Den vackraste platsen

Foto: Gerd Ulander.

Grekland - min vänort

Grekernas Nej ledde ingenstans, jublar många. De missar poängen. Ett Nej säger man inte för att vinna, utan för att inte förlora sig själv.
Theodor Kallifatides.

Från gamla staden Plaka i Aten

                     

Länkar till mina texter från Aten:

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
På utflykt med vänner

Till h. Erechteion-templet på Akropolis.

---

Blommor i olja och pastell - Millesgården.

Skrev en artikel om Millesgårdens utställning av Blomsterkonst. Ett bra ställe att gå till när det regnar. Men ännu vackrare den soliga junidag jag var där. Länk finns här.
Målningen ovan är gjord av den finske målaren Heikki Marila.

Sommarkvällarnas räddning är för jävlig

Räddning. Jag överdriver. För jag har aldrig tyckt om Hitchcock. Är det någon som gör det? Det kan jag inte tänka mig. Han är ju en salongspsykopat. Vilket konstigt namn förresten: Hitch a cock, liksom. Men - vi lämnar det.
För mig är det så här: Han är en fullgod estet som filmare, rysningarnas djävul, smart och så. Men som alla elaka människor har han en massa otäcka baksidor (bl.a. kvinnoskräck) och det är därför han blev Hitchcock och inte Nicecock. Nåja, det är bara en av många teorier vi har. Vi lämnar det också.


Här är listan på Sommarens Hitchcock-filmer i SVT2:

Fredag 10 juli kl 21.45: Repet

Fredag 17 juli kl 21.45: Fönstret åt gården

Fredag 24 juli kl 21.45: Frenzy

Fredag 31 juli kl 21.45: Mannen som visste för mycket

Fredag 7 augusti kl 21.45: Studie i brott

Fredag 14 augusti kl 21.45: Hitchcock, kl 23.25: Psycho

James Stewart och Grace Kelly i Ett fönster mot gården.

När kropparna ska ut

Nu är det sommar. Kanske ni märkt det? 28 till 31 grader i Stockholm. Man öppnar alla fönster. Går ut och simmar i kvällningen. Inser att man blivit cirka hundrafemtio år äldre på några år. Framhärdar med att vara ute bland andra människor som är yngre, hippare och mera hejans på alla sätt.

I alla fall. Igår var årets första simtur och den var inte varm, men tapper. Jag simmar gärna där folk inte solar och smörjer sig och har sig. Det är nästan samma avvärjningsmekanism som att inte vara på varuhus eller restauranger där det spelas musak. Man vill dock vara lite ifred med både sina öron och sin kropp.

Som vanligt ser jag folk som är för tjocka och folk som är för magra, killar som jobbat ihjäl sig för sina muskler och kvinnor som, tja, något liknande. Blir därför så väl till mods när jag betraktar vad konstnärer gör när de ser på kropparna. Den ömhet som kan återfinnas i en kolteckning eller en pastellmålning, den är det man ska ha, när man handskas med kropparna.

Målning: Degas

Målning: Toulouse Lautrec

Toulouse Lautrec

Degas

Målning: Matisse

Sen övergår vi till Eugéne Jansson, som ju målade under en tid när kroppskulturen började växa fram. Han var på grund av läggning mest förtjust i att måla av nakna män. Tyvärr kan man också ana den stelhet och perfektion som den tidens anda, liksom vår egen, gav upphov till i sin kult av kroppen.
Nog ser de ut att ha lite tråkigt, atleterna i de två sista målningarna. Ja, det var det, från mig, idag. Reclining on the sofa, mostly.

Intervju med Olga Margetis - grek i Sverige

Olga Margetis föddes i Aten 1957. Hennes pappa Anastasio var aktiv kommunist, och kämpade i motståndsrörelsen mot nazisterna. Under inbördeskriget som följde, 1944-49, deltog han i striderna på vänsterns sida. Vid flera tillfällen satt han fängslad på de s.k. Helvetesöarna, tillsammans med andra greker från vänstern.     
                                                                                              

Men åren innan Olga föddes, och åren därefter, levde familjen ett relativt lugnt och välbärgat liv. Fadern hade egen elfirma, modern var hemmafru. Olga fick gå i fin skola, och man hade semesterhus på ön Salamis, en timmes färd från Aten. Det såg bra ut för familjen Margetis. 

Men när juntan, inte helt oväntat, tog makten i april 1967, gick Olgas pappa omedelbart under jorden i Aten, och flydde sedan till Frankrike. Där blev han inte långvarig; en släkting, Georgios Tsokanis, for ner till Paris för att hämta sin gamle vän till Sverige.  

Inom loppet av några veckor förändrades familjens liv totalt. Pappan fick uppehållstillstånd i Sverige, och tog arbete på LM Ericsson, men Olga, hennes mamma och lillasyster Angelika, blev kvar i Aten. De ansökte upprepade gånger om pass, men fick inga. Beskedet var: ”Ni ska ingenstans, om ni vill träffa er man, er pappa, så får ni se till att han kommer hit.” De hölls som gisslan. Olga berättar om den värsta perioden i sitt liv: 

-        Man vaknade en morgon och med ens var det diktatur, tanks på gatorna. Pappa flydde omgående. Han kunde inte stanna kvar. Då hade han hamnat i fängelse. Han hade upplevt exil, i fångenskap, på många öar. Efter inbördeskriget hamnade många där, på Leros, Kiria, Makronisos. Det var tortyrverkstäder.

-         Hur många år kämpade han eller satt i fängelse?

-         Från början av 1940-talet till mitten av femtiotalet satt han flera olika perioder på helvetesöarna.   Men i gott sällskap. Halva Greklands intelligentia satt ju där. Författare, musiker, poeter. Mikis Theodorakis är den mest kände. Han var en vän till pappa.

-         Varför satt de fängslade?

-         De satt där därför att de tillhörde vänstern. De hade kämpat för Grekland, mot högern och mot fascisterna..

För den då tioåriga Olga blev livet plötsligt mycket tufft. Skolan var stängd den första tiden. Militär och polis gick runt och samlade in s.k.obekväma personer. Det var utegångsförbud på kvällarna. Familjen trakasserades med obehagliga besök, utfrågningar om fadern, hot. Olga hade själv sett en ung, efterbliven pojke bli nedskjuten på gatan, därför att han inte förstod militärernas order. Men hon var en modig flicka, som ville skydda sin mamma och lillasyster, och när hon öppet trotsade de besökande militärpoliserna hände det att hon fick svar på tal genom fysiskt våld.

-        Var du inte rädd?

-       Jag tror inte jag var så rädd, jag kände nog mest vrede. Och det har format mig. Jag tror inte att jag är rädd för någonting. Det kan liksom inte bli värre än det var då, för en tioårig flicka. Det var sorg och totalt kaos omkring oss. Det var det första hemska jag upplevde efter att ha levat med tryggheten i familjen. 

Från en dag till en annan stod familjen på bar backe, och blev ekonomiskt beroende av släktingar. Olga fick hjälp med att fortsätta i sin skola. Mamman började arbeta som sömmerska, i hemmet. Hon tog upp beställningar från folk i kvarteret, och Olga fick leverera. Samtidigt kämpade Anastasio Margetis under tre år, för att få sin familj till Sverige. Han vände sig till Röda Korset och andra humanitära instanser, men fick inget gensvar. Till slut bestämde han sig för att förlita sig på svenskarnas välvilja.

-        Han började hungerstrejka på Sergels Torg. Det var 1970, en väldigt sträng vinter. Och det liknade inte den sortens hungerstrejker som vi är vana vid nu. Att man kan gå hem emellanåt och proppa i sig mat. Utan han låg de facto på Sergels Torg i en vecka, utan att äta. Han hade medicinsk hjälp, en svensk läkare som hade ställt upp, för att de var rädda att han skulle få lunginflammation.

-        Men hans protest fick resultat, rätt snart?

-        Ja, det var effektivt. Folk gick förbi där varje dag, samlades och diskuterade. Han hade satt upp plakat: ”Befria mina barn, juntan förtrycker oss”.  Och alla var väldigt medvetna om Grekland då. Charterresorna hade kommit igång, Grekland var populärt. Olof Palme arbetade aktivt för återupprättandet av demokratin i Grekland. Theodorakis hade varit här och sjungit, tillsammans med Sven Bertil Taube. Och plötsligt ser dessa svenskar en stackars människa som ligger och hungerstrejkar, omgiven av bilder på sina barn, på tolv och sex år. Och jag menar man måste ju vara gjord av sten för att inte reagera. Så tidningarna kom och TV, det blev ett väldigt ståhej. Man samlade in fyrtiotusen namnunderskrifter, och planerade en demonstration. Men den behövdes inte, eftersom hans önskan ganska snart blev infriad.

-        Vilka var det som påverkade det här beslutet?

-        Alla de som tidigare hållit sig borta började nu, i humanitetens namn, känna sig tvungna att reagera: FN, påven, och Röda Korset. De utövade påtryckningar, och till sist var juntan tvungen att ge efter och släppa iväg oss. Så de ringde min mamma en dag och sa: Kom och hämta era pass, så att du och era barn kan försvinna. 

Under hela denna tid hade familjen svenska journalister hos sig i Aten. Ibland blev de stoppade av militärpolisen. Men när de kunde komma in gjorde de intervjuer, och skickade bilder som publicerades i svenska tidningar. Juntan fick stora problem med den svenska pressen. De blev tvungna att ge efter, och familjen kunde återförenas i Stockholm 1970. 

Medlemmar  av Grekiska mlitärjuntan 67-74

Det är alltså farlig historia och om den till någon minsta del återupprepades skulle EU inte få sin heder tillbaka, och andra mer engagerade i Grekland skulle få skämmas: Att utsätta grekerna för en åtstramningspolitik som kan locka fram  gamla fascistoida veteraner ur skuggorna är att sälja kaninen dyrt till vargens kök. Även bankerna ECB, IMF m.fl, och även Jünker och Merkel, borde vara medvetna om en viss fara för en måhända manipulativ och mer osynlig  statskupp: Ja, inte ens den demokratiska goodwill-andan i EU kan accepetera ett chansande med repression och tillbakagång i 60-talspolitik i sitt följdvatten. 

    Låt grekerna ordna upp sig själv. Och slippa trycket från EU. 

    Men låna för fanken ut de pengar som ändå bara ligger o möglar i de irreella datasystemen. 

                                                       ¤¤¤¤

Olga Margetis.var Ordförande i Grekiska Föreningen under åren 1998 – 2009. En längre intervju med henne gjordes 2009 och 2010, och innehåller delar som är så pass privata att jag måste be Olga om tillstånd innan jag publicerar resten. Men texten ovan är en förfärande vanlig skildring av vad som hände med grekerna när juntan tog över.
Stöd grekerna. Visa humanitet. Visa också tacksamhet mot alla år ni varit där, genom att respektera deras arbete för er turister och för varandra. Samt deras arbete att klara sina fattiga gamla och sina barns skolgång och skolmat. Den vulgärmoralism som sprider sig från chipshögern, som aldrig utstått ett krig, än mindre bjudit motstånd mot fascism och riskerat sitt liv för frihet och demokrati, den vill jag inte höra mer av. Inte här och inte i någon bonnsur variant på twitter.

En sång i regnet - Bon Iver