Lasse - min barndomsvän

Jag hade tappat bort hans telefonnummer, och började leta efter namnet Lars Oldryd i Norrtälje. Kunde inte hitta honom. Anade oråd. Till sist fann jag begravningsannonsen från själva lilla kyrkan i Roslagen. Lasse hade gått bort redan 2018. Så konstigt, flera gånger runt de åren hade jag tänkt åka ut och hälsa på honom, bara äta en middag så där, en vårkväll i Norrtälje. Det blev inte av - som så mycket annat här i livet.

Lasse var en snäll man, och en kärvänlig liten pojke. Första gången vi träffades kom han roende över sjön med en svart kattunge i en korg, och när han skulle lämna över katten till mig kunde han inte låta bli att gråta. Vi var båda sex år. Det var min första kattunge, och jag blev kär på en gång. Den hade ljusblå ögon. Lasse hade också blå ögon, stora och för det mesta glada. Katten var underbar, den fick heta Lotta, och sprang bort sig i älskogen redan sommaren därpå.

Men Lasse och jag blev kvar där i viken. Vi gjorde utflykter med båtar och han fick låna min kajak och välte också med den. Det var nog några år senare. Vi metade aborre på udden under tyst gemenskap, och ibland hälsade vi på hans fiskande farföräldrar som alltid var skrattlystna. Ännu lite senare kom vi i tonåren och jag minns en förlustelse i höet i ladan med mycket smek och kel och puss och hångel, som det kallas nu. Sen blev jag ihop med hans kompis, vilket nog inte var så roligt för Lasse.

Många år senare efter diverse skilsmässor träffades vi några gånger igen, i Roslagen. Det hände att han mötte mig vid bussen och hjälpte mig köra ner alla matvaror till huset. Vi åt middag ihop. Ibland kom han över en höstdag och satt i solen på verandan och var mestadels lika skrattlysten som sina förfäder. Några gånger rodde jag över viken till honom och vi åt ihop. Han bjöd på konjak. Vi pratade om allt möjligt, våra somrar som barn, men han var också beläst, så vi pratade böcker. Lasse hade lång kropp, långa händer och långa armar, som han gärna använde på ett afrikanskt sätt när han gestikulerade. Det, och hans humor, bidrog till nöjet att prata med honom. Sen följde han mig ner till båthuset i augustimörkret och lyste upp med en lampa så jag kunde vickla mig ut och ro hemåt i sena natten.
Det behöver väl knappast sägas att det bara är män man litar på som man är ensam med långt ute i skärgården om natten. Nej. Det behöver inte sägas. Det vore nästan en förolämpning. Far vidare lilla Lasse, hoppas himlen har en svart katt till dig. Med blå ögon.

Gabriel Jönsson

Nu breder boklövet sina skärmar

i Kullens skogar igen, igen 

och skuggar sippornas stjärnesvärmar

och nunneörten, dess älsklingsvän 
 

Som unga brudar på bergets sida 

står slån och körsbär i södersol

och sänder hälsning till skepp som glida 

på stråk så blåa som backviol

Den ljusa natten har nått till Kullen
och inget vemod är dolt i den. 

Och du går levande ovan mullen
i samma majglans igen, igen 

Mahler - igen

Radion bjuder mig på allt under denna magra tid. Ikväll Gustav Mahlers första symfoni. Jag blev nästan lika hänförd som när jag hörde Sjostakovitj 7:e häromkvällen. Men så olika.

Mahlers etta är cool och lekfull, liksom nästan ansvarslöst påhittig. Vandrar mellan den välbekanta barnsliga Broder-Jakob-visan och dramatiska sättningar med mycket brass. Man ska bara hänga på, som med livet. Här finns knappt någonting att tolka - inga stora underliggande problem som hos Sjostakovitj eller Sibelius - mest en massa infall och experiment med själva musikaliteten. Så glad att jag hörde denna konsert live en gång i Gustav Vasa kyrka, under en period när jag gick på ovanligt mycket klassiska konserter. Nu får man avstå det ett tag.

Just därför så oerhört tacksam för Sveriges radio - leve Public Service! - och det geniala utbudet av inspelningar från världens alla hörn. (Denna var från Göteborg och inget ont om Göteborg, men kanske inte den allra bästa inspelning av ettan jag hört. Lite osynkad i rytmiken i andra satsen, sen tog det sig). Denna konsert ligger kvar på P 2 där alla Corona-instängda svenskar kan höra den. Grattis är gratis! Här är länken.

