett enda träd finns. De blir föraktfullt behandlade av "de kristna" som Singer kallar dem. Och de är lika kulturellt "ointegrerade" som många muslimska grupper idag, och får väl ungefär samma bemötande.

Singer har en medfödd kärlek till naturen och blir överlycklig när en fjäril besöker hans balkong. Men han berättar: "Under alla år som vi bodde i Warsawa lämnade jag aldrig staden. Andra pojkar pratade om sina sommarlov. Folk for till Falenica, till Miedzeszym, Michalin, Swider och Otwock - men för mig var dessa platser bara namn. Det växte inga träd på Krochmalnagatan. Nära nummer 24, där jag gick i chedern, fanns det ett träd, men nummer 24 låg långt ifrån vårt hem".

Att ett barn växer upp i en sån materiell fattigdom och samtidigt utvecklar ett så rikt inre liv, kan kanske enkelt hänföras till begåvning och ett engagerat familjeliv. Singers bok är en förtrollande berättelse om olika sorters sammanhållning på trots av allt: Om den hängivna gamla "kristna" tvätterskan, om faderns vän, mjölkutköraren Reb Asher, stark i kroppen och lika stark i tron, alltid villig att hjälpa till med pengar, närvaro och andliga sånger, och som till sist räddar familjen från en eldsvåda.

"En dag full av glädje" är byggd på det skrönelika berättande som Singer fortsatt med genom livet. Men här är allt grundat i hans polska barndom för hundra år sen. Det är en historia ur historien. Berättad av en munter och uppfinningsrik pojke som överlevde det mesta, fattigdom, svält, tyfus, första världskriget. 1935 for han tursamt nog till USA och undkom nazismen.

Det här är en bok jag skulle använda om jag någonsin kom på den tokiga idén att handleda skrivarkurser: Den har nämligen en mycket enkel gudagåva; den lyckas göra realismen irrationell. Inte alls med hjälp av påklistrade intressanta händelser, utan med ett enkelt grepp; att ständigt växla spår. Mitt uppe i en redogörelse för familjen Singers vardagsliv, mitt uppe i kausaliteten, uppstår ständiga vändningar mellan de små tingen och de stora: mitt i diskussionen om rabbiner, krig och fred och arbetares sammanslutning, måste modern ta soppan av spisen innan den blir bränd.

Det är i denna vardagligt förankrade berättartradition man återfinner de gamla chassiderna, som jag en gång skrev en uppsats om, i Religionsvetenskap. I mycket följande kännaren Gershom Scholem. Men ännu hellre följde jag historierna från de fattiga chassiderna i Östeuropa. Ett litet exempel: Rabbi Zuzya från Anipol, som sa till sig själv och sina vänner: När jag en gång möter änglarna kommer de inte att fråga mig varför jag inte gjorde det och det, de kommer att säga: Zuzya, varför var du inte Zuzya?

Djävulen är katolik?

I sin bok "Answer to Job” skriver C G Jung om motsatserna inom människor: Ont/Gott, Omoral/Moral, Ideal/Avgrund. Han tar religionspsykologin och naturligtvis Bibeln som exempel, och som alla vet (?) relaterar han religiösa fenomen och deras symboler, Gud, Kristus, duvor, Sophia, Johannes Uppenbarelse, med mera, till arketyperna inom människan. Dessa grundläggande fenomen som återfinns i alla kulturer och som rör människans symboliska hantering av livets, etikens och den sociala sammanhållningens problem.

Halva vitsen med Jungs tanke är att han – kortfattat uttryckt – ställer Gud till svars inför Job, i stället för tvärtom. Jobs bok handlar om en tidigare lyckosam man som oförtjänt drabbas av sjukdom och annat elände. Liggande på marken och kämpande med sin olycka, måste han dessutom åhöra de religiösa besserwissrarnas babbel, som går ut på att han måste ha gjort något ont för att drabbas så illa. Dessa gammeljudiska moralgubbar tror sig alla vara på Guds sida. Deras auktoritetstro gör det omöjligt för dem att vara empatiska med Job. I stället för att ge honom ”their warmhearted support, they moralize in an all too human manner, that is, in the stupidest fashion imganinable". 

Det Jung vill åt, och demonstrerar, är hur hela den bibliska gudsbilden rymmer ett negativt mörker. Gud skapade vidundret Behemot. Sjukdomar, krig, hat, hämnd och allt mänskligt elände ryms inom ramen för de gudar människan härbärgerar i sitt inre. I Jobs bok dundrar Jehova och hans små osjälvständiga kamrater mot den enda fritänkaren i gänget: Job själv. Mannen som sida efter sida ifrågasätter vad Gud har för intresse av att just han skulle få det så överjävligt.

Jungs "antwort" mynnar ut i detta: Att Job tänker själv, att han inte gör sig till offer för en övermäktig Gud som håller haven och bergen och människorna i sin hand. Job protesterar mot den underliga religiösa rättsordningen: att Gud vet bäst även när han beter sig illa. När Job reser sig ur sin sjukdom har han bjudit motstånd och hängt av sig övermakten.

