Lispector - vems barn var hon?

Jag har just skrivit färdigt en lång artikel om Clarice Lispector (ni får läsa när den publicerats), men det jag tänker mest på nu är barnet Clarice. Det outgrundliga lilla ansiktet med ögon fulla av starkt liv, som ser rätt in i något. Vad?
När jag ser det fotot tänker jag på en gammal rad, jag minns inte varifrån: Barnet som är visare än föräldrarna. I någon bestämd mening mer begåvat.

Clarice Lispector föddes i en by i Ukraina, en by där judar alltid haft det jävligt. Pogromerna fick hennes arma föräldrar att emigrera till Brasilien. Hennes mor var, enligt uppgift, en mycket skadad kvinna, våldtagen under vidriga omständigheter och sjuk i syfilis. Barnet Clarice blev alltså en unge som vaktade vid moderns säng, och försökte muntra upp henne med små charader.

Hon var bara ett år när familjen anlände till Latinamerika. De bodde först i en liten håla, men flyttade snart till Recife, en hamnstad vid Brasiliens östra udde. I hennes självbiografiska roman Nära det vilda hjärtat finns scener som berättar om en flicka i stark förbindelse med naturen. Hon softar under stjärnorna, hon dricker av havet, havet är hennes egentliga moder. Upptäckterna i naturen är närmast "det vilda hjärtat"; hon identifierar sig med djur och växter och väder.

Sen finns där en far, som i berättelsen framstår som en riktig pappa, men med dubbla bördor, fru och tre döttrar och till en början var allt fattigt. Jag undrar över hur det begåvade barnet överlever. Hur hon får med sig den stora inre rikedom som karakteriserar hennes böcker. Hur gör barn?
I hennes fall tror jag att hon tidigt lät sig adopteras av något större än familjen. Det Stora Utanför, under himmel och stjärnor, med doftande blommor och stulna rosor, träden och havet. Alltid havet. Utanför Recife är det vidöppet.

Modern dog när hon var nio år, och kanske var det lika bra så. Fadern dog när hon var sjutton, det var säkert synd. Men det hon har med sig är ändå faderns kärlek, och en stor, myllrande miljö av vackra intryck. Precis som Harry Martinsson har hon på något sätt räddat sig i Naturens famn. Så börjar hon skriva. Hon kommer aldrig mera hem igen.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Clarice Lispector på svenska:
Nära det vilda hjärtat
Familjeband
Blåsa Liv
Levande vatten
Passionen enligt G.H.
Hemlig lycka
Stjärnans ögonblick

samtliga på Tranans förlag.

Rusningstid

Jag reser genom stan så sällan, och det är tur, för jag står verkligen inte ut med till exempel rusningstid. Det blev en sån dag. Jag skulle hämta en vacker klänning jag hängt undan på Söder och fick offra mig för det. Tunnelbana eller buss? Jag tar alltid buss. Nu var 4:an smockfull ända ut i svansen. Jag satt tryckt mellan en kvinna och hennes I-pad, ett indiskt par, och en man med cockerspaniel. Ingen av dem var till minsta besvär. Men det är tjockt att resa till Söder klockan fem. Jag blundade och tänkte på England, som man brukar säga.

När jag tittade upp igen var det en ny man som satt mitt emot mig. Lite äldre, mycket välvårdad, med ganska stora, lite bondska händer. Han såg ut som om han vuxit upp på Västgötaslätten, fått en utbildning, och kanske hade haft en färghandel i Stockholm. Nu var han en stilfull borgerlig man, med ett lugn som oftast uppstår på landet. Jag blundade igen.

När vi äntligen krängde in på Hornsgatan och solen sken rätt in genom rutorna öppnade jag ögonen. Mannen från Västgötaslätten tittade på mig. Jag tittade bort. Men innan han steg av såg jag honom en lång stund in i ögonen. Han likaså. Jag tror det var dagens höjdpunkt på en buss.

Klänningen jag köpte i boutiquen hos den glada polska kvinnan var hellång, ovanlig och dyr. Den följer figuren och klockar sig nedtill. Den ser ut som en arketypisk klänning, modern från 1300 till nu.
Jag gick hem åt andra hållet, via Slussen, där vattnet blånade och hela staden sken som en dröm.
Tog 2:ans buss. Vid Stureplan steg ett par på med ett barn. Den unga kvinnan såg blek ut, och hade stora liksom uppuffade läppar. Jag undrade om hon inte hade varit sötare utan puffandet. Men hon verkade snäll mot sitt barn. Det är ändå huvudsaken. Samt gäspade hon stort rätt ut i bussen - helt adekvat.

