Ugglan

Ja, jag vet. Trumps Impeachment och allt det där viktiga. Jag är verkligen glad för det. Bra jobbat Demokraterna. Nu till nästa avdelning: Avsätt! Det kommer tyvärr inte att gå lika lätt. Men den som lever får se. Tills dess tycker jag vi koncenterar oss på ugglans skönhet. Och ni kan läsa mer om den och andra fåglars väl och ve i naturfotografen Håkan Eklunds bok, som recenseras i finska Hufvudstadsbladet. Men jag vill egentligen bara ge er ugglan, ett vackert väsen i skogarna.

The Look of Nobel

The look kan alltså betyda två saker: Hur något/någon ser ut eller hur någon ser på dig, hur du ser på någon, rentav in i ögonen. Ibland ser även träd på dig, eller en räv, eller ett moln.

Men nu är vi i kulturens och kultens värd. Det är fest. Nobelfest, i Stadshuset. Jag är tillräckligt sago-barnslig för att sitta och titta; för att rummet är så vackert, så fint belyst, så många blommor, och så många människor jag är nyfiken på. Begåvade, vackra, politiska, administrativa, och en del fän.

Eftersom kalaset sänds via Sveriges Television är reportrarna alltid i förgrunden. I år var flera av dem rätt bonnvackert klädda, vilket kan kännas som en vila från de sofistikerade skapelser som tidigare utmärkt reportage-teamet. Värst i år var glitterklänningar. Både vid micken och i salen. Glitter är vulgärt. Men där fanns också gediget vackra klänningar, som prinsessan Madeleines purpurrosa och vetenskapsreportern Victoria Dyrings klassiskt smala och lysande vita siden. Jessica Gedin är ju alltid ett fall för sig, och i år bar hon något helt misslyckat: En klänning i svart-vitt, som såg ut som en blandning av medeltida frilla, kanske lite nunna, och ett framstycke som kletade in hennes två små bröst till allas fixerigsbild bakom tunn vit bomull. Okej, Jessica, vi anade redan innan att du hade bröst. Nu är det bevisat.

Olga Tokarczuk, då - apropå att både synas och se - det goaste, mest mänskliga ansiktet, och en svart klänning som höll ihop ända upp till halsen och ramade in hennes ljusa hud. Överallt ser man den människan hälsa och ta i hand som någon som ser in i den andre, ibland också retirerar en smula, inför alltför översvallande västeuropeiska artigheter. Som: Nu ska vi vara sanna här. 

Och här tog kanske samtalet slut en liten stund, ja....

Victorias klänning måste tyvärr nämnas, ännu en labil modekreation, överfull med anspråk. Visst - den föll vackert, men var uppdelad i svartvitt på längden vilket fick skapelsen att spaltas för blicken och prinsessan att bli mindre vacker än hon faktiskt är numera. 

Gulligast: Utan tvekan den gamle professorn, fysikpristagaren James Peebles, som också höll ett fint tal. Och så, till sist, min käre Shiva, det indisk-amerikanska paret Abhijit Banerjee och hans hustru Esther Duflo, (vinnare av ekonomipriset tillsammans med Michael Kremer). Hon höll också ett mycket bra tal. Han var den vackraste mannen i församlingen, en hinduisk prins bland pingviner.

Esther Duflo ledsagad av Carl-Philip.

Abhijit Banerjee ledsagad av Magdalena Andersson.

    

Efteråret findes...

Efteråret findes; eftersmagen og eftertanken findes...

