Don DeLillo – Americana

Vad är det för en underlig roman jag håller i min hand, tänker jag - hunnen till mitten av läsningen – underlig därför att alla bokens gestalter, med få undantag, talar som berättarjaget, med en komisk rapp svada, som både sjunger och gormar, ironiserar och beklagar sig. Eller - snarare – beklagar och besjunger sitt land, skyskrapornas, de väldiga slätternas, de avlånga motellens och de sunkiga bensinstationernas land. Ett USA där unga ”söker sig själva” i Arizonas öken och där en etablerad TV-journalist (berättaren) ger sig iväg on the road för att skapa en löst hopfogad och improviserad film.

Storyn i korthet är följande: En grupp människor på väg i en husbil. Resan startar i New York med David Bell, filmaren, som drar med sig ett gäng löshästar på resan. De färdas upp till Maine, och ner till Mellanvästern. De stannar av någon obegriplig anledning i en håla som heter Fort Curtis, någonstans i Arkansas. Det är där själva filmandet sker. Men på vägen dit och mellan de få handlingarna i nutid, ligger det stora minnesfältet som huvudpersonen bär med sig, från barndom, familj, äktenskap, jobb – det vanliga. Här finns också en av de vitsigaste beskrivningar av ett familjeparty jag läst, fullt av små alienerade konversationer.

Att Amerikana är Don DeLillos debut märker man, och att den är skriven av en man under trettio. Det finns en väldig massa killsnack och säkert återgiven jargong i den här boken, män som braverar eller deltar i slagsmål och gör upp sina affärer med kvinnor som om de ingick i deras CV. Bara en intressant kvinna finns tecknad i romanen, och det är också den enda gestalten som inte uttrycker sig precis som berättarjaget.

Det ovanliga är – som många gånger förr - Don DeLillos hantering av språket; högt och lågt, sjungande och fräsande, en konstant framvällande verbal energi, som faktiskt är rätt härlig. Det är lite som en målarduk av Jackson Pollock, där allt sker samtidigt och har samma intensitet. Det är det enda sätt jag kan förklara Don DeLillos begåvning på: Att han lassar ut mängder av erfarenheter, som färg, och kastar samman distinkta upplevelser till en lång oroande road-movie med svart underton. Han tar greppet om sitt eget land, erövrar det, och med poetisk frihet väver han in baseball, bookmakers, koreakriget, Vietnam, hasch, universitet, Bloody Mary´s, industriherrar, rymdraketer, parties, litterära och cineastiska referenser, allt på samma karta och på samma nivå. Mycket postmodernt - och helt utan konventionell intrig eller dramaturgi.

Bäst är han när han blir personlig, beskriver en familjär neuros, en moders sammanbrott, eller en tvångsmässigt kort sexuell förbindelse, full av tår, fingrar och tungor. Men först mot slutet av romanen finns en vilopaus i något annat än den virtuosa energin: En berättelse lagd i munnen på Sullivan, kvinnan, om en segeltur på havet: En stilla känsla för de jordiska makterna bortom materialismens Amerika:
”Solskenet var ett svärd över det vattnet. Det fanns ingenting där ute som blivit förvandlat av någonting annat än sig självt. Gud. Det gudaskapade och det av händer orörda. Själva vår båt, hur ljuvligt vaggande hon än var i vinden över detta väldiga ljushav (…) var ett milt virus som krympte vår lilla bit av havet till ett sött amatörfoto”.

Det är snyggt skrivet, som så ofta, men slutar, som alltid i en cynisk ton, en fragmenterad
meningslöshet, vars enda motvikt är själva kraften i skrivandet.
Den satir som Don DeLillo producerar kommer också ur en sorg, tror jag; där finns idealistens besvikelse och det fattiga invandrarbarnets förakt för utanverk och ett liv i reklambyråernas skugga. Han berättar som en som äter av allt omkring sig, och krossar allt under den svarta humorn. Det låter kanske sorgligare än det är. För minst trehundra sidor, av de fyrahundra, har jag roligt med den här romanen. Humor håller rätt långt, även som konstnärlig kvalitet.

 

Tidigare publicerad här, och i flera andra tidningar.
Och en recension av Don DeLillos Cosmopolis finns här.

Ida Lindes nya roman

Ida Linde är en författare jag av naturen tycker mycket om. Men hennes senaste bok saknar någonting avgörande.

"Det finns en känsla jag kan få inför vissa böcker, och jag tycker inte om den. Den är så här: ”Vad vill författaren med den här romanen? Vad var den ursprungliga tanken?” När man börjar ställa den frågan i mitten av en läsning är det som om man tappat något; suggestionen, mysteriet med litteratur. Dessvärre händer det rätt ofta när jag läser Ida Lindes roman Mördarens mamma.

Det jag förstår är att författaren velat skildra en människa som byggt ett helt stillsamt liv omkring sig. Henrietta, som hon heter, lever ensam med en son. Han är hennes allt, och hennes enda, intill den dagen då han begår ett brott och ingenting annat återstår än de trista besöken i fängelset. Men där möter hon en annan kvinna, också hon mamma till en dråpare, och de två blir förälskade. Så stor är denna omvälvning att det fortsatta skeendet innebär dramatiska kast: Sex och våld och förträngda impulser kommer upp till ytan. Personligheterna krackelerar långsamt."

Läs hela recensionen här, om ni har tillgång till ST eller andra av mellansveriges tidningar.

Balsam Karam - en stark debut

För er av mina läsare som möjligen hör hemma i det stora och vittfamnande Mellansverige och dess tidningar, så finns här det två senaste recensionerna att läsa. Om Balsam Karam och hennes bok Händelsehorisonten skrev jag idag:  

Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.

Hela texten finns bland annat här i Sundsvalls tidning, Dalarnas tidningar, Gefle dagblad, och många fler.

Tidigare skrev jag, mer kritiskt, om Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren: 

Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare. 

Finns i samma tidningar som ovan. Kultur/Nöje/recenserat. 

En nykter röst om Stadsteatern

Det ska sägas genast: Jag har sett ett par riktigt bra uppsättningar på Stadsteatern, men jag vet ingenting om teaterns inre; inte om dess ledning, inte om skådespelarna, maskinisterna, ljusteknikerna, regissörerna, och heller ingenting om Benny Fredriksson. Dock har jag hela tiden tyckt att det finns något aningen äckligt i de kampanjer som i samband med ordet "sextrakasserier" florerat i pressen. En skådespelerska som blev sur över vad? Över att Fredriksson sagt att hon "var så förutsägbar" som aktris. Väldigt elakt sagt, jag skulle vänt på klacken och sökt annat jobb. Men det är inte direkt kriminellt.

Problemet med teatrarna och filmindustrin verkar vara att väldigt få vänder på klacken och går. Man säger att det är så stor konkurrens, det är så svårt att riktigt säga ifrån. Well. Man är vuxen, eller?
Jag kan tala om att konkurrensen för frilansare är precis lika stor inom kulturjournalistiken, och att jag sagt ifrån till minst två "chefer", och även vänt på klacken. (Sorry för vuxenpoäng där).

Men, som sagt, jag vet för lite om just Stadsteatern. Och jag vet för lite om Benny Fredriksson. Men jag föreslår att ni läser Åsa Linderborg idag, för hennes ton tycker jag om: Man måste städa upp efter sig, när man under skydd av anonymitet skällt en hel hop människor, nota bene, män - för att vara sexuella idioter, förkrympta, manipulativa, etc.
Det må vara sant, en hel del, men det behövs ett stabilare sätt att ta tag i problemen. Det första är: Facklig support, sammanhållning och moraliskt stöd från Teaterförbundet. Det andra är civilkurage. Det tredje är att styrelsen för Stadsteatern/Kulturhuset ska bära sitt ansvar på rätt sätt. Om det senare skriver den alltid klarögda Inga-Britt Ahlenius i Dagens Nyheter idag:

"När ledningsproblemen i Kulturhuset Stadsteatern, för vilka styrelsen bär ett ansvar, kom upp till offentlig diskussion borde styrelsen självklart ha agerat, uttalat sig, intagit scenen. Dessa frågor var ju också deras ansvar, de hade underlåtit att agera tidigare, de hade låtit ledningsproblemen uppstå och kvarstå under lång tid. Men när Kulturhuset Stadsteaterns problem exploderar i det offentliga, då är det vd som står där ensam på scenen.
Styrelsen borde antingen ställt sig bakom sin vd, som ju utsetts av styrelsen, försvarat honom och formulerat just de omdömen som presenterats efter hans död. Om hans begåvning, om hans nyskapande förmåga, om hans stora betydelse för Stadsteaterns framgång. Tagit strid för honom, han var ju styrelsens man, styrelsen hade ju själv utsett honom.
Eller så borde de ha avgått tillsammans med honom för att markera sitt ansvar för de problem som identifierats i ledningen av Kulturhuset Stadsteatern och i teaterns kultur. Styrelsen kan fortfarande ta sitt ansvar, den kan fortfarande avgå".