Här i trakten var allt försjunket i ett blått dis. Trasten sjöng. Jag förundrades över de eviga gamla alkisarna som alltid lyckas ta promenaden till kvarterskrogen och tillbaka. I tjugo år nu. Det är ett segt släkte. Men så jobbar de ju heller inte ihjäl sig. Det är väl jobbigt nog att vara alkis, tänker jag, och tittar bort.

 

Doris Lessing - for ever

Kvinnodagen, internationella. Jag bryr mig mycket lite om sånt, rent formellt, eftersom alla dagar är kvinnodagar. Men jag har all respekt för de som talar på gator och torg, mest för kvinnors löner och likaberättigande i alla sammanhang. Det är en gammal fråga, och den har fortfarande en del att åstadkomma.

För mig är och förblir Doris Lessing den verkliga modellen för kvinnlig frigörelse. Inte bara för att hon är en väldigt bra författare, inte enbart för att hon skrivit några av de bästa kvinnliga utvecklingsromanerna; romaner där kvinnors liv, samtal, bekymmer, erfarenheter, kärlekar är i centrum, men också för att hon alltid var en socialt vaken och vänskaplig människa.

Det går lätt att föreställa sig Doris i sin egen, mer socialt förankrade Bloomsburykrets, där samhällsmedvetenheten förstås var mycket mera vänster, men också mindre självupptaget  avantgardistisk. I Doris kretsar gällde det ju att kämpa mot apartheid, och mot kärnvapen. Att höja kvinnors löner, och öka deras medbestämmande. Men kvinnors kamp ingick i en större kamp, för mänskliga rättigheter, mot etablissemanget av pengar, media och annan kontroll.

Min bild av Doris är kvinnan som kämpar med sitt författarskap och ett par barn. Som sitter i möten med sina litterära och journalistiska vänner, som festar, som har en öppen dörr för middagsgäster vid ett ganska stort bord där högt och lågt, nära och långt borta, diskuteras rätt vilt.
Det är det ena.

Sen är det hennes djuplodande kärleksromaner; romaner som med en kvinna i centrum, undersöker olika kärlekar, verkligen helt olika, ofta med en rätt kritisk blick på mannen, men lika ofta med vänskaplig och/eller passionerad blick. Jag tror inte jag läst någon annan kvinnlig författare som utforskat det erotiska så genialt som Doris Lessing. Med genialt menas här helt enkelt kunnigt: Hon vet vad som händer, hon känner nyanserna, kroppens, könets, psykets, och alla förvandlingarna mellan hängivelse och avsked.

Därtill kommer att hon är med i världen. Hon reser till Afghanistan i 70-årsåldern, för att själv se vad som händer. Hon har sedan länge slutat gå i demonstrationer, men hon gör alltid sin stämma hörd. Det gör hon också när hon tycker feminismen gått för långt i en självgod och orealistiskt uppjagad kritik av mannen. För är det något Doris är så är det realist. Trots det skrev hon också ett par SF-liknande romaner, av vilka Shikasta är den mest läsvärda: Den kom ut 1980, men handlar om det som börjat ske nu, de enorma migrantströmmarna, stora omvälvningar mellan nord och syd. Inget blir sig mera likt.

Jag tänker på Shikasta som den första stora synska romanen, som oförskräckt skådar långt in i framtiden. En framtid vars apokalyps knappast går att esteticera. Det är en bok av fragment, nationernas fragment, kan man säga.
Jag tänker också på Doris när jag läser Clarice Lispector; en absolut enastående författare, men med så stort anlag för introspektion att de sociala sammanhangen aldrig syns i hennes böcker. Men dessa två, i all sin olikhet, den mer surrealistiska Clarice, och den mer realistiska, men skådande Doris, vilka krafter de hade. Vilken djup sensibilitet! Vilken oavhängighet!

Christine Ödlund på Magasin 3

Christine Ödlund, konstnär och komponist av elektronmusik, ställer ut på Magasin 3, i Frihamnen i Stockholm. Jag intervjuade och skrev om henne 2010, för Konstperspektiv. Texten finns här.
Här en länk till Magasin III. Ni har tid!