Hösten finns. Och det allra sista av hösten finns,
oändligt vackert som allt som går förlorat.
Och vi går utmed vattnen som är blåsvarta i skuggan,
och ljust emaljblå där himlen skiner ner, den stora lönnen
har fällt alla sina löv, och den har brutit en kraftig gren,
och vi säger: måtte den överleva, parkens praktfullaste
träd, men återstår gör också en lätt orange rymd kring
de sena sälgarna, raka som körsångare står de, och vakar
över de två svanarna i strandkanten, som lyser
vita mot det smaragdgröna gräset vid stranden,
där en enda björk ännu bär sina gula löv,
faller grenarna hängena ner mot vassen,
som är tät och kraftfull och fylld med ett obestämt
ljus i sina ulliga krafsiga brungrå toppar.
Vassen och säven som bildar fasta former av öar
målade av jag vet vilken konstnär som kan det här.
Det är vackert nu, det är alltid vackert här,
och lyktorna tänds och en ensam pojke på
tolv år går framför oss på vägen och ser ner
i sin mobil och det sista rosa lyser över husen österut
och ett flygplan sticker förbi, så litet mellan trädens
kronor och några springer sin sista tur och andra
är helt stilla, som änderna intill bryggan där de
brukar få mat av barn och gamla. Vi ser ner i vattnet,
ser upp mot molnen, en dag ska vi måla allt detta
så som det är värt, men innan dess:

efteråret findes; eftersmagen og eftertanken
findes; og enrummet findes; englene,
enkerne og elsdyret findes; enkelthederne
findes, erindringen, erindringens lys;
og efterlyset findes, egetræet og elmetræet
findes, og enebærbusken, ensheden, ensomheden
findes, og edderfuglen og edderkoppen findes,
og eddiken findes, og eftertiden, eftertiden


Inger Christensen, Alfabet

Dialog

 

Sorry, jag vet inte vem som tagit bilden, men den ligger på Gretas Instagram. Men NU så kom det fram: Fotografen heter Max Modén.

Magritte lever igen....

Nu är det dessa kvällar. De kommer alltid lika överraskande. Man går ut vid halv tio för att handla något man glömt och så är det fortfarande ljust på himlen, men fullt av dunkla hemligheter i buskar och träd som här och var kantar gatan. De ljusa och nyrappade husen speglar himlen i väster, vid änden av gatan glider en molnsky över stadens utkant där parken börjar. Jag går ner och sätter mig vid sjön, som är spegelblank.

Sjön är min spegel, min ro, min oro. Träden har redan mörknat, det är inte vår längre. Bredvid mig på gräsmattan står en flock måsar. De har samlats, jag vet inte varför, men jag tycker om dem. Först nu om sommaren finns alla sjöfåglar här. De som påminner mig om min barndoms och ungdoms liv i skärgården. Dit reser jag inte mer, någon destruktiv kraft, inte olik den egendomsfixerade konservatismen, men i form av en hårdnad gammal morscha, tog det ifrån mig. Det ställe som nu finns är inte detsamma som det min pappa en gång skapade för oss alla. Han skulle inte heller gilla det.

Men vi glömmer det. Världen är full av hungriga gapande måsar, men just den grupp som sitter intill mig är lugn, som om kvällens ro sänkt sig över deras lilla konversation och snart också sänker sig över konversationen i mitt huvud.

Här har jag gått, suttit, simmat, ätit, med alla mina vänner och min man, och min käresta från Danmark. En gång långt tillbaka i tiden också med mina systrar och föräldrar och min morfar. Med mormor gick jag mest vid Strandvägen och diplomatstaden, som låg närmast till från hennes hem.
Det finns en familj, den var en gång ganska lycklig. Rentav glad. Men något sjukt kommer seglande över himlen, sjunker ner i någons sinne, förmörkar, har sönder. Det går inte att ljuga bort. Jag är inget för illusioner. Men kvällen är precis så vacker som Magritte har målat den.

Japanerna och körsbärsträdet

Jag gick den vanliga vägen till postutlämningen för att hämta en bok. Rundade hörnet och tog vägen genom den höga portgången och ut mot den lilla parkplanteringen. Där stannade jag till och kände hur hela mitt ansikte ljusnade. Körsbärsträden framför mig stod i blom. Vit blom, inte rosa, som i Kungsträdgården.
Jag saktade mina steg och såg upp i blommande grenar. Rundade den lilla parkytan och la märke till två andra människor under trädet längre bort. Två korta, smärta människor, svarthåriga asiater. De stod stilla. En kvinna, en man, på var sin sida om körsbärsträdets nedhängande grenar. Jag tänkte att de nyss anlänt och nu firade sakura.
Jag svängde runt parken i riktning mot den större esplanaden men behöll träden i vänster öga. De två japanerna stod fortfarande stilla. Raka, tysta, såg de upp mot blommen. Rörde inte ett finger, än mindre någon mobilkamera. De bara stod så. Som i zenmeditation. Och de fortsatte stå där medan jag fördröjde mina steg. Säkert stod de kvar en stund efter att jag passerat, och andra, som förstod dem, eller inte. Nu har de blivit en bild. Och körsbärsträden har blommat över.

