Recension: Josefine Adolfssons Rippad

Rippad, rispad och såld

Jag påbörjar läsningen av Josefine Adolfssons roman Rippad (Natur&Kultur) i en stämning av glad förväntan: Här finns uppenbarligen någon som kan skriva och som gör det originellt, i en egenartad rytm och respektlöshet för romanformen. Men jag, läsaren, är till för att göras besviken, det vill säga störd, ska det visa sig. 

Julia är huvudpersonen i en historia som börjar och slutar där den börjar: med en halvgalen mamma som tillbringat långa tider i vården, och en dotter som aldrig fick det hon behövde. En ung tjej som förnumstiga psykologer skulle kalla trasig. Men hon klarar sig på sitt mycket bisarra sätt. Hon är maskrosbarnet som tar ströjobb, som städar i medelklasshem och underhåller en del manliga sexuella önskningar så att säga på köpet. Interiörerna från hennes städsväng i Köpenhamn hör till de mer träffsäkra tragikomiska passagerna i boken. Själv bor Julia i Malmö, i kvarter präglade av halvkriminella grannar och kamratlig sammanhållning. Närmaste vännen är Omid, en transsexuell pojke som både horar och knarkar och som drar in Julia i en av sina relationer där hon får spela dominatrix utan att själv ha minsta lust till det. Så passerar den numera obligatoriska porrscenen förbi som ett litet ornament i Julias liv, en episod inte starkare än en brustablett. Men värre ska det bli.

Förutom Omid så finns den hygglige grannen och ligaledaren Milan, och – viktigare – en arkitekt som Julia haft en förbindelse med sen Köpenhamn. Alla dessa tre män är skissade utifrån sina samtal med Julia. Det är tunna figurer, och dialogerna är tunna. Särskilt ofattbart är det att en begåvad författare kan utnyttja en kliché som ”Seriöst?” på var och varannan sida i dialogerna. Det är inte ens realism.

Realism är annars det som Adolfsson vill vara bra på, och ofta är. Miljöskildringen är säker, bland annat den från träningslokalen där hon arbetar på att bli just ”rippad”, idel muskler, inget fett. Men förbindelserna med andra människor tecknas så lätt och ofta så platt att de förblir pappfigurer. Konstruktioner – som Arkitekten - som alltid pratar som en parodi på medelklassen, eller Alicia, en väninna och nybliven mamma som låter som hon förläst sig på månadsmagasinet Mama. Det är en sorts figurer man kan göra narr av i en krönika, av en roman begär man mer. Den enda människan förutom Julia själv som har en karaktär är den mentalsjuka mamman; här finns en ton av vemod och rentav sorg, som förlöser något av den annars känslostumma romanen. 

Julia gör så mycket, hon är så äventyrlig, hon tycker om folk i sin omgivning, hennes karaktär är generös men fullständigt självutplånad. En klasspräglad tjej som inte kan säga ja eller nej men ofta okej da, kanske, vi gör väl så. Jag förstår att författaren velat teckna just detta, det överkörda barnet, som planlöst kastar sig in i allt möjligt som utlopp för inre tvivel; en energi utan mål. Man kan sympatisera med denna syster och hennes aktiva ångest. Men romanen hade vunnit på att ta en djupare dipp in i det som knakar under ytan. Som läsare blir man sittande kvar med enbart den överförda olusten, men okej - det var kanske meningen: Att vi skulle känna tomheten sprattla medan vi vänder blad som i en trashig vakendröm, där folk sover på golvet i hallen och någon kliver in och trampar på dem, varpå nästa scen utlöser vapen och våld. Ett mer genuint värde är dock de passager där Josefine Adolfsson odlar sin prosalyriska förmåga. Mer av den vill jag se, en annan gång.

Texten tidigare publicerad i Sundsvalls tidning, DT, Gefle Dagblad, ÖP, med flera mittsvenska tidningar.

Viktigaste artikeln idag: Umair Haque

Den här artikeln kom till under trycket av Coronaviruset, men uppfordrar oss att se The Big Picture: Människors ojämlikhet i tillgång till föda, sjukvård, och allt annat av vikt. Läs, eller var lite fega! Och varsågod att ta att Umair Haque också är en dramtaisk talang.

"What moonshot does an age of rising authoritarian-fascism tell us that we need to get serious about? Building a world where every life has dignity, stability, security. Nobody — and I mean nobody — should live the way that Americans live: terrified that they might lose their job, and with it goes their healthcare, their savings are nonexistent, and soon enough, they might find themselves on the street. Americans rarely question any of that — but they should. What good is a modern society if people go on living in despair and fear? That way, they become easy meat for demagogues. Democracy cannot sustain itself. So if we are serious about democracy, then, too, we must create a world where every life — every one — has the basics, and never lives in want and fear again."