Acid Rock 2014

Vägg i utställningen. T.v. Nahuku 2016

Danmark i den gamle gode tid - Slingrer ned ad Vestergade

Dansk reggae. Sjovt. Denne lille happening er tillkommet før den tid jeg ophold mig i Danmark; tiden når radikalisme og kultur expanderade, men langsomt fick sin backlash i hovedet, av reaktionen, materialismen og fremlingshadet. Danmark skiftede sin hygge mod det ohyggelige.

Olof Palme - som jag ser honom

När jag var ung var det inte Olof Palme som var ledstjärnan, faktum är att jag röstade på Fälldin i kärnkraftsvalet, och därmed la min första och enda röst på ett borgerligt parti. Jag tyckte dessutom mycket om Fälldin, och gör fortfarande, i det att han försvarar miljöintressen som Centern skyfflat åt sidan. All heder åt honom.

Men i den tid vi levde var det Palme som var stjärnan: Han hade den mångsidighet som en statsminister ska ha; han talade på internationella sammankomster, knöt kontakter, och var ledande i kritiken mot Apartheid i Sydafrika, amerikansk imperialism i Vietnam och CIA-inflytandet i Chile. Han var antirasist och jämlikhetsivrare, och på alla sätt en modern människa. Ändå kunde inte heller jag komma undan känslan av att han var lite elak, eller att han njöt av sina bitska formuleringar. Kanske var han - som så många människor - dubbel: En ljus och en mörk sida, en framstegsivrare och en revanschist, en idealist och en provokatör, som säkert hade en del att göra upp med sin borgerliga bakgrund. Hans egen bror, som var höger, hatade honom, och det var kanske ömsesidigt. Ändå tycks det som om det större, och farligare hatet kom från högern, från reaktionen, och att det förmodligen var det som till sist tog livet av honom.

Vi vet ju vilka som hurrade när han var död.

Idag hörde jag på radio Robert Gustafsson (komikern) berätta om den natt då Olof Palme dog. Han hade suttit på samma biograf, lämnat den och kommit ut på Sveavägen vid samma tid. Det han noterat var män med walkietalkies i olika delar av området. Uppenbarligen pågick där något organiserat. Men när Robert Gustafsson, efter nyheten om Palmemordet, ringde polisen var det med svalt ointresse man tog emot hans vittnesmål.

Inget ont om Ingvar Carlsson, som sen tog över. Men det som sedan långsamt hände socialdemokratin var ju en marknadisering. Palme - relativt ekonomiskt ointresserad - hade redan tidigare lutat sig alltför förtroendefullt mot sin finansminister. Min mamma brukade säga att det var Kjell Olof Feldt som sålde ut Socialdemokraterna. Han gjorde det med avregleringar, och han var troligen också en av dem som godtog eller medverkade till utförsäljningen av allmännyttan. Ett så smart steg för borgerlig frammarsch som att alla skulle äga sina bostäder, och - främst i storstäderna - därmed förvandlas till beräknande småkapitalister och bostadskarriärister, kunde ju bara stegra intresset för ägarpartiet Moderaterna. Vilket också bevisas i den "dyra" stadsdel i Stockholm där jag bor, och vars röster till 57% går till "Nya" M.
Senare utförsäljningar har mestadels varit besvikelser: Stora vårdföretag sköter sig illa, och skattesmiter i miljardklassen. Vad det gäller gamla och barn, äldreboenden, skolor och förskolor, kommer man undan med vinster som inte återinvesteras i verksamheten. Det "sociala entreprenörskapet" har blivit ett sjörövarskepp.

Den krassa ekonomismen gjorde sitt intåg i Sverige på 80-talet. Och - som Mats Svegfors så riktigt uttryckte det i Palmedokumentären - "Göran Persson blev VD för aktiebolaget Sverige, liksom senare Fredrik Reinfeldt". Själen i Socialdemokratin var stum. Då saknar man en ideolog med bravur.

Min man var släkt med Palme, nån sorts brylling, och jag kunde se det på håret som föll fram i pannan, kanske också på en viss social iver, folkbildariver och kvickhet. Men han var förstås, dessbättre, mycket snällare än Palme. Ändå gjorde släktskapet att han alltid höll på Olof. Medan jag, av olika orsaker, var mer skeptisk. Jag tror att jag såg maktmänniskan i Olof Palme, en sort jag har svårt för, oavsett politisk färg. Men senare har jag också sett, eller begripit, att där fanns en djup kamratskap och kollegialitet omkring honom.

