Både ledsen och glad - eller konsten att inte bekänna.

Ni som läste något inlägg om hur sjuk jag blev för ett år sen, vet något om mig som jag inte berättar för särskilt många. Jag gjorde ett undantag från min relativa privatlivs-sekretess på bloggarna, och skrev om en rätt svår upplevelse. Det kommer jag nog aldrig att göra igen.

En del bloggare är hudlöst ärliga, och vrider ut och in på sig själva i den miljonte varianten av offentlig bikt. Andra gör en sorts poetik av sina bättre och sämre dagar, och lyckas på det sättet staga upp sitt "innehåll".

Själv använder jag alltså sällan bloggen för bekännelser. Ärlighetens dygd är en svensk variant av naivitet, som i sämsta fall slår tillbaka mot den ärlige, och i språkets metaanalys kanske bara kvarstår som en av alla våra roller; ärlighetsrollen.

Jag tror allt handlar om vad man kan säga till vissa människor och vid vilka tillfällen. Det handlar om resonans, om vem som kan förstå, och hur man själv kan ta emot, och/eller göra sig förstådd. För min del "har" jag vänner till det. En sju till tolv förtrogna; varav det kanske bara finns en som jag nästan kan berätta allt för, och vice versa. Det är nog ingen tillfällighet att vi känt varandra i 48 år.

Varför jag satte rubriken; "både ledsen och glad"?
Jag är glad att jag kan fira ettårsdagen av hemkomsten från sjukhuset. Ett års överlevnad har diger betydelse. Även för neurologisk expertis innebär det en stabil landning. För mig personligen; en större trygghet. Jag är rent sakligt inte mer i riskzonen för stroke än alla andra, icke medicinerade.
Glädjen handlar nu om själva livet; hur jäkla vackert det är. Hur mycket kul och intressant som återstår att göra, se, och resa till. Att det finns gamla och nya vänner, konst, litteratur, och oförlikneligt mäktiga platser på jorden.

Ledsenheten handlar om att jag fortfarande orkar mycket mindre, är mer känslig för negativa upplevelser, och är lite smådeppig för att två fina projekt som ligger i datorn har så lite Gabi-energi till sitt förfogande.
Jag har satsat på kroppens återuppståndelse, mer än på kreativiteten. Det är en fråga om prioriteringar: sinnesintryck, färger, dofter, musik, röster, simning och promenader, betyder mer än mentala prestationer. Ändå längtar jag som satan efter att gå lös på mina manus igen. Och - visst - jag har tillräcklig disciplin för att ge skrivandet vissa timmar och stunder. Men, fuck, vad det tar tid.

Glädje av annat slag handlar om att jag börjar arbeta igen; med en översättning: En bok av en dansk konstnär, som jag känner bättre än någon annan (konstnär). Hans förra bok såldes slut från förlaget på ett år. Nu gör vi en till.
Det är trots allt nästan ett under att mitt språksinne och intellekt är som förr. Jag är snabb, men måste vila mer. Jag har lätt för mig, men måste se till att inte driva på mig själv för mycket.

Ledsen och glad. Överkänslig för negativ input, men också formidabelt öppen för det vackra. Kanske handlar den närmaste tiden fortfarande om att dra ännu tätare gränser omkring sig; att prioritera ännu mer - i riktning av det man tycker är "på nivå" som jag brukar säga.
Anta att poängen med en sensibilisering är att man inte längre står ut med det som är luddigt, falskt eller ljummet. Men att det (konst,musik), eller de (människorna) som har någon god, rolig, pålitlig och kvalitativ halt betyder ännu mer än förr.
Ja, så är det. De snälla, som ofta också är de mogna, eller de med viss överblick, är de sista dagarnas heliga på gatuplanet: De som alltid står där med någon blomma, bok, en flaska vin, ett förtroende, en vänlig omtanke, en intressant kommentar, eller en humoristisk slabadang-historia.

De är de man går i parken med, äter middag med, går på konsert med, drar omkring på stan med, gör en biltur med, och - ibland - tar en konflikt med. I någorlunda förvissning om att ingendera parten tänker starta ett världskrig; eller ens ett utdraget och sammanbitet försvar. Att båda är beredda att gå halva vägen var. Goodbye narcissism! Vi förflyttar oss i bästa fall till ännu en nivå.
Ripeness is all - som jag med anledning av stigande ålder allt oftare hävdar.

“Men must endure / Their going hence, even as their coming hither; / Ripeness is all.” (King Lear)

(Och så en lite svår fråga: Finns det en bekännelsernas narcissism?)

Jakt i renlandet

Det finns två Norrland. Å ena sidan det upphöjt vackra, med blå höjder och sidenlena himlar. Uppe på Stekenjokk-vägen där Gaustafallet brusar och där högplatån veckar sig milsvitt i höstfärgerna karmosinrött och guldgult tror man sig vara fri och obunden som någon av de mötande renarna.

Men nere i skogen är det hemligt och trolskt. Granarna mörknar nu i september, då solen går ner klockan åtta. Stenar och flyttblock börjar likna oformliga djur. Där jag går i ett jägarhygge blir också jaktstugorna till mörka okända djur. De molar av gammalt blod under plåttaken. Det har passerat mycket kött här i slakthusen. Inte så värst romantiskt, men kraftiga stekar för västerbottningarnas självhushåll.

Även nere i skogen brusar en liten skummande fors. Näcken kunde sitta och spela där. Jag ser fascinerat på vattnets virvlar och fall. Ingenting rör sig omkring mig. Inte en kvist knäcks. Jägare och djur är någon annanstans. Ändå får jag den där underliga känslan av att någon ser på mig. Kanske är det själva urtidens urskog som bevakar mig med ett spanaröga. Men nej - trolleriet övergår till Kerstin-Ekman-land och man minns händelser vid vatten som varken var vackra eller fina.

Nyss var här fullt med ripjägare. Det sägs att ripjakten gick bra; inga skadade, inga skjutgalna överdrifter. Men varken Jägarförbundet, ortsborna eller sametinget tycker det är okej med de nya direktiven om att släppa ripjakten fri; att tillåta utländska jägare att bedriva jakt utan guide, ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jakttrycket blir för hårt. Och skräckexempel har förekommit; ett gäng norska maratonskyttar som på en enda dag sköt och hängde 269 ripor på tork mellan fjällbjörkarna. Just for the sake of it. Ovana jägare som skjuter svan istället för ripa, och andra som villar bort sig i markerna till höga kostnader för helikopterbevakningen. Med tanke på svensk jaktlagstiftning och krav på jägarexamen, behövs det en guide för leksaks-skyttarna.

Nere i Stockholms norra skärgård, där jag bott sen barnsben om somrarna, klagar alla på att fågellivet reducerats. Ejdrarna är färre och skrattmåsar såg jag inga i somras. Inte vet jag vad det beror på.
Men di små riporna då, som brukade kryssa framför mig när jag åkte skidor på Marsfjället. Hur går det för dem i upplevelseturismens tidevarv?
Och älgarna, hur går det för dem?
Det sägs att det är menligt för älgarnas genpool, om de tyngsta tolvtaggarna skjuts bort. Men det är väl sådana bjässar som är meningen med jakten, för turistande herrar som söker troféer, här och i Afrika.

Jag kollar på Västerbottenkurirens vargkarta, och ser att en varg försedd med radiosändare passerat i Vilhelminatrakten.
Två björnar skjutna i Norrbotten. Återstår fyrtiotre lovliga. Det ska fan vara björn.

(Från Lappland 2007)

Dagar i Aten - Minos labyrint

Tempel och kyrkor, katter och grönsakshandlare. De ingår i stämningen.
Men så är det något annat: Den stora mängden människor. Fem miljoner.
Det går inte att göra den mängden konform. Det går förstås inte här heller – men det ser ofta ut så.

Jag åker buss i Aten, åker en hel del taxi; det kostar fortfarande hälften mot Stockholm. Den välfungerande Atenska tunnelbanan är en annan erfarenhet. Logistiskt briljant; med tydliga anvisningar upp och ner i enorma rulltrappor, och med rena, inte nerpissade hissar. Man vandrar i tio minuter, högersväng, vänstersväng, rulltrappa upp, rulltrappa ner, högersväng, och yes! Rätt. Det är som en återkoppling till mytologin: Minos labyrint, med Minotauren i centrum. Den labyrinten kunde man gå bort sig i; och Thesevs, som var anlitad för att döda Minotauren, behövde Ariadnes tråd för att hitta ut ur den.

Atens tunnelbana är snygg på ett rent och klassiskt sätt. Väggarna är kalkfärgat ljusa; perronghallar och tunnelhöjd betydligt generösare än i Stockholm. Det syns att stadsarkitekterna tänkt i linje med Parthenons harmonier. En stolt tunnelbana, där man känner sig trygg på grund av formatet och ljuset.

Hemma igen märker jag att Stockholms centrala tunnelbanestationer har något ängsligt och sanitärt över sig. Lillfunkis-estetik. Hötorget: Ett praktiskt skolkök med ljusblått kakel. Rådmansgatan: En torrlagd simhall med gult kakel. Odenplan: En fyrdubblad badmintonhall. Jag kommer inte ihåg färgen på kaklet där ens efter fyrtio år.
(Man får trösta sig med Siri Derkert och de andra konstnärerna som fick ta hand om stationer som byggdes senare. Några av de tuffaste är fortfarande hennes, och Ulrik Samuelssons i Kungsträdgården. )

Men jag skulle ju säga något om folket. Och om turisten som senkommet inser vad själva folket betyder. Inte som massa, men som myriader av öden. I Aten känns det att varje människa är ett öde. Ja, jag vet; formad av sociala omständigheter, familj, klass, ekonomi; jag kan min läxa. Men det är inte den jag håller mig till när jag sitter mitt emot folk på en buss eller tunnelbana, eller ser de gå förbi vid torget. Det jag oftast ser är människor som verkar kämpa. Gamla eller medelålders eller barnfamiljer spelar ingen roll. Deras kroppar och ansikten uttrycker att det befinner sig mitt uppe i ett ansvar; något de inte kan släppa. Att de klarar sig, men nätt och jämnt, och att ingenting är så självklart. Det är det jag menar med öde; att existera som ett enskilt öde förutsätter att det inte finns någon smart fil att lägga sig i; inget helt säkert kort på den stora och oorganiserade grekiska arbetsmarknaden, där folk ofta kombinerar ett vanligt kneg med svartjobb, för att överleva.

Det sägs att greker har känsla för det tragiska. Jag vet inte. Men det är ett folk som genom århundradena kämpat och försvarat sig mot invasioner, som gjort uppror mot förtryckare, och som sätter ordet Eleutheria/Eleutherios – fri – högt. Senaste gången de slogs för sin demokrati var under juntatiden.

Jag ser många fler halvfattiga än i Stockholm; folk med gammaldags kläder, och omoderna frisyrer; frisyrer som var nya i Årjäng 1952. Jag ser inte en enda kvinna med slingor i håret i Aten. Det har nog ingen mening att sitta av ett par timmar med en plastmössa med små hål i för slingfärgning, när man har fullt sjå att klara sina räkningar till nästa månad; eller med att kunna överleva på sin lilla änkepension.

Jag ser många allvarliga ansikten, många trötta, men också många som drabbas av vänlighet så fort man frågar dem något. Jag ser nästan aldrig någon som spelar cool, eller är kåt på sina egna skor. Jag tror att de allihop, nästan alla fem miljonerna, vet mer om döden och livet och kärlekens allvar än uppkomlingarna i Vasastan. Det må vara min förenkling eller min intuition; jag försvarar det senare. Jag tror människor ångar ur sig det de varit med om, eller aldrig varit med om; och att genomsnittsgreken gått igenom mycket mer av det man kallar ett riktigt mänskligt liv, med sorger och lyckor och djupa känslor, än de hypade typerna vid Stureplan och Karlaplan.

Jämlikhet finns inte. Men har man tur lever man som den människa man är; har man otur blir man en kopia ur medelklassens arkiv för klonade uppenbarelser. Med eller utan plastikoperationer.

Men, nej, jag idealiserar inte den atenska människan: där finns en hel massa småborgerlighet och ängslig invandrarskräck. Men där finns också den verklighet som uppstår omkring allvarsamma människor, kämpande, icke bortskämda personer, som har att klara sig så gott det går.

Jag är turist; och turisten är alltid överklass i landet dit hon reser. Men på den myllrande människogatan vid Omonia kan en lågavlönad kulturskribent trots allt känna igen sig. För även om jag skulle vara hundra gånger mer favoriserad av ödet än en grekisk arbetare eller tjänsteman, så skaver också mitt öde mot den stora glassiga europeiska strömmen av superlöner, slingat hår, slingade anpassade känslor, små pikanta upprorstrender, och tankar – korta och nervösa som twitters.

Bilden överst: Tunnelbanestationen vid Syntagma.
Bilden nederst: Ändstationen för spårvagnen vid Pireus.

(Från 2009)

Almqvist: Lut i mjölkskålen

Vad säger man till folk som helt uppenbart ljuger, som inte förstår en ironisk hint, och inte ens fattar när man drar på med stora satirsleven?
Vad gör man med en medarbetare som vägrar fatta undermeningen i en kommentar eller andemeningen i en text, en som talar för högt, ofta om samma saker (enligt principen: om man upprepar saker tillräckligt ofta så blir det sant), samtidigt som han blir allt fullare, alltmer korkad, och börjar prata ren skit?

Man ska naturligtvis inte vara i närheten. Men om man råkar vara det?

Då föreslår jag en Almqvistvariation: Du, ingen lut i mjölken!

Almqvists text är förstås mycket mer ämabel än min och lyder så här:

Tro icke, bästa Janne, att min resa varit så aristokratisk, som af det föregående skulle synas. Tvertom har min mesta tid tillbringats bland landtfolket, och jag har haft en större lycka i år, än de föregående, att få lära känna tusentals individer, som naturligtvis bland de lägre klasserna erbjuda en långt rikare skörd af variationer, än ibland de högre stånden, der menniskorna nästan alltid stå på en och samma bildningsform. Men jag är alls ingen fanatisk gynnare och beundrare af det bondiska, jag ser nog detta folks fel och olyckor: jag skjuter icke det herrskapliga ifrån mig: min sak går ut på att söka fatta beggedera. Det har någonting för mig högst pikant, att den ena natten sofva i pösande ejderdunsbolster, den andra på en dunkelgrå fessing, stoppad med halm, der vanligen blott ett lakan bestås: - den ena middagen vid sidan av grefvinnan N.N. född av N.N. förtära söderländska orangeriläckerheter, såsom anannas, vindrufvor etc: - den andra middagen sitta på en svart spishäll och äta sura limpor (hvaraf i synnerhet Skåne överflödar), omgiven av käringar, flickor, gossebarn och gubbar, som emedlertid sköta sina bestyr, lappa skor, byka kläder m.m. Dock gillar jag inte om lut stänker in i min mjölkskål, såsom det hände i Edenryd.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Ur brev till J.A. Hazelius, 1837.
Hämtat ur C.J.L. Almqvist, Brev 1803-1866.

För språknördar: Notera betydelseförskjutningen i ordet "emedlertid".

norr

Vind av snö driver mot
ett fönster
in
men inte ända in

gud utan namn,
du
rätta till min klädsel
i det yttersta

Montaigne - den ursprunglige bloggaren?

Varför då?
Det var lite kul att säga det.
Men också: För att jag äntligen börjat om med Montaignes essäer...

Och att jag då finner det som så många andra funnit; hur modern han är, denne essäernas upphovsman, och hur nära han talar, hur anspråkslöst. Coolt.

Visserligen citerar han latinska verser och sentenser i långa banor av beundran för Cato och Vergilius och Horatius, men det är också äkta vara; hans första språk var latin, och han fortsätter att referera till de romerska författarna, lika självklart som bin under långa tider lever på det frömjöl de samlat under trägen sommar.

Så som vi alla samlar på något av det förflutna för att undgå den där flugiga idén om att vi vet bättre nu. Vanföreställningen att vi, i våra små kotterier uppfyllda av intellektuell hybris, är de ballaste och mest medvetna som någonsin funnits.

Jag gillar sjävbiografiska notiser från alla tider: Att de döda kompisarna finns, och ibland kommunicerar bättre med en än de levande. Ibland, sa jag.

Så här kommer några rader från den kloke mannen som, efter att ha gjort sig av med ett trist juridiskt ämbete, hellre stannar hemma och tänker eller samtalar med en vän, än går på balla baler i det sena femtonhundratalets förnäma kretsar. Han behöver inte längre göra sig, han är färdig med det. Han sitter i sitt slottstorn och skriver, spontant, som en bloggare, bara lite mer excellent:

"Jag tar första bästa ämne som slumpen ger mig. Alla är lika bra för mig. Det är aldrig min avsikt att täcka dem helt. Jag ser nämligen aldrig det hela hos något. Det gör inte de heller som ger sig ut för att visa oss det hela. Av hundra delar och sidor som varje sak har plockar jag ut en, ibland bara för att slicka på den, ibland skrapa på ytan, ibland nypa ända in i benet. Jag sticker till, inte så brett, men så djupt jag kan. För det mesta gillar jag att fånga den via någon ovanlig aspekt. Kände jag mig själv mindre väl skulle jag ta risken at behandla något ämne i grunden. Eftersom jag kastar ut ett ord här, ett där, brottstycken tagna ur sitt sammanhang, spridda utan plan och löfte, är jag inte tvungen att svara för den ordentligt eller hålla mig till den utan kan växla när jag har lust; jag har full frihet att visa tvivel och osäkerhet och min dominerande egenskap, som är okunnighet".

Råd och rön för skrivare.
Men notera hur ofta ordet "jag" förekommer i denna korta text.
Modernitetens signum? Och bloggens.

___________________________________________________

Andra närbelägna bloggare som intresserat sig för Montaigne.

Bilden: Montaignes skrivartorn
Inlägget tidigare publicerat på Den Blinde Argus

Deckargenrens paraphernalia *)

Ja alltså: Man kan alltid börja med ett par schyssta skåp. Kan vara en gammal sekretär med dold låda på baksidan, eller gärna ett sunkigt gympaskåp, eller en förvaringsbox på Central Station. Nycklarna har man hittat i ett par skumma blodrandiga byxor.

Pistolen är slängd åt höger eller vänster. Gärna vänster. Vapnet saknar fingeravtryck. Avlyssningarna blir många, trasten sjunger aldrig, och solen går ner över ännu ett lik. Garderoberna stinker av något äldre illdåd. Underliga rum uppenbaras i källare och gamla stenhus i skogen. Ugglor möjligen in från höger diskret hoande. Långt borta ett skott som smäller. Nu börjar det lukta rök. Kvistar som knäcks. Älg? Nä.

Gräva måste man tyvärr också göra, ibland ganska djupt. I alla fall i jorden. Man spärrar en plats, krimmarna släntrar elegant in. Jorden är full av gamla damer och herrar som borde varit någon annanstans om allt stod rätt till i världen. Nu har de sett sina bästa dagar, och det är här jag börjar titta bort.

Vi tillför raskt en scen där någon puttas ner från ett högt tak. Offret faller tungt. Endast vantarna på den som utförde dådet blir synliga. Nu har vi lådorna, nycklarna, pistolerna, skotten, tre lik, två vantar och tre krimmare. Fattas bara sekreten, blod och sperma, samt gärna lite hudflagor under naglarna. DNA är halva storyn.
Var så god och blanda! Hur lätt som helst!

Tyvärr - eller dessbättre - finns det en och annan utmärkt skådespelare inblandad i det här kringelkrånglet. Krister Henriksson är en. Trevor Eve är en annan, och han är absolut favorit, trots att jag tröttnat på att se honom gå in och ut i obduktionssalen. Ge karln ett ordenligt jobb: Othello, Macbeth eller James Tyrone. Henriksson har jag åtminstone fått se i Peer Gynt, En folkefiende och Doktor Glas. Återstår Glasartad Folkefiende. Vem skriver den? Först till kvarn…

Trevor Eve som Peter Boyd i Waking the dead, (Mördare Okänd).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)I allmännare mening begagnas detta uttryck, särskilt i engelskan, för prålande utstyrsel, bjäfs och grannlåter över huvud taget.