Människor som identifierar sig med ovanstående gudomliga rättsordning, fundamentalister, protestanter, grekortodoxer, judar, mohammedaner, antroposofer, Livets Ord och andra mer besynnerliga sekter, blir i sina egna ögon bärare av auktoritetens gud. Och auktoritetens gud visar sig alltför ofta vara en liten skit; hen dömer folk, statuerar exempel, straffar, utesluter de icke önskvärda, förföljer andra och döljer för sig själv Ondskan i sina handlingar. 

En person som på det medvetna planet  - Ego in absurdum – identifierar sig med det enda rätta, läser helgonlegender i parti och minut, går och biktar sina skitsynder, kan samtidigt vara en Richelieu, en pedofil, en maktmanipulatör. Ibland kanske bara en familjemedlem som döljer sina fula sidor bakom ett sken av ortodoxi, katolicism, jämlikhet, och/eller reaktionära ideal. Men – som Jung påpekar – ju mer en person försöker leva upp till orimliga, auktoritära ideal, ju mer han/hon förtränger sina sämre, mer förbjudna sidor, ju mer han/hon ljuger för sig själv, ju mer kommer den människan att samla på sig skit i sina dolda inre rum. Dikotomin blir för stor, spaltningen bidrar till en ointegrerad ”skuggsida” hos människan, som förr eller senare kommer till uttryck i stenhårda manipulationer och förstörelse; av en arbetsgemenskap, en egendomsgemenskap, en familj.

Därför, mina vänner, akta er för folk som läser för mycket helgonlegender, Torah-tolkningar, koranutläggningar, socialistiska eller konservativa manifest, samt annat religiöst-moraliskt jox. Om de inte råkar vara helgon själva – såna finns ju – så kan ni vänta er att det under de skenheligas yta lurar en Behemot. Som i Knutby till exempel. Eller i alla sataniska ”hedersmord”. Djävulen kan  - så vitt jag förstått – ta många skepnader. Bär inte alltid Prada, men kan understundom vara katolik. Or so I´ve heard.  

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Eftersom jag inte i en kort text kan göra alla tankar i ”Answer to Job” rättvisa så skickar jag länken här, och en flik av dikotomierna här: 

Detalj ur en målning av Hieronymus Bosch, (målad någonstans mellan 1480 och 1505). 

Hundra år före Shakespeare var Bosch den mest fingerfärdige skildraren av det människoskapade helvetet. 

Se detta inte som en färdig och fix analys, utan som en upptakt till diskussion. 
I så fall om vad? Tolerans? Självinsikt? Medvetenhet om skuggan, projektionerna, och - paradoxen - idealens jagöverstyrda  egoism?

Katoliker och Cardinal sins

George Monbiot rekapitulerar en liten del av senare tiders katolska historia, i The Guardian, igår. Han påminner om de röda prästerna i Latinamerika, och får mig att minnas de oppositionella katolikerna; bröderna Berrigan i USA, som brände inkallelseorder tillsammans med vapenvägrare vid tiden för Vietnamkriget - under devisen "hellre brända papper än brända barn" - som kämpat i decennier mot amerikansk krigspolitik, och suttit av långvariga fängelsestraff för s.k. civil olydnad.

I Sverige är det lätt att identifiera katolska kyrkan som enbart konservativ, vilket den ju bevisligen är, till stora delar. Men inom sig rymmer den också en röd tråd, en lojalitet med de fattiga och förföljda som är gammal som Bergspredikan, men som i vissa delar av världen och i vissa historiska situationer, tagit eld och kommit till uttryck i en mer aktiv social förändringsvilja.

Monbiot citerar Dom Hélder Câmara: "När jag ger mat till de fattiga, kallar de mig ett helgon. När jag frågar varför de är fattiga, kallar de mig kommunist".
Monbiot beskriver också hur den moderna katolska inkvisitionen - till vilka både Ratzinger/Påven Benedict och den nya påven/Franciskus hör - har urvattnat förändringsviljan; avvisat kampen för social jämlikhet, rättvisare fördelning, icke-våld. Att förbjuda katolska präster att ingå i gemenskap och kamp för de fattiga och deras behov av förändring - ingick i reaktionen mot "befrielseteologin".

"The dictatorships of Latin America waged a war against the poor, which continued in many places after those governments collapsed. Different factions of the Catholic Church took opposing sides in this war. Whatever the stated intentions of those who attacked and suppressed liberation theology, in practical terms they were the allies of tyrants, land-grabbers, debt slavers and death squads. For all his ostentatious humility, Pope Francis was on the wrong side."

Läs hela Monbiots text Cardinal sins.

Nattvardsgästerna revisited

Såg om Nattvardsgästerna för sjätte gången, eller nåt, på TV häromdagen. Satt kvar enbart för min gode faders skull. Annars var det ju en rätt trist historia, som man i efterhand förstår var alltför ensidigt Bergmansk. För vem brottas idag med denna malande protestantiska skuld, och denna aggressiva frigörelseproblematik från ett strängt prästerligt hem?
I dialogerna vilar så rader av teologisk fundersamhet, Guds Tystnad, människans otillräcklighet, med mera. Ej att förakta. Men det har gjorts bättre. Av Heinrich Böll till exempel, men har var ju dessbättre katolik. Nåja, vi tar inte den diskussionen nu.