Nycklar - en berättelse

Man trycker in en portkod på fyra tecken

och kommer in, man vrider om ett lås

och kommer ut, man står framför porten till

sin tandläkare på S:t Eriksgatan och har glömt koden

man ringer på hos Berg och han öppnar med ett klick

man tar den skramliga hissen, trycker på våning 3,

dörren är öppen, väntrummet tyst, fiskarna tysta

Man tar sig in genom Systembolagets dörrar

som öppnar av sig självt, man trycker på hissknappar

i ett hus där man inte varit, åker hiss som liknar barndomens,

på väg till en person man ska intervjua, hon öppnar vänligt.

Man har nycklar till sitt hem, sin tvättstuga, sitt källarförråd,

cykelstallet, tidskriftsverkstaden, grekiska föreningen,

man har en mycket gammal nyckel som inte går någonstans.

Man har nyckel till sommarhuset, innan någon slarvar bort den.

Man har nycklar till båthuset och bodarna. Man har nyckel till

en väns hus i Nacka och till en snäll bekant i Höganäs, man har

haft nycklar till vänner i Köpenhamn, en öppen dörr på Styrsö,

nyckel till det vackra huset med terrass vid Philopappos i Aten. 

Man hyr små hus, och stora hus, och hotellrum. Nycklar följer

med ens steg, om man så går upp på högsta berget och tar av

mot månen. Ibland glider dörrar upp, ibland knackar man hårt.

Man har en mycket liten nyckel till cykellåset, och en stor nyckel

till ett gammalt skåp. I en videkorg samlas nycklar som man inte vet

vart de går. Går de någonstans längre? Är det grannens X-tranyckel

eller äldre nycklar, dem jag delade med B? Vems? Man bryr sig inte.

Nycklar har funnits till ett hus som brann ner i Dalsland, och till ett

sommarhus på Arkö. Koder till festernas portar. Koder man glömt.

Någon bilnyckel har jag aldrig haft och aldrig någon pålitlig nyckel

till min mammas hjärta. Hon tog nycklarna och strödde dem för vinden.

Det var en egovind, en liten hämnd på livet. Men pappas nyckel finns.

Nyckeln till ett skyddat hus. Och nyckeln till Himlen.

Veckans Cartoon

Colin Tom / The New Yorker

Vad jag lärt mig om älgar

Slow-tv. Vad jag lär mig om mig själv medan jag tittar; att jag är ganska otålig, även om sånt som natur och älgar intresserar mig. Och att det är lite fint när renar och järv går omkring, där vid kanten av Ångermanälven medan isen långsamt smälter alltmer, och stora flak sveper förbi med ett par änder som bekväma resenärer.

Vad jag lär mig om älgar: Att de är djupt eftertänksamma, långsamma djur utan någon riktig plan för sina liv. Ingen jag kan se i alla fall. Ibland kommer de lufsande långsamt i en skogsbacke, fem efter varandra. De nafsar lite i några tallskott eller böjer sig ner efter blåbärsris, lyfter på sina tunga huvuden, ser åt ett håll, sen åt ett annat. Spejar och lyssnar med öron och nos. Funderar länge på nästa steg.
Nu så - är det en äldre älg som tar ett par mer resoluta steg ner över strandbrinken, åhej och hopp. Där stannar den till och får nästa älg halvt över sig och båda lägger öronen bakåt, särar på sig, blir stående och vädrar åt alla håll. Sakteligen kommer det för dem att ta sig över det kalla vattnet i älven, och nu simmar den ena efter den andra med lagom avstånd. När den första kommer upp på andra sidan blir den stående i det halvhöga vattnet, vänder sig om och ser efter sin flock. Den ena efter den andra kommer upp på stranden och sen går de in i nästa skog och lullar runt lika planlöst igen. Ingen brådska. Easy does it.

Jag undrar om de är enormt försiktiga djur. Vad tänker de på hela tiden? Spanar de alltid efter tecken? Vad kan ens hota dem här, nu när isen har smält. Annat var det förra veckan när en av älgarna gick ner sig och hade svårt att komma upp igen. Men nu? Vadan all denna melankoliska vaksamhet? Jag börjar längta efter rovdjurs snabba kast och väldiga språng. Det är orättvist mot älgarna.

