Kanske hänger det samman med att jag under söndagen läste Göran Rosenbergs bok . "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Och kanske då särskilt på grund av hur han skildrar den judiske ghetto-kommendanten R. som inte såg någon annan väg än att kollaborera med nazisterna i en föreställning om att kunna skona vissa liv genom att offra andra. Jag citerar:
"Fäder och mödrar, ge mig era barn!" säger Chaim Rumkowski.
Hans vita hår är i oordning, hans kroppsrörelser långsamma, hans röst bruten, men hans ord kan inte missförstås och måste därför missförstås.
Han har fått order av tyskarna att utleverera ghettots minderåriga barn.
Ja, också ghettots gamla och sjuka ska han utleverera.
Minst 20.000 judar ska han utleverera".
Göran Rosenbergs förtvivlan är lågmäld. Han berättar sin historia lugnt, men så journalistiskt späckad med faktadetaljer att jag ibland inte ser människan för bara trän. Hans pappa och mamma. Förlorade i ett numerärt antal bortförda, ihjälgasade eller ivägforslade till slavarbete i krigsfabrikerna. Hans pappa och mamma som förälskat sig i varandra före kriget, och som av en oändlig slump sammanfördes igen, efter krigets slut. Göran Rosenberg hittar inget annat ord än "tur".
Om det fanns en gnutta godhet i den där lägertillvaron så var den beroende av att man hade en familjemedlem eller släkting på samma ställe, som kunde stötta en. Rosenbergs far hade sin äldre bror. Ett maktlöst men känslomässigt beskydd.
Men jag minns också hur Viktor Frankl beskrev en och annan jude i dessa läger som "smorda"; utvalda eller bara kapabla att motstå ondskan (jagandet efter bröd på andras bekostnad, efter värme och kläder, ibland för en kroppslig tjänst). Nu var det länge sedan jag läste den boken, över tjugo år sedan, men den där äldre mannen som Frankl beskrev, han som lyste med sin överlevande godhet i de mest fruktansvärda omständigheter står fortfarande för mig.
I den kristna-judiska tron, och annan monoteism, är godheten nedlagd i oss av en Gud, och vi kan bara vårda den eller förkasta den. I socialdemokratisk och socialliberal samhällsfilosofi tänker man sig att underlätta godheten genom att människorna inte har det alltför svårt. Bra så. Men när det riktigt svåra kommer är det ändå den där enskilde judiske mannens inre val det kommer att handla om.
Och när människor som fått allt; makt, pengar, svindyra bostäder, lyxmat, teknologi, tre bilar och åtta hundar,ännu har så långt till godheten att de bara fortsätter leta (icke-judiska och judiska) syndabockar: mexikanare, sjukskrivna, muslimer, feminister, socialister, homosexuella, fackanslutna, vet man att materiell välfärd inte hjälper någon själ att bli god (ex: Amerikanska högern och Putins Oligarki). Att Bill Gates och liknande filantroper finns utgör ju bara det stora undantaget från den jordiska överklassens egoism. Gates har godheten som marknadsföring skulle cynikern säga. Men det säger inte jag.
Tillhörigheten till makten genom en föga upplyst brölande mass-tanke, är och förblir godhetens motsats. Men när man har råd att vara riktigt korkad så är man gärna det. Kalla det egenintresse. Eller kannibal-egoism.
Det heter att man inte kan tala om goda och onda människor. I wonder. I alla fall; det är genom handlingar man märker godhet eller ondska. Hur många i vår omgivning, den privata eller politiska, litar vi på så till den grad att vi tror dem om att alltid, även i det svåraste läge, välja det rätta? Rosenberg berättar om hur hans far i fångenskapen möter en tidigare vän, Beno. I detta förtvivlans läger har han blivit tjock och välgödd. Hur?
När det gäller godhet kan man sällan leta utanför sin egen krets; finns den någonstans så börjar den där, även för oss som har Gandhi och Martin Luther King som förebilder. Och ingen av oss vet vad vi håller för, när ondskans axelmakter trycker upp oss mot en vägg. Självmord var en vanlig utväg vid tiden för judarnas bortforslande. Jag skulle nog valt det, om jag inte lyckats fly.
Hunger. Hunger. Hunger. Rosenberg skriver in bilden av en gammal man som står på en gata i ghettot med en liten pojke bredvid sig och ser ut att försöka sälja en lök. En lök. Jag minns Dostojevskij, någon av romanerna; där den allra fattigaste gamla gumman ger bort en lök. En rysk art av godhet som tiden gått hårt fram över.