Men det är underligt med film. Den här rullen såg jag sist på stor duk i världens bästa salong; Filmhuset på Gärdet. Jag tror det var första gången jag fattade att det var en stark film, och förstod varför många cineaster tycker det. Det hade då bara med nyanserna i spelet att göra, och den koncentrerade svenska tråkighetens vackra scenerier.

Ändå, numera förstår jag mycket väl varför min far tackade nej till den här rollen två gånger, innan Bergman lyckades övertala honom. Innehållet var liksom inte hans problem. Han var "cast against type". Också därför blir jag lite irriterad när jag ser filmen; om jag vill minnas min pappa ser jag hellre Sjunde Inseglet eller Sommarnattens leende eller whatever, där jag lättare känner igen honom. Det är förstås privat. Men Nattvardsgästerna var också en så svår inspelning, med Bergmans gamla fadersuppror och hans liggande i skilsmässa med Käbi L, och hela konkarongen - ja, olustigt. Annars hade ju de där två haft mycket kul ihop. Och jag ser hellre filmerna som är resultatet av deras goda samarbete.

Och så undrar jag om det finns någon, ens på norska västkusten, eller bland amerikanska hillbilly-religiösa och fundamentalister, som har någon feeling för dessa Bergmanska dilemman, idag? Nattvardsgästerna är nog mer som en sorts antropologi: Så här illa kunde det alltså gå, mellan Gud och människan, när det begav sig - på 1950-talet.
Jag undrar inte på att Vilgot Sjöman, som följde inspelningen, döpte hela rullen till "SnorJohan och Lipsillen på nya äventyr". Rätt fyndigt.

Men, men, som sagt, beröm för rolltolkningarna har de alla fått, från Gunnar till den alltid underbare Allan Edwall. Nog om.

Den signade dag

Korpen kraxar. Fjällvråken flyger förbi. Det är total sol.
Jag sjunger, försenad, morgonpsalmen:

Den signade dag
som vi nu här se
från himmelen till oss nedkomma
Den vare oss huld
den låte sig te
oss allom till glädje och fromma

Dalakoral, skulle jag tro. Eller fäbodpsalm. Ingen kommer att tycka det är en ball text, beundransvärd eller "fin".
Men den är fin. Det goda i religionen är påminnelsen om något större. Som om vi tänker på det, kan "bevara" oss på något sätt. Alltså, ett fäste, för alla, ovanom den spretiga egoismen och de nödvändiga och strävsamma detaljerna. Jag ser det som en gammelsvensk meditation.

Ja, Herren den Högste oss alla idag
för synder och sorger bevare.

Dålig religion är makt, missbruk och själsindoktrinering. God religion är mest som en påminnelse: Det finns något större än dina ögon alltid ser, människa. Det Eviga, som Tegnér kallade det.

För ont ge vika...

"Frestas vi att svika,
och för ont ge vika,
kom till vårt försvar."

Ur en 1600-tals-psalm.
Helgmålsringningen idag.

Gud

Om Gud ska man väl inte tala? Nej, det ska man inte, inte ofta. Och sannerligen inte med vem som helst. Man får noga beakta sällskapets öron.

Härförleden satt vi i alla fall, Helena och jag, på en bänk i kvällssolen, och talade om Gud. Inga överdrifter, inte mer än tio, femton minuter. Det var alldeles nog. Detta skedde dessutom i April, som är en bra månad för Gud. I motsats till Maj, som fullständigt vrider nacken av en med alla sina sensationer.

I April kunde samtalet lägga sig som blårök över ännu gråbeiga marker. Något stillsamt i luften. En tyst kväll i utkanten av staden. Och så Gud då.
Nu blir ni nyfikna va? Men, som Heidegger så riktigt påpekade, i nyfikenhetens grunda vatten kommer man inte långt. Eller, som Martin Buber sa; man talar inte om Gud, man talar till...Vilket inte hindrade Martin Buber från att hålla alla de föredrag jag aldrig kommer att hålla.

Däremot, när det gäller Gud, får man välja vänner som har sinne för poesi, det tentativa, det blygt antydda och det metaforiska fragmentet. Att bedriva propaganda för någon Honom eller Henne eller Det är uteslutet.

Problemet med all så kallad debatt mellan Humanister och Kristna och allsköns andra Religiösa, är att den går i första förberedande. Man kan inte säga Gud, själva ordet, utan att någon kommer pekande med Islamister, papister, hinduernas kvinnosyn, och allt vad det nu är som jag inte vill ha med att göra.

Så att: Diskutera film gör man med de som kan film, poesi med de som kan poesi, eller åtminstone "brinner för den", som det heter numera. Man diskuterar inte filosofi i sin skoaffär, och man diskuterar inte Gud med så kallade Humanister. I alla fall tänker inte jag göra det.