Simtur med Eva

Det finns en udde, i en sjö, dit jag gärna går. Den är bergig, och i backen upp mot högsta läget växer rodondendron, tallar och björkar, alar och odon. Nere vid stranden finns små klippor och stenar, här och var en len botten. Hit har jag gått med min man och mina vänner, med min danske käresta och mina grannar, och under årens lopp har det blivit till min andra sommarstrand (vid sidan av de i Lappland och de i Roslagen).
Vattnet är alltid varmast här, och man kan bada från maj till september. Bäst är att gå ut framåt kvällen, när de flesta andra gått hem; studentgängen, storfamiljerna från andra länder, turister och barn. Vid åtta är det helt lugnt. Vid nio har man nästan hela plejset för sig själv.

Det är vid den tiden Eva och jag åker ut och simmar. Simmar länge i lojt vatten. Nästan inga båtar. En vattenskoter som man knappt hinner irritera sig på innan den är borta igen.Vi simmar från stranden och ut till en klipphylla där vi sitter en stund i den nedgående solen. Klippan är helt varm under rumpan, och luften är säkert 28, vattnet 25. Så kan man sitta och samtala, badvåta, klockan nio, denna sommar med medelhavsvärme. Just då en gåva, de flesta andra dagar under lång tid, en möda.

Vi går hem genom långa planteringar, blommor tidiga för årstiden: Dahlior, zinnia, lavendel, oleander, egyptiska liljor och amaryllis belladonna, som doftar bordell (as if I knew). Eva är typen som stannar rätt länge vid varje intressant blombestånd. Jag är mer otålig. Men jag har lärt mig en smula om långsamhet den här sommaren. Enda sättet att tackla värmen är att gå runt i sävlig takt som någon av de gamla kvinnorna på grekiska öar. Eller männen, som sitter för evigt under ett tak, på sina caféstolar.

Jag läste i tidningen att människor i Norrland lättare råkar ut för besvär med de höga temperaturerna. Man säger att de är ovana. Men jag tänker - helt ovetenskapligt - att det kan bero på att norrlänningar aldrig pjåskar med sig själva. Och när det är tropisk värme en vecka i sträck är det just det man behöver. Pjåska med sig själv. Eva och jag rör oss långsamt, och allt tystare, mot busshållplatsen. Det är en fridfull kväll. Nyss kom svalkan. När vi stiger av bussen är det redan mörkt.

Klådan - ett etiskt dilemma?

Idag bara länkar jag till Gunnar Strandbergs infama lilla blänkare. Och med infam menas här något nödvändigt ont.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?

"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"

Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.

Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.

Vara död

Per Kirkeby är död.
Så stod det i alla små och stora tidningars rubriker onsdagen den 9:e maj.
Jag var inte oförberedd, om man med det menar att jag en längre tid undrat hur länge han skulle klara sig, med de olika sjukdomar och handikapp han gått igenom på senare år.

Per Kirkeby är död.
Det går ändå inte riktigt in i mig. Hur kan någon "vara död". Det han är och har varit. Personen Kirkeby kan ju inte "vara död". Döden är inget vara, inte heller om det är snörmakare Lekholm eller min gamle ungdomsvän eller en hundförare på Grönland som går och dör.

Ingen död. Endast liv är ett varande.
Samma när min far dog; jag höll om honom i dödsögonblicket, satt kvar, såg honom förvandlas och få ett nästan krigiskt ansiktsuttryck. Som om det var något han var mycket arg på. Långvården kanske. Eller något annat.
Kom sen ut på gatan nästa dag och möttes av löpsedlar.
Gunnar Björnstrand är död.

Det var overkligt, samtidigt ofrånkomligen rörande; att ett helt folk skulle meddelas detta. Klonket i min bröstkorg då. Sen alla tårarna.

Per Kirkeby lärde jag känna under ett antal intervjuer med honom, samt i samarbetet kring
översättningen av hans Handbok (Ellertröms). Vi sågs under mina år i Danmark, då och då, och förstod varandra bra. Så bra att det till sist blev: "Når du er i byen, bare ring på".
Den invitationen tog jag aldrig emot, mitt liv tog andra vägar än till Danmark. Men jag minns hur jag satt på en trapp vid det gamla huset på landet och läste ett brev jag fått mig eftersänt, från Per Kirkeby. Där skrev han om den nyss överståndna, helvetiska hjärnblödningen. Han skrev också "oven i købet er jeg ved at bli skilt".
Då kom alla mina tårar. Nu har jag inga mer.

Han fick en långvarig rehabilitering. Målade små små tavlor. Tills han efter en fyra, fem år var riktigt på banan igen. Enorma målningar, fortsatta utställningar. En skilsmässa som kostade honom 100 miljoner (kvinnor kan, ni vet). Men han fick också en ny fantastisk kvinna in i sitt liv: Mari Anne Duus Jørgensen. Det är min övertygelse att hennes närvaro var det bästa som hänt honom, trots all framgång och alla utställningar, trots den enorma produktiviteten.

Men han kunde inte vara alldeles tillfreds när han inte längre orkade skapa, när han var blind på ena ögat, och sen alltmer oseende på det andra. Det är underligt detta med målare och en tappad syn: Claude Monet gick också igenom det, och hans konst blev inte sämre för det, nästan tvärtom, så länge han alls kunde se något.

Idag är det Per Kirkeby in Memoriam. Hjärtan och bilder där han lever, oskadd. En av de stora i konsten.

Överst: En sen Kirkeby, nederst en från 90-talet. Fotot på Per är taget i en hall i Geologiska muséet i Köpenhamn, där han gjorde tak-och-väggmålningar. Per K föddes 1/9 1938, dog 9/5 2018.

Budskap från den käre bortgångne

Drömmar är märkliga, fantastiska sanningssägare ibland. Ibland så röriga att man omöjligt fattar vad som händer. Och jag som nästan aldrig har mardrömmar drömmer en natt att jag hela tiden i en mörk stad måste undkomma otäcka beväpnade gäng, psykopatkillar, som i A Clockwork Orange. Jag lyckas, men först efter att jag stuckit en sabel i magen på en av dem.

En natt drömmer jag att jag ser min trötte gamle far, på ålderns dag. Han går med dålig balans in i ett stort cirkustält, för att se en teaterföreställning. Jag följer efter honom, för att vaka över hur det går. Där inne i halvdunklet lägger han sig ner på golvet. Han är mycket trött. Jag sätter mig ner hos honom, klappar honom på pannan och den stora näsan.

- Du är snäll, Gabi, säger han. Var inte för snäll.
Sen fortsätter han:
- Du skulle fått mycket mer av mig. Men nu är det för sent.

Just sådana kortfattade insiktsfulla meningar som han ibland gav ifrån sig, i livet. Han låter sorgset allvarsam, aningen förbannad. På vem?
Bakom oss i mörkret sitter Ingmar Bergman, med kvinnligt sällskap. Medan jag talar med min far, i vår lugna närhet, smyger Bergman ut bakom oss. Som så många andra betyder han ingenting längre. Cirkusen är över.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Här finns min text om de sista dagarna med min far. Ur Tidskriften Evangelium.

MIkael Niemis nya roman

Jag har läst ett av de stora Norrlandseposen. Särskilt rörd och tagen är jag av det inre livet hos den unge pojken i romanen. Och, som sagt, "Koka björn" handlar rätt lite om björnar. Men de sätter tonen, där i myrarnas och älvarnas land, där mörkret sänker sig över kärleken och godheten, i denna berättelse.

"Pojken Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut människan i en flod så vit som Torne älv."  