----------------------------------------------
Och så här skrev blogg-kollegan Lennart Erling om Göran Rosenbergs bok.
En tänkvärd och intressant text om Rosenbergs bok. Förintelsen reser verkligen svåra frågor. Jag läser ju Kertész nu, så det är frågor som är aktuella för mig. Svåra att greppa, svåra att ta till sig. Men som man som människa kanske ändå ska fundera på.
SvaraRaderaJa. Och jag hade lika svårt som du att ta mig igenom kapitlen med judetransporter och helvete. Tror att jag också hållit det ifrån mig, inte som en ovetande, men som en som tyckte att jag visste.
SvaraRaderaDet gjorde jag väl också, men som sagt - det väcker alla de stora frågorna. Igen.
Jag läste Göran Rosenbergs bok och tyckte mycket om den. Just den där kontrasten mellan livet i Sverige och det andra livet, det fadern varit med om. Och att det inte fanns nån förståelse för honom i hans nya liv vilket väl gjorde att det gick som det gjorde.
SvaraRaderaSen den där balansen mellan "ska jag läsa eller inte läsa om Förintelsen" kan jag fundera över. Jag har ju redan läst så mycket - både faktaböcker och skönlitterära, och eftersom jag är född strax efter kriget var det mycket närvarande hemma. Kändes nära i samtalen vid middagsbordet med ett par mycket engagerade föräldrar.
Böcker från senare år som stannat i minnet är "Hotel Galicja" av Per Agne Erkelius och "De fattiga i Lódz" av Steve Sem-Sandberg. Båda mycket välskrivna och starkt berörande böcker. "Hotel Galicja" känner jag att jag kan rekommendera läsning av. En poetisk sorgsen vacker bok i både nutid och dåtid. Med "De fattiga i Lódz" är det nästan så att jag ångrar att jag läste den för det var så oerhört plågsam läsning. Jag vet inte om där fanns en enda ljuspunkt egentligen. Fast en sanningsenlig skildring av hur det var är det säkert...
Sem-Sandbergs bok har jag här sedan länge; men märkte också att jag inte orkade, just då när den kom.
SvaraRaderaErkelius kände jag inte till förrän du nämnde den på din blogg.
Ibland kan jag väl också tycka att det finns många andra stora lidanden som gått oss mer förbi, för att de skett längre bort från vår kristet-judiska krets. Men det är en annan fråga.
Jag tycker också om kontrasterna; mellanmjölks-Sverige, och det omedvetna Södertälje, och Helvetet där i bakgrunden.
Men sen tycker jag, rent litterärt, att den kontrasten rätt snart blir ett etablerat faktum. Kanske hade jag velat se Rosenberg själv, lite mer. Subjektet.
Rosenbergs bok är fantastisk och jag tror att ett skäl till att jag tycker det är att för mig så finns han, Göran, där, i det återhållna, den behärskade vreden och förtvivlan som kanske är det enda sättet för sonen att förhålla sig till föräldrarnas, framför allt faderns, historia. Om han visat mer av sig själv hade det blivit för . . . mycket, för plågsamt, omöjligt att ta till sig. Jag läste och grät, grät och läste.
SvaraRaderaJag tycker om människor som gråter när de läser; det har hänt mig ett fåtal gånger; bland annat med Ib Michaels "Vaniljeflickan" - om hans barndom, och lillasyster.
SvaraRaderaMen inte nu. Tyvärr. Kanske jag värjer mig lite.
PS: till både Gabrielle och Lena: Nu är inte den här texten skriven som en recension av Rosenberg, egentligen - utan mer som ett underlag för reflexion.
SvaraRaderaOm det var en recension skulle jag skrivit det på ett helt annat sätt.
Det har filosoferats mycket genom tiderna om ont och gott. Själv tror jag att vi alla har båda egenskaperna i oss. men att det liksom i yin o yang förändras i förhållande till varann. Någon enbart ond, eller god finns inte. Detta har människor väldigt svårt att inse. I var och en av oss finns en inneboende bödel, men även en medkännande empatisk varelse, som vill gott. Du skriver mycket fint om detta svåra ämne!
SvaraRaderaTack k.
SvaraRaderaDet är väl vad man kan säga - även om extremerna: Helgon eller Massmördare också finns.