När Ralph får mig att sväva

Nej da, det är inte alls som ni tror. Denne Ralph är inte min privata förnöjelse, utan allas vår Ralph. Ralph Gustafsson. Stor konstnär på orgel. Vilket han visade idag i Gustaf Vasa kyrka - som dessutom har en av Sveriges finaste orglar.

Konserten introducerades av Curt Carlsson; en av Sveriges Radios koncisa musikciceroner. Vi fick kortversionen om konserterna som ska pågå under vårterminen. Och jag satt i bänken och kände mig nyfiket lycklig, som om jag bytt till en bättre skola. Jag är nämligen ingen som helst fena på orgel ens som lyssnare - och min mest lärorika tid, på musikfolkhögskola, ligger långt borta i de värmländska dimmorna. Men där spelade å andra sidan, vår energiske rektor, Ingvar Sahlin, de mest ljuveliga fugor varje kväll, mest Bach, men säkert också Otto Olsson, som är i centrum av den här konsertserien.

Ändå måste man ju inleda med Bach; den stora glada förförelsen. Preludium och fuga i Ess-dur. Det tillrar loss och kompar fint den nybarocka höjdtrafiken av änglar och svävande Jesus och evangelister och tromp l´oeil- moln. Jag sitter med en åtta dagar gammal nackspärr och lyckas nästan glömma bort den medan jag svävar upp mot tredje kupolen och intet pågår i min hjärna utom musiken.

Otto Olssons orgelkompositioner har i mina öron en rätt saktmodig, lite protestantisk ton. Medan Bach leker graviterar Olsson in i långa tunnlar av allvarsamhet; ändå lyfter tonspråket hela tiden med hjälp av Ralph Gustafssons eklatanta begåvning: Hur han trollar med piporna, hur länge han låter en baston ligga och darra; hur mjukt och mystiskt han tonar ut ett pianissimo.

Och sen gör det mig inget att jag kan flumma loss på mina egna associationer: Detta är ett Credo, ett Jesus Kristus Vår Frälsare, och sist, Veni Creator Spiritus, Kom Skaparande Herre God, vilket inte stör mig alls, halvt kristnad som jag är. Men det jag hör i finalsatsen går utöver kyrkomusik; det är en otippad åder av nationalromantik. Jag ser täta svarta skogar, strimmor av blanka vatten, karga hedar och en myr med en enda älg som står och bligar helt stilla. Jag ser en vit tjärn och en brant med stora stenar. Allt flimrar förbi, och utgör en bättre resa - för mig - än till exempel den vilda sugande romantiken hos Sibelius. Men nog hör man att de två är samtida. Måste jag välja - Gud förbjude - tar jag den elegiska rälsbussen med Otto Olsson any day!

Tillfrågad om vad som var den viktigaste egenskapen för en kompositör och utövare av kyrkomusik svarade han: "Ödmjukhet".
I brist på bättre inspelningar ger jag er den här länken där Ralph Gustafsson spelar Otto Olssons Andante i E-dur.
(Nackspärr nu nästan överstånden).

Orgeln i Gustaf Vasa kyrka, den av Otto Olsson ömt vårdade.