Läs hela recensionen här

 

Kafka och Skuggorna

När jag läser Kafkas brev till sin far, den dominante, okänslige och förtryckande fadern till en känslig och begåvad son, blir jag överväldigad av Frans generositet, hans sannfärdiga försök att tränga igenom den mur som hans far utgör, hans lyhörda vilja att inte skada fadern, men samtidigt vara så ärlig som möjligt. Det har uppenbarligen kommit till en punkt där allt måste sägas, och sägas så tydligt och utan tvetydigheter som möjligt. 

What was always incomprehensible to me was your total lack of feeling for the suffering and shame you could inflict on me with your words and judgments. It was as though you had no notion of your power.

Ur brevet framtäder en väsensskild far; en doer med uppkomlingsnit och tvära ryck av förakt för den blyge, litteräre sonen. En far som bullrar och vet allt om allt och inte kan lyssna till någon annan. En som dessutom ofta hotar med våld och straff utan att genomföra det:

It is also true that you hardly ever really gave me a whipping. But the shouting, the way your face got red, the hasty undoing of the braces and laying them ready over the back of the chair, all that was almost worse for me. It is as if someone is going to be hanged. If he really is hanged, then he is dead and it is all over. But if he has to go through all the preliminaries to being hanged and he learns of his reprieve only when the noose is dangling before his face, he may suffer from it all his life.

Om man någon gång, eller rätt ofta, tyckt att en förälder har betett sig som skit, så kan det hjälpa att läsa om Kafkas barndom, fast ”hjälpa” är fel ord, men i beskrivningen av det oerhörda tryck han levde under bleknar det mesta. Frans överlämnade brevet till sin mor för att hon skulle ge det till fadern. Det gjorde hon aldrig. Det lämnades tillbaka. Sonens arbete för ett steg till förståelse var förgäves. Men Frans Kafka skrev. Och kanske blev hans författarskap ännu intensivare på grund av det tryck han levat under. Man vet inte. Man ska inte idealisera saker.

                                                    *

De flesta barn växer upp i någons skugga, de flesta människor lever med skuggan av en annan. Det kan vara fadern som är alkoholist, som blir ett lallande fån på helgerna och sen sticker för gott. Det kan vara den masochistiska modern som nitar sin familj vid intresset för hennes sjukdomar. Det kan vara fadern som aldrig ens ger sig till känna. Det kan vara modern som ligger med alla som går förbi, det kan vara hon som är fastfrusen i ordentliga ritualer. Varianterna är många och ofta mer smygande än de jag skisserat. En förälder som aldrig riktigt är hemma, som verkar vara någon annanstans. Eller hon som ogillar fysisk beröring (Jazzmusikern Paul Desmonds mor sägs alltid ha hanterat honom med gummihandskar på, hon var tvångsneurotisk och hans far såg till att flytta sonen till sina släktingar. Det var räddningen). 

Vi lever alla i någons skugga. Själva solen kastar en lång skugga; den berömde och framgångsrike fadern, en varm och snäll man, utgör ett tak för sina barn. Barnen till författaren och kritikern, som tidigt ska tävla i snillrikhet. Eller sonen till den berömda pianisten, vars övningar ekar genom huvudet på ett barn som var lite grann i vägen. 

Det märkliga och fina är hur skuggorna inte sällan ger kraft eller incitament till ett konstnärskap. Ingen Ingmar Bergman utan den problematiska prästfamiljen. Ingen Harry Martinsson utan den tidiga ensamheten. Ingen Nelly Sachs utan de djupt oroande kollektiva skuggor som föll över hennes liv. Ändå – det gäller att komma ut ur de där skuggorna, via egen kreativitet eller sanningssökande, av något slag. Inte alla mäktar det.  Men de som kan...

                             

                

søstrene faller

 

Begynnelsen faller, dagen, natten faller: mødrene faller

fedrene faller, søstrene faller, brødrene faller

slutten faller, natten, dagen faller

Ulf Eriksson introducerar mig till en poet jag inte kände innan: Nils Christian Moe-Repstad. 

