Kjell Westö - Den svavelgula himlen

Prologen är smygande. En medelålders man sitter ensam i ett hus där en hotfull gestalt i svart hood rör sig utanför fönstren. En föraning om ett mörker som får sin förklaring många hundra sidor senare.

Men berättarens livshistoria börjar så ljust. En pojke på tio år cyklar omkring i ett skärgårdslandskap, samma sommar som hans pappa har hyrt ett litet torp vid havet. Där finns vidsträckta åkrar, ekar och tallar, vassvikar och smultron. Färgerna i Westös skildring lyser som en målares, och glädjen inför naturen, äventyrskänslan på en cykel i ungdomen, är ljuvligt skildrad och lätt att känna igen.

Pojken är uppvuxen i lägre medelklass i Helsingfors. Han är enda barnet i en familj som är snäll men lite osäker; en strävsam pappa som älskar George Harrison-låtar, och en mamma som gärna vill delta i kulturlivet. Äktenskapet mellan föräldrarna tar slut och bara trådarna bakåt till ett fattigt och religiöst Österbotten finns kvar.

Pojken är en av dessa många som måste slå sig fri. Att cykla hit och dit i landskapet är sinnebilden av hans frihetsbehov. På en av sina utflykter möter han Alex Rabell och blir snart inbjuden till den finlandssvenska släkten Rabells herrgårdslika villa. Farfadern Poas skugga vilar över familjen, porträttet av honom är skarpt och autokratiskt som en hökprofil. Fadern Jakob är av egendomliga orsaker alltid ”bortrest”, modern Clara håller i tåtarna, och Alex lillasyster Stella är snart i rätt ålder för en begynnande kärlekshistoria. Egentligen är det porträttet av Stella som är det rikaste i berättelsen. Hon och berättarjaget blir varandras fixstjärnor, älskar som galningar, skiljs och möts igen och tappar aldrig varandra helt ur sikte under de fyrtio år som romanen gestaltar. Stella är vild och fri och svår, inte minst dialogerna mellan henne och berättarjaget är full av intelligenta, otåliga iakttagelser.

Hennes bror Alex är en maskhållare, en kylig typ som gör allt för att vidga sitt till hälften ärvda imperium. Han är den som alltid talar i termer av pengar, marknader, konjunkturer, och ändå lyckas Westö göra honom till en komplicerad människa och en trofast vän. Andra i vänkretsen är småpsykopatiska mobbare och uppkomlingar, eller snälla, som Krister, en ständigt filosofisk och diskuterande kamrat. Ett annat fint porträtt är den stadiga Linda Vogt, klok och utan åthävor.

Hela skeendet skildras genom denna vängrupp, deras föräldrar, och – så småningom – deras barn. Det är ett bra grepp, det gör mig som läsare mer berörd av vad tiden gör med dem alla, både de förflutnas skuggor, och framtidens skugga, då åttiotalet tutar igång med sin ekonomistiska vulgaritet. Men då har Stella redan dragit iväg utomlands, och förenat sig med en experimentell teatergrupp, Krister har blivit präst, och jagberättaren kämpar med författarskapet, blandat med motvilliga uppdrag som lärare. 

Westö beskriver inte bara vängruppens utveckling genom kamratskap, erotik, yrkesliv och konkurrens, men helt parallellt, och utan att det känns det minsta krystat, ett samhälles utveckling från 60-talet till nu. Klass och kön, begär och frihetsbehov är som tangenter på ett mångstämmigt piano, där ackorden först – som i början, i sommarljuset - klingar vackert för att senare braka ner i dissonanser och våld. Tyngdpunkterna förskjuts i förhållande till tidsandan; några flyter upp, andra dras ner.

Det är som det ska att ekonomi-gurun Björn Wahlroos dyker upp i kretsen kring den allt rikare Alex. Han talar på ett festligt symposium för bankirer och företagare, under devisen ”Noble Savage or Pragmatic Engineer? – The Finnish Brand in a Fast and Ever-Changing World”. Man hör den finlandssvenska betoningen på dessa engelska fraser, och skrattar nästan, men inte helt, för det är som Kjell Westö sagt i en intervju: ”80-talet är viktigt i egenskap av moralisk konkurs. Det är där jag upplever att västvärlden förlorar sin sista chans att vända saker rätt.”

Westö lyckas, som så ofta, att med några stora grepp dra in också krigstiden, med dess minnen av nazismens och fascismens ondska, samtidigt som han beskriver det ofrånkomliga klassamhällets gränser. De rika berikar sig, och de fattiga mister sina hus.

En hel del känner man igen från hans tidigare romaner, driften att överblicka det förflutna, ungdomar i fritt fall, sexualitetens manier och de äventyrliga försöken till öppenhet. Men också ett etiskt grundackord; som om människorna, de han skildrar, kunde bära varandra. Bokens jagperson vill så mycket, han är på sätt och vis en samvetets representant, och som sådan kämpar han med sin humanism, och – ännu mer – med det svarta hålet i denna humanism; en enda handling av brutalitet. Men närheten, försoningen och mognaden är inte ouppnåeliga, inte ens när den allra svartaste nutid, en smula korthugget och pliktskyldigt, avslutar romanen.

Som läsare är jag konstant berörd, och först efter trehundra sidor finns en svacka där författaren pratar på för mycket om olika middagar, bilturer och restaurangbesök. Dessutom använder han modeorden ”på riktigt” alldeles för många gånger. Det borde en ordkonstnär undvika. Men den kritiken är marginell. Det lyfter igen, porträtten fördjupas, vänskaperna återuppstår, de tragiska avskeden, moderns död, faderns demens, en ungdomskärlek som upphör, ett orättfärdigt testamente, en släkt som skingras; allt är genuint mänskligt, okonstlat och igenkännbart. 

Foto: Fredrik Willberg

Det finns författare som jobbar med mer sofistikerade tricks, eller borrar i sitt ego.  Kjell Westö är snarare en gedigen klassiker, och jag tycker så oerhört mycket om den omsorg han ägnar sina huvudfigurer, även när de beter sig våldsamt och arrogant, eller bär på tunga krigshemligheter. Det finns en allvarsam ömhet i hur han ser på människorna, som han berättar så mycket om, men som ändå framstår som mysterier eller aldrig uttömda svar på aldrig helt nåbara hemligheter. Dessutom är han skicklig på att skruva en intrig, att låta det som man anat under ytan långsamt avslöjas och bli tydligare, svartare, mer melankoliskt. Kjell Westö visar om igen hur bra det går att vara en alldeles traditionell författare som bara vill se lite klarare och djupare på sina medmänniskor och sitt samhälles historia. 

_ _ _ _ _ _ _ 

Jag nämnde den här boken tidigare, men ville inte lägga in den förrän tidningsläsarna grundligen fått sitt. Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, VLT, Gefle Dagblad, NA, m.fl.

Fortfarande det vackraste jag vet...

...det vackraste jag vet just nu alltså: Och nu hittade jag hela konserten på nätet, fri från intervjuer. Detta är en benådad tolkning/omtolkning av Vivaldi. Max Richters minimala och samtidigt rockiga variation, med soloinsats av tidens mest passionerade violinist, Daniel Hope (vid sidan av Janine Jansen måste jag tillägga då). Man kan dansa till den eller bara hänga på som om det gällde livet.
Ta hit den här konserten för tusan, Berwaldhallen eller Konserthuset eller Göteborgs filharmoniker. Ni måste göra det. Måste! Jag kommer. Jag tvingar alla mina vänner att komma med.

Mysteriet med tonen - Philip Roth

Den jag egentligen hade tänkt läsa, Portnoys complaint, fanns inte på evigheter inne på Biblan, och inte heller på Akademibokhandeln. I stället lånade jag Everyman eller Envar, som den heter på svenska.
Läser de första kapitlen och tänker, okejda, det här var ju alldagligt, men ändå. Roth har medvetet gått in för detta alldagliga, han placerar sig i en vanlig människas figur, ett judiskt alter ego som varit utsatt för de existentiella grundbultar och förödmjukelser som intresserar författaren. Kroppens och relationernas skruttighet. Det är där han befinner sig. I tiden efter fruarna, skilsmässorna och de oupphörligt sura sönerna, som aldrig kan acceptera faderns beslut; detta att han var färdig med sitt äktenskap och beredd på något mer levande.

