Om skatter och kriser

Själv har jag nog aldrig betalat mer än 30-33% i skatt. Men jag har ändå varit med och betalat för dagis, skolor, fritidsgårdar och barnläkare, som jag aldrig haft några egna barn till. Min pappa betalade, på höjden av sin karriär, 65% i skatt. Det gjorde säkert även min man under en tid, på det som med dagens mått mätt måste ha varit miljoninkomster. Jag hörde aldrig någon av dem klaga.

Efter pappas stroke var han tvungen att sälja av en del av vår lantegendom, som vi barn förstås gärna skulle behållit. Ingen av oss surade då. Pappa hade varit allvarligt sjuk.
Även min man blev senare allvarligt sjuk, i cancer. Jag känner mig övertygad om att de båda redan betalat många gånger om för den vård de då kunde få. Samt för mycket annat. Det finns ett samhälle  - Mrs Thatcher.

Pappa och mamma reste några år senare ner för en skön vinter på spanska solkusten. Pappa blev snabbt uttråkad. Intressantaste sällskapet var en fåraherde och hans flock helt nära huset där de bodde, samt Alice Babs.
Andra svenskar spelade bridge, golf och hatade Palme. Den återkommande konversationen bland de utflyttade svenskarna var skatterna i det hemska sosselandet. Pappa hade onekligen haft intressantare samtal i sitt liv. De åkte aldrig dit igen.

Självgodheten hos dessa utlandssvenskar var stor. Kanske skulle de trivas bättre i ett Sverige där plånboksfrågor blivit snart sagt monopolistiskt debattämne i politiken. Noll visioner. Men får pensionärerna en hundring mer i månaden? Blir jobbskatteavdraget 2000 mer i månaden för en IT-kille? Vilka är det som hela tiden vinner på skattesänkningar?
Frågan som sällan hörs är: Hur mycket höjs läkaravgifter, tandvård, dagistaxor, hyror och utbildningskostnader samtidigt? Vilka barn ska få gå utan skolmat? Vem gapar girigt över den stora rouletten om utförsäljningar, avknoppningar och julrea på statlig/kommunal egendom? Vem vinner på att man slumpar allmännyttans bostäder till folk som flyttar ut och in med några års mellanrum, bullrar och bångar, och stadigt gör högre vinster från hus som hela svenska folket en gång betalat för? Vem gör en privat skuldkarriär i förhoppningen om att tillhöra den nya monetära uppkomlingsklassen?

                                                             *

Som sagt, jag hörde aldrig min pappa eller min man klaga på sina höga skatter. Men de var ju också socialdemokrater på den tiden. Pappa gick bredvid Palme i demonstration mot Vietnamkriget. Mamma var med i socialdemokratiska kulturarbetarna. De visste var de hade sin solidaritet. Ett ord som knappt finns längre. Vi har sålt våra sjukhus, apotek, vårdcentraler, skolor, förskolor till underpris i många år, inte bara genom alliansens flumliberala utförsäljningsiver, Göran Persson var med på tåget, och kanske även Kjell Olof Feldt, och Stefan Löfven ser ut att foga sig. Vi har också ett konservativ-liberalt avdragssystem där vissa rika företag kan nolltaxera, samt skriva av renovering på sina gods och gårdar. Andra skatter går till riskkapitalisterna på Capio och andra megalomana storeuropeiska företag, som med skattemedel idkar handel med sjukhus ungefär som om det vore skokartonger. De tar våra redan skattade pengar till sig och förökar sin privata egendom. De undgår så mycket skatt som möjligt genom otransparenta överföringar via skalbolag och annat. Plonk! Sju miljarder till på Jersey Islands.

Vi befinner oss nu i närheten av det grekerna måste ha känt i femtio år: Våra stora redare, jordägare och byggherrar betalar knappt någon skatt på sina miljardinkomster; så varför ska jag Kostas, arma taxichaufför, med fru och barn och gamla mamma att försörja, betala skatt? Så sjunker samhällsmoralen, så blir skatt någonting som arbetare känner sig lurade av för att de får så lite över, och de stormrika känner sig missnöjda med, för att de inte kan behålla, kontrollera och vidga sina imperier ännu mer. Den republikanska högern i USA vittnar om den saken. Man vill ha en köpt politik för dem som har råd att köpa en regering. Förhoppningsvis kan den egoismen inte helt genomföras. Inte heller här.

Jag länkar, med en dåres envishet, till Robert Reich. Samt till Paul Krugman, som skriver om varför en kris som den grekiska - och många andra - inte i första hand kan besvaras med statsfinansiell stränghet, aka snålhet.

"European leaders, having created Depression-level suffering in debtor countries without restoring financial confidence, still insist that the answer is even more pain." (Krugman).

Målning: Masaccio, Skattepenningen (detalj) cirka 1425. Santa Maria del Carmine, Florens.  

Tillägg: Den här kommentaren till Krugmans artikel var så uppmuntrande att jag tar med den; direkt från Sydney:

"A good illustration of Mr Krugman's point is Australia.
In 2008 the Australian Treasury calculated the projected hole in the economy - apparently to the last dollar. The Federal government took Treasury's advice and immediately threw cash at that projected hole.
Wasting no time it posted $1000 checks to Australian households with a request that the recipients 'spend the money NOW, no questions asked but whatever you do PLEASE DO NOT SAVE IT nor use it to pay down debt. '

It then gave every school in Australia - public and private - cash for new buildings with the proviso that the work commence in 2009. The government was not worried about receipts or strict stimulus accounting, it just took it as read that there would be waste but that was correctly deemed insignificant to the task at hand.
Tax cuts were not included in the stim as they have a low stimulatory effect.

What happened? No recession and Australia's Federal Budget will be the first in the OECD to return a surplus."

Må det fortsätta så, trots bränderna.