Läs hans, ibland lite invecklade, men klart berörande text i Vagant.

en engel kikker tilbake

for å se på fremskrittet

og når historien gjentas

er ruiner bygget opp av ruiner

og vokser mot himmelen

forførende som en varm bris fra paradiset

Tänk på något vackert

En målning av Andrew Wyeth som jag inte sett tidigare. Den heter någonting med Pentecost, Pingst alltså. Så här hängde vi näten också när jag var barn och ung.  Den här är nog målad i Maine, där Wyeth hade sitt sommarhus.

Anselm Kiefer - en annan historia

Bra måleri: Anselm Kiefer. Vänta till i höst så kommer ni att förstå honom. Eller åk till Louisiana, där några av hans grejer hänger.

Koloristens metanoja

Drömde att min pappa stod bredvid mig när jag målade.
I rummet fanns också Ingmar Bergman.
Han sa: Jag antar att du vill veta vad jag tycker om den?
Jag sa: Jag ski-i-i-i-ter i vad du tycker.
Bergman storskrattade.

Foto: Gerd Ulander. Den här är inte helt färdig, men kanske föredrar jag den "rå". (Klicka för förstoring).

Barnsligt (amerikanskt) meddelande till allmänheten

Mina två bloggar Gabis Annex och björnstrand backwater har nu haft 200.000 besökare.
Roligt ändå, eftersom det visar att folk gillar litteratur, konst, musik, poesi och film.
Samt betraktelser över vandringar i naturen.

Det finns hopp även efter Trumps jävla kapitalgalna och korkade inflytande på världen. Han, vars skugga faller över denna nattmålning från Lund, av GAN, Gösta Adrian-Nilsson.

Baselitz´ trasiga hjältar på Moderna Muséet

Hjältar, krigshjältar, som vi ser på film, eller om vi är centraleuropéer, nordafrikaner, kineser, tyskar etc - har mött i verkliga livet. Vad säger de oss?

I Georg Baselitz utställning på Moderna Muséet kommer de emot en, inte som på led, inte i massor av soldater på väg hem, utan som mycket ensamma individer. Varje målning visar en person, någon gång två, som för att meddela den absoluta existentiella ensamheten i deras öde.
 
Jag blev tagen av den här utställningen, och eftersom den bara pågår en månad till vill jag säga åt er att gå dit. Jag hade tänkt, vid en första åsyn i TV att det där var väl en expressionism man mycket snabbt kunde få nog av. Så var det inte alls. Tvärtom - det Baselitz målar har en uttrycksfullhet som håller, och särskilt mycket håller det han målar vid 27 års ålder, och det är den här utställningens period: Hela arbetsåret från en ung målare som för inte så länge sen upplevt kriget.

Baselitz föddes i en liten ort inte långt från Dresden. Han var sex-sju år när han såg, i fjärran, hur Dresden bombades sönder. Han såg säkert också alla de lemlästade, sårade, luttrade och sorgsna soldater som kom hem från ett krig som dödat miljoner unga män. Jag tänker när jag går och tar in hans gestalter att det är nära i tid, med de tusentals sårade soldaterna i Syrien och på andra ställen.

De är soldater i kamouflagefärgade kläder, och själva koloriten i kamouflagefärgerna målas så tafatt och otympligt så att man ser dem som en brist på skydd. Inte soldaten med ett sår i pannan, inte han som har en gris vid sin sida, inte han med ett avhugget ben, och inte han som står barfota och låter sina kängor ligga bredvid, inte ens han som har en anka vid sina fötter, som han möjligen kan göra mat av, är skyddad. De är alla extremt utsatta. De har alla ett ansikte som går igen, som är samma, som är den arketypiske unge mannen som mött kriget och förlorat allt.

I varje målning en lidande, och i varje lidande en Kristus - det kan man säga utan att vara långsökt. Det förekommer kors i måleriets teckningar, och ett stympat träd återkommer, brutet och blödande som soldaterna. Detta träd är korset, och i en av målningarna sammanfaller korsets grenar med soldatens utsträckta armar. Det universella lidandet är lika stort oavsett tid och och plats; om Tyskland 1944 eller Syrien 2017 eller på Golgata..

