Dikt 1005

Solen stod upp igen och

Jorden var hel

Utan en skåra av

dissonans, dofterna

Man kunde se allt

Man kunde se lodjuren

fast man inte visste

Var de fanns

Jorden var jordens kung

Solen var brännande

Under den på glid gick de feta

fåren, getterna
fräna fraktaler

fiktiva fraktioner på jet

drivna mot nästa toppmöte om

sin önskvärda undergång.

Det stod barn och väntade, ensamma eller i grupp

det togs en gruppbild på barnen med honom

Den Store Grotesco

Han som rev upp alla avtal, alla kjolar, rev upp den

rest av ordning som ännu nådde ner i maktens gravar.
Där satt de höga, utstyrda med manicker,

med amuletter och talismaner,

vapen och horor och avsatta ministrar, med sina
fruar som håller barn och banker och bilar lika.

Vi andra dök, vi dök

det glittrande havet, den milda insjön

Slutna ögon såg

dök som lommen och uttern dök,

som istidsmänniskan dök

Hade en egen sol

Stående, sjudande i källans vilda kanal

forsande vatten

strid utan strid

fred med guden.

Solen stod upp hel.

Det goda var inte över.

Under oss var det

Forsande mellan fingrar.

Ingens.