I Envar finns ingen moralism. Inte mot mannen som trots skuldkänslor - ofta underblåsta av de småaktiga sönerna - väljer att lämna ett tråkigt äktenskap efter sig. Inte heller visavi det faktum att han alltmer isolerar sig, tröttnar på folk, och drar till sig folk igen, med något så välmenande som en målarkurs. En viss tröst är den godlynta dottern, eller de vackraste minnena från en barndom vid havet. Men med tiden blir denna en gång så livshungriga surfunge mer dyster. Han känner sig tyngd av hur livet saktar ner, och kroppen blir opålitlig.

Ändå är det (nästan alltid) något med Roth röst som gör mig närvarande och glad. Han följer med lätt medkänsla varje människas öde, åldrandets Everyman. Sitta och vänta på diagnos, få den, kämpa med den, möta andra i ungefär samma ålder, som kämpar med sitt, ett knä, en cancer, en höft, dålig syn.
Plötsliga protuberanser från en gammal erotisk sol flammar upp igen i mötet med någon så klichébetonad som en söt joggingflicka på stranden. Men allt det där är kortvarigt. Medan protagonisten minns sitt liv, går nuet allt långsammare, allt oftare ser han att någon vän har dött, en arbetskamrat tagits in för depression, en kvinnlig vän tagit sitt liv.

Det är i den här romanen och Exit Ghost som han tampas med döden extra mycket. Upptakten till romanen är en begravning, och det är inte den första kistan eller den första kyrkogården i de 192 sidor som följer. Mot slutet skapas ett crescendo av minnen från kyrkogårdar, begravningar, och föräldrarnas bästa råd till sitt barn ur benknotornas djup. Måttet rågas av mötet med en svart dödgrävare, Roths egen Yorrick. Men de skämtar inte om döden, de talar om hur man rent konkret och med god logistik gräver en grav och fyller igen den.

Hur detta undgår att bli en morbid dödsfixering? Well, det är bara inte det. Snarare en försoning med döden. Philip Roth är fena på att få de absoluta villkoren, födelsen, livet, utplåningen, t.o.m. föräldrarna, att ledas över i en vacker kretsgång som till syvende och sist bara betyder: Livet, som det är. Och mot slutet blir de flesta av hans kontrahenter inbegripna i en resignerad men varm feeling: va fan, som det blev hörrni.

Den lätta judiska humor som ackompanjerar allt han tar i - en ton av komisk distans - och den sorgsna dödsmedvetenheten i den här romanen är vad som gör den till en stor, liten roman. En allmänning. Det är Philip Roths ton, hans medmänsklighet, och hans alldeles naturliga berättarröst som gör det.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tidigare skrev jag om Exit Ghost och Nemesis.

Dikt 1005

Solen stod upp igen och

Jorden var hel

Utan en skåra av

dissonans, dofterna

Man kunde se allt

Man kunde se lodjuren

fast man inte visste

Var de fanns

Jorden var jordens kung

Solen var brännande

Under den på glid gick de feta

fåren, getterna
fräna fraktaler

fiktiva fraktioner på jet

drivna mot nästa toppmöte om

sin önskvärda undergång.

Det stod barn och väntade, ensamma eller i grupp

det togs en gruppbild på barnen med honom

Den Store Grotesco

Han som rev upp alla avtal, alla kjolar, rev upp den

rest av ordning som ännu nådde ner i maktens gravar.
Där satt de höga, utstyrda med manicker,

med amuletter och talismaner,

vapen och horor och avsatta ministrar, med sina
fruar som håller barn och banker och bilar lika.

Vi andra dök, vi dök

det glittrande havet, den milda insjön

Slutna ögon såg

dök som lommen och uttern dök,

som istidsmänniskan dök

Hade en egen sol

Stående, sjudande i källans vilda kanal

forsande vatten

strid utan strid

fred med guden.

Solen stod upp hel.

Det goda var inte över.

Under oss var det

Forsande mellan fingrar.

Ingens.

Max Richters Vivaldi

Jag tar om den här i en annan upplaga, för jag vet att jag måste tvinga er att lyssna på den. Max Richters rekomposition av Vivaldi, med den helt fabulöse violinisten Daniel Hope. Om ni inte lyssnar går ni miste om något som är värre än att kastanjerna blommar över och syrenerna är i sitt esse bara några dagar till.

Den här är i sitt esse for ever. And ever. And ever. Be happy!

Hajtänder

Jag hoppar som en fågel

På vintergrenar

letar efter kärleken

Där sjönk en genom ett hål i isen

Det bubblar fortfarande

Av gammal andning

Jag ser öknen. Jag ser Golgata

Men min vandring är en vardagsrutt

En trivsel med det enkla och sköna

Jag ser stora kors

Som människor lägger i vägen

För varandra, som om de hade rätt

De som lägger kors och spikar över

Andras vägar har aldrig rätt

The Fair Deal Is:

De har dålig karma

Nu har den lilla fågeln

Hittat en broder, en syster och

En broder till; när de finner

Varandra är de en flock

En flock är inte möjlig

Bland människor med

Hajtänder, så kallade

shanghajare.

Kväll på jorden

Rännstenen är färglagd med rosa blom, flera meter med högar av nedfallna blomblad. Det rosa körsbärsträdet vid sjön har börjat blomma ut, men mycket senare här än i Kungsträdgården. Jag ställer mig och glor upp i de sista blommorna, fångar nymånens skära och kvällens milda ljus mellan grenarna. Ett ögonblick i sommarlyckan. Någon har sopat ihop en stor plätt med rosa blom alldeles utanför sin port. Jag gissar på någon av traktens asiater.

Vid parkvägen doftar syrenerna starkt, och båtarna gungar lojt. En sydvästlig vind far som en lätt beröring över vattnet. Alla träd är utslagna, frodigare än jag minns dem. På sjön finns blanka gator och tärnor som singlar ner och hämtar något ur vattnet. Svalorna har kommit. De överraskade mig nyss med sina bravurnummer. Svalornas flykt och svalornas skrin är minnesmärken för så mycket, jag kan inte säga vad. Och på tisdag ska jag äta middag ute med S och en hund under bordet. Äntligen utkomna ur vinterns gråa tunnel.

På hemväg från parken mötte jag ett av asiaternas barn. Det är de som har sushibaren. Och barnet, en pojke: ett fullständigt runt huvud, runda kinder och två sneda streck till ögon. Just så som barn brukar tecknas där borta.

Vara död

Per Kirkeby är död.
Så stod det i alla små och stora tidningars rubriker onsdagen den 9:e maj.
Jag var inte oförberedd, om man med det menar att jag en längre tid undrat hur länge han skulle klara sig, med de olika sjukdomar och handikapp han gått igenom på senare år.

Per Kirkeby är död.
Det går ändå inte riktigt in i mig. Hur kan någon "vara död". Det han är och har varit. Personen Kirkeby kan ju inte "vara död". Döden är inget vara, inte heller om det är snörmakare Lekholm eller min gamle ungdomsvän eller en hundförare på Grönland som går och dör.

Ingen död. Endast liv är ett varande.
Samma när min far dog; jag höll om honom i dödsögonblicket, satt kvar, såg honom förvandlas och få ett nästan krigiskt ansiktsuttryck. Som om det var något han var mycket arg på. Långvården kanske. Eller något annat.
Kom sen ut på gatan nästa dag och möttes av löpsedlar.
Gunnar Björnstrand är död.

Det var overkligt, samtidigt ofrånkomligen rörande; att ett helt folk skulle meddelas detta. Klonket i min bröstkorg då. Sen alla tårarna.