Hela artikeln finns här:The Lesson the 21st Century is Trying to Teach Us.

En handelsresandes liv

Jag antar att ni alla någon gång sett en uppsättning av En handelsresandes död, åtminstone den version som gjordes med John Malkovich och Dustin Hoffman i de stora rollerna som far och son, och som visats i svensk tv. Nyss spelades den på Malmö Stadsteater med den rolige Dag Malmberg och med Li Brådhe som hustrun. Den fick fin kritik, men den hann jag alltså inte se, fast jag gärna velat. Kanske var det Coronan som kom emellan. Eller något annat.

Dock. Jag lever mitt liv vid en bakgård där rätt många lägenheter förefaller vara rbnb, eller något liknande. De står mestadels tomma och mörka, ända till en fredagskväll när en levande handelsresande checkar in och tänder lampan i köket, bakom de alltid lika hängiga gardinerna. Alltså - jag gissar. Men här finns en regelbundenhet som antyder man på resa i veckorna, "hemma" i lägenheten på helgerna. Vilar upp sig efter långa turer i landsorten med sina dammsugare, elvispar, högtryckstvätt-maskiner, eller något liknande nyttigt. Väl där (här) gör han inget annat än vilar i sin pied-à-terre under takåsen. På så sätt kan det hända att han lever lite längre än den stackars Willy Loman gjorde.

Andra lägenheter har en vag utstrålning av stil. Man anar besökare från jordens alla länder. På balkongen sitter om somrarna helt olika sorters par. Gamla bakåtlutade pensionärer, eller unga som lutar sig tvärs över balkongbordet och kysser varandra. De har ofta shorts. Ibland någon italiensk klänning och mannen har då panamahatt. Lika snart som man fått korn på dem är de försvunna från huset mitt emot. Man förstår att det rör sig om en av dessa kapitalstarka uthyrningslägenheter som ingen i stadsdelen har någon glädje av, men däremot ägaren och de kapitalstarka gästerna.

Vår handelsresande däremot; honom ser man aldrig röken av, mer än den där tända kökslampan. Jag har en känsla av att den hänger från en sladd i taket, rätt ner bara, och att allt annat i den där lägenheten är vad man på engelska kallar för "bare essentials". Inte som hos mig, mängder av non-essentials. Han är nämligen trött på praktiska saker när han kommer hem från sitt resande. Han tar en grogg och kryper till kojs. Jag ser aldrig ens en tv som flimrar bakom de hängiga gardinerna.

Oil consumption just fell off a cliff

Dagens absolut vackraste rubrik. Och den kommer från CNN. Detta är historiens ironi.
CNN här.
Och samtidigt kan de som är friska i Kina njuta av seklets bästa luft. Stängda fabriker, nästan ingen trafik, och ett moln av utsläpp har skingrats. Himlen är klar över de överlevande. Källa: The Verge.

Citat: The cleaner air will hopefully provide some relief as China copes with a novel coronavirus that affects the lungs. On its own, nitrogen dioxide can inflame airways and make it harder for people to breathe.

Religion och COVID-19 går inte ihop

Rubriken som  jag vågar sätta utan att ha hört mig för med WHO är helt enkelt nykter logik. Iran fick en plötslig, dödlig och vitt utbredd smittspridning av det nya viruset. Italien likaså. Vad beträffar SydKorea vet vi att den största smittspridningen började i en sekt som hade stora möten och blandade sina bakterier in the name of God.
Min egna lilla misstanke är att om Coronaviruset sprider sig snabbt i ett litet italienskt samhälle, så kan det ha något att göra med att alla där går i mässan på söndagen och delar nattvard, inte sällan med sipp av vin från händerna på samma präster som servar alla de andra.

I Iran var det uppenbart att man till en början gav fan i att varna sin befolkning för att gå på stora religiösa möten och till religiösa helgedomar där alla ska kladda på minnesplaketterna. Det finns ingen anledning att lägga detta på hur dumma folk är i vissa länder, men det finns anledning att varna för religiösa ceremonier där mängder av människor samlas. Detta gjordes inte.
Så, hallå alla religiösa, och hallå alla sportentusiaster, och hallå alla som älskar att gå på bilmässor: Er tid är inte nu. Och åk för fan inte på nån jävla kryssning - det är infantilt. Undvik. Keep cool. Läs en bok. Själv tänker jag varken gå i kyrkan, på konsert eller allsvenskan på länge.

