torsdag 10 januari 2013

Om skatter och skulder (2)

Häromdagen när jag skrev om skatter refererade jag i stort sett till exempel i min omgivning, min pappa, min man, 70-80-90-tal. En tid då dessa rejäla inkomstagare inte sneglade på hur de skulle kunna dribbla undan skatt eller dra sig ur ett fungerande samhälle. Ingen jag kände tänkte i de banorna.

Det fanns nämligen ett fungerande samhälle. Tågen gick. Sjukhusen var inte ofta överbelagda. I skolorna fanns både kuratorer och psykologer för barn med problem. De gamla serverades inte mat i svarta plasttallrikar och pendeltågen gick, snöröjningen fungerade, eleverna skickade inte SMS under lektionerna och personaltätheten på vårdhemmen var okej.

I stort sett tror jag vi kände att vi rent socialpolitiskt bodde i ett bra land. Vi hade också en viss naivitet angående de många smarta som ständigt skruvat undan pengar från samhället, därför att de då, som nu (men mycket mera nu) kunde trixen, avdragsmacklet.
Om jag nu ser tillbaka på det finner jag det orättvist: Varför skulle min pappa, som aldrig ärvt en förmögenhet, som skaffade allting själv, som enbart genom sitt eget arbete fick den relativt höga lön han fick - varför skulle han betala mer i skatt, procentuellt sett, än bolagsgubbar, banker, slottsägare, exportindustrier? Varför skulle så mycket mer av hans inkomster på produktivt arbete tillfalla samhället; när någon aktiekille som bara gjorde pengar av pengar kom undan med så lite skatt? Och så är det fortfarande, fast tio resor värre. Jag tror till och med den stridbare Viggo Cavling, som inte alls är vänster, beskrivit det horribla i hur lite som återbördas till samhället av dessa snitsare som bara flyttar pengar. I alla fall tycker vi lika illa om finansvärldens glupska manipulationer.

The best way to rob a bank is to own one, som en amerikansk författare uttryckt det. Riktigt så långt har det inte gått här. Men orättvisor som liknar maffiasystem är för mig en stark grund till översyn av skattesystemet; Detta att de som äger och gamblar alltid kan fiffla är ett överhängande samhällsproblem - inte det faktum att några trötta småbarnsföräldrar som haft en vaknatt för mycket wabbar ett par dagar till, eller att en cancersjuk inte söker jobb på minuten, eller att en arbetslös dansare inte omedelbart ställer om till Securitasvakt. Det är peanuts.

Jag Saxar och länkar till några av Johan Ehrenbergs artiklar:
"Det finns tre grundläggande problem med det nuvarande skattesystemet.
För det första är det i stort sett bara arbete och konsumtion som beskattas. Av de totala skatteintäkterna kommer 91 procent från skatt på arbete (inkl. pensioner) och konsumtion. Skatten på företag svarar för 6 procent av skatteinkomsterna och skatten på kapitalinkomster för 3 procent. Det här beror inte på att företagens vinster och kapitalinkomsterna är små. Det beror på att skatterna på dessa är låga. Arbete och konsumtion beskattas till 57 procent, kapitalinkomster till 21 procent och företagsvinster till 10 procent.
Man kan därför bli förvånad över den energi borgerliga ekonomer och politiker lägger ner på att sänka och ta bort just skatterna på kapital och företag. Sammantaget är det ju inte en så stor börda dessa bär. Orsaken är nog att dessa skatter (trots att de är små) är de enda som enbart drabbar de rika i samhället. "

Om sänkta bolagsskatters icke-betydelse för alla utom bolagen skriver Johan Ehrenberg vidare här.

Den konstiga frågan om statsskulder skriver han om här och berättar om varför man vill få oss att tro att statskulderna är otäcka, och att vi "folket" måste få en ny svångremspolitik, färre sjuksängar, och noll säger noll klimatlösningar: Återigen för att rädda de 10% oresonligt rika i världen från sitt ansvar.

"Alla statsskulder beror nämligen på samma sak. Staterna har sänkt skatterna, tagit bort regleringar och privatiserat verksamheter. Summan har blivit att man får in mindre pengar än man behöver för att klara verksamheter och investeringar. Därför ”sparar man”. Det vill säga försämrar välfärd, löner och trygghet. Det enda man aldrig sparar på är stöd till finansföretagen och köp från vapenindustrin."

(ETC 14.12.12)

2 kommentarer:

  1. Ja, någonting är ruttet i grunden och förr eller senare kommer det hele (förhoppningsvis?) att klappa ihop. Läste just i dag i DN om att vi, "storhandlande och petiga konsumenter", globalt sett, slänger hälften av all mat, 2 miljarder ton:

    http://www.dn.se/nyheter/varlden/halften-av-varldens-mat-kastas

    Men frågan är väl: Vilket samhälle vill vi ha i stället? Hur ska det se ut? Vi kan ju inte vrida tiden tillbaka och vad finns det för alternativ till den fantastiska kapitalismen som verkar vara på väg att äta upp sig själv?

    SvaraRadera
  2. Jag tror att alternativen kommer att visa sig alltmer nödvändiga: och nödvändighetens lag är det enda som biter på krokodilskinns-politiker.

    Vi behöver leva lite enklare - alla - helt enkelt. Men glitter&slösa&kasta-mat-kursen är ju fastlagd i media, och kommer att köra på som värsta sortens dåliga religion länge än; Verkligen opium för folket.

    De få ekonomer jag nämnt i mina texter har en del bra förslag. Annat får man leta efter med ljus och lykta; bland de gröna, eller i Occupy Wall Street-rörelsen - som lustigt nog fått starkt gensvar bland många ekonomiska experter. USA är inte så tokigt som det kan verka ; ) Allt blir liksom tydligare där. Här mest ummas det.

    SvaraRadera