Läs hela artikeln här.

Daniel Hope rockar upp och minimaliserar Vivaldi

Och med den humorn, med den remixen, hör vi för hundrafemtielfte gången Vivaldi, utan att tröttna. Max Richter heter den tyska kompositören (t.h.) som har omkomponerat Vivaldi med en rytm och metrik som närmar sig minimalismen, men ändå inte missar All That Feeling. Hela konserten är fullständigt lysande, inspelad i Rostock, med hög stämning.

Bästa musiken

Denna. Som jag alltid kan lyssna på, även när jag arbetar, om jag arbetar med något konstnärligt, skriver, målar.
Den stör aldrig koncentrationen. Den är inte mycket mer än suset i träden, ljudet av svallvågor, en rytm av snöfall som löper genom nordliga breddgrader. Ingen störande personlig dramatik, inga yviga romanser. Det var det minimalisterna menade med det opersonliga. Hos Philip Glass blir det opersonliga mer än något distanserat och rytmiskt. Upprepningarna liknar en blandning av känsloströmmar, drömmar, möten, förbiilande fragment av ett liv bland andra varelser, människor, fåglar, små ödlor.
(Dock ska man vara på ett rätt energiskt humör när man lyssnar på den, annars blir man dränkt).

Sen var naturligtvis filmen The Hours enastående bra. Och det är som om hans musik ibland blir större, mer varierad, just när den är filmmusik. Jag tycker det är roligt, hur konsterna korsbefruktar varandra, i en värld av skönhet och förtroende, långt bortom detta löjliga stackars materialistiska samhälle.

Odilon Redon - den naiva symbolisten

Nej, jag menar inget dåligt med ordet "naiv". Jag menar att Odilon Redon vann något på sin naivitet. I ett gäng av tunga symbolister som Arnold Böcklin, Pierre-Cécile Puvis de Chavannes och Gustave Moreau, alla fulla av sin egen betydelse - lyckades Odilon Redon bevara en omedelbar, liksom pudrig närhet till sina målningar. Visserligen fanns där allegorier, om än inte så heavy som hos de andra, men där fanns också fjärilar, blommor och lek, och en kolorism som blev alltmer raffinerad ju mer förälskad Odilon blev i sina pastellkritor. Så direkt har han målat den här skymningsbilden; ett förenklat havslandskap som påminner mig mycket om en skymning i Grekland.

Symbolisterna, i all sin olikhet, ville bort från realismens och impressionismens vardagsscener. Men den största av impressionister, Claude Monet, var inte så fjärran från symbolismen när han målade sina sista stora, mörkblå väggar av näckrosor på väg mot intet.
Hos Odilon Redon får fjärilarna, som brukligt är, beteckna livets korthet och skönhetens förgänglighet. Men det är den varma känsliga färgen som gör hans bilder tidlösa. Hans äkthet, skulle man sagt, förr. Innan vi blev hypersmarta. Och det är just hans brist på smartness som är så fin. Kolla kvinnobilden nedan, hon är som drunknad i naturens stämning, ett soft paper varpå stundens frömjöl, dofter och ljus sätter sina avtryck.
                                     

 

Till sist den märkliga vacka målningen, Pegasus: Ynglingen och hästen, ett motiv som fick återklang i Picassos unga människor med hästar.
Även Munch tog intryck av Redon och de andra symbolisterna när han målade sina unga män och kvinnor som emblem för en besvärlig ungdom. Men hos Redon finns inga personliga problem synliga. Bilderna är insvepta i en drömmande dimma, ett stoft som flyter med ljuset. När det uppstår komplikationer, som i de etsningar där hans symbolism goes bananas och blir litterär, är det sämre, eller som i målningen av den enögde cyclopen (som är riktigt dålig).

Redon är bäst när han bara flummar, och inte oroar sig så mycket för linjen, anatomin, eller vad som måste göras för att åstadkomma en god målerisk rebus. Han lever, tycks det mig, till hälften som ett avtryck av tidsandan - inklusive trofasta mecenater och vänner - till hälften i en sagovärld med lugna arkaiska spår.

Pegasus är målad 1900. Odilon Redon levde mellan 1840 och 1916. Född i Bordeaux, död i Paris, slapp andra världskriget. Hans konst har satt spår både hos Chagall och - i viss mån - hos surrealisterna. Det mesta hänger samman.