Jag har nog inte riktigt förstått mig på dem tidigare. När de i mitt verkliga liv dök upp vid kanten av en äng och försvann igen, eller när man hörde ett häftigt språng i skogen. Men det är alltså detta som är deras normala liv: Det här långsamma planlösa varandet. Testa ett granskott, gå en sväng runt en ännu snöpudrad tjärn, ha stilla sällskap med varann. Inget mer. Faktiskt inget alls mer.


Kolla själva på Den stora älgvandringen på Svt Play.

Interesting times

Det bästa i en sån här tid av gemensamma prövningar är förstås inte att tjuta och ängslas - även om det är tillåtet - men att helt enkelt intressera sig för själva tiden och vad den gör med en.
"We live in interesting times", för att travestera någon, jag minns inte vem. Det betyder naturligtvis inte att vi omedelbart blir intressanta, om vi inte var det innan. Men att det sker en förskjutning av intressen gäller nog för alla.

För mig personligen kanske skillnaden är mindre än för många andra, van som jag är att "arbeta hemifrån" och likaså van att inte ha några särskilda privilegier att försvara: Inga baler, inga auktioner, inga premiärer, ingen ny bil vart tredje år, inga förhoppningar om att finna "den rätte" (vilket jag ju gjorde redan i 20-årsåldern). Jag är helt enkelt van att arbeta ensam. Jag är också van vid mycket enkla nöjen; som naturens skönhet och trofast vänskap, eller en film jag gillar, kanske en konsert.
Konserter är det jag kommer att sakna nu, näst efter den stora Lapplandsresan, som jag inte vet när den kan bli av.

Men det mest påtagliga är något som sker med begreppet tid: All tid finns, och/eller ingen. Framför mig sträcker sig en period som av vissa sakkunniga beskrivs som en tvåårig bana av risker för Covid-19, en tid som saknar normal rytm, normala avbrott, resor, mm. En tid som är lite som att bli stoiker (det är nödvändigt att först och främst skydda sig själv och andra) eller att bli ett klosterväsen (man uthärdar genom att avstå, och fördjupar sig i någon "studie"). Det mer optimistiska alternativet är förstås att vaccin sprutar ur jordens alla labb och/eller att vi uppnår immunitet snabbare än vad det just nu verkar.

Mitt psyke verkar inställt på den långa varianten. Jag känner, som kanske mest positiv bieffekt, ett konstant ointresse för att jäkta med någonting. Jag går mina promenader när det är så folktomt som möjligt (gryning/skymning), jag ringer mina vänner, beställer mat på nätet, får lite extra inhandlat av min grannkompis, skyndar inte ens på mina projekt, men sover länge om natten. Jag tror att basics är min grundinställning mer än annars; Ät något gott, dryck därtill, sjung dina gamla sånger, sov länge, hör den vackraste musiken, öppna fönstret mot fågelsången. Och så har jag för en gångs skull "bingeat" en TV-serie: Den lagom eskapistiska och skickligt iscensatta engelska serien "Sanditon". Visserligen konstant irriterad över huvudpersonens sätt att kisa med ögonen, men man blir inte helt igenom storsint av en jävla pandemi. I alla fall, denna Austen-filmatisering roar mig, och ger mig en lisa från den 35 vetenskapsartiklarna om Corona som jag också läst, och läser.

Nästa större plan - som gärna får ta två år av tålmodigt intresse - är att förvandla mitt vardagsrum till en ateljé. När jag vilat upp mig från karantän-chocken - (skrev för några veckor sen i "dagboken": Känner mig dödstrött på coronaskiten. Fången. Distressed, vemodig, okoncentrerad, tom, tappat allt) - och diverse besvikelser den onekligen för med sig, så ska jag bara lugnt och stadigt vara i det som är. Måla, skriva, gå ut i naturen, och dessemellan "bingea" en och annan TV-serie. Eller konserter på nätet. Ibland är "interesting times" inte så mycket mer än en övning i tråkighet. Ändå: Kanske kommer vi ut ur det här med både personliga och politiska förändringar som är av godo. Den som lever får se.