Per Kirkeby lärde jag känna under ett antal intervjuer med honom, samt i samarbetet kring
översättningen av hans Handbok (Ellertröms). Vi sågs under mina år i Danmark, då och då, och förstod varandra bra. Så bra att det till sist blev: "Når du er i byen, bare ring på".
Den invitationen tog jag aldrig emot, mitt liv tog andra vägar än till Danmark. Men jag minns hur jag satt på en trapp vid det gamla huset på landet och läste ett brev jag fått mig eftersänt, från Per Kirkeby. Där skrev han om den nyss överståndna, helvetiska hjärnblödningen. Han skrev också "oven i købet er jeg ved at bli skilt".
Då kom alla mina tårar. Nu har jag inga mer.

Han fick en långvarig rehabilitering. Målade små små tavlor. Tills han efter en fyra, fem år var riktigt på banan igen. Enorma målningar, fortsatta utställningar. En skilsmässa som kostade honom 100 miljoner (kvinnor kan, ni vet). Men han fick också en ny fantastisk kvinna in i sitt liv: Mari Anne Duus Jørgensen. Det är min övertygelse att hennes närvaro var det bästa som hänt honom, trots all framgång och alla utställningar, trots den enorma produktiviteten.

Men han kunde inte vara alldeles tillfreds när han inte längre orkade skapa, när han var blind på ena ögat, och sen alltmer oseende på det andra. Det är underligt detta med målare och en tappad syn: Claude Monet gick också igenom det, och hans konst blev inte sämre för det, nästan tvärtom, så länge han alls kunde se något.

Idag är det Per Kirkeby in Memoriam. Hjärtan och bilder där han lever, oskadd. En av de stora i konsten.

Överst: En sen Kirkeby, nederst en från 90-talet. Fotot på Per är taget i en hall i Geologiska muséet i Köpenhamn, där han gjorde tak-och-väggmålningar. Per K föddes 1/9 1938, dog 9/5 2018.

W H Auden - The more loving one

Bild: Henrik Samuelsson

Looking up at the stars, I know quite well                                           
That, for all they care, I can go to hell,
But on earth indifference is the least
We have to dread from man or beast.

How should we like it were stars to burn
With a passion for us we could not return?
If equal affection cannot be,
Let the more loving one be me.

Admirer as I think I am
Of stars that do not give a damn,
I cannot, now I see them, say
I missed one terribly all day.

Were all stars to disappear or die,
I should learn to look at an empty sky
And feel its total dark sublime,
Though this might take me a little time.

 W. H Auden

(ursäkta uttrycket; men alla tiders "gulligaste" poet)

Knytblus avant le lettre

Jag har inget som helst minne av var och varför den här bilden är tagen. Troligen vid något tillfälle när min pappa blev intervjuad av gud vet vilken tidning. Men där är vi alltså. Och den ömsesidiga glädjen är genuin. Kanske är det på grund av hans kärlek, och hans respekt, som jag aldrig riktigt fattade, förrän långt senare, att män kan vara ett så stort problem. Och inte heller nu, efter utnämnandet av alla män till "talibaner" är jag riktigt på banan. Jag mår till och med lite illa av den avgrundsdjupa klyfta som uppstått på grund av olika kön.

Några knytblusdemonstrationer blir det inte, för min del. Även om jag för länge sen förstått att kvinnor har rätt till samtliga sina uppror, sin besvikelse, sin vrede. Men den oerhörda förenkling som pågår från feministiskt håll, på grund av att rätt många män betett sig som skitbockar, är ändå just det; en förenkling, som efterhand regredierar i manshat. Och jag tror inte på att alla dessa kvinnor som "står i bredd" är ofelbara eftersom de är kvinnor. När Ebba Witt - Brattström och Gudrun Schyman startade FI blev det ganska snart osams. Om vad? Om makten. Schyman vann över de mer borgerliga kvinnor-kan-feministerna, och det var nog bra så. För i botten av de värsta klyftorna i samhället ligger ändå de ekonomiska orättvisor som drabbar både män och kvinnor. Där bör också kampen stå för kvinnors löner, som ännu ligger under männens.

