Prologen är
smygande. En medelålders man sitter ensam i ett hus där en hotfull gestalt i
svart hood rör sig utanför fönstren. En föraning om ett mörker som får sin
förklaring många hundra sidor senare.
Men
berättarens livshistoria börjar så ljust. En pojke på tio år cyklar omkring i
ett skärgårdslandskap, samma sommar som hans pappa har hyrt ett litet torp vid
havet. Där finns vidsträckta åkrar, ekar och tallar, vassvikar och smultron.
Färgerna i Westös skildring lyser som en målares, och glädjen inför naturen,
äventyrskänslan på en cykel i ungdomen, är ljuvligt skildrad och lätt att känna
igen.
Pojken är
uppvuxen i lägre medelklass i Helsingfors. Han är enda barnet i en familj som
är snäll men lite osäker; en strävsam pappa som älskar George Harrison-låtar,
och en mamma som gärna vill delta i kulturlivet. Äktenskapet mellan föräldrarna
tar slut och bara trådarna bakåt till ett fattigt och religiöst Österbotten
finns kvar.
Pojken är en
av dessa många som måste slå sig fri. Att cykla hit och dit i landskapet är
sinnebilden av hans frihetsbehov. På en av sina utflykter möter han Alex Rabell
och blir snart inbjuden till den finlandssvenska släkten Rabells herrgårdslika
villa. Farfadern Poas skugga vilar över familjen, porträttet av honom är skarpt
och autokratiskt som en hökprofil. Fadern Jakob är av egendomliga orsaker
alltid ”bortrest”, modern Clara håller i tåtarna, och Alex lillasyster Stella
är snart i rätt ålder för en begynnande kärlekshistoria. Egentligen är det
porträttet av Stella som är det rikaste i berättelsen. Hon och berättarjaget
blir varandras fixstjärnor, älskar som galningar, skiljs och möts igen och
tappar aldrig varandra helt ur sikte under de fyrtio år som romanen gestaltar.
Stella är vild och fri och svår, inte minst dialogerna mellan henne och
berättarjaget är full av intelligenta, otåliga iakttagelser.
Hennes bror
Alex är en maskhållare, en kylig typ som gör allt för att vidga sitt till
hälften ärvda imperium. Han är den som alltid talar i termer av pengar,
marknader, konjunkturer, och ändå lyckas Westö göra honom till en komplicerad
människa och en trofast vän. Andra i vänkretsen är småpsykopatiska mobbare och
uppkomlingar, eller snälla, som Krister, en ständigt filosofisk och
diskuterande kamrat. Ett annat fint porträtt är den stadiga Linda Vogt, klok
och utan åthävor.
Hela
skeendet skildras genom denna vängrupp, deras föräldrar, och – så småningom –
deras barn. Det är ett bra grepp, det gör mig som läsare mer berörd av vad
tiden gör med dem alla, både de förflutnas skuggor, och framtidens skugga, då
åttiotalet tutar igång med sin ekonomistiska vulgaritet. Men då har Stella
redan dragit iväg utomlands, och förenat sig med en experimentell teatergrupp,
Krister har blivit präst, och jagberättaren kämpar med författarskapet, blandat
med motvilliga uppdrag som lärare.
Westö
beskriver inte bara vängruppens utveckling genom kamratskap, erotik, yrkesliv
och konkurrens, men helt parallellt, och utan att det känns det minsta krystat,
ett samhälles utveckling från 60-talet till nu. Klass och kön, begär och
frihetsbehov är som tangenter på ett mångstämmigt piano, där ackorden först –
som i början, i sommarljuset - klingar vackert för att senare braka ner i
dissonanser och våld. Tyngdpunkterna förskjuts i förhållande till tidsandan;
några flyter upp, andra dras ner.
Det är som
det ska att ekonomi-gurun Björn Wahlroos dyker upp i kretsen kring den allt
rikare Alex. Han talar på ett festligt symposium för bankirer och företagare,
under devisen ”Noble Savage or Pragmatic
Engineer? – The Finnish Brand in a Fast and Ever-Changing World”. Man hör
den finlandssvenska betoningen på dessa engelska fraser, och skrattar nästan,
men inte helt, för det är som Kjell Westö sagt i en intervju: ”80-talet är
viktigt i egenskap av moralisk konkurs. Det är där jag upplever att västvärlden
förlorar sin sista chans att vända saker rätt.”
Westö
lyckas, som så ofta, att med några stora grepp dra in också krigstiden, med
dess minnen av nazismens och fascismens ondska, samtidigt som han beskriver det
ofrånkomliga klassamhällets gränser. De rika berikar sig, och de fattiga mister
sina hus.
En hel del
känner man igen från hans tidigare romaner, driften att överblicka det
förflutna, ungdomar i fritt fall, sexualitetens manier och de äventyrliga
försöken till öppenhet. Men också ett etiskt grundackord; som om människorna,
de han skildrar, kunde bära varandra. Bokens jagperson vill så mycket, han är
på sätt och vis en samvetets representant, och som sådan kämpar han med sin
humanism, och – ännu mer – med det svarta hålet i denna humanism; en enda
handling av brutalitet. Men närheten, försoningen och mognaden är inte
ouppnåeliga, inte ens när den allra svartaste nutid, en smula korthugget och
pliktskyldigt, avslutar romanen.
Som läsare
är jag konstant berörd, och först efter trehundra sidor finns en svacka där
författaren pratar på för mycket om olika middagar, bilturer och restaurangbesök.
Dessutom använder han modeorden ”på riktigt” alldeles för många gånger. Det
borde en ordkonstnär undvika. Men den kritiken är marginell. Det lyfter igen,
porträtten fördjupas, vänskaperna återuppstår, de tragiska avskeden, moderns
död, faderns demens, en ungdomskärlek som upphör, ett orättfärdigt testamente, en
släkt som skingras; allt är genuint mänskligt, okonstlat och igenkännbart.
 |
| Foto: Fredrik Willberg |
Det finns
författare som jobbar med mer sofistikerade tricks, eller borrar i sitt
ego. Kjell Westö är snarare en gedigen
klassiker, och jag tycker så oerhört mycket om den omsorg han ägnar sina
huvudfigurer, även när de beter sig våldsamt och arrogant, eller bär på tunga
krigshemligheter. Det finns en allvarsam ömhet i hur han ser på människorna,
som han berättar så mycket om, men som ändå framstår som mysterier eller aldrig
uttömda svar på aldrig helt nåbara hemligheter. Dessutom är han skicklig på att
skruva en intrig, att låta det som man anat under ytan långsamt avslöjas och
bli tydligare, svartare, mer melankoliskt. Kjell Westö visar om igen hur bra
det går att vara en alldeles traditionell författare som bara vill se lite
klarare och djupare på sina medmänniskor och sitt samhälles historia.
_ _ _ _ _ _ _
Jag nämnde den här boken tidigare, men ville inte lägga in den förrän tidningsläsarna grundligen fått sitt. Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, VLT, Gefle Dagblad, NA, m.fl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar