Vad jag lärt mig om älgar

Slow-tv. Vad jag lär mig om mig själv medan jag tittar; att jag är ganska otålig, även om sånt som natur och älgar intresserar mig. Och att det är lite fint när renar och järv går omkring, där vid kanten av Ångermanälven medan isen långsamt smälter alltmer, och stora flak sveper förbi med ett par änder som bekväma resenärer.

Vad jag lär mig om älgar: Att de är djupt eftertänksamma, långsamma djur utan någon riktig plan för sina liv. Ingen jag kan se i alla fall. Ibland kommer de lufsande långsamt i en skogsbacke, fem efter varandra. De nafsar lite i några tallskott eller böjer sig ner efter blåbärsris, lyfter på sina tunga huvuden, ser åt ett håll, sen åt ett annat. Spejar och lyssnar med öron och nos. Funderar länge på nästa steg.
Nu så - är det en äldre älg som tar ett par mer resoluta steg ner över strandbrinken, åhej och hopp. Där stannar den till och får nästa älg halvt över sig och båda lägger öronen bakåt, särar på sig, blir stående och vädrar åt alla håll. Sakteligen kommer det för dem att ta sig över det kalla vattnet i älven, och nu simmar den ena efter den andra med lagom avstånd. När den första kommer upp på andra sidan blir den stående i det halvhöga vattnet, vänder sig om och ser efter sin flock. Den ena efter den andra kommer upp på stranden och sen går de in i nästa skog och lullar runt lika planlöst igen. Ingen brådska. Easy does it.

Jag undrar om de är enormt försiktiga djur. Vad tänker de på hela tiden? Spanar de alltid efter tecken? Vad kan ens hota dem här, nu när isen har smält. Annat var det förra veckan när en av älgarna gick ner sig och hade svårt att komma upp igen. Men nu? Vadan all denna melankoliska vaksamhet? Jag börjar längta efter rovdjurs snabba kast och väldiga språng. Det är orättvist mot älgarna.

Jag har nog inte riktigt förstått mig på dem tidigare. När de i mitt verkliga liv dök upp vid kanten av en äng och försvann igen, eller när man hörde ett häftigt språng i skogen. Men det är alltså detta som är deras normala liv: Det här långsamma planlösa varandet. Testa ett granskott, gå en sväng runt en ännu snöpudrad tjärn, ha stilla sällskap med varann. Inget mer. Faktiskt inget alls mer.


Kolla själva på Den stora älgvandringen på Svt Play.