Men de privatlivsneuroser som ylar högt i den feministiska fronten är egentligen just precis privata. Man vill ha alla med sig på tåget, och ylar vidare. Det är i någon mån de mest bortskämda som ylar högst. Som får plats. Plats att år efter år påstå saker om en man, utan att något enda ord betvivlas.

Jag tror på en feminism som går hand i hand med miljörörelsen och arbetarrörelsen och anti-rasismen. Och jag är inte intresserad av dagstidningar som ägnar tolv tidningsartiklar om året åt Horace, alternativt Ebba. Han har gjort fel. Det är sagt nu. Och rent anekdotiskt kan jag tillägga: Jag har aldrig sett en så högfärdig människa sitta på en buss som Ebba W-B. Och jag har en enda gång blivit utomordentligt vänligt bemött av Horace E.

På ett liknande sätt i familjen: Min pappa förblev en pålitlig vän, en man och en människa med värme, hjärta och humor. Han har för alltid min respekt. Min mamma regredierade till en matriark med ytterst skumma psykologiska manipulationer. Jag kan lugnt säga att hon bidrog till att förstöra familjens sammanhållning, efter min fars död.
Självklart är jag därmed biased. Jag tror inte ett skit på kvinnors allmänna bättre mänsklighet. Allt är individuellt. Men jag tror på att kvinnor ska hålla ihop och ljudligen protestera mot horbockiga eller maktmissbrukande män. Liksom jag tror på att alltid protestera mot maktmissbrukande kvinnor.

Godnatt från en ung kvinna med klänning från Carnaby Street, och en tillfällig knytsjal.

PS: Nu vet jag varifrån bilden är, en premiär på Lilla Teatern i Stockholm. Vi är på väg nerför en trapp, pappa på ett lägre trappsteg, jag på ett högre. Fotot ursprungligen från Svd:s arkiv.

Leonard Cohen och motsatsernas försoning

And here is your death, in your daugters heart....





Hello my love and goodbye my love.

Here is your crown
And your seal and rings
And here is your love                                                                

Sharon Robinson, producent, sångare och kompositör, med Cohen.

For all things.

Here is your cart,
And your cardboard and piss
And here is your love
For all of this.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
and, my love, Goodbye.

Here is your wine,
And your drunken fall
And here is your love.
Your love for it all.

Here is your sickness.
Your bed and your pan
And here is your love
For the woman, the man.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,                                               

Another kind of Cohen...America.

And, my love, Goodbye.

And here is the night,
The night has begun
And here is your death
In the heart of your son.

And here is the dawn,
(Until death do us part)
And here is your death,
In your daughter's heart.

May everyone live,
And may everyone die.                                                     

Hello, my love,                                                          

Målning: Pat Steir, total silver

And, my love, Goodbye.

And here you are hurried,
And here you are gone
And here is the love,
That it's all built upon.

Here is your cross,
Your nails and your hill
And here is the love,
That lists where it will

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And my love, Goodbye.

Tillägnas en tre, fyra män jag älskat, 

plus min far.

Balsam Karam, Händelsehorisonten

Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.

Men i motsats till Lessing och Trotzig (och många andra) så gör inte Karam sin historia psykologisk eller politisk, hon har inget av Lessings utforskande drag. I stället är det som om hon skyddar sina människor, deras tragiska historia, bakom en talande vägg som liknar sagans poetik. Förutom fyra kvinnliga huvudpersoner, varav den viktigaste är den upproriska Milde, svävar alla de andra omkring i ett perspektiv där de sinnliga bilderna blir som en tapet. Man ser de röra sig på marken, man lär inte känna dem. Men sådan är sagan: Där finns onda och goda, som hos Tolkien eller Astrid Lindgren. Det onda finns i de stora staternas och städernas orättfärdiga maktutövning. Det goda finns i människornas sammanhållning och värme. Det är Saurons rike mot snälla Hobbits. Och när jag accepterat att det är sagan som är hennes form, kan jag lättare förstå att den stil hon använder (kanske) skyddar mot det värsta: Det som hon själv bär på kollektivt, av kurdiska minnen, av förtryck och uppror.

Landet är en sydlig ort, staden doftar av jasmin, och caféerna hyser många katter och en del gamla kvinnor som stjäl vad de kan komma över, och barn som gör detsamma, så att de kan överleva i utkanterna där de bor. Utkanterna, dit de fördrivits, är så satans fattigt, villkoren liknar vilken som helst lägerstad för flyktingar i världen. Det är de villkoren som författaren borrar in i läsaren, inte så att hon tvingar det på oss, men det milda repetitiva sjungandet når längre och längre in. Dagar utan vatten, att få be om tillgång till en vattenkran, att ständigt lappa kläder, äta mat som andra kastat, eller kastat till en, att sova tätt intill varandra för att hålla kylan borta, och att ändå se skönheten över bergen. Skönheten som är den enda oförgängliga gåvan i deras liv.

Det onda består av soldater, poliser, förhörsledare, som vanligt, och begripligt. Men jag irriterar mig lite på att det goda är helt matriarkalt, saknar varje spår av män. Sagan vill tydligen ha det så, men det liknar en dogm.

Det finns ett mod i att så renskalat hålla fast vid en arkaisk berättarstil – det överpersonliga, lyriska – men samtidigt finns risken att bli alltför monoton.

Man kan också säga att den monotoni med vilken hon frambesvärjer de deporterade människornas liv, är den monotoni med vilken de lever, och som författaren ser till att vi tar del av, vi som kräver underhållning och ”händelser”. Trots det - här och var i Händelsehorisonten hade jag nog velat rucka på rytmen, bända upp det skyddande höljet av repetitiv text och även korta en del. Det är ungefär den enda kritik jag har. I övrigt är detta en ovanlig och rörande stark debut.

Eftersom även ni som inte har tillgång till Mellansveriges många tidningar ska kunna läsa den, klippte jag in den här.

Op al den ting som Gud har gjort

Den här psalmen av Brorson hörde jag en vers av i den nya danska serien Herrens vägar. Den ganska vilsna prästen sjöng den för en man som behövde hans hjälp. Det var lite som en Nattvardsgästerna revisited: En hygglig men förtvivlad präst. Well - resten får ni titta på i TV.

Så här börjar psalmen, och den börjar nu.              

Målning: Peder Mørk Mønsted, 1800-tal.

Op al den ting, som Gud har gjort,
hans herlighed at prise!
Det mindste, han har skabt, er stort
og kan hans magt bevise.

Gik alle konger frem på rad
i deres magt og vælde,
de mægted ej det mindste blad
at sætte på en nælde.


Hela texten, alla verser, finns att läsa på
en textsida som heter Gamle Danske Sange.
(Och i TV-serien spelas prästen av en av
Danmarks absolut bästa skådespeare:
Lars Mikkelsen).

Mikael Niemis senaste roman

Hela min recension av Mikael Niemis Koka björn ligger nu på björnstrand backwater.

"Det sägs att man som läsare måste ingå ett kontrakt med författaren: Jag tror på din berättelse. För mig, som gammal lapplandsfarare, faller det sig lätt att ingå kontrakt med Mikael Niemi, när han på de första sidorna av sin bok beskriver en myr. Jag går direkt ut och gungar i dofterna och synerna.

Niemi kan sin miljö som en sniffande räv. Hans roman är fylld av återkommande naturscener, storartade, filmiska och poetiska. Men också de inre landskapen har en storhet, av existentiell karaktär. Det handlar om gott och ont, om synd och skam, om klyftan mellan den utsatta människan och den med makt och maktmissbruk."

Som sagt, hela recensionen ligger här. Tidigare publicerad i Mittsveriges många tidningar.