En annan sak när jag ändå är på g: Ni ska inte heller köpa upp all möjlig skyddsutrustning som sjukvårdare behöver bättre än ni, masker etc. Det vore snyggare om ni skänkte pengar till läkare utan gränser eller Röda Korset. Och ni ska inte lagra mat för mer än ett par dar. Allt annat är hysteri. Tack för idag från Gabis kloka hörna.

Målning: Magritte

Och nu kom en viktig varning från WHO. Som alla vet lever vi i nätkriminella tider och även en svår epidemi kan utnyttjas av psykopater. Läs här om hur ni inte ska svara på mail, lämna ut känsliga uppgifter etc, till folk som utnyttjar andras rädsla. Länk till WHO här. 
I Sverige är den vettigaste personen att lyssna på infektionsläkaren Björn Olsén. Här finns han.
Och här finns en länk till WHO:s dagliga uppdateringar.

Och - ett litet PS om någonting helt annat - amerikansk valupptakt, och Karin Pettersson som återigen visar vilken bra ersättare för Åsa Linderborg hon är: "Bernie Sanders är inte till salu". Läs!

Och, "som sagt", först 14/3 läser jag detta.: Att kyrkorna äntligen tar sig för att stänga för mässor.

Herakleitos ftw

Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.

Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.

Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.

Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.

Målning: Sigrid Schaumann

Prokofjev var det ju

Det är så jävla bra så det är inte sant, tänker jag högt under taket, fast jag inte får svära ens för en klassiker. Prokofjevs 2:a pianokonsert. Fruktansvärt vackert, passionerat, strukturerat. Jag ser hela den ryska modernismen rusa förbi min inre syn, affischkonstnärerna, det vertikala bildrummet, den fräcka rytmiseringen av bildytan, Malevitj, Rodtjenko, Eisensteins filmer, ja hela den revoltartade konstnärliga utvecklingen i Ryssland före 1930, innan Stalin stängde dörrrar med lås, och lät Sjostakovitj sitta och darra för sitt liv. Men då hade Prokofjev redan lämnat Ryssland, liksom Rachmaninoff och många andra avantgardister. Den censurerade Anna Achmatova sörjde och skrev i ensamhet. Marina Tsvetajeva tog livet av sig efter ett svårt öde som både emigrant och återvändare till Ryssland, där hon blev fast under terrorn. Majakovskij gick och sköt sig, Osip Mandelstam dömdes till fängelseläger och Nadesjda Mandelstam skrev långa brev till den älskade maken. Pasternak lyckades klara sig, men hela den fräcka modernismen trycktes ner, mitt i Moskva, i Sankt Petersburg, i Odessa, ja ända borta i Jalta, där Tjechov en gång fick besök av en beundrande Maxim Gorkij. Nu var det slut på konstnärsfesten. Rosorna frös i snön.

Rachmaninoff som kom från en privilegierad familj, flyttade efter revolutionen till USA, drog sig fram som konsertpianist från delstat till delstat, hade råd med fru och barn och dyra kläder, men mindre tid för sitt fria skapande. Dock: Det blev till sist ett antal symfonier. Märkligt ändå att något av det vackraste han gjort, hans 2:a pianokonsert, kom till efter en fyra år lång depression, kännetecknad av skaparångest efter den första succén i Moskva. Men 1901 bröt det fram igen.

Prokofjev hade på något sätt ett lättare liv, levde många år i europeisk exil, men återvände till Ryssland, och framlevde sina dagar i en mer klassicerande stil. Men den 2:a pianokonserten (1912-13) är som föregångsljud till allt som sen skulle hända i Ryssland; en ström av oregerliga rytmiska och melodiösa, fräcka, vilda, vackra teman och kontraster. Ikväll spelades den av den amerikanska pianisten Claire Huangci, tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester i Umeå. Och ni, alla min lyckliga läsare kan höra den här. Ni får Beethoven och ett samtal med solisten på köpet. Detta är Sveriges Radio. Eller Public Service - som de reaktionära nu rackar ner på. Varje tid har sina presumtiva stöveltrampare.

(Ber om ursäkt till förvirrade läsare för att jag först skrev Rachmaninoff. Texten skrevs efter 25 timmars vakenhet, och jag var bara full av entusiasm, och på något underligt sätt så inställd på Rachmaninoff att jag inte hörde Prokofjev. Men honom har jag ju annars alltid gillat. Ta denna rättelse och lyssna. Cheers).