           
Det är med en oerhörd känslostyrka som den taggade och drabbade tjugosjuåringen går lös på sina minnen av kriget, av män som verkar ha förlorat allt, lemlästade, med ansikten som nyss var ovetande. Det är köttigt och "slarvigt" med uppfläkt fläsk och sorgsna kukar som drar uppåt i vädret och verkar röra sig oberoende av de arketypiska pojkansikten som är likadana på minst 20 målningar, ett ansikte utan mycket annan erfarenhet utom just detta förbannade krig. Ibland någon som tar ett enda lång steg, som tecken på beslutsamhet. Ibland är ett par i svartvitt på en enorm målning som jag inte skulle tveka att kalla för Baselitz svar på Picassos Guernica. Det är också den mest stiliserade målningen på utställningen.

Jag förvånas om och om igen över hur mycket jag tycker om hans måleri; som om en tråd av starka känslor löper från målning till målning, och gör (nästan) varenda bild storartad, orädd, uttrycksfull och katarsisk. När en konstnär målar så här delar vi det smärtsammaste som finns i människolivet: Den totala förlusten, och att samla ihop sin gestalt (som konstnären samlar ihop gestalten) för att röra sig vidare utan att ljuga bort det värsta.

Så många målningar innehåller en liten, symbolisk kärra, som ett tecken i bilden: Det var alla dessa kärror barnet Georg såg efter krigsslutet. Allt det sönderbombade och blottställda, något som kunde dras på en kärra till nästa anhalt, nästa boplats, innan städerna byggdes upp igen.

Det finns en stark historia i Georg Bazelits´ tidiga måleri, och det finns en känslomässig nerv som är vild i sin linjeföring. Vild, men sann: Kropparna får tyngd, ja, de känns tunga att släpa på med sitt bagage, och ändå är de nästan urholkade. Rester till hälften försvunna i kriget.

Eller ta målning av en ung människa i profil, pojke eller flicka kan göra detsamma: Med ett enormt uppförstorat tungt, rosakänsligt öra, tycks hennes huvud lyssna in allt brus från krig och lidanden i världen. Det örat är också vi. Förr vid en radio, nu vid alla våra appar och nyheter. Det lyssnande örat är dilemmat att aldrig mer vara ifred. Det har redan hört för mycket.



Utställningen pågår t.o.m. 19 februari

Trumps Inauguration och ett barn som ser

Herr Dysterkvist och Smulan Snygg har nu installerat sig vid en bädd av torra rosor. Festivitas modell Jobbig stämning. Ett koncept som tyvärr kommer att föranleda många liknande installationer.
Den jag möjligen hoppas på i den här bisarra familjen är den något drömmande, ofta gäspande och uttråkade sonen Barron. Jag tror han gör en soft revolt om några år och skuddar stoftet av fötterna.

Han tycker - jag ser det på honom - precis som jag; att den politiska och familjära teatern är helt overklig. En dag kommer han att sluta anpassa sig till Donalds show. Varenda ansiktsuttryck han har är som en liten kille som vet vad föräldrarna försöker dölja. Hans ansikte är aldrig inne på att fjamsa med. Jag tror inte riktigt han vet hur man gör det. Det är ett fint ansikte. Som tittar fram mellan de av rikedom och makt och okunskap djupt förvirrade föräldrarna och deras, läs Trumps, otympliga talande. Jag tor Barron är ungen som kommer ut ur det här nätet av halvsanningar och hyckleri. Om en dagligen indoktrinerad son skulle kunna revoltera, bli den onormale  - som pressen redan velat göra honom till - då kan det vara han som blir fri.

Eller som Philip Larkin skrev:                                        
              
They fuck you up, your mum and dad.

    They may not mean to, but they do.   

They fill you with the faults they had

    And add some extra, just for you.

But they were fucked up in their turn

    By fools in old-style hats and coats,   

Who half the time were soppy-stern

    And half at one another’s throats.

Man hands on misery to man.

    It deepens like a coastal shelf.

Get out as early as you can,

    And don’t have any kids yourself.

Epiphany - trettondag

Sista julkortet för i år. Giovanni di Paolo, målat 1450-1460. Detalj ur en större målning.