Tre skärvor ur min recension. Från de
pladdrande mode-flickorna i Ladies,
till främlingskapet i Salome, till
det gotiskt trolska och vansinniga i Future
perfect, har författaren skalat ner sin problematik till en konstnärlig essens.
Det kan sägas genast; det är oerhört vackert och säkert skrivet.
*
”Sorgen
borde vara som en hel civilisation, döden som människan förorsakat måste vara
närvarande i allas minnen”, skriver Marguerite Duras i en av sina romaner. Det
är det kollektiva minnet och den
smärtan som Mara Lee uttrycker och begär att vi ska beröras av. Det gör hennes
bok till en tragisk läsning, som att höra en röst be om nåd, samtidigt som den
slår till, som att se tecknen för att hela vår tid, dess konflikter och hårdhet,
är av sado-masochistisk natur.
Några utvägar, någon frigörelse blir inte synlig.
Kanske finns den bara i själva berättandet. Författaren som fortsätter tala, om
det allra svåraste, om att vara osedd på grund av ras, kön, brist på självklar
tillhörighet. Och att kunna segra enbart genom att nagla fast motståndaren i
sitt språk, sina tankar.
Nedanför gudarna finns
ett solhettat torg
där inga djur strider
Ingen med bestens överkropp
Ingen med bestens huvud
Ingen med bestens bett och hovar
Tystnad skapad en
stund i det sneda ljuset
mellan sju och nio
Då en man klädd i purpur
och sandaler korsar torget
bärande på en kora
Ingen slamrar med porslin och bestick
Min croissant frasar tyst
Kaffet är för denna morgon perfekt
Yoghurtskålen fylld med honung
och valnötter
Deras små djuriska hjärnhalvor
har torkat i solen
De har gett upp sitt hårda skal
medan de andra djuren
Koprophilos pedophilos hierophant
ännu dör en långsam död
deras fräna dofter av makt
tomma munnar
Horn, hovar, helikoptrar
The hardy ass, the whippers lash
drönare kärnvapen
tomma munnar
vitt drön
En överhängande
Fagus Orientalis
dränker mig i grönt
Ännu är jag du.
Några människor i ungdomen. Med alla möjligheter ännu öppna. Superlativer, fester, klubbar.
Några pojkar som genomför en sorts happening på ett torg i Gamla Stan om natten. Och en av dem följde mig hem. Vi satt i trappen i min farstu och pratade. Om zen, om musik, Dave Brubeck, beatpoeterna.
Han var en av mina första kärlekar. En kort tid. Men vi möttes av en slump, som man säger, för tolv år sen, och blev vänner igen. Crossroads. Nu är han död. Nyss död. Av sjukvårdens misstag död, i något så fatalt som en blodförgiftning. Detta gör mig förbannad. Han kunde ha blivit hur gammal som helst. Detta gör mig ledsen. Eftersom han hade sparat mycket för att i lugn och ro få bli hur gammal som helst, där i sin gård på Gotland, till vilken jag hade en stående invitation.
Krydsede veje. Men jag for alltid till Lappland så snart jag kunde. Och nu är det om igen något som är för sent. Ännu en möjlighet som sluter sig.
Jag står inte ut med döden. Själva överklivningen mellan livet och döden, som är obegriplig. En förvillelse. Ängeln är alltid någon annanstans.
Sedan han blev vald till president har det knappt gått en dag utan att man sett hans nuna i pressen, på twitter, i TV. Gummiansiktet grimaserar och gör sig till, spelar upp sina ynkliga roller, och trutar med munnen som en unge som väntar på något mer ur en nappflaska. Ögonen är grisigt grå och ansiktet har grova porer. Under det finns en växt av små feta muskler, en organiskt stabbig energi, som fördelar sig i hela kroppen, men som blir särskilt tydligt i ett ansikte som aldrig någonsin varit i närheten av en känsla utöver jag vill ha, jag vill va, jag ska ta. Den totala och simpla vulgariteten har fått sin första totalt simpla och vulgära president.
Är det meningen att man ska bli folklig nu? Tala om folkvaldheten? I detta rövarnäste av fixartyper och egendomliga inblandningar från främmande stat? Tala om att han är demokratiskt vald? När hela skiten bygger på fiffel och båg och en samling penningkåta varelser som kört sitt yttersta race för att förstöra det sista av något gott som fanns i USA.
Så gör de ju nämligen alltid, överallt. I Latinamerika har det behövts fascistiska överstar för att göra det (Chile 1973, 9/11, med hjälp av CIA), i USA går det bra att puffa fram en merkantil idiot som aldrig tänkt på något annat än att tjäna pengar, och som stöttas av andra med lika låga intressen och ännu mer pengar. Han skrytsamhet är också av det vulgära slaget, men dessutom ljuger han som en borstbindare (varför de nu i det folkliga språket skulle anses ljuga mer). Ljuger om hur mycket pengar han bara ärvt, ljuger om sina misslyckade och havererade affärsprojekt, ljuger om sina förbindelser utomlands och framförallt med Ryssland, som pågått sedan 1987.
Stabbigheten i hans ansikte och de teatrala utspelen har fascinerat mig också. Vad är det för underlig energi han går på, brukar jag tänka, eller vilken helvetes energi han har? Går han på blodtransfusioner? När ska den där biffiga, bullriga energin ta slut? Sanningen är, tror jag, att den börjar krackelera. De senaste dagarnas bilder av Trump visar en annan oro i blicken, en såradhet. Ansiktet har börjat sjunka inåt, neråt. Trutmunnen ser mer sammanbitet trött ut. Det är bra så, det är mycket bra. Hoppas karln imploderar.
Det finns nämligen två energier i världen: Den goda, som går på kärlek och kreativa val, konstnärligt, politiskt, familjärt, vänskapligt, kollegialt. Och den destruktiva, sataniska energi som går på låga val, ständig egoism, hagalenskap och intriger, och som - viket ju Bibeln ofta hävdat - till slut förgör sig själv. Köttslig energi, som inte ens är detsamma som köttslig lust, som ju ofta leder till kärlek, utan en köttslig energi som bara vill knuffa sig fram, ta det som inte tillkommer den, knuffa undan andra, så där som DT gjorde på ett politiskt möte med andra makthavare. Har man sett den lilla ynkedomen komma in i rummet och tränga sig förbi en annan politiker, som en treåring på en skolgård, då har man sett allt. Då vet man att skitmänniskorna tagit över i världen.
"Pettersson levde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm
där han växte upp under fattiga förhållanden. Han föddes dock när
familjen en kortare period bodde utanför staden. Fadern var smed och
modern sömmerska". (Wiki)
Det ger inte alltid så mycket att blanda in det där om Allan Petterssons barndom, eller hans reumatiska sjukdom, som så ofta görs till och med i professionella recensioner av hans musik. Vi kan ta till oss att han kom från en mycket enkel och fattig miljö på Söder, att han självmant greppade en fiol och lärde sig spela, att hans liv var präglat av stor ensamhet, och vissa konflikter med de då ledande modernisterna i svensk musik, Blomdahl och andra. Att han - som jag anser - var en större och vidare tonsättare än Karl-Birger Blomdahl, pampen i dåtidens musikliv, som Pettersson för allt i världen inte ville underordna sig. Sen måste vi lägga allt det där biografiska åt sidan. För det är inte det som gör honom till en enastående tonsättare: Det är att han kan omgestalta allt han varit med om till något universellt och inte till ett ält i familjen, eller ett ält i kultursidornas debatter.
Han tar det han har, hela sitt - i både mänsklig och musikalisk mening - känsliga register, och han gör av det konst. Punkt. Där konsten tar vid, i hans fall tonsättarkonsten, är hela poängen att gå från det privata till det vidare, mer arketypiskt närvarande. Han blir stor för att han omgestaltar sitt öde, in i det större ödet; hans smärta är samma smärta som den generationen kände inför andra världskriget, judeförintelsen, stalinismen, atomkrigshotet. Det finns teman i hans musik - inte minst i den mest älskade 7:e symfonin - som står i direkt förbindelse med en kaotisk smärtpunkt i tiden, det drar och tjuter, det är outhärdligt kakafoniskt, det stiger till fortissimon av ren förtvivlan, men just att denna förtvivlan är så ren gör den rörande. Det är katharsis, och det uttrycker allas vår förtvivlan över det vi inte kan hela på jorden, eller ändra till något vackert. Hur skulle han, liksom de många författare som kämpade med smärtan efter andra världskriget - Paul Celán, Primo Levi - hur skulle de kunna göra så självklar och dansande folkvisemusik som Hugo Alfvén, eller skriva sådana dikter som Erik Axel Karlfeldt, eller alls skriva?
Dag Wirén är en annan av mina favoriter, ungefär samtida med Pettersson. Han är å andra sidan en virtous, en klangmästare och rytmälskare, och jag vet inte om det går att hitta ett universellt engagemang i hans musik, eller en öppning mot människolivets svarta hål. Han orkestrerar som en mästare, men själv lämnar han inte ut sig. Det handlar om stilsäkerhet, samma stil gör det möjligt att i stort sett mest ha kul med musiken. Senare i livet, där symfoni nummer 4 skapas, har han nått en annan lyrisk innerlighet. Där finns också ett farligare drag.
Men storheten i Allan Petterssons produktion är en så lysande bild av vad människor, alltid, på alla håll - tänk på Latinamerika, tänk på den judiska diasporan, tänk på flyktingarna - kunnat åstadkomma utifrån de svåraste omständigheter.
Nyss spelades Petterssons 7:e symfoni i Berwaldhallen, under Daniel Hardings ledning. En vacker tolkning. Jag lyssnade särskilt in mig på hur han drar ut på rytmiken i finalen, där basen bildar ett väldigt rytmiskt gung som av stora dyningar, som kontrasterar mot de högre registren i violin, flöjter och den skärande vackra piccolan. Detta rytmiska gung gör Harding till en repetitiv och meditativ underton, som får ligga intakt under det andra: tada tada dam, tada tada dam. Det är suveränt. Och när jag hör andra inspelningar, av Antal Dorati eller Kofman, särskilt den senare, så hör jag hur han (Kofman) så mycket lättare och (tyvärr) elegantare smälter samman den där basgången, rytmiken, med den övriga, högre orkestertonen. Det blir för snällt. Återigen en fråga om tidsanda? Daniel Harding har lärt sig av minimalisterna vad en stor, repetitiv rytmisk rörelse gör för musiken. Han betonar den i ett utdraget tempo, låter den ta oss med in i slutet som i en ofrånkomlig, efterhand hoppfull, dynamisk våg.
Här finns konserten med Harding/Sveriges Radios symfoniorkester från förra lördagen i Svt Play.
Och här är de andra inspelningarna jag nämner: Antál Dorati med Stockholms Filharmoniska Orkester.
Roman Kofman, och Nederländska Radions Symfoniorkester.
Ingen gjorde dig illa. Ingen släckte ljuset och grälade
med någon annan hela natten. Den onda mannen på heden
var bara en film du såg. Ingen låste dörren.
Dina frågor blev fullt ut besvarade. Nej. Det där
hände inte.
Du kunde i alla fall inte sjunga, brydde dig inte.
Stunden är suddig, en Komisk Seriefigur som dör av skratt i kolbrasan. Gissa
kan alla.
Ingen tvingade dig. Du ville själv gå den där dagen. Bönade. Du valde klänningen. Här är fotografierna, se på dig. Kolla in
oss alla,
leende och vinkande, yngre. Hela grejen finns bara i
ditt huvud.
Det du minns
är intryck; vi har fakta. Det var vi som angav tonen.
Din
barndoms hemliga polis var äldre och klokare än du, större
än du. Kom ihåg ljudet av deras röster. Bang, Bang, Bang.
Ingen skickade iväg dig. Det där var en extra ferie, med folk
som du verkade gilla. De var stadiga, fanns inget att vara rädd för. Det finns ingen utom dig själv att skylla på, om det slutade med tårar.
Vad spelar det för roll nu? Nej, nej, ingen lämnade
syndens
skitspår i din själ och lade dig öppen för Helvetet. Du var
älskad.
Alltid. Vi
gjorde det som var bäst. Vi minns din barndom väl.
________________________________________
Jag gjorde den här översättningen igår, för att jag tycker det är så roligt.
Dessutom har jag nyss fattat vem hon är (poet laureate av Skottland), och den här dikten stämde så sorgligt med alla de många berättelser från kvinnor vi hört den senaste tiden. Den här handlar om förljugenheten kring svåra saker i en familj. Och även om jag aldrig varit närheten av det hon, eller de många kvinnorna i me-too-rörelsen, beskriver, så finns ju livslögner, förnekelse och omskrivningar av verkligheten lite varstans. Hela den här double-bind-psykologin, som en annan skotte, även han född i Glasgow, var så bra på att beskriva: Ronald Laing.
Hon jobbade på Posten. Alltså inte på Icas stressade paketutlämning, utan på den riktiga Posten. Då, när det fanns ett Postkontor, där vi vänligen, och sällan stressade, stod i kö för att sköta våra inbetalningar, porton, paket och dessemellan utbetalningar. Inget ID-kort behövdes för vi var kända i kvarteret sen länge. Jag vill minnas att hon stod i kassa 3.
Om man råkade hamna vid hennes kassa möttes man av ett ansikte som alltid var detsamma: En på en gång vänlig och lätt frånvarande utstrålning. Hon såg ut att leva i två parallella världar, och det fanns ingen anledningen att jäkta med just denna, när den andra hade all tid i Universum. Hennes ansikte var ovalt, med alla delar harmoniskt placerade för att inte göra ett alltför starkt intryck på andra. Hennes bemötande var alltid korrekt, men med en liten lutning åt det altruistiska. Ibland kunde det kännas som om hon uppfattade alla som stod i hennes kö som förlorade, men inte i denna världen.
Jag tror att hon gick i pension, och vid något tillfälle, kanske en solig dag på en balkong, la jag märke till att hon bodde i lägenheten mitt emot, på andra sidan gården. Posten var nu sedan länge upphävd till förmån för andra, icke människovärdiga lösningar. Men postdamen hade dessbättre lämnat allt detta bakom sig. Jag såg aldrig att hon hade några gäster, jag såg henne läsa. Hon satt vid ett ovalt bord, under en lågt hängande taklampa och läste, till långt in på natten. Det föreföll som om detta alltid hade varit hennes egentliga sysselsättning, och att postarbetet mest varit en skenvärld.
Ofta var hon klädd i morgonrock, eller någon löst hängande klänning, som möjligen var ett nattlinne. Jag kan inte minnas att jag såg henne läsa böcker, men alltid tidningar. Detta var före tabloidernas tid, så egentligen såg jag henne mest bakom en helt uppslagen dagstidning. Hon satt i timmar. Hon måste haft ett stort och uppdämt behov av vetande. Ibland steg hon upp från bordet och kom tillbaka med en kopp the, troligen, och några mackor. Sen läste hon vidare. Inget annat hände, så vitt jag kunde uppfatta. Det som hände var att hon la tidningar i lager på fönsterbrädet. Lager efter lager av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och andra. Kanske hade hon inte hunnit läsa alla artiklar hon ville läsa. Högen på fönsterbrädet växte tills den täckte halva fönstret, sen ytterligare en stor del av fönstret och till sist var det bara en liten springa kvar upptill.
Jag såg på väggen av tidningar som dolde hennes liv numera, och tänkte att hon möjligen var känslig för drag. Efter det vet jag inte vad som hände. Jag for till Danmark, jag glömde titta efter hur hon hade det. Och en dag, några år senare, la jag märke till att hon inte längre fanns där. Tidningarna var borta. I hennes hem rumsterade nu en barnfamilj med livliga samtal på balkongen och en liten hund som ibland stack ut sin nos mellan springorna och viffade åt skatorna. Det kändes ändå som om något gått förlorat. En människa, helt enkelt.
Jag tänker mig att hon nu sitter i sin självklara Himmel, som är kosmopolítisk, och ostört hinner läsa alla dagstidningar, på alla språk; El Pais, Berlingske Tidende, Le Monde, New York Times, Berliner Morgenpost, Corriere della Serra, Nederlands dagblad, Athinapoli, Al Jazeera, Aftenposten.....
