Sammanträffanden - Konst

Ebba Carstensen, skovparti, 1940.

Per Kirkeby, Wald-Variation II, 1989

Minns egentligen inte riktigt vad det var jag skulle säga om de här målningarna. De råkade sammanfalla via mina "studier" på nätet. När jag tröttnar på ord tittar jag alltid på konst, eller hör på musik.

Men - de här två bilderna är intressanta därför att man skulle kunna foga samman dem till en enda målning. Ändå är de gjorda med minst fyrtiofem års mellanrum. Ebba Carstensen, som jag aldrig känt till förrän nu, var en mogen konstnär på 40 och 50-talet i Danmark - en tid när lyrisk abstraktion var en av de konstnärliga utvägar man kunde välja. Det som räddar Carstensen från det alltför lyriska är att hon tar sin utgångspunkt i en verklig skog. Hon har varit på en plats. Därifrån meddelar hon ett intryck av ljus och skogsmystik, filtrerat genom sin tids måleriska idéer. Det hedrar henne att hon är långt mer sinnligt närvarande än mången abstrakt lyriker; hennes målning utstrålar något robust; man kan gå in i skogen, även om den är som en kulissvärld.

Den andra målningen, av dansken Per Kirkeby, är gjord i slutet av 80-talet. Jag minns att jag såg den på Moderna Muséets utställning av Kirkeby 1990. Det var en fabulös utställning, en av de mest "henrivende" jag upplevt, för att nu snacka danska. Senare i livet har jag intervjuat Per Kirkeby ett antal gånger, och en sak han yttrat är att han som ung kom ut i en målarkultur fylld med abstrakta lyrismer, saker som han absolut ville bort ifrån.

Jag ska inte just här redogöra för hur väl han kom ifrån det, det vet ju alla, men jag ska roa mig med detta: Att se hur nära en konstnär som Ebba Carstensen ändå ligger, visavi den fräckare abstraktion som Kirkeby skapar. Hans skog är också sedd, men med andra ögon. Vi kan gå in i den, som i ett kapell med tak av grenar. Och ändå - det finns en smärta i den där skogen - det är en fyrtio år senare skog, trasigare, mer bruten. Mer lik den fragmenterade värld vi lever i, mer ödesmättat romantisk.

Och ändå. Klistra de två bilderna intill varandra, och det håller.
Det är nog bara jag som tycker det är intressant.

Bo Trankell - Konstakademien

En av Sveriges mest originella målare - Bo Trankell - har dött utan att jag märkt det, och utan att jag hann intervjua honom, som jag så gärna hade gjort.  Det var en tid när jag frågade runt lite: Var tog han vägen, var fanns han? Varför såg man så sällan något om honom?

Han fanns alltså, men hade flyttat norrut, till Dalarna. Där fortsatte han att måla ända tills han fick en stroke. 2013 dog han, och nu har alltså Konstakademien, hans gamla skola, samlat ihop en retrospektiv utställning. Jag har ännu inte sett den, men återkommer om det.

När min man och jag levde i Östergötland, där han var länsmuseichef, for vi ofta till Norrköpings museum. Där hängde en av Trankells största målningar, ett risigt landskap vid en bäck. Den var det mest ångande och vilda måleri jag överhuvudtaget kunde se i Sverige vid den tiden. Trankell blev naturen han avbildade. Han tog en tråd från Josepsons näcken och gjorde den till en egen öppning i det sena 1900-talets oljemåleri. Han kunde också göra konstiga bilder, rebusartade, knutna - dem tyckte jag mindre om. Men har ni vägarna förbi Norrköpings museum, eller Konstakademien: Se hans verk!. Det är han värd - for ever.

Överst: Självporträtt 1970, nedre bilden, landskap vars datering jag inte hittat. Längst ner "Tower", odaterat.

Det är kanske typiskt för Trankell att så lite av hans grejer ligger på nätet, han var ingen karriärist. Men det är synd att inte andra gjort hans bilder tillgängliga. Min man ville skapa en bildbank som alla kunde nå. Nu finns den på internet - om ni bara bidrar, museifolk och konstvetare.

Konstakademiens utställning pågår mellan 7 nov - 6 dec.

Philip Glass och en Rothko

Hörde en underbart opretentiös intervju med Philip Glass på BBC radio. Det fanns en ramberättelse, och en intervju med kompositören, som mest berättade om hur farligt det var att köra taxi i New York på 70-talet, vilket han var nödd att göra fram till 43 års ålder. Inte heller då hade han egentligen några pengar, men 1976 fick han en stor framgång på Teaterfestivalen i Avignon, med sin "opera" Einstein on the beach. Han lät ganska road när han berättade om hur hela gänget musiker och en sångerska var tvungna att betala sina flygbiljetter på kredit, och gick back på hela showen. Mindre road när han berättade om våldet han bevittnade som taxichaffis. "Bur it was a good job, cause you could crush during the day". Han sov alltså på dagen, efter att ha lämnat sina barn i skolan. Och komponerade på natten.

Jag blev så rörd som jag bara blir av ett visst antal konstnärer och författare och musiker. (Förutom av gamla sjuka tanter och lessna barn). Det lyser upp rummet för mig, jag ser som en annan värld, och det spelar ingen roll att det är New York och att det var fattigt och ruffigt, det enda som spelar roll är en viss kvalitet. Man hör också i undertexten av Philip Glass´ berättelse hur generös han var mot sina medarbetare, och de mot honom. What goes around comes around. Inga pengar hade de, och inga statliga subventioner, men sällan har konstnärer hållit ihop så som de gjorde i New York på 60- och 70-talet.

Här är länken till programmet om och med Philip Glass. Samt en länk till Glassworks del 1
Och ännu en målning av Mark Rothko, som dog 1970, men ändå var en del av alltihop.

Får det lov att vara en Rothko?

Jag satt, i en skrivpaus, och tittade med ett halvt öga på auktionshusen. Fanns absolut inte en grej jag ville ha. Bohlins stolar, och även en del av danskarnas, såg ut som något man kunde använda som rekvisita i en SM-bondage-film. Italienska soffor var extremt överdesignade. Någon PH-lampa såg jag inte till.

Då slog det mig: Mark Rothko. En stor lysande Mark Rothko är faktiskt det enda jag vill ha. 
Det var inte så lätt att hitta just den jag vill ha, men jag fann en jag inte ville ha. Den kostade bara 86,9 miljoner dollar. 

Men det var alltså inte den jag ville ha. Och det var ju tur, annars hade jag blivit pank. Men att konsten nu - i de svajiga stämningarna på världens börser, hoppsiga kurser, ekologiska varningar, krig och fasor - har uppvärderats ofattligt de senaste decennierna, det är snudd på äckligt. Man vet ju att det inte är konstälskare som hivar upp de där 86,9 miljonerna - det är enfaldiga snubbar som Donald Trump.

Så låt oss vänja oss vid det - att all makt över absolut allting har övergått till de glufsande, enkla sällar, som drar sig fram i tillvaron genom att köpa ut andra, sälja, fiffla, bedra och undvika skatt. Att de är samma snubbar som vakar över världens börser, som också förstör världens resurser. Att det är dessa legolands-bossar som nu använder konsten som guldmyntfot.

Jag menar bara: En Mark Rotko vet man ju ändå var man har, när alla springer iväg och snor så mycket som möjligt av varandra. Synd bara om den ska förvaras i bankfacket, eller vaktas av privat gorilla. Det var ju inte så Platon hade tänkt det när han skrev om Det Sanna, Det Goda, Det Sköna.

Från Duras till Don DeLillo

Marguerite Duras

Länkar till mina senaste artiklar:


Marguerite Duras. Tre romaner nu översatta till svenska.

Don DeLillos debutroman Amerikana, nu på svenska.

Don DeLillo

Om Rilkes brev i Obs kultur.

Om Blomsterkonst och stilleben. 

Om Thomas Tidholms senaste bok. Länk till bloggen.

En äldre text om Don DeLillos Cosmopolis

David Hockneys höst

David Hockney, född i Yorkshire 1937, gör större målningar än någonsin. Och de är just på gränsen till det alltför söta, och ändå lyckas han, enligt mig, förmedla den där friska glädjen över all natur, som jag också känner.
Men han är också så otroligt engelsk, med samma drawback som många engelsmän, utom Turner och Constable och några till har, att han pressar skapelsen till en viss kyla, en hantverksmässighet, som man både kan beundra och undra över.
Vissa målare förlorar sig, och låter mig gå förlorad, men Hockney - aldrig. Vi står kvar vid det väl genomförda, och betraktar. Jag ska återkomma till Hockney när han är som bäst, och då talar vi inte om de senare årens paradverk.

Det lugna augustiljuset

Så kom den ändå - sommaren. Här där jag bor är det lätt att både cykla och simma, att hitta en klippa eller en liten strand och pluppa ner sin kropp i vattnet som nu håller för en längre simtur. Enkla glädjeämnen är bäst - som jag alltid säger.
Markerna utåt Djurgården ser ut så här nu, enstaka dungar med blomster återstår efter julis kaskader, träden djupnar i färg, gräset skiftar i gult. Augusti är mognadens tid, och kanske lugnets.

Målning av Vilhelm Kyhn, dansk landskapsmålare, 1819 - 1903

Göra solsken

Om man nu säger sommar. Om man nu säger rosornas tid, för att rosorna blommar som aldrig förr. Om man nu säger att träden doftar mer efter regn. Balsampoppeln doftar. Och resterna av en schersminbuske. Och dungar av konstiga blommor jag aldrig vet namnet på.

Och prästkragar doftar inte, men står sig. Blåklockan har blommat över, och blåelden är svag. Ja, elden är svag och vattnet är kallt. Men engelsmannen hoppade i och upp på bryggan igen. I och upp igen. Tre gånger, som en äkta britt. Det är ju brittsommar, mer än sommar. Och vid samma tid förra året var det 30 grader och vi simmade ofta och länge.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till så längtar jag efter verklig sommar. Som den var förra året. Och förrförra. Och även september i Lappland var mer soligt än det här. Ja, man får klaga. Men jag måste resa också. Till ett varmare hav. Måste tänka på det; att jag kan resa. Och släppa min bok och mina bindningar ett tag. Släppa och resa.

Men innan dess blir det en bättre tid här runt 8:e augusti. Om nu augusti-augurerna stämmer. Om Gud är med oss och solen och den allmängiltiga karman. Jag tror vi satsar på den ändå. Den allmänneliga karman, som likt vädret gäller för alla. Och skiner lika över alla. Om den bara nu vill. Göra solsken.

                                                Målning: Vincent van Gogh.

Blommor i olja och pastell - Millesgården.

Skrev en artikel om Millesgårdens utställning av Blomsterkonst. Ett bra ställe att gå till när det regnar. Men ännu vackrare den soliga junidag jag var där. Länk finns här.
Målningen ovan är gjord av den finske målaren Heikki Marila.

När kropparna ska ut

Nu är det sommar. Kanske ni märkt det? 28 till 31 grader i Stockholm. Man öppnar alla fönster. Går ut och simmar i kvällningen. Inser att man blivit cirka hundrafemtio år äldre på några år. Framhärdar med att vara ute bland andra människor som är yngre, hippare och mera hejans på alla sätt.

I alla fall. Igår var årets första simtur och den var inte varm, men tapper. Jag simmar gärna där folk inte solar och smörjer sig och har sig. Det är nästan samma avvärjningsmekanism som att inte vara på varuhus eller restauranger där det spelas musak. Man vill dock vara lite ifred med både sina öron och sin kropp.

Som vanligt ser jag folk som är för tjocka och folk som är för magra, killar som jobbat ihjäl sig för sina muskler och kvinnor som, tja, något liknande. Blir därför så väl till mods när jag betraktar vad konstnärer gör när de ser på kropparna. Den ömhet som kan återfinnas i en kolteckning eller en pastellmålning, den är det man ska ha, när man handskas med kropparna.

Målning: Degas

Målning: Toulouse Lautrec

Toulouse Lautrec

Degas

Målning: Matisse

Sen övergår vi till Eugéne Jansson, som ju målade under en tid när kroppskulturen började växa fram. Han var på grund av läggning mest förtjust i att måla av nakna män. Tyvärr kan man också ana den stelhet och perfektion som den tidens anda, liksom vår egen, gav upphov till i sin kult av kroppen.
Nog ser de ut att ha lite tråkigt, atleterna i de två sista målningarna. Ja, det var det, från mig, idag. Reclining on the sofa, mostly.

Ännu en målning....

Vill inte ens prata om den här. Min käraste målare: Per Kirkeby. Titel. Anastasia, troligen målat en bit in på sekelskiftet.

Oscar Bergman - den ordentlige akvarellisten

Det är vid första påseendet en rätt enkel målning. Som alltid hos Oscar Bergman blir man tillfredsställd med det omedelbara livet: En vårdag med sippor och klar luft. Med träd på väg att slå ut och en domkyrka i bakgrunden, som i mina ögon ser ut som Uppsaladomen, men det kan jag inte svära på.
Trädet, en bok, är det som dominerar målningen, allt det andra är trallala som lallar med. Samma trallala som i alla Oscar Bergmans målningar av vårlandskap. Varje vitsippa för sig, åhej, och varje löv för sig, va bra. Det ser ut som det ser ut, tror vi. En öm skildring av dagar vi alla vill minnas. Inte minst min mormor, som hade Oscar Bergman som sin älsklingsmålare. Han var naturalist och naivist och samtidigt en som stod utanom de allmänna riktningarna. För han målade så ordentligt.

Detta ordentliga är det som närmar honom till skolplanschernas atmosfär, det nästan övertydliga återgivandet av krokiga ekar och späda björkar. Här en bok som strävar vertikalt i höjd med kyrkans torn och högre. Det är som om han gärna vill sammanbinda kulturens höghus med bokens sega kraft.

Men denna målning skiljer sig från de han brukar göra; det är något med trädets formation och grå massa, dess in-och-utbuktningar som liknar en kropp och efter att man betraktat det en stund börjar det röra på sig och antar en surrealistisk atmosfär. Det är ett märkligt ljus över barken som gör objektet overkligt. Det är alltid ett konstigt ljus hos Oscar Bergman, som om han inte riktigt kunde få till det där med ljuset, och då är vi tillbaka i skolplanschernas grådisiga stämning, och sen kan vi hoppa framåt till ett par konstnärer på 70-talet som lät sig inspireras av dessa planschers matta ljus, Jan Håfström framför allt.

Om man skär ut delar av målningen framgår det att den har övernaturliga kvaliteter; jag menar förstås enbart på bildens nivå. Och som en påminnelse om att även den mest ordentliga målare hamnar utanför sin egen ordentlighet, när en bild blir till. Så måste det vara.

Oscar Bergman, 1907. (Ja, och just en sådan kraftig bok hade vi i vår trädgård, maken och jag).

Påsksnäckor

Kanske kan ett litet barn finna några ägg i den här bilden, men mest är det snäckor. Kosmiska samband och sånt. Framförallt vackert. Hilma af Klint pixit.

Våren som Natur och Kultur

En av de konstnärer som inspirerade fotorealismen på 70-talet var Andrew Wyeth. Hans bilder av landskap och människor i Pennsylvania och Maine var precisa och väl tecknade, men bar samtidigt med sig någon hemlighet under den naturalistiska ytan. I denna målning har hemligheten så att säga lagts i dagen. Jag hade aldrig sett den förut. Och började skratta.

Målningen heter Vår, och är från 1978.
Nedan ett foto på en svart svan som siktats i en sjö i Dalarna. Detta är något mycket ovanligt i Sverige och föranleder stora rubriker och tankedigra texter. Visst är den fin. Men svarta svanar har funnits i decennier vid dammen nedanför Louisiana konstmuseum i Humlebaek. Jag såg dem först alltså. Och idag fick jag av en twitterkvinna vägledning till Snoilskys dikt. Särskilt den avslutande versen säger allt som behöver sägas om svarta svanar. Den får bli sist i denna *betraktelse*.
 

Svarta svanor, svarta svanor
Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer
I den nattligt dunkla våg. 

Mörk, liksom i eld förkolnad,
Är den rika fjäderskrud,
Näbben, stum i blodig purpur,
Ännu bär om branden bud. 

Hvita svanor tamt i vassen
Kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor
Ut, I barn af natt och glöd. 

Carl Snoilsky

skriven 1903-4.

Louise Bourgeois på Moderna Muséet

Ett av konstens verkliga genier i modern tid, Louise Bourgeois, har en utställning på Moderna Muséet. detta gör mig mycket glad. Men jag har inte sett utställningen än, bara noterat att det är massor med grejer hon gjort sedan den stora utställningen på Kulturhuset för ca tio år sen.

Som en liten påminnelse kopierar jag en text från 2009, när hon ställdes ut på ett galleri, den gången i mycket liten skala. Återkommer såklart när jag sett den nya utställningen.

Louise Bourgeois; firmamärke/fascination 

 

En gammal hopskrynklad, mycket egensinnig kvinna. Hon ser ut som en mumifierad tioåring, med en fyraårings envishet.

Om jag nu skrev om en manlig konstnär skulle jag inte inleda så, säger ni?
Jo. Om han var lika gammal, och lika envis som Bourgeois, skulle det genast uppta mitt intresse.

Jag är intresserad av hur den gamle, aningen impotente Picasso slösade erotiska teckningar på sin ateljévägg.
Eller av hur den skruttige gamle Bergman envist vandrar iväg utmed stranden, in i en allt större ensamhet.
Jag är intresserad av att Louise Bourgeois inte är fullt så ensam som Bergman, trots att hon är lika enstörig. Hon har en manlig assistent, mycket yngre, som bistår henne på olika sätt.

Jag är intresserad av dessa olika liv, olika alla de liv som nu predikas av kulturansvariga att konstnärer ska leva: Att de ska vara entreprenörer, duktiga på Excel, marknadsföring, striptease, mingel, maskhållning, matlagning, deckargåtor, och de ska kunna ställa sig in hos sponsorer och företagsanalytiker. Kreativa företagsyuppisar, det är vad man vill ha.

I det läget blir de mycket intressant med dessa gamla omöjliga konstnärer; de med envis integritet, och stort ensamhetsbehov.

Så jag fortsätter att gilla Louise Bourgeois; en av de få konstnärer som en gång fick mig att resa in en dag från kusten, för att se hennes utställning på Kulturhuset. Den med den svarta jättespindeln man kunde gå in under, den med de fångna rummen, och de tynande phallosarna.

Men den nya utställningen på Galleri Andersson/Sandström, lämnar inget djupt avtryck. Den är skissartad; bilderna lever av det omedelbara anslaget; blöt färg på tyg, några få motiv som upprepas: Modern med enorma bröst, fostret i livmodern, en man med kvinnliga former. Bourgeois säger själv att hon fortsätter att bearbeta barndomen, modern, graviditeten. Hon gör det enkelt, kalligrafiskt, utan sentimentalitet. Men jag kommer inte undan den vanliga frågan: Om hon nu inte var ett så stort firmanamn; skulle man tycka att denna konst var värd att flygas över hit?

Finns det inte X antal konstnärer som gör minst lika intressanta saker, utan att skeppas hit och dit över haven?
Den frågan leder ingen vart som bekant. Men den är värd att ställas. Särskilt i tider när kulturministern manar fram bilden av konstnären som sin egen PR-firma, konsultbyrå, revisor och interaktiv fondförvaltare. Ska alla gå the way of Wall Street? I så fall vet jag åtminstone ett par svenska konstnärer som redan gjort det, utan att det därvid blir mer "kvalitativ" konst.

Men om alla ska göra en kall Andy Warhol-show, skulle jag gärna se lite mer av the way of Bob Dylan; Han som efter tio minuter i samma rum som den mediekåte Warhol reste sig och gick. På vägen ut snodde han ett konstverk av Warhol. Som tack för visiten. Andy hade ingen chans att sno tillbaks den.

Ovan MAMAN (spindeln) utanför Moderna Muséet. Nedan Louise Bourgeois, ålderslös.

Munch - Stormen

Den här målningen, som så vitt jag kan se är gjord i akvarell, är ett av Munchs tidiga arbeten. För några år sen gick jag med vänner, upprepade gånger till den stora Munch-utställningen på Moderna Museet. De bilder som intresserade mig mest var hans porträtt, inklusive självporträtten, och hans storlinjiga landskap. De demoniska bilderna av ångestfylld sexualitet är så exploaterade av eftervärlden, sekelskiftesmännens kvinnoskräck och bilden av kvinnan så retro, att det är svårare att riktigt se de bilderna med nya ögon. 

 

Men porträtten är elementära, de lever på en annan väglängd än bilderna av störd kärlek, här kan Munch se objektet med någorlunda lugn. Den sjuka flickan, "porträtten" av arbetshästar, eller konstnären själv på gamla dagar, stående mellan sängen, dörren och ett golvur, är  stadier på livets väg. När den senare bilden målas har han mycket få år kvar i huset på Ekely, och han bryr sig mycket lite om något annat än att göra ett par skissartade målningar till. En av de allra sista visar konstnären sittande i en gungstol, som en halvt utsuddad varelse, förenad med nattens vånda och ovisshet. 

Så annorlunda med hans tidiga konst: Den ovan återgivna akvarellen från en utkant av Oslo bär spår av jugend och skymningsromantik, men ingetdera förklarar den närvaro som den lilla bilden utstrålar. Tre element förenas: En mycket säker naturuppfattning; ljuset, vinden, aftonen. Vinden blåser i den vita flickans hårband, och poppeln framför det upplysta huset vajar i blåsten. En annan faktor är Munchs psykologi; kontrasten mellan gruppen av skvallrande flickor och den ensamma kvinnan i förgrunden. Därtill: den arkitektoniska uppbyggnaden av målningen, stenarna i förgrunden och de solida burgna villorna i bakgrunden. Taken på de där villorna utgör ett samhälles ram, men också en mörk fond som ser ut att hålla kvar de unga kvinnorna på sina platser. Villorna är det borgerliga samhället. Det upplysta huset är kanske platsen för en fest som de unga kvinnorna just lämnat. En av dem ensam. En som har gått lite längre bort från reglerna och närmare blåsten vid fjorden. En som Edvard kunde identifiera sig med. 

Målningen heter Storm, och är gjord 1893, många år innan Munch frigjorde den psykiska expressionism som gjorde honom till en unik målare i Norden, och i världen. Men ibland är övergångsfaserna i ett konstnärskap minst lika intressanta som det senare upploppet. Här finns en balans, ett konstaterande av ensamhet; någon står fastnad i vädrets och samhällets makter. Inget skrik, inget blod, inga vampyrkvinnor, bara aningen om en schism, i sommarnattens skönhet. En figur måste dra vidare. Kvinnan i vitt.

Med en riktigt bra målning känner man så här: Det kan inte vara på något annat sätt. Inte ens takens höjd eller poppeln som viks åt sidan, eller färgernas valörer mellan gråblått och vitt och elljus - kan vara på något annat sätt. Allt är exakt där det ska vara. Bildens sanning.

Självporträtt mellan klockan och sängen, 1940-43.

Christine Ödlund - Världar intill

Till att börja med infinner sig en känsla av obehag. Som att sitta alltför nära en jetmotor, vars klangfärg långsamt förskjuts i riktning mot en syrsa i diskant och en baston som från tibetanska munkar.
Det finns subtila nivåer i den här musiken, men en känsla av det hotfulla ligger kvar även efter en andra lyssning. Jag talar om en CD med elektronmusik, kallad Phenomena som Christine Ödlund gav ut 2008. Den innehåller spår som Magnetosphere, Forest, Lightning&Voices, Troglodyte; titlar som anger riktningen i hennes konstnärliga projekt.
Om musiken dånar av underliga krafter, en blandning av bombplansmuller och seismografisk oro, så är hennes bildutställning - som visades under senhösten 2009 - desto mer stillsam. Den utstrålar en både metodisk och meditativ närvaro; en konstnärs upptagenhet av små och stora naturfenomen, från cellerna i ett mikroskop till lavar och mossor, och vidare in i en hemlighetsfull skog av fotograferade och tecknade videovärldar.
"Det pågår ju ständiga konversationer i naturen, men våra instrument är för trubbiga för att fatta vad som händer. Jag är framförallt intresserad av de fenomen som vi inte uppfattar. Hur växter kommunicerar kemiskt har med det att göra. Och teknologin som vi utvecklar för att förlänga våra sinnen, för att kunna förstå nya världar och mikrovärldar, det fascinerar mig."
Utställningslokalen hos Christian Larsen är målad i svart; ett femtontal små teckningar och gouacher är belysta med spotlights. Tillsammans med videoverken strålar de ut i rummen som påminnelser om ständigt pågående förändringar, långsamma som lavars tillväxt på en sten, eller dramatiska som oväder. En tidsfaktor spelar med här; en fascination inför den natur som fanns före oss och som kommer att finnas efter oss: norrsken, tromber, svampar, alger, tsunamis, metereologiska och geologiska fenomen som pågår vid sidan av klocktiden, obetingade av nyttan, och mestadels okontrollerbara. Scenografin blir en överpersonlig betraktelse.
- - -
Det största videoverket Atlantis - som förvärvats av Moderna Museet - är ursprungligen ett uppdrag för brittiska Channel 4. Beställningen var initierad av Royal Society for Arts&Ecology, och skulle gestalta villkoren på en planet med sex graders temperaturhöjning.
- - -
Här finns en dataspelsestetik som samtidigt innebär ett radikalt avsteg från spelkonventionerna; här händer ingenting, och ingenting vi gör kommer att ändra på det. Vi har inget val och ingen att skjuta på, och ingen som kommer till vår räddning. Atlantis är helt befriat från action. Och vad blir då det avgörande? Jo återigen, det perceptiva, som Ödlund är så upptagen av. Vad kan vi se? Hur långt sträcker sig våra förnimmelser? Vad gissar vi bara? Vad är det som händer i icke-händelsen, och vad skulle kunna hända innan filmens slinga börjar om igen. 

