Munch - Stormen

Den här målningen, som så vitt jag kan se är gjord i akvarell, är ett av Munchs tidiga arbeten. För några år sen gick jag med vänner, upprepade gånger till den stora Munch-utställningen på Moderna Museet. De bilder som intresserade mig mest var hans porträtt, inklusive självporträtten, och hans storlinjiga landskap. De demoniska bilderna av ångestfylld sexualitet är så exploaterade av eftervärlden, sekelskiftesmännens kvinnoskräck och bilden av kvinnan så retro, att det är svårare att riktigt se de bilderna med nya ögon. 

 

Men porträtten är elementära, de lever på en annan väglängd än bilderna av störd kärlek, här kan Munch se objektet med någorlunda lugn. Den sjuka flickan, "porträtten" av arbetshästar, eller konstnären själv på gamla dagar, stående mellan sängen, dörren och ett golvur, är  stadier på livets väg. När den senare bilden målas har han mycket få år kvar i huset på Ekely, och han bryr sig mycket lite om något annat än att göra ett par skissartade målningar till. En av de allra sista visar konstnären sittande i en gungstol, som en halvt utsuddad varelse, förenad med nattens vånda och ovisshet. 

Så annorlunda med hans tidiga konst: Den ovan återgivna akvarellen från en utkant av Oslo bär spår av jugend och skymningsromantik, men ingetdera förklarar den närvaro som den lilla bilden utstrålar. Tre element förenas: En mycket säker naturuppfattning; ljuset, vinden, aftonen. Vinden blåser i den vita flickans hårband, och poppeln framför det upplysta huset vajar i blåsten. En annan faktor är Munchs psykologi; kontrasten mellan gruppen av skvallrande flickor och den ensamma kvinnan i förgrunden. Därtill: den arkitektoniska uppbyggnaden av målningen, stenarna i förgrunden och de solida burgna villorna i bakgrunden. Taken på de där villorna utgör ett samhälles ram, men också en mörk fond som ser ut att hålla kvar de unga kvinnorna på sina platser. Villorna är det borgerliga samhället. Det upplysta huset är kanske platsen för en fest som de unga kvinnorna just lämnat. En av dem ensam. En som har gått lite längre bort från reglerna och närmare blåsten vid fjorden. En som Edvard kunde identifiera sig med. 

Målningen heter Storm, och är gjord 1893, många år innan Munch frigjorde den psykiska expressionism som gjorde honom till en unik målare i Norden, och i världen. Men ibland är övergångsfaserna i ett konstnärskap minst lika intressanta som det senare upploppet. Här finns en balans, ett konstaterande av ensamhet; någon står fastnad i vädrets och samhällets makter. Inget skrik, inget blod, inga vampyrkvinnor, bara aningen om en schism, i sommarnattens skönhet. En figur måste dra vidare. Kvinnan i vitt.

Med en riktigt bra målning känner man så här: Det kan inte vara på något annat sätt. Inte ens takens höjd eller poppeln som viks åt sidan, eller färgernas valörer mellan gråblått och vitt och elljus - kan vara på något annat sätt. Allt är exakt där det ska vara. Bildens sanning.

Självporträtt mellan klockan och sängen, 1940-43.