Don DeLillo – Americana

Vad är det för en underlig roman jag håller i min hand, tänker jag - hunnen till mitten av läsningen – underlig därför att alla bokens gestalter, med få undantag, talar som berättarjaget, med en komisk rapp svada, som både sjunger och gormar, ironiserar och beklagar sig. Eller - snarare – beklagar och besjunger sitt land, skyskrapornas, de väldiga slätternas, de avlånga motellens och de sunkiga bensinstationernas land. Ett USA där unga ”söker sig själva” i Arizonas öken och där en etablerad TV-journalist (berättaren) ger sig iväg on the road för att skapa en löst hopfogad och improviserad film.

Storyn i korthet är följande: En grupp människor på väg i en husbil. Resan startar i New York med David Bell, filmaren, som drar med sig ett gäng löshästar på resan. De färdas upp till Maine, och ner till Mellanvästern. De stannar av någon obegriplig anledning i en håla som heter Fort Curtis, någonstans i Arkansas. Det är där själva filmandet sker. Men på vägen dit och mellan de få handlingarna i nutid, ligger det stora minnesfältet som huvudpersonen bär med sig, från barndom, familj, äktenskap, jobb – det vanliga. Här finns också en av de vitsigaste beskrivningar av ett familjeparty jag läst, fullt av små alienerade konversationer.

Att Amerikana är Don DeLillos debut märker man, och att den är skriven av en man under trettio. Det finns en väldig massa killsnack och säkert återgiven jargong i den här boken, män som braverar eller deltar i slagsmål och gör upp sina affärer med kvinnor som om de ingick i deras CV. Bara en intressant kvinna finns tecknad i romanen, och det är också den enda gestalten som inte uttrycker sig precis som berättarjaget.

Det ovanliga är – som många gånger förr - Don DeLillos hantering av språket; högt och lågt, sjungande och fräsande, en konstant framvällande verbal energi, som faktiskt är rätt härlig. Det är lite som en målarduk av Jackson Pollock, där allt sker samtidigt och har samma intensitet. Det är det enda sätt jag kan förklara Don DeLillos begåvning på: Att han lassar ut mängder av erfarenheter, som färg, och kastar samman distinkta upplevelser till en lång oroande road-movie med svart underton. Han tar greppet om sitt eget land, erövrar det, och med poetisk frihet väver han in baseball, bookmakers, koreakriget, Vietnam, hasch, universitet, Bloody Mary´s, industriherrar, rymdraketer, parties, litterära och cineastiska referenser, allt på samma karta och på samma nivå. Mycket postmodernt - och helt utan konventionell intrig eller dramaturgi.

Bäst är han när han blir personlig, beskriver en familjär neuros, en moders sammanbrott, eller en tvångsmässigt kort sexuell förbindelse, full av tår, fingrar och tungor. Men först mot slutet av romanen finns en vilopaus i något annat än den virtuosa energin: En berättelse lagd i munnen på Sullivan, kvinnan, om en segeltur på havet: En stilla känsla för de jordiska makterna bortom materialismens Amerika:
”Solskenet var ett svärd över det vattnet. Det fanns ingenting där ute som blivit förvandlat av någonting annat än sig självt. Gud. Det gudaskapade och det av händer orörda. Själva vår båt, hur ljuvligt vaggande hon än var i vinden över detta väldiga ljushav (…) var ett milt virus som krympte vår lilla bit av havet till ett sött amatörfoto”.

Det är snyggt skrivet, som så ofta, men slutar, som alltid i en cynisk ton, en fragmenterad
meningslöshet, vars enda motvikt är själva kraften i skrivandet.
Den satir som Don DeLillo producerar kommer också ur en sorg, tror jag; där finns idealistens besvikelse och det fattiga invandrarbarnets förakt för utanverk och ett liv i reklambyråernas skugga. Han berättar som en som äter av allt omkring sig, och krossar allt under den svarta humorn. Det låter kanske sorgligare än det är. För minst trehundra sidor, av de fyrahundra, har jag roligt med den här romanen. Humor håller rätt långt, även som konstnärlig kvalitet.

 

Tidigare publicerad här, och i flera andra tidningar.
Och en recension av Don DeLillos Cosmopolis finns här.