----------------------------------------------
 
 Klipp ur en artikel jag skrev för Konstperspektiv nr 1, 2010. Ovan: Atlantis, 2009. 

Sinkat Julkort: Krubban

Det svartvita vilda

Landskapet mer så här nu. Står och tänker att nu skulle en fan rita i kol i tio dar. Men jag har ritat med pastellkrita och tusch och blyerts och jag har haft en vidunderlig sex veckors tid i berg och myr och ateljé. AM fotar lite bilder idag. Men jag är snål med att lägga ut mina egna. Tills vidare.

Carl Fredrik Hill ritade.

Hamlet får spel

Var på en ovanligt trevlig fest igår kväll. En väninna fyllde femtio år, och vi återsåg hennes vänner, släktingar och barn. Lyktor upphängda bland träd och buskar, Cava, god mat, bra samtal, massa skoj och blahaj. Och så kom då den typiske unge mannen in i bilden. Arg ung man, så där som man bara trodde fanns när Osborne och Pinter var unga.

Jag känner honom lite sen förr. Han är skådespelare. Lång, smal, känslig typ. Han borde fan få spela Hamlet. Men nu var han arg. På kultursverige, på alla de med rätta åsikter som han möter i jobbet. På att han är dömd från början genom att vara vit, man, cis, whatever. På alla de rätta åsikterna som odlas i hans yrkesgrupp. Och - det spelar ingen roll vilka eller vad han gick igång på - jag förstår honom. Jag minns så himla väl hur det var att vara ung och omgiven av en viss åsiktskader, en viss sorts inställning till allt. Hur politik kunde äckla mig när den kom ut i form av färdigstöpta åsikter om allt och alla. Typ repetition av grundkursen. Boring. 

Min tanke: Att politik bör hålla sig till The Basics, ekonomi, sjukvård, ansvar för de gemensamma  resurserna i samhället. Det som inte bör slösas bort på kortsynta utförsäljningar och arrogant nepotism. Och att kultur - inte alltid, men ofta - bör få försiggå i en annan dimension, en frihetlig, påhittig, karnevalisk, onyttig, experimentell dimension. Där samhällskritik kan ingå. Men inte jämnt och ständigt vara en given varp i väven.

Så kul som det kan vara att börja sin bana som ung skådespelare eller författare eller konstnär, så trist det kan bli när man känner sig omgiven av rättänkare, och att just dessa rättänkare som ingår i en viss politisk kader, alltid får kamma hem, vara med, strykas medhårs och favoriseras. Grupptänkandets värsta sida.

Så jag sa: Jag förstår att du är arg. Var arg. Jag har också varit arg. Har aldrig kunnat slimma min själsliga kostym till att passa den ena eller andra gruppen. Men har här och där genom livet träffat de människor som jag under en tid kunde samarbeta med. Tror ingen av dem var en rättänkare i PK-mening. Du kommer också att träffa dem. 

Prins Hamlet, med det känsliga ansiktet. Vill försöka i Berlin. Vill vara någon annanstans. Brister ut i haranger av irritation. Och jag tänker. Men va fan, grabben, det är ju den här eländiga Alliansen och dess utarmande regeringsår som gör att vi har en fyrkantig vänster igen: En frustrerad församling som tröttnat så ini helvete på vad borgarna gjort med Sverige att de börjar om på ruta ett i vänsterns demagogi, samma period som du kommer ut i ditt konstnärliga liv. Det kan inte vara kul. Det måste finnas en vidare horisont. Och kanske - om vi backar de här åren som sålde ut Sverige, om vi backar från egoisternas thacherism och SDs människohat, att vi kan få en vidare horisont igen. Där man inte bara står och hackar från höger till vänster utan kan brista ut:

To be, or not to be--that is the question:

Whether 'tis nobler in the mind to suffer

The slings and arrows of outrageous fortune

Or to take arms against a sea of troubles

And by opposing end them.

 

Det var Hamlet. Men Brecht är också evig:

Denn für dieses leben ist der Mensch nicht schlecht genug:  

Lyssna: Bertolt Brecht - Das Lied von der Unzulänglichkeit des menschlichen Strebens