I själva verket var säkert Göran Persson och Fredrik Reinfeldt mer beräknande maktmänniskor än Palme. Olof tog alltid risker, han satt aldrig tungt i sadeln, han var snabb och spontan, knappast något som utmärker strategiska maktmänniskor. Ändå hade han en säregen utstrålning av makt; mest över situationerna. Han var överlägset socialt begåvad och rörlig. Enda gången jag verkligen sett hans oro, hans förvandling från öppen till sluten och misstänksam, var vid studentupproret på Universitetet. Jag tror att det skrämde honom, och sårade hans ego och hans känsla av frihetlig socialism; att bli betraktad och bemött som reaktionär eller status quo.

Min pappa, som gick med oss andra i demonstrationer mot Vietnamkriget, där Palme var huvudtalare, brukade säga att Sverige inte fattade vilken statsman Palme var, men utlandet fattade. Ja, och utlandet fattade det de såg, en internationalist och humanist, en stark antirasist och försvarare av mänskliga rättigheter. Inte den svenske slagfärdige och arrogante riksdagsmannen vars kvickhet var en nagel i ögat på formalistiska och/eller trögtänkta svenskar.
Sanningen är ju att högern aldrig haft en så intelligent, briljant förespråkare. Synd om dem - men försvaret av det bestående, av gamla privilegier och nya avdrag - brukar sällan få det att glimra till i hjärnan.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkt till Dan Josefssons dokumentär om avregleringarna och Feldt.
Länk till CIA i Chile.
Länk till TV 4, sändningar av Palme - sista timmarna
Länk till Tom Ahlands Palme Svt
Och här är en länk till Bengt Göransson i Sydsvenskan.
Notera särskilt de här raderna, som stämmer exakt, men lite försynt, med min analys ovan:
"Partiledarna prövas mot detaljerade kravspecifikationer som alla har svagheten att inte relateras till det egna partiet och dess medlemmar utan bara till det stora väljarkollektivet, som dessutom indelas i specifika målgrupper – innerstadsbor med god lön och bostadsrätt är en sådan".
 

Staden, natten, ljuset, byggnationerna

Bo Larsson, Slussen.

Nu var det redan oändligt länge sen som vintern tog det här greppet om Stockholm. Som jag älskar. Februari. När dagarna blir längre, solen skapar dagsmeja och jag kan se min skugga blåna i det vita.

Bo Larsson målade detta. En av de många konstnärer som Ulf Linde satte stort pris på, och vad jag fattar gjorde han rätt i det. Bo Larsson målar platser jag känner till: Västerbron, en park på Söder, bilar med snöklädda tak, eller som här, det Slussen vi snart bara har som minne, på foton och målningar. Just nu vill jag inte tala om hur synd detta är.

Nu vill jag tala om ljuset. Om att en hel vecka med soliga dagar ligger framför oss. Och att jag då måste försöka att inte använda nätterna till att bli färdig med min bok. Varför använder jag inte lika gärna dagarna undrar ni. Tja, därför att jag är född nattmänniska, och därför att tystnaden när alla andra sover ger en speciell koncentration. Man bebor hela världen, som när man var barn, och placerade sig i mitten av Universum. Oftast efter mörkrets inbrott.

Det händer att jag går nattliga promenader när staden är tom. Inga bilar, bara några få, som jag tackar, för att det inte känns alltför tomt och läskigt. Husen om natten framstår med mysko arkitektonisk grottlikhet. Snygga formationer av människor som gått in och lagt sig, människor som ritat, byggmästare som byggt. Träden lutar dock lite betänksamt här och var, som om de undrar över alla de nya konstiga byggnationer de ska stå ut med.

På Odenplan finns snart inga träd. Vid det nya Hagastadsområdet byggs en formidabel öststatsproduktion av bostäder. Ceaușescu kunde nästan inte gjort det bättre. Men än så länge är där ett vackert tomrum, ett av dessa tomrum som är stadens snyggt belysta scen för en filmisk nattvandrare. Jag är glad så länge det hela inte är i ordning. Om natten, som om dagen.

Så vi får passa på, medan vattnen är vida, solen vill oss väl, och ingen skugga är längre än vår egen. Nu ska jag vara dagmänniska. Taltrasten sjunger redan.
Och - som Clarice Lispector skrev: "The fool who pursues no ambitions has time to see, hear and touch the world".