Den här målningen, som så vitt jag kan se är gjord i akvarell, är ett av Munchs
tidiga arbeten. För några år sen gick jag med vänner, upprepade gånger till den
stora Munch-utställningen på Moderna Museet. De bilder som intresserade mig
mest var hans porträtt, inklusive självporträtten, och hans storlinjiga
landskap. De demoniska bilderna av ångestfylld sexualitet är
så exploaterade av eftervärlden, sekelskiftesmännens kvinnoskräck och
bilden av kvinnan så retro, att det är svårare att riktigt se de bilderna med
nya ögon.
Men porträtten är elementära, de lever på en annan väglängd än bilderna av störd
kärlek, här kan Munch se objektet med någorlunda lugn. Den sjuka flickan, "porträtten" av arbetshästar, eller konstnären själv på gamla dagar, stående mellan sängen,
dörren och ett golvur, är stadier på livets väg. När den senare bilden
målas har han mycket få år kvar i huset på Ekely, och han bryr sig mycket lite
om något annat än att göra ett par skissartade målningar till. En av de allra
sista visar konstnären sittande i en gungstol, som en halvt utsuddad varelse,
förenad med nattens vånda och ovisshet.
Så annorlunda med hans tidiga konst: Den ovan återgivna akvarellen från en utkant av Oslo bär spår av jugend och skymningsromantik, men ingetdera förklarar den närvaro som den lilla bilden utstrålar. Tre element förenas: En mycket säker naturuppfattning; ljuset, vinden, aftonen. Vinden blåser i den vita flickans hårband, och poppeln framför det upplysta huset vajar i blåsten. En annan faktor är Munchs psykologi; kontrasten mellan gruppen av skvallrande flickor och den ensamma kvinnan i förgrunden. Därtill: den arkitektoniska uppbyggnaden av målningen, stenarna i förgrunden och de solida burgna villorna i bakgrunden. Taken på de där villorna utgör ett samhälles ram, men också en mörk fond som ser ut att hålla kvar de unga kvinnorna på sina platser. Villorna är det borgerliga samhället. Det upplysta huset är kanske platsen för en fest som de unga kvinnorna just lämnat. En av dem ensam. En som har gått lite längre bort från reglerna och närmare blåsten vid fjorden. En som Edvard kunde identifiera sig med.
Målningen heter Storm, och är gjord 1893, många år innan Munch frigjorde den psykiska expressionism som gjorde honom till en unik målare i Norden, och i världen. Men ibland är övergångsfaserna i ett konstnärskap minst lika intressanta som det senare upploppet. Här finns en balans, ett konstaterande av ensamhet; någon står fastnad i vädrets och samhällets makter. Inget skrik, inget blod, inga vampyrkvinnor, bara aningen om en schism, i sommarnattens skönhet. En figur måste dra vidare. Kvinnan i vitt.
Med en riktigt bra målning känner man så här: Det kan inte vara på något annat sätt. Inte ens takens höjd eller poppeln som viks åt sidan, eller färgernas valörer mellan gråblått och vitt och elljus - kan vara på något annat sätt. Allt är exakt där det ska vara. Bildens sanning.
Självporträtt mellan klockan och sängen, 1940-43. |
Ja, det var en fantastisk målning (den översta), verkligen just så suggestiv och fantasieggande som du antyder! Men varifrån kommer den ensamma kvinnans intensiva, närmast spöklika ljus? Man får en känsla av att det inte endast härrör från den yttre skymningsdager som i övrigt präglar bilden. Det är nog som du säger ett relationspsykologiskt drama som utspelar sig i den här blåsten...
SvaraRaderaJa, det vet jag ju inte. Men färger förhöjda till drama är ju Munchs extra special. Man kan också tänka sig ett uppseglande åskväder. När vi var barn, i skärgården, sa man alltid att alla vita färger blev vitare, strax